Musikal

Urpremiär i Linköping för Die Leander – Den sista divan

13 januari, 2025 by Redaktionen

Die Leander – Den sista divan – beryktad och dyrkad har urpremiär i Linköping 15 februari 2025.
Ett pressmeddelande berättar:
Zarah Leander – den fallna ängeln som landade på Vikbolandet, lika komplex som kontroversiell, lika idoliserad som hatad.

I musikteaterföreställningen Die Leander får vi följa Zarah Leanders resa till att bli Nazitysklands största filmstjärna. Det är en berättelse om moraliska och etiska dilemman i en totalitär regim, där människor kunde raderas och bytas ut. Samtidigt ett sorgespel över kärleken, passionen och viljan att bli bekräftad – till vilket pris som helst.

– Jag blev förälskad och besatt av Zarah. Det är en oerhörd person som fascinerar en i sin storslagenhet, sin dunkelhet, i sina dubier och moraliska tveksamheter, men också gällande sin begåvning och sitt händelserika liv. Den här epoken i Zarahs liv är den minst dokumenterade, fylld av luckor och frågetecken. Då kan teatern och fantasin få fylla dessa. Det här är ingen historieundervisning eller journalfilm. Vi påstår inte att detta är sanningen och att detta har hänt, utan det är en fri fantasi om Zarah Leanders liv och relationer under perioden 1936–43, säger regissören och dramatikern Nils Poletti.

Zarah tog sina första steg i karriären i Norrköping genom att enträget provsjunga för revykungen Ernst Rolf, som sedan lät henne debutera som inhoppare i en av hans revyer. Därefter, mycket tack vare den andra stora revykungen Karl Gerhard, gjorde hon sig ett namn i Sverige. Hennes nästa steg var att medverka i en operett i Wien, vilket ledde till ett guldkantat kontrakt med den tyska filmindustrin, och det är där vår uppsättning tar vid. Vi ser hur en 30-årig ung Zarah kommer till Tyskland och når sin absoluta karriärstopp, men också hur hon börjar falla mot sin undergång.

Under sin tid i Tyskland spelade hon in flera filmer för Universum Film AG (UFA) och ett flertal grammofonskivor. Efter kriget följde ”de tysta åren”, då det tog flera år innan hon fick uppträda igen. Bilden av att vara Nazitysklands stora filmstjärna och hennes kopplingar till bland annat Goebbels, sågs inte med blida ögon.

Die Leander är en musikteaterföreställning i samarbete med Östgötamusiken.

Urpremiär
Lördag 15 februari 2025 kl 18.00, Stora teatern i Linköping

Spelperiod Linköping
15 februari–9 mars 2025

Spelperiod Norrköping
3 maj–1 juni 2025

Konstnärligt team
Av: Bengt Brasekred
Fritt bearbetad av: Nils Poletti
Regi: Nils Poletti
Scenografi & ljusdesign: Markus Granqvist
Kostymdesign: Camilla Thulin
Koreograf: Camilo Ge Bresky
Kapellmästare: Kristin Stenerhag
Mask- och perukdesign: Anna Stålfelt

Skådespelare
Julia Küster, Marika Strand, Sven Angleflod, Maria Zakrisson Mortensson, Olle Jernberg, Emil Ljungestig

Musiker
Niklas Hakegård, Pelle Anelid, Hans Åkesson, Lars Hedlund, Henrik Westerberg, Olle Bohm, Mats Bergström

Moulin Rouge! The Musical sätts upp på Rondo i Göteborg

12 november, 2024 by Redaktionen

Hösten 2025 flyttar den nordiska non-replica produktionen av musikalsuccén Moulin Rouge! The Musical vidare till Rondo i Göteborg. Rondo förvandlas från en klassisk arena för krogshow till en mäktig teaterscen och övergår samtidigt till det sena 1800-talets Paris där publiken får möjlighet att återuppleva La Belle Époque.

Ett pressmeddelande berättar:
Moulin Rouge! The Musical härstammar från den Oscarsbelönade filmen MOULIN ROUGE! med Nicole Kidman och Ewan McGregor i huvudrollerna. I musikalens huvudroller ser vi Marsha Songcome, Andreas Wijk och Morgan Alling. De återvänder till sina huvudroller som de hade i musikalen när den spelades på China Teatern i Stockholm under 2023 och 2024. Utöver trion återvänder även hela den ensemble som tidigare varit en del av succémusikalen.

