Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Recension av TV-serier

Recension av tv-serie: The Crown 6 – sämsta säsongen hittills

by

Foto: Netflix

The Crown 6 – del 1
Betyg 2
Serieskapare Peter Morgan.
Regi Alex Gabassi, Christian Schwochow
I rollerna Imelda Staunton, Jonathan Pryce, Lesley Manville, Dominic West, Elizabeth Debicki, Salim Daw, Khalid Abdalla.
Avsnitt 1-4 har premiär på Netflix 16 november 2023.(Resterande sex avsnitt kommer 14 december

Njae. Jag är rätt besviken på denna nya säsong av den brittiska serien om drottning Elizabeth II och hennes tid vid tronen. Fokus har flyttats för mycket från drottningen till Diana, den frånskilda före detta hustrun till dåvarande kronprinsen.

I England var mottagandet av första delen av säsong sex inte nådigt. Jag håller med. Det är för mycket sin känns konstruerat. Det är en mycket tragisk del med fyra avsnitt som helt domineras av den sorgliga berättelsen om Diana veckorna innan hon dog i bilolyckan.

The Crown har i tidigare säsonger mest handlar om drottningen även om dåvarande prins Charles (numera kung) varit delvis i centrum i två säsonger har drottningen har ändå varit centrumet som allt cirklat kring. Nu går serien långt bort från detta centrum och fokusera på prinsessan Diana och hennes sista veckor i livet före den ödesdigra bilkraschen där hon dog.

Vi får följa en mycket osäker och utåtriktad Diana som verkar fly från sin inre ångest och hoppar in i relationer och situationer som varken är bra för henne eller hennes söner. Även om hon nu vid denna tiden är skild från Charles är hon ändå mamma till två prinsar varav en, William, troligen kommer att bli kung i framtiden. Hon har ansvar för vad hon ger journalister att skriva om.

I dessa fyra första avsnitt av sjätte säsongen får vi följa Dianas vänskap eller om det är romans med Dodi Fayed, son till den stenrika ägaren av det förnäma varuhuset Harrods. Vad är vänskap och vad är en romans? I serien framställs deras vänskap som att de trivs tillsammans och också sover tillsammans men ändå inte vill gifta sig. Enligt serien trycker Dodi Fayeds pappa på och försöker tvinga fram en förlovning. Vad är sant och vad är påhitt? Det är svårt att tro på hur detta skildras. Dodi framställs som väldigt svag och inte alls som den playboy han utmålades som av internationella medier vid den tiden.

Brittiska tidningar beskriver de fyra avsnitten för ”påträngande och klumpiga”. Andra kritiker är irriterade på att Diana dyker upp som ett spöke efter sin död och kontaktar både drottningen och prins Charles. En annan kritik handlar om att seriens tar upp situationer som fortfarande kan göra ont att påminnas om för de två prinsarna William och Harry.

Min kritik handlar om att jag tycker karaktärerna inte är trovärdiga. Jag har extremt svårt för att tro på en så svag Diana, en så mesig Dodi Fayed och en så galen Mohamed Al-Fayed. Vad jag också saknar är det faktum att Mohamed Al-Fayed var övertygad om att bilkraschen var arrangerad. Det är ändå en misstanke som dykt upp i flera sammanhang och som helt förbigås. Det känns som att serien är ihopsydd för att fjäska med nuvarande kungahuset. Nej, det här är den sämsta säsongen hittills. Dessutom borde serien hålla fast vid att det handlar om drottningen, hur hon känner och hur hon agerar i olika situationen.

Recension av tv-serie: Andarnas rike – ytligt och förlöjligar människor

by

Andarnas rike Bildtext: För programledaren Anna Lindman väntar en rejäl överraskning. Foto: Martina Iverus/SVT

Andarnas rike
Betyg 1
Premiär 12 oktober på SVT

Fler människor i Sverige tror på att det finns något utöver vårt fysiska liv utan att de tror enligt traditionella religioner som kristendom och islam. Flera undersökningar har visat detta. Sveriges Television har gett Anna Lindman, en av sina mer seriösa journalister, i uppdrag att undersöka hur det kommer sig att i världens kanske mest sekulariserade land växer ”tron” på något utanför de naturvetenskapliga förklaringarna fram. Hur har det gått? Det har tyvärr blivit en oseriös soppa av de mest ytliga delarna inom andliga rörelser i Sverige idag.

