Kuckel
Koncept/koreografi Alexander Ekman
Koncept/dramaturgi Carina Nildalen
Scenografi John Engberg
Kostym Lena Lindgren, Hanna Rönnbäck
Ljusdesign Alexander Ekman, Raimo Nyman
Mask Linda Sandberg
Medverkande: Alexander Ekman, Charlotta Öfverholm, Jesse Kovarsky, Matteo Carvone, Oscar Salomonsson, Yvan Auzely
På Orionteatern i Stockholm
Minnet av Alexander Ekmans verk Eskapist framfört på Operan för några år sedan ger mig färger som rött, orange och mintgrönt. Masscenerna med vackert utspridda dansare över hela golvet var magnifika. Kuckel, däremot, utförs med en liten tät grupp mycket skickliga dansare i en intimare miljö som den gamla verkstadshallen erbjuder. Mot den verkligt estetiskt strama formen i enbart svartvitt kommer dansarnas karaktärer nu närmare. Ute bland publiken och leder de oss vänligt in i handlingen när showen startar.
En kvinnoröst säger: ”Jag brukade låtsas att min man var död”. På scenen tycks vita män med fyrkantiga masker marschera i blindo, som zombies. I ”know I can give more!” säger den unga halvnakne mannen som energiskt vrider sig ut och in, i en slags krumbuktande arbetsintervju. Mitt i allt syns en kvinna som befaller sin man med ordet ”puss!”. Mannen pussar, både här och där, men hon nöjer sig inte. Hon ömsom ber honom komma, och ömsom skjuter honom från sig. Han kämpar. Plötsligt uppstår en stark vind som dansarna möter tillsammans länge, länge. De står emot så gott som en liten människa bara kan… men tycks klara sig i grupp bättre än ensam… Musiken höjs och toner visar på nöjen som gått över styr medan naturen rasar.
Det är som om Ekman samlar ihop oss mitt i vår samtid och håller fram oss och säger: ”Se här den mänskliga arten, hur den ter sig!”. Utifrån värme och samtidigt isande allvar inlindat i humor uppstår en slags poetisk förundran. Kuckel blir som att uppleva ett helkonstverk, en crozz-over av dans, musik, teater, estetik.
Under föreställningen blir jag berörd av det avskalade mänskliga som ordlöst kommer mot mig. Att titeln Kuckel ska leda tankarna till mänsklig manipulation, att ”kuckla” bakom ryggen…är spännande. Det är som om Ekman ändå vill föra oss samman i en tid där misstanken lurar runt hörnet, frågan om vem vi kan lita på.
Många har uttryckt att de tycker kulturlivet saknats. Nå, nu har du chansen att visa stöd och samtidig uppleva en av de mest underbara och magiska monolog som du nånsin har sett. Det är sällan du ser skådespelare som förvandlas till en blind överlevare kvinna från Kriget; dessutom en kvinna som med så mycket kraft lyckas gå ut ur helvete, som dansar o drömmer och uppnår sitt mål. Det finns ingen mer ursäkt för att inte vara nyfiken och vara med och titta.
Hui-Han Hu har jobbat som professionell dansare inom dans och teater i flera år. Just nu leder Hui-Han Hu projektet En dansande himmel. I föreställningen ligger publiken på en matta för att se uppåt, vilket blir ett annorlunda perspektiv.
Visuellt och estetiskt, som idé, tänkte jag, varför kan vi inte ligga ner och se föreställningen underifrån? Inspirationen var de första skratten från mitt barn när han var fyra månader gammal, som gjorde att jag kände hur min själ kastade sig ut och flög och svävade ner ovanpå honom. Dessa skratt väckte funderingar kring att göra en föreställning där man ligger på golvet och tittar upp och omkring sig, så som en bebis upplever världen innan den kan sitta. Som att ligga på stranden och koppla av i solen.
För att utveckla dessa tankar började jag läsa Suzanne Ostens böcker, jag hörde av mig till Gustaf Gredebäck (professor i utvecklingspsykologi vid Uppsala universitet), jag klättrade runt i olika parker där det finns nät och besökte Aerial Dance Festival. Detta förstärkte önksan att vilja utmana publiken med ett annan perspektiv för att uppleva världen.