– Det är en enorm glädje att få fortsätta resan med Moulin Rouge! The Musical och detta fantastiska gäng. Att dessutom få stå på scen på västkusten, där jag växte upp i Kungälv och Örgryte, gör det hela ännu mäktigare. Jag längtar efter att Göteborg äntligen ska få smaka på en riktig Broadwaysuccé. Det kommer att bli musikalfeber i hela stan, säger Andreas Wijk.

Publiken kommer att få uppleva ett musikaliskt och sceniskt fyrverkeri med över sjuttio av musikhistoriens absolut största hits. David Bowie, Lady Gaga, Sting, Queen, Elvis Presley, Rihanna, The Rolling Stones, Britney Spears, Katy Perry, Joe Cocker, Madonna, U2, Whitney Houston, Elton John och Adele, är alla artister som är representerade med sin musik i musikalen. Hitsen framförs med en live-orkester för att ytterligare förstärka alla känslor och upplevelser som musikalen bär med sig.

– Moulin Rouge! The Musical blev otroligt uppskattad på China Teatern i Stockholm och tanken av att ännu fler personer nu ska få uppleva denna fantastiska föreställning värmer mitt hjärta. En enastående sammansättning av musik, kostym och koreografi framförs av några av Sveriges mest framstående artister och dansare. En tidsresa utan motstycke, säger Nanette Hayes, producent på produktionsbolaget 2Entertain.

Den 25 september 2025 har Rondo vridit tillbaka klockan och bjuder in till Moulin Rouge! The Musical. En teatersalong växer fram där passion genomsyrar uppsättningen som kommer att färga hela Göteborg i kärlekens färg, rött.

– Vi är så glada och framför allt stolta över att få välkomna denna fantastiska musikalupplevelse till oss nästa höst, vilket blir en av de största satsningarna vi någonsin gjort på Rondo, säger Lotta Carlsbogård, chef Säsonger & Event på Liseberg.

Moulin Rouge! The Musical i Göteborg produceras av 2Entertain, Vicky Nöjesproduktion och Liseberg.

Premiär: 25 september 2024 på Rondo Liseberg, i Göteborg.

Smaskig saga med skräck-kant och självlysande stjärna en överdådig färgexplosion för hela familjen – Charlie och chokladfabriken på GöteborgsOperan

23 september, 2024 by Mats Hallberg

Manus: David Greig (baserat på roman av Roald Dahl)

Musik och arrangemang: Marc Shaiman / Sångtexter: Scott Wittman & Marc Shaiman

Orkestrering: Dough Besterman

Sånger från filmversionen av Leslie Bricusse & Anthony Newley (översättning: Erik Fägerborn)

Musikalisk bearbetning: Björn Dobbelaere

Dirigent och musikaliskt ansvarig: Michael England (dirigenter: Jonas Nydesjö/ Martyna Szymczak)

Regi: Mattias Carlsson

Scenografi: Lycy Osborne

Koreografi: Simen Gloppen

Kostym- och dockdesign: Rachel Canning

Ljusdesign: James Farncombe

Ljuddesign: Dennis Barkevall

GöteborgsOperans orkester och ensemble

I ledande roller: Ola Salo, Karin Mårtenson Ghods, Lars Hjertner, Zorka Hunjak, Timo Nieminen, Ingahill Wagelin, Robert Sillberg, Carina Söderman, Julia Carlström, David Lundqvist, Amanda Lindgren, Sami Yousri, Oskar H Olsson, Åsa Fång, Anders Wängdahl, Lina Svahn Larsson och i rollen som Charlie Buckett alternerar Elly Lagerwall, Leo Stadelmann Andréas, Isak Nilsson samt Edith Lyttkens.

