Veckan efter den överraskande nyheten att Håkan Hellström släpper en ny skiva den 14 december, kallad illusioner, kommer nu singel nummer två från den nya skivan. Inatt klockan 00.00 släpps ”Tro på livet”. Förra veckans singel, ”Vänta tills våren” fick ett lite blandat mottagande, Aftonbladet hade rubriken ”En episk ballad i klassisk Håkan-stil”, i Nyhetsmorgon sa Jan Gradvall.
– Den här låten är riktad till Håkan Hellströms gamla fans. Ingen under 25 kommer att bry sig om den här låten.
Lika överraskande kommer nu den nya singeln ”Tro på livet”, inte att förväxla med ”Tro och tvivel”, en låt som varit självklar de senaste åren på alla Håkans konserter. Denna gång har skivbolaget lärt sig att Nya Zeeland ligger i en annan tidszon och nu går det inte att lyssna på den i förväg på någon digital plattform där.
Det finns så många fördomar och felaktiga föreställningar om hur det är att vara drogmissbrukare, så mycket okunskap. När en (oftast ung) person tar en drog första gången sker förändringar i kroppen, biologiska, fysiologiska och kemiska. Dessa förändringar blir större för varje gång han eller hon tar droger. När en missbrukare vill sluta skriker hela kroppen fysiskt efter droger. Det är inte lätt att med sin vilja bara sluta. Det är en stenhård, svår kamp. Det är alldeles för många som tror att den som vill sluta enkelt kan sluta, bara han eller hon vill. Till och med inom den så kallade missbruksvården råder stor okunskap om detta. Och framför allt får de anhöriga oerhört lite stöd och korrekt information om vad som händer med missbrukaren.
Alla som haft någon anhörig som fastnat med droger kommer att känna igen så mycket av händelserna. Hur den missbrukande unge lovar och lovar och vill sluta, men hur det sliter i kroppen. Hur missbrukandet påverkar hela familjen, släkten. Hur missbrukaren kan stjäla av sina närmaste, kan göra vad som helst när kroppen skriker efter drogerna. Filmen skildrar också hur enormt starka positiva känslor av välbefinnande som drogerna ger. Det är viktigt att förstå vad det är som drar in missbrukaren.
När vi minns vårt liv är det nog oftast så att vi minns det i olika episoder som inte alls behöver komma i tidsföljd? Regissören, Alexander Mørk-Eidem, säger i programbladet pjäsen inte handlar bara om Mara Page Marlowes liv utan att hennes minnen blir en öppning till våra egna minnen. Det som händer på scenen får oss att minnas någonting som har präglat oss, var och får sina aha-upplevelser som förstås förstärks av att varje årtal som har en scen med ett minne har musik från det året. Musik är något som väldigt kraftfullt kan öppna portalen till våra minnen.
