Toppnytt

Teaterkritik: Fejk – imponerande

6 september, 2026 by Rosemari Södergren

Fejk
Av och regi Yael Ronen
Scenografi Wolfgang Menardi
Video Stefano Di Buduo
Musik Yaniv Friedel, Ofer Shabi
Kostym Amit Epstein
Ljus Patrik Angestav
I rollerna Mustafa Al-Mashhadani, Björn Elgerd, Electra Hallman, Bianca Kronlöf, Lindy Larsson och Ia Langhammer
Premiär på Dramatens stora scen 5 september 2026

En fundering och liten betraktelse över falsk och äkthet, om lögn och sanning – och olika slags förvrängningar av sanningen, presenterat på ett roande sätt i en komedi med en fantastisk koreografi. Vi får se olika nivåer av förvrängd sanning som spelas upp som ofta lockar till skratt (det är ändå en form av komedi) och sätter fart på många tankar. När publiken går hem efteråt har den mycket att prata om. Premiären fick också välförtjänt stående ovationer. Men det finns förstås mycket mer att tränga in när det handlar om lögn och sanning – men det lämnas åt sidan och på det sättet är Fejk en rätt ytlig och förutsägbar historia, men absolut välgjord och värd att se.

När vi sätter oss i en salong på en teater så vet vi att skådespelarna inte gestaltar sig själva. Vi vet att det är påhittad berättelse som ska spelas upp och när vi går hem efter föreställningen kan vi prata om det vi sett, fundera på det och vara helt på det klara med att skådespelarna nu tagit av sig sina roller och lever sina liv som sig själva. Fast sig själva är ett begrepp som inte är helt lätt att greppa. Det är vad teater och litteratur och film genom historien ofta skildrat: våra livslögner, hur människor ibland lurar sig själva och inte alltför sällan håller upp en inte helt sann bild av vem de själva är inför omgivningen.

Föreställningen börjar med att de sex skådespelarna är sig själva och gör en genomgång av hur salongen i Dramatens stora scen är tydligt indelad efter klass-samhället: ju högre inkomst och förmögenhet desto länge närmare scenen sitter personen och desto längre livslängd. Att Sverige fortfarande har ett utvecklat klass-samhälle där vissa grupper sitter med betydligt mer makt än andra grupper är ett faktum som inte tas upp särskilt ofta varken på scen eller i politiken och frågan lyser med sin frånvaro nu mitt i valrörelsen. Men det är inte någon fråga som föreställningen i övrigt petar i.

Vi får se några karaktärer som på olika sätt lurar sig själva och/eller omgivningen: En feministisk poddare som gjort sig ett namn genom att skildra hur jämställt hennes liv med sin man är, men bakom kulisserna håller äktenskapet på att rasa samman. Lindy Larsson gestaltar en popstjärna som inte kan acceptera att han åldrats. Mer och mer desperat klamrar han sig fast vid sin bild av sig själv som ungdom och försöker hålla fast vid sin yngre pojkvän som i sin tur inte tycker sig ha hittat sig själv och därför söker sig till en guru inom personlig utveckling. En självhjälps-guru som predikar för fullsatta hus om att alla, var och en, kan styra sitt liv som hen/han/hon vill. Givetvis är inte denna självhjälps-gurus liv så perfekt som den bild hon spelar upp för omgivningen.

Det finns många som lurar sig själva och försöker måla upp en falsk bild av sig själva för omgivningen. Det är långt ifrån någon ovanligt i mänsklighetens historia, många teaterpjäser handlar just om det varav Tjechovs draman är några exempel. Skvallerpressen i Sverige och i många andra länder har i decennier skildrat människor som är kända och som ska vara värda vår beundran för att de är så duktiga och fina. Den fulare baksidan visas sällan upp. Nu förstärks dessa förfinade, förvrängda och överdrivet super-lyckade versioner av personer upp genom sociala medier, genom influensers och på tiktok, YouTube, Facebook med mera, med mera. Men nu har ytterligare ett fenomen trätt in i vår tid: botar som tar sig in i diskussioner på Internet och som är påhittade personer som låtsas vara riktiga människor och då blir frågan högaktuell om falskt och sant. Frågan är vad som kan göras? Det ger föreställningen inget svar på – vilket vi väl inte heller kan kräva. Det är beslut som måste diskuteras och tas utanför teaterscenen.

