Veckans gästskribent är Paula Alejandra Fuenzalida Ramírez, koreograf och danslärare som arbetar mycket med ungdomar och dans. Hon är en av många kulturarbetare som inte kunnat skapa föreställningar under pandemin och nu ser fram emot en höstsäsong där kulturlivet äntligen kan öppna.
Här berättar hon om sina tankar kring den föreställning hon har premiär med 27 augusti:
Nu har @teaterverket gjort en underbar sida för vår kommande produktion, så det finns inte en enda anledning till att inte hitta informationen om pjäsen. Jag kommer inte att ge mig, jag ger inte upp. Vi har klagat och tyckt att det är tråkigt livet i pandemin där kulturlivet varit stängt; vi har sett hur många teater och danskompanier har ställt in eller gått i konkurs; vi själva ställde in vår förra pjäs.
Många har uttryckt att de tycker kulturlivet saknats. Nå, nu har du chansen att visa stöd och samtidig uppleva en av de mest underbara och magiska monolog som du nånsin har sett. Det är sällan du ser skådespelare som förvandlas till en blind överlevare kvinna från Kriget; dessutom en kvinna som med så mycket kraft lyckas gå ut ur helvete, som dansar o drömmer och uppnår sitt mål. Det finns ingen mer ursäkt för att inte vara nyfiken och vara med och titta.
#parallellaspår är en poetisk dansteatermonolog.
På grund av nuvarande restriktioner kommer de tre föreställningarna endast att kunna visar för en liten skara: 25 per föreställning.
Stöd den fria kulturen och kom till @teaterverket från den 27:e augusti fram till söndag den 29/08. Jag vill se dig där.
Hui-Han Hu har jobbat som professionell dansare inom dans och teater i flera år. Just nu leder Hui-Han Hu projektet En dansande himmel. I föreställningen ligger publiken på en matta för att se uppåt, vilket blir ett annorlunda perspektiv.
Visuellt och estetiskt, som idé, tänkte jag, varför kan vi inte ligga ner och se föreställningen underifrån? Inspirationen var de första skratten från mitt barn när han var fyra månader gammal, som gjorde att jag kände hur min själ kastade sig ut och flög och svävade ner ovanpå honom. Dessa skratt väckte funderingar kring att göra en föreställning där man ligger på golvet och tittar upp och omkring sig, så som en bebis upplever världen innan den kan sitta. Som att ligga på stranden och koppla av i solen.
För att utveckla dessa tankar började jag läsa Suzanne Ostens böcker, jag hörde av mig till Gustaf Gredebäck (professor i utvecklingspsykologi vid Uppsala universitet), jag klättrade runt i olika parker där det finns nät och besökte Aerial Dance Festival. Detta förstärkte önksan att vilja utmana publiken med ett annan perspektiv för att uppleva världen.