Premiär 21/9 2024

Spelas till och med 12/4 2025

Är definitivt ingen auktoritet när det kommer till musikaler. Gröntonade industri-kulten kring föregående säsongs The Wicked hade gått mig förbi. Och jag tillhör inte de som åker till London eller Stockholm för att se uppmärksammade uppsättningar ( såg dock ett antal minnesvärda produktioner i West End på 80-talet). Att Roald Dahls bok från 1964, beskriven som science fiction för barn, gjorts i filmversioner med Gene Wilder respektive Johnny Depp kände jag inte till, inte heller inläsningen av Ernst Hugo Järegård.

Nu med lite distans till ett sanslöst sceniskt fyrverkeri, bejakar jag det bombastiska och rörande äventyr Charlie och chokladfabriken utgör. I vår dystopiska tid kan denna noggrant utformade allålders-musikal rekommenderas som en roande, smart och egendomlig historia berättad i ord och ton, med slagfärdiga repliker och medryckande musik. Budskapet kretsar kring att inte överge sina drömmar. Och handlingen spänner raffinerat över en mängd tidsåldrar, svävar från fattig tillvaro á la Dickens till nuets beroende av skärmar och fenomenet influencers.

Att uppsättningen behållit originalets förnamn, beror på sammansättningen av teamet som turas om i huvudrollen. Som framgår är det två flickor och två pojkar. Under premiären på svensk mark spelas det häpna, godmodiga och av längtan uppfyllda barnet fullkomligt strålande av Edith Lyttkens. Snacka om att göra ett bedårande avtryck!

Omtänksamme Charlie bor påvert i stuga på vischan med sin strävsamma mamma tillsammans med sängliggande mor- och farföräldrar. Varje år på sin födelsedag får han en chokladkaka eftersom konfektyr står högst på önskelistan. Praktiskt då att världens största chokladfabrik ligger i närheten. Efter att fabrikören tvingats stänga och avskeda sina anställda på grund av industrispionage, lyckas denne Willy Wonka starta produktionen på nytt med maskinella uppfinningar. Hysteri utbryter när fem guldbiljetter som lagts i omslagspapper garanterar en rundtur i lokalerna för två familjemedlemmar. Roald Dahl (1916-1990), känd för rysarnoveller och makabra berättelser, leder sin hjälte mot ett lyckligt slut. Komiskt på ett skruvat vis skildras hur förödande det går för övriga extremer som beter sig illa, vilka utan att veta om det tävlat om att utses till arvinge. Absurda intrigen presenterad i några få meningar.

De båda akterna innehåller vardera en drös låtar. I paus blev omdömet att för få av dem fastnar, distinkta kännetecken saknas alltför ofta. Lyckligtvis faller det mesta på plats musikaliskt i andra akten. Då breddas repertoaren och vi får också annat än lättviktiga ingredienser. Utan en imponerande flexibel orkester, duktig dirigent och snitsiga arr hade det inte varit möjligt. I Tuggan och Vidiot, två dunderhits sitter varje fräckt garnerad ton med förförisk precision. Funkigt framsjungna disco-dängor doftar av influenser från Bee Gees, Isaac Hayes, Earth Wind & Fire med flera. Den lilla personalstyrkan, de kortväxt trinda figurer kallade oompa-.lompier väcker inte bara muntert med sin utstyrsel och koreografi. De som finns i dräkterna bildar dessutom kör med ett härligt schwung.

Scenografi, mask- och kostymansvariga har sannerligen strösslat med extra allt En fröjd att ta del av produktionens spektakulärt praktfulla inslag. Fiffiga iscensättningar, bombardemanget av kulörta färger och fartfyllda masscener får med publiken oavsett ålder i den vindlande tokroliga dramatiken. Vi uppmanas att inte sluta hoppas, drömmar kan slå in.

Regissör Mattias Carlsson – mest verksam i Oslo och på Östgötateatern – binder framgångsrikt samman denna hybrid av gränslös saga, musikaliskt prål och civilisationskritik. 2015 hade jag behållning av hans regiarbete i Crazy For You på samma scen. Den viktiga faktorn rätt tempo på en minst sagt händelserikt utsvävande saga infrias också.