Skådespelarna är duktiga och får mina stående ovationer tillsammans med hela ensemblen. Som helhet är föreställningen imponerande. Scenografin med videoinstallation som fyller hela bakre väggen på scenen med massor mindre scenbilder och en stor spegel på ena sidan som speglar allt bakifrån är fascinerande och säger mycket om hur stort allt kan nu ut idag och hur många olika bilder samma bild trots allt kan ge. Fejk är en underhållande stund på en timme och 45 minuter och väl värd att se även om givetvis frågor kring lögn och sanning och vad som är sanningen kan skärskådas och analyseras ut många fler synvinklar. Men för att göra detta krävs en föreställning på flera dygn, tror jag.

Om regissören Yael Ronen – från Dramatens hemsida:
Yael Ronen är född i Jerusalem, men sedan många år verksam i Tyskland där hon regelbundet arbetat på teatrar som Maxim Gorki Theater och Schaubühne Berlin. Hennes internationella genombrott kom 2010 med Third Generation där hon sammanförde skådespelare från Tyskland, Israel och Palestina – en uppsättning som också gästspelade på Dramaten. Hon har därefter fortsatt vara en av Europas mest intressanta regissörer med skruvade, roliga, modiga och högaktuella uppsättningar som Roma Armee, Sabotage, Bucket List och Operation Mindfuck – Based On A True Story, But Not Really.

Regissören Yael Ronen om Fejk

Filmrecension: The Rivals of Amziah King – aldrig tråkigt eller förutsägbart

6 september, 2026 by Linou Gertz

The Rivals of Amziah King
Betyg 4
Svensk biopremiär 4 september 2026
Manus och regi Andrew Patterson

Amziah King, mästerligt spelad av den alltid lika charmiga och karismatiska Matthew McConaughey, spelar musik med sina vänner på parkeringen till snabbmatstället där han bjuder sitt band på maten och alla där känner dem redan. Det etableras snabbt att det är en liten småstad – om ens det – där alla känner alla. Musiken och gemenskapen är vad som binder dem samman och när de inte spelar musik för de restauranganställda spelar de också hemma hos sig själva eller på knytkalas som också är en viktig del av den amerikanska småstaden. De blir country till western-känslan som snabbt infinner sig. Det är ett starkt avbrott mot regissörens tidigare debutfilm The Vast of Night från 2019 som var mer av en skräck-sci-fi med retrodoftande känsla. Efter alla år av frånvaro från scenen har Andrew här gjort en stark comeback med en betydligt bättre skriven, regisserad och ihopsnickrad stycke om människors gemenskap, vänskap och behjälplighet även när det kanske inte går som bäst för oss. I motvind testas allt på allvar.

Hur allt fortskrider och utvecklar sig är väldigt intressant, där det snarare än flera scener på följd bara så känns det mer som händelser helt orelaterade till varandra avlöser varandra ungefär som de sprintade på stafett och pinnen bara avlöses till nästa del. Det blir aldrig tråkigt eller förutsägbart. Tvärtom är det lika kaotiskt och osammanhängande som livet självt kan kännas ibland. Vilket gör att tempot och de olika delarna ändå håller ihop och skapar nya vägar framåt istället för att kännas speciellt skriptade. Det ena leder till det andra och gamla bekantskaper skapar nya vägar och möjligheter som gör att karusellen fortsätter snurra. Precis som i livet självt.

