Manus & musik: David Oest och Martin Johansson (idé: Martin Johansson och Elisabeth Anderton)
Regi: David Oest
Scenografi: Anders Tolergård
Koreografi: Hanna Göthensten Boquist
Maskkonsult: Suz Åberg
Ljusdesign: Annika Tärnström
Ljud: Tomas Alexandersson och Gustaf Utbult
Kapellmästare: David Bäck
Musiker: David Bäck, Max Flövik, Shirin Shiavashi och Ian-Paulo Lira
I ledande roller: Jessica Högefjord Rudberg, Erik Mjönes, Lotta Schelin, Peter Lorentzon
Ensemble från Performing Arts School
Premiär på Lorensbergsteatern i Göteborg 17/1 2025 (föreställningen 18/1 recenseras)
Spelas till och med 26/1
Musikalen med upp till 45 personer på scen pågår följdriktigt under två halvlekar inklusive inplanerad extratid. Den berörde i omgångar och gav upphov till så pass många tankar att jag tvekar i vilken ände jag ska börja i. Vill jämföra det drastiska manuset kryddat med diskrepanser bestående av trendigt fluffiga policydokument och krasst bister verklighet, med spektakulära innehållet i Commitments från 1991. Filmen var ju en maffig samling exempel på allt som kan gå snett när entusiaster brinner för att bilda ett souligt band. Så länge bollen rullar skulle kunna ses som en samling anekdoter eller scenarion vilka belyser motståndet som damer och tjejer sugna på att lira fotboll tvingats uppleva. Diskrimineringen, den nedlåtande attityden och stundtals sexism. Måste i sammanhanget hållas för anmärkningsvärt att två mån ansvarat för manus. Rimligen har noggrann research gjorts och Martin Johansson har tydligen tränat damlag. Troligen har Lotta Schelin och fotbollsspelande kvinnor på lägre nivå intervjuats. Men innan förvecklingar i manus benas ut, problematiseras och bedöms; låt mig redovisa personlig ingång till ämnet. Det vill säga min passion för fotboll, erfarenhet av föreningsliv samt på senare år ett allt mer ökat intresse för damfotboll live och på tv.
Har alltid känt dragningskraften till fotboll. Den lockelsen manifesteras i att ha spelat själv (hade bollsinne men var för vek och utan tillräcklig snabbhet för att bli framgångsrik), coachat knatte- och ungdomslag samt förstås ett oräkneligt antal timmar tillbringade framför teven eller på läktaren. Ett par meter ifrån där jag sitter hänger över en dörr tre halsdukar från de klubbar jag varit supporter till. Jag är uppväxt med Tipsextra, tränat pojklag i Sjövalla Frisksportklubb där jag hade diverse uppdrag och dessutom valdes in i kommittéer på riksplanet och var kursledare , varit två gånger på Wembley samt haft för vana att ta semester för att följa mästerskap framför teven. Att uppleva respektlösa nykomlingarna GAIS tre mål mot Häcken i somras på Gamla Ullevi fick mitt hårt prövade supporter- hjärta att jubla. En lika exalterande som osannolik situation!
Passionen för damfotboll ökade successivt, en företeelse som bör bedömas som en egen sport även om samma regler praktiseras. När kvinnor matchat mot ynglingar eller pensionerade elitspelare har skillnaden skoningslöst avslöjats. I musikalen nämns faktiskt frågan om lägre mål utan att kommenteras. Egentligen en högst berättigad synpunkt med tanke på kvinnliga målvakters genomsnittliga längd. Betänk att kvinnor inte officiellt fick tävla i Vasaloppet eller springa mästerskap i maraton förrän på 80-talet och att häckar är lägre och kastredskap lättare i friidrott för damer. Debatten om transpersoner (individer ”born male”) inom damfotboll (och deras fatala intrång i damidrott i framför allt USA) är ett problem med enorma konsekvenser, något som allvarligt hotar damidrottens självständiga ställning.
Lotta Schelin rankas som en av Sveriges tre bästa damfotbollsspelare, tilldelades Diamantbollen hela fem gånger och tagits ut i Världslag. Har sett henne live med Kopparberg och i landslaget vars meste målgörare hon är. Lätt surrealistiskt att hon som i förtid behövde avsluta karriären på grund av skadebekymmer, i musikalen agerar på ett självklart sätt i rollen som diplomatisk lagkapten kompletterad med oklanderliga vokala bedrifter. Påminner om hennes medverkan i Masked Singer. Även om recensioner bör vara sparsamma med info om den som skriver, kan jag inte avhålla mig från fler relevanta upplysningar.