Vad som sticker ut allra mest är emellertid manus, vars finurliga tvetydighet tillkom 2013 för West End av den ofantligt produktive skotten David Greig (dramatiker/ teaterdirektör). Bildade åskådare roas av att det å ena sidan refereras till Sartre, Freud och Lady Chatterleys Älskare, å andra sidan till instagram och influencers. Vidare speglas lavinartade ökningen av reality-tv fyndigt, genom att parodieras. Uppseendeväckande hur avarter av vårt hi tech-kommunicerande komiskt tar plats likt en varningsklocka.

Teamet såväl på som bakom scen har genomgående ytterst gedigna cv:s, flera av dem har tidigare haft ledande roller på GöteborgsOperan. Tänker särskilt på Åsa Fång, David Lundqvist, Anders Wängdahl och Timo Nieminen. Fast den som här har den tredje viktigaste rollen är Lars Hjertner (anställd på Operan sedan över tjugo år sedan) som i egenskap av Charlies farfar stapplande kliver ur sängen för att bistå den väluppfostrade grabben med tur i dennes spännande strapatser. Hans ömsinta agerande och vokala insats är minnesvärd.

Fixstjärnan Ola Salo borde förstås ha hamnat betydligt högre upp i min text. The Ark (sett dem på WOW) var på plats premiärkvällen jämte ett antal andra kändisar. Missade honom i Jesus Christ Superstar, men recenserade i uppskattande ordalag Salos utlämnande krogshow på Rondo. Han är musikalens odiskutabla trumfkort, levererar därefter när han väl gör utstuderad entré nedför trappa strax före paus. Regissören har förmodligen funderat länge på exakt hur imposant Willy Wonka i sin dompterande uppenbarelse ska uppföra sig. Rollen framstår som skräddarsydd på motsvarande sätt som A Chorus Line för Richard Wolff. Han får sånger att lyfta och agerar med förväntad självklar pondus, tillför en gycklande extatisk ton jämte en emotionell aspekt.

Finalen kryddas med ett hisnande trick. Och hänförd publik bjuds på inplanerat da capo av Det krävs att du tror för att se. Även om det inte är publikens reaktion som ska recenseras kan det ändå finnas ett värde i att tala om, att responsen vid applådtacket tämligen snabbt övergick i omfattande stående ovationer.

Teaterkritik: Company – Imponerande samspelad ensemble

31 augusti, 2024 by Rosemari Södergren

Company
Av Stephen Sondheim och George Furth
Översättning Calle Norlén
Regi Maria Sid
Scenografi och kostym Maja Ravn
Ljus Linus Fellbom
Ljud Oskar Johansson
Mask Susanne von Platen
Koreografi Catharina Allvin
Videocontent Yuki Ravn Liep
Musikarrangemang Karl-Johan Ankarblom
Musikaliskt ansvarig Johan Siberg
I rollerna Frida Modén Treichl, Helen Sjöholm/Gunilla Backman, Lisette T. Pagler, Robert Fux, Sara Jangfeldt, Rennie Mirro, Linda Olsson, Lucas Krüger, Rolf Lydahl, Glenn Edell, Joel Mauricio Almroth, John Alexander Eriksson, David Alvefjord och Olof Åhman

En underhållande musikal med imponerande samspelt ensemble – men inte något som berör ens dagliga liv. Frågan som huvudpersonen Bobbie brottas med får ingen genomlysning på djupet.

Bobbie (spelas av Frida Modén Treichl) fyller 35 år och längtan efter att hitta någon att gifta sig mig tar allt större plats i hennes tankar och dagliga liv, framför allt för att alla i hennes omgivning tjatar om det och påtalar det hela tiden. Överallt i omgivningen får hon höra att ingen blir fullständig, hel som människa, förrän hen träffar sin livspartner. Ett budskap som driver henne att leta efter någon att gifta sig med.

Att speciellt kvinnor som fyllt trettio och som är singel kan börja få viss panik med att hitta någon att bilda familj med är något många säkert förstå. Den biologiska klickan tickar och även om det idag finns möjlighet att frysa ned ägg för att få dem befruktade i framtiden eller att välja att skaffa barn som ensamstående. Förutsättningarna att ha barn utan att gifta sig har säkert lindrat paniken hos många som känner längtan efter barn i dagens samhälle.