Precis som titeln antyder handlar tyvärr inte allt om vänskaper och hur alla är behjälpliga mot Amziah utan en undersökning av stulen honung skapar en absurd händelseföljd som är lika komisk som allvarlig – på flera plan. Men de olika stigarna tas och det grävs djupare i allvaret och de som på kriminellt vis försöker få Amziah ned på knä och finansiell avgrund. Lyckligtvis får han hjälp av Kateri, spelad av Angelina LookingGlass, som hjälper honom gräva och undersöka på ett sätt som sätter själva poliskåren på skam då hon mycket snabbare och effektivare gräver fram och tar reda på vad som faktiskt hänt – och såväl som varför som av vem och vilka. Kanske är hennes urvåningsbakgrund till hjälp i hennes jakt på svar och rättvisa. Men hon är inte en avskild ö hon heller utan tar hjälp av några goda personer som ändå har ett kriminellt förflutet men inte låtit det definiera och stämpla dem i något slags slutgiltig dom över vilka de är som människor.

De olika vägarna som tas är ofta roliga, sammansvetsande men ibland också lika sorgliga som oförutsägbara och väldigt överraskande. På gott och ont. Modiga beslut tas i manusförfattande och regi vilket lyfter filmen oerhört. De cementerar också känslan av att livet är lika gåtfullt som hjärtskärande på så många olika vis. Ibland vackert, ibland bara sorgligt. Ibland kanske både och.

Men det finns också en skönhet i att trots allt så slutar aldrig Kateri med sitt uppdrag att göra rätt för Amziah och trots alla motgångar viker hon sig aldrig eller ger upp. Ett testamente av mänsklig stolthet och ärade av givna löften. Och vikten att aldrig ge upp, hur svårt och tufft det än må bli.

Dans: Cullberg: flesh chariot, chariot of flesh – När kroppen minns det vi inte längre kan förklara

5 september, 2026 by Marja Koivisto

Foto: Carl Thorborg

Cullberg: flesh chariot, chariot of flesh
Koreografi Faye Driscoll
Scenografi Jake Margolin och Nick Vaughan
Kostymdesign Irene Ip
Ljuddesign Julia Giertz
Ljusdesign Mira Svanberg
Dramaturg Dages Juvelier Keates
Koreografisk assistent Amy Gernux
Premiär 4 september 2026 på Klarascenen, Kulturhuset Stadsteatern.

Dans är till för att ses – men kanske ännu mer för att kännas.

I kvällens premiär av Flesh av Faye Driscoll blir kroppen både språk, minne och fråga. På scenen står suveräna dansare, men det är inte bara deras tekniska skicklighet som berör. Det är deras förmåga att göra något osynligt synligt – att låta kropparna bära sådant som orden inte riktigt räcker till för.

Vad gjorde egentligen covid med oss människor?

Före pandemin levde många av oss i ett tempo där relationer, krav och förväntningar ständigt skavde mot varandra. Stressen var närvarande, friktionerna många. Vi möttes, arbetade, skyndade vidare. Men hur ofta stannade vi egentligen upp? Hur ofta fanns det tid för den djupare reflektionen – för mötet med oss själva?

Sedan förändrades världen.

Plötsligt blev kontakterna färre. Avstånden större. Tystnaden mer påtaglig. För många innebar isoleringen ensamhet och saknad, men också något annat: en stillhet som det tidigare livet sällan hade gett utrymme för. När omvärlden stängdes ute blev vi i högre grad hänvisade till oss själva.

Och kanske är det där Flesh tar sin början.

I dansen finns spåren av människan efter ett kollektivt trauma. Kroppar som söker kontakt, drar sig undan, stöter emot och försöker hitta tillbaka. Närheten är både efterlängtad och komplicerad. Vi bär erfarenheten av isolationen med oss, men också minnet av den tid då vi levde så tätt inpå varandra att vi knappt hann känna efter.

Det är en föreställning som inte nödvändigtvis vill ge svar. I stället öppnar den ett rum för känslan och den egna tolkningen.

Och kanske är det just där dansen är som starkast.

Den talar inte bara till vårt intellekt. Den går förbi orden, förbi analysen och rakt in i något mer svårfångat. Något kroppsligt. Något mänskligt.

Flesh påminner oss om att vi är kroppar bland andra kroppar. Att vi behöver varandra, men också behöver möta oss själva. Att närhet kan vara både trygghet och friktion. Och att det som hände oss under pandemin kanske fortfarande pågår inom oss, långt efter att restriktionerna har försvunnit.