En gång för över fyrtio år sedan hoppade jag in som chaufför/ lagledare för ett ganska nybildat damlag i Sjövalla FK. Vi mötte Jitex B-lag som enligt den tidens bestämmelser fick lov att förstärka med ett par ur A-laget. Vi var fullkomligt underlägsna, vilket inte minst berodde på att en av dessa onödiga förstärkningar var snabba landslagsspelaren och europamästaren Anette ”Vinden” Nicklasson. Min minnesbild är att vi förlorade med 9-0. Värt att nämna att jag var på Kvarnbyvallen när Jitex tog sitt senaste SM-guld. Har sett dem under 2000-talet åtskilliga gånger på Åbyvallen. Genom vänskap med en expert på damfotboll har jag på senare år därtill blivit åskådare på viktiga matcher med dels Kopparberg/ Häcken, dels landslaget. Har till och med fått komma in i svensk damfotbolls finrum ett par gånger som press och följer numera OBOS Damallsvenskan via teve och nätet (Viaplay).
Enligt mitt förmenande är detta en bra och originell musikal. Som sådan skulle den stå sig slätt om det inte vore för verkshöjden på musik och sång. Med stora gester och offensiv satsning dras vi med in i dramatiken, genom pådrivande tongångar á la schlager-rock och ett publikfriande nummer alldeles före paus vars gospel-extas tillhör uppsättningens höjdpunkter. Ett kul inslag är för övrigt herrarnas strävan efter enighet på styrelsemöten, hur de bemöter berättigad kritik från styrelsens kvinnliga alibi. Det suckas återkommande i reggae-takt.
David Bäck vars musicerande jag lärt känna senaste åren på Göteborgs jazzscen där pianisten stundtals visar sitt kunnande som lysande improvisatör, sköter med bravur sysslan som kapellmästare. Rytmsektionen är ytterst kompetent utan att sticka ut, även om Max Flöviks elbas finurligt underblåser stämningen i ett skede. Under avgörande halvleken träder istället gitarristen Shirin Siavashi in, sätter tonen i spetsiga scener. Kvinnan nyss hemkommen från show i Las Vegas ser till att hennes arbetsredskap med bluesiga riff uttrycker musikalens spektrum av glädje och sorg, frustration och kamp. Siavashi spel stimulerar, blir till en av de största behållningarna. Att ensemblen från Performing Arts School sjunger strålande och med tydlig artikulation så att texterna går fram ska givetvis betonas. Och den sinnrikt koreograferade kören förtjänar rungande applåder.
En svårhanterlig konflikt briserar när fotbollsklubben Vide BK rekryterar den mycket välutbildade men omeriterade Anna. Både herrlaget och damlaget huserar i division två, vilket bedöms olika. Ambitiösa Anna vars införande av nytt spelsystem inte resulterar i några segrar spelas med frejdig frenesi av Jessica Högefjord Rudberg, känd för mig genom huvudroll i Musikalen om Frigga (recenserad här). När hon upptäcker iögonfallande snedfördelning av resurser i föreningen kräver hon förändring, blir då enbart en belastning, trots till intet förpliktigande godhetssignalerande av styrelsen med ordföranden i spetsen (Mångsidige Erik Mjönes som här grovkornigt gestaltar en hal ”bad guy”). Han assisteras av sin klubbchef vars grova göteborgska och stereotypa fraser uttalade av Peter Lorentzson tillför torr komik.
Regissör och manusleverantör David Oest menar att han gallrat och ägnat sig åt kill your darlings, vilket det kan tvistas om. Somliga av de ideologiskt bundna replikerna kan ibland tolkas ironiskt, vilket är en styrka. Uppstår inte minst när ordföranden tänker högt. Att pride-symboler genererar good will finns med, däremot inte landslagsspelarnas insisterande på att sympatisera med BLM-rörelsen. Eftersom jag fått reda på sanningen om förödande upplopp, mord/ misshandel/ plundringar plus bedrägerier av grundarna, jämte den väsentligt större risken för poliser att bli mördade av svarta än vice versa, blir denna manifestation i praktiken extremt kontraproduktiv.
Visst faller styrelsen och ordföranden på eget grepp när skandalen blir känd hos kommun och lokalpress, finner dock själva vändningen osannolik. Betraktar musikalen snarare som en föga realistisk, om än uppbygglig förändringsprocess. Till yttermera visso undviker manusförfattarna helt diskussionen om intäkter och utgifter. Det är fortfarande klent intresse för damernas Allsvenska medan herrarnas attraherar rekordpublik. Hammarbys fans utgör idag det gyllene undantag som Umeå varit. Som kuriosa kan nämnas att jag trängdes med c:a 25 000 vid Götaplatsen för att hylla damlandslaget efter att de tagit medalj i ett mästerskap senaste gången stora folksamlingar tilläts.
Uppskattar koreografens kreativitet, hur hon skapar monumentala tillstånd likt frusna bilder. Körstämmorna uppbackade av tajta kvartetten bakom dem har redan berömts och i båda övertidsminuterna firas triumfer. Mjönes sjunger med auktoritet även om det är frontande kvinnliga duon som gör djupast avtryck. Schelin har en naturlig fallenhet för att agera och en röst som sannerligen bär. Får nästan gåshud av hennes ”aria”. På sluttampen när bilder på hennes uppväxt och den av hjärntumör drabbade Marika Domanski Lyfors projiceras blir man givetvis mycket rörd. Vilken resa de och damfotbollen gjort!
OBS Recenserar lördagens matinéföreställning vars publik uppgick till cirka 1/3 beläggning.