Föreställningens stora plus: Imponerande samspelad ensemble. En lång rad av våra kända musikalartister på scen var så samkörda. Det är skickligt av alla i ensemble att få till en sådan gemensam helhet.

Ett annat plus: Scenografin av Maja Ravn är snyggt sparsmakad och ger utrymme åt sångare och dansare. I bakgrunden en stor videoprojektion i bakgrunden med bild från New York och på scenen flyttbara plexiskivor som ibland symboliskt stänger in människor i tvåsamhetens eller omgivningens kvävande krav och förväntningar. Även dräkterna var talande och höjde helhetsintrycket. Snygg och bra symbolik.

Varken plus eller minus ger jag till musiken. För min smak var musiken lite för likartad, ingen sång fastnade riktigt. Det fanns ingen sång jag nynnar på efteråt. Men musiksmaken är olika – många i publiken applåderade begeistrat till flera av sångerna och föreställningen fick stående ovationer.

Föreställningens minus är att den inte ger någon djupdykning i temat och att den är så fokuserad på en välbärgad övre medelklass som har tid och råd att filosofera på exklusiva barer och inta den ena drinken efter den andra – ett liv som långt ifrån alla kan associera till. Miljön där handlingen utspelas speglar New York med dess glitter. En scen i sista delen utspelas på en lyxig bar där Bobbie umgås med sin mamma. Mamman som blir allt mer berusad erbjuder Bobbie att ta över mammans nuvarande man, som är mammans fjärde man. Jag har rätt svårt för när både stort intag av alkohol och andra droger framställs som något högst normalt och allmänt. I en scen röker Bobbie på tillsammans med två vänner och de blir stenade och höga. Har det gått så långt nu att droger som ju faktiskt tar livet av många och förstör barns liv när de växer upp med missbrukande föräldrar blivit vardagsbeteende, något som framställs som fullständigt vanligt att använda.

Frågan om att hitta någon att leva tillsammans med är en evig fråga, lite synd att den inte känns mer berörande eller aktuell. Både trettioåringar och singlar i andra åldrar dejtar idag med hjälp av appar som Tinder. Vad gör dessa utseende-fokuserade appar med människors inställning till andra? Vad gör dejtandet med människor när de bestämmer träff enbart för att antingen ha sex eller eventuell träffa någon för ett längre förhållande? Det finns mycket som skulle kunna vara intressant att ta upp kring relationer och långvariga förhållanden. Hur gick det till att relationer inte får växa fram genom att träffas i en förening eller i skola eller på arbetsplats eller genom vänner? När förlorade nutidens människor förmågan att mötas utan appar?

En deprimerande scen mot slutet är när Bobbie tillbringar tid i sängen med av sina yngre dejter som jobbar som pilot. När han ska ge sig iväg till jobbet övertalar hon honom att strunta i att åka till jobbet. Vad är det för syn på samliv som presenteras? Att vara tillsammans med någon, betyder det för Bobbie att hindra den från att sköta sitt jobb? Den scenen är lite obegriplig i sitt budskap.

Nu tänker jag att det är förmodligen lättare för en premiärpublik i storstaden att känna igen sig i de miljöer som föreställningen visar. Jag har svårt att se att mina grannar i orten skulle känna igen sina liv. Men såklart: en föreställning kan ha som främsta syfte att underhålla och det kan vara gott nog.

Om Company
Musikalen Company är skriven av Stephen Sondheim och George Furth. Den har satts upp världen över sedan urpremiären 1970, är älskad av publiken och har än idag rekordet i antal Tony Awards. År 2018 var det premiär för en helt ny version av Company i regi av Marianne Elliott och i samarbete med Sondheim själv. I originaluppsättningen var huvudpersonen en man, Bobby, men nu är det singelkvinnan Bobbie som står i centrum. Kulturhuset Stadsteatern är den första teatern i världen utanför London och New York som får möjlighet att sätta upp sin egen version, i översättning av Calle Norlén.

Om Maria Sid
Maria Sid har regisserat en rad olika musikaler, både i Sverige och i Finland. Nu senast i A Chorus Line på Kulturhuset Stadsteatern, men tidigare också Chess. Hon har också varit verksam i diverse teateruppsättningar, film och tv.

Musikal

Footer

Om oss