Dans är att se. Men än mer att känna.

Filmrecension: De levande döda i Rojava -omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull

3 september, 2026 by Rosemari Södergren

De levande döda i Rojava
Betyg 5
Svensk biopremiär 4 september 2026
Regi Maryam Ebrahimi

En omtumlande dokumentär. Den har så mycket viktigt att säga – hoppas många, många ser den. Vi får en djup inblick i livet för kurdiska frihetskämpar som kämpade mot ISIS och nu måste leva gömda för det finns fortfarande IS-anhängare som söker hämnd för sin förlust.

Den Emmybelönade regissören Maryam Ebrahimi har under fem års tid fått följa fyra vänner i ett hem för sårade soldater. I fokus står soldater som kämpade mot ISIS och de flesta är kvinnor som kämpade. Kvinnorna i detta område är de enda kvinnor som har något som liknar den frihet och jämställdhet som västerländska kvinnor kanske ser som självklar. Men i Mellanöstern är det långt från jämlikhet för kvinnor. I en scen i filmen får vi se när en av dessa kvinnliga veteraner begravs och många kvinnor är med under ceremonin, något som aldrig skulle förekomma någon annanstans i Mellanöstern.

Dokumentären låter oss möta dessa överlevande soldater som skadats i striderna. En del har förlorat ben eller armar, andra har förlorat ett öga eller både ögonen. Ett gripande öde är en kvinna som var en av de skickliga prickskyttarna och under strid fick en stor del av sin hjärna bortskjuten. Trots alla odds överlevde hon, men med stora skador. Regissören som kom till Sverige från Iran som barn berättar att efter kriget mellan Irak och Iran var det vanligt att se människor med proteser. Det vi får se i filmen är vad krig gör med människor. Det blir så tydligt hur människorna som drabbas får leva hela sina fortsatta liv utan en del av sina kroppsdelar. I stället för att förklara och fokusera stora politiska diskussioner låter regissören oss möta människor i sin vardag. Det gör att filmen berör så mycket mer på djupet.

De skadade soldater vi får möta bor i ett hem där de lever gömda och ständigt måste vara på sin vakt. IS har fortfarande anhängare som vill hämnas och också de som var allierade i kampen mot IS är nu farliga, bland annat Turkiet beskyller dessa före detta kämpar för att vara terrorister. En gång hyllades de som hjältar i kriget mot ISIS men nu står de övergivna av sina allierade.

Dokumentären är aktuell på många sätt. Flera krigstillstånd pågår i världen just nu och skördar många offer. Vi får också se den värme och omsorg som dessa veteraner visar varandra. Dokumentären är både vacker och omskakande. Gripande och rörande, vacker och sorglig samtidigt. Den dröjer sig kvar länge länge i både tankar och känslor. Den är helt omöjligt att skaka av sig. Den är omtumlande, vacker och tragisk och hoppfull.

Om regissören
Maryam Ebrahimi är en Emmy-belönad regissör, manusförfattare och producent, född i Teheran 1976. Efter studier i konst och konstteori vid Konstfakulteten i Teheran fortsatte hon sin utbildning vid Konstfack i Stockholm. Under de senaste femton åren har hon etablerat sig som en av Nordens mest uppmärksammade dokumentärfilmare med ett starkt fokus på frågor om frihet, identitet, makt och människors livsvillkor i konfliktoch efterkrigssamhällen.

Ebrahimis genombrott kom med dokumentären Frihet bakom galler (2012), som skildrar kvinnor fängslade i Afghanistan för så kallade moralbrott. Filmen blev en internationell framgång, belönades med flera prestigefyllda priser och tilldelades 2014 en internationell Emmy för Bästa dokumentär. Samma år mottog filmen även Eric Forsgrens dokumentärfilmspris och nominerades till en Guldbagge.

I sitt filmskapande förenar Ebrahimi personliga berättelser med större politiska och samhälleliga frågor. Hennes filmer ger röst åt människor vars erfarenheter sällan får utrymme och präglas av en stark tro på dokumentärfilmens möjlighet att skapa förändring.

