Hui-Han Hu har jobbat som professionell dansare inom dans och teater i flera år. Just nu leder Hui-Han Hu projektet En dansande himmel. I föreställningen ligger publiken på en matta för att se uppåt, vilket blir ett annorlunda perspektiv.
Hui-Han Hu berättar här om sitt projekt och sig själv:
Under forskningsprocessen (december 2019 – januari 2020) hade vi en stor provpublik som kom och information för slutförande föreställning har gått ut i god tid.
Detta annorlunda perspektiv gör att man koppla av och utmanas att se utanför normer och ramar. Verket är dans och ger möjlighet att vara abstrakt som vuxna från provpubliken uttryckte det. Alla menade att det skulle kunna komma en stor publik. Men så slog pandemin med corona till och sedan blev det. Så vi har inte fått så stor publik som förväntat.
Feedbacken från publik och mina mentorer har sagt mig att föreställningen har en hög estetisk kvalitet och tillför ett intressant perspektiv.
Mina tankar kring föreställningen
Visuellt och estetiskt, som idé, tänkte jag, varför kan vi inte ligga ner och se föreställningen underifrån? Inspirationen var de första skratten från mitt barn när han var fyra månader gammal, som gjorde att jag kände hur min själ kastade sig ut och flög och svävade ner ovanpå honom. Dessa skratt väckte funderingar kring att göra en föreställning där man ligger på golvet och tittar upp och omkring sig, så som en bebis upplever världen innan den kan sitta. Som att ligga på stranden och koppla av i solen.
Jag känner mig avkopplad i liggande position för att jag kan se världen sammankopplad i horisonten och vertikalt på ett sätt där jag själv kan välja. Därefter föddes tankar kring gravitationen, att allt dras nedåt, att människor, växter och djur, när de är gamla, ruttnar, att saker slits sönder och faller isär. Tankar kring allts ändlighet, att girighet, makt och pengar som samlas en dag tar slut och att också solen blir gammal och en dag upphör att lysa. Om man kan zooma in allt detta i ett mikroskopiskt perspektiv som vi kan se i en liten skärm framför oss, skulle det då se ut som kalejdoskop?
Åtta år senare tog jag mitt barn till Tekniska museet. Vi låg under ett nät och lekte och sökte friheten genom att tränga sig in i nätets maskor. Det väckte glädje, lugn, men också många funderingar. Världen ovanpå och under nätet drog mig till min mamma, som dog när jag ung och jag att även hon återgått till jorden, men även tankar om en vattenyta och om allt liv som interagerar underifrån och ovanifrån genom en vattenyta. Till föreställningen tog jag tanken om att pröva om en begränsning av var man står, i ett ytfält, kan möjliggöra kommunikation och utbyte på ett mer fullkomligt vis?
Mitt arbete med dansföreställningen
För att utveckla dessa tankar började jag läsa Suzanne Ostens böcker, jag hörde av mig till Gustaf Gredebäck (professor i utvecklingspsykologi vid Uppsala universitet), jag klättrade runt i olika parker där det finns nät och besökte Aerial Dance Festival. Detta förstärkte önksan att vilja utmana publiken med ett annan perspektiv för att uppleva världen.
Kostymerna reflekterar att jag tycker att det är fascinerade att molekyler omvandlas och bildas, men även att sperma och ett ägg skapar ett nytt liv. Jag bär en kostym med små bollar som påminner om molekyler, medan en annan dansare har en kostym som ser ut som flytande vatten. Ljud- och ljuslandskapen syftar till att skapa ett landskap som stimulerar publiken. Rörelsespråket försöker öppna för att vi ska kunna röra oss förhållandevist fritt ovanpå och under nätet (vi har inte full rörelsefrihet utan behöver balansera rörelserna hela tiden som skapar rörelser mellan cirkus och dans).
Under föreställningen sker en gemensam uppvärmning som bygger övningar på att improvisera med bestämda teman. Det berikar vårt rörelsespråk och tänjer potentialen för rörelsernas kvalitet. Jag ser själv att projektet har stora utvecklingsmöjligheter visuellt och scenografiskt, beroende på vem som kommer och på vilka tider och platser som den spelas på.
Vem jag är
Jag född i Taiwan och är utbildad som professionell dansare. Jag började med kinesisk klassisk dans och kinesisk folkdans på en dansskola som tonåring och turnerade då i såväl Europa som i andra asiatiska länder. Jag är dansare och danspedagog med examen från Taipei Physical Education College (Taiwan) och Dans- och Cirkushögskolan (Stockholm).
Under de senaste tre åren har jag varit verksam som dansare, koreograf och projektledare. Jag har arbetat med dans och teater för vuxna och för barn och unga. Som dansare har jag arbetat med bland annat med Virpi Pahkinen, Marionetteatern, Teater Tre och Masthuggsteatern. Som projektledare har jag samarbetat med föreställningar på Kulturhuset Dieselverkstaden, Dansmuseet och Östasiatiska museet. Jag har arbetat med stöd från bland annat Kulturrådet, Region Stockholm, Stockholm Stad, Konstnärsnämnden och Nacka kommun.
Text: Hui-Han Hu
Här är länkar som ni kan få lite mer information.
På Dieselverkstaden 1-7/8