Americana med avstickare som finstämt familjeprojekt – Mother Tree av Wendy Gregson

3 september, 2026 by Mats Hallberg

Wendy Gregson

Mother Tree

Inspelad i Edmonton Kanada

Producent: Steve Kirkwood

Egen utgivning med stöd av Alberta Foundation for the Arts (distr. Hemifrån)

Releasedatum: sommaren 2026 (Europa)

Lyssnade ett par gånger på stereon och märkte att här fanns en kvalitet väl värd att investera tid i. Därefter har cd:n med förhållandevis kort speltid studerats närmare. Har blivit två genomlyssningar i hörlurar. Ska sägas att jag får en en hel del recensionsex av liknande slag, fast Mother Tree skiljer ut sig tillräckligt för att förtjäna en berömmande recension. Observerat att Wendy Gregsons sju kompositioner och hur de getts kropp i studio rönt lyriska omdömen. Är kanske inte riktigt lika exalterad, även om innehållet är så pass gediget att det för min del landade i ett odelat positivt utlåtande, således betydligt mer än ett godkänt betyg. Gregson framför sina texter uppbackad av sin dotter Renee McLachlan. Modern har turnerat i Kanada sedan tonåren och från 2013 uppträtt tillsammans med dottern. Deras kollaboration resulterade i en ep 2018 plus spelningar i radio och på folkmusikfestival.

Deras första fullängdare beskriven av dem som själfull folkmusik fylls med med en rad instrument. Wendy själv trakterar gitarr och guitalele ( hybrid av gitarr och ukulele) medan Renee spelar sist nämnda instrument. Deras producent agerar multiinstrumentalist. Han lirar bas, piano, mandolin och dobro. Jeremiah McDade spelar violin och ospecificerat blås. Ian Woodman trakterar cello. I titelspåret och på Side By Side bildar han stråkkvartett tillsammans med tre kvinnor. I finalnumret Voice Not Withstood utgör Isabella och Ruby McLachlan kör i en sång vars text skrevs av Wendys mormor 1945. En förbluffande förening av fem generationer i musikens tecken.

Ska jag trots albumets verkshöjd vara en smula petig kan jag sakna ett par potentiella hits, låtar som gör outplånligt intryck. Att utgåvan präglas av en gemensam estetik som ändå rymmer variation uppskattas. Inledande titelsång marineras i melankoli, vilket på ett vackert sätt ger oss grundackordet. Ett mycket behagligt sound utvinns ur stränginstrument, bas och stråk. Kristallklar, vän röst förmedlar berättelser och tillstånd som väcker ens intresse, utsökt kompletterad av dotterns stämma.

Den oftast sprött svävande sången tar sig lite olika uttryck i en musikaliskt böljande dräkt, blir ytterligare en positiv faktor. Ibland märks en intim doft av country, exempelvis genom feature på fiol i Losing Your Innocence. I Because övergår, eller snarare återgår, man till spelmansmusik där för folkmusiktraditionen typiskt blåsinstrument lyfts fram. Låter en smula irländskt! Och i melodin som avlöser accentueras det rytmiska elementet i en energigivande poppig dänga med klös. Här omvandlas soundet till ett enklare rakt-på-beat med skön lunk i refrängen och snyggt stick.

Renee McLachlan träder fram i ett förtjusande intro, visar vilken tillgång hon är. Värt att påpeka att både mor och dotters stämmor har ett ansenligt omfång, ibland hålls tonen ut på ett imponerande vis. Mycket av musiken är av smäktande karaktär, lyckligtvis utan att tippa över kanten. Så befriande att känslopjunk undviks, vilket i första hand producenten ska kreddas för. I bedårande final, tidigare omnämnda Voice Not Withstood, förförs vi av av hur fiol och kör lösgör sig i outrot som i mina öron tonas alltför abrupt. Borde ha fått på pågå längre. I längre sekvenser på albumet förnimms den kärleksfulla relationen mellan mamma och dotter och ur musikaliskt perspektiv sticker de ut med sin kontemporära och brett anlagda americana med delikata arr.

Toppnytt

Footer

Om oss