Jag förstår att den som inte känner till något av allt det som ryms inom andliga rörelser kan serien locka till förvåning och till att se ner på alla dessa människor som är engagerade i detta. Människor inom andliga rörelser förlöjligas och fokus sätts på negativa delar som ryms inom denna stora och mångsidiga rörelser.

Här ska det göras ritualer i alkemi där ritualledaren läser innantill från anteckningar på mobiltelefon (seriöst hur okunnig kan en ledare vara? Kan han inte utantill det han ska säga?) och där ska jagas bort mörka energier ur lägenheter och den som ska få uttala sig vetenskaplig är psykologiprofessor. Fakta är ju att om programledaren och dennes stab hade orkat ta sig ner lite från de allra ytligaste hade kunnat hitta att det finns forskning i USA, Storbritannien, Brasilien och Japan, till exempel, som forskar kring ämnet och där det finns mycket fascinerande och sådant som öppnar ögonen för att det kan finnas något utöver vad vi kan uppfatta med våra fem sinnen.

Häromdagen läste jag en artikel i en vetenskaplig tidskrift där en medicinsk forskare på Lunds universitet skriver att inom sjukvården och inom akademisk forskning är det näst intill förbjudet att som läkare eller annan sjukvårdspersonal berätta om upplevelser och fenomen om att livet fortsätter efter döden.
Forskaren berättar om de uppenbara försöken att undertrycka och censurera parapsykologisk forskning och de som gör det i Sverige. Det kan handla om att ta upp falska anklagelser, spärra åtkomst till tidskrifter, ta bort data och utfrysa och förfölja vetenskapsmän som är intresserade av ämnet.

Det finns ju mycket mer att ta upp än det extremt ytliga som SVT gör i Andarnas rike. Ok, serien är på ett sätt snäppet bättre än det genom-kommersiella programmet Det okända på TV4 som skulle få betyg 0 om jag recenserade. Fast å andra sidan är det knappast någon som tar Det okända på allvar utan publiken ser det väl mest som ett underhållningsprogram som kittlar skräck och rädslor, som skräckfilmer gör. Andarnas rike signalerar att det ska vara en seriös undersökning. Serien tar inte upp andliga rörelser med utgångspunkten att förstå eller hitta vad det går ut på. Där finns ingen ambition att röda vid de existentiella frågorna som alla människor har. Hur kan de annars ha lyckats skrapa ihop ett sådant virrvarr av okunnighet?

Men problemet att tv-serien fuskar förbi de djupgående frågorna är inte det seriens ända problem. Det här ihopklippta väldigt hattigt och inget följs upp ordentligt. Serien verkar ha som främsta mål att förlöjliga människor inom andliga rörelser. Ett faktum är att många människor som söker sig till detta bär på en sorg och har förlorat någon närstående, kanske förlorat ett barn. Då bör dessa människor behandlas med medkänsla och seriöst försök att lyssna.

Här har jag skrivit om tv-serien utifrån upplevelsen från en som är engagerad i andliga rörelser.

Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

by

John Hanna som Gabriel i Taelgia. Foto: Johan Paulin.

Taelgia
Betyg 4
Premiär 22 september 2023 på SVT
Regi Jens Östberg

En spännande och mycket mänsklig tv-serie om ungdomar, poliser och familjer, framför allt syrianer i en stad där gängkriminalitet påverkar mångas vardag. En mycket mänsklig serie där det går att förstå de olika personerna och också sympatisera med dem och ha förståelse för deras val och beslut, som inte alltid är de bästa. Men det är så vi människor är.

Handlingen kretsar framför allt kring tre unga syrianer, syskonen Gabriel och Magda och en ung poliskvinna, Sibel. Gabriel är 16 år och går fordonstekniska programmet i gymnasiet och är jätteduktig på mekanik och att fixa med motorcyklar och även bilar. Hans syster Magda har precis kommit med i A-laget i stadens dam-basketlag som spelar i elitserien. Sibel har tagit jobb som polis i Södertälje och upptäcker efter ett tag att hon rekryterats för att polischeferna vill ha en syriansk polis för att kunna nå syrianer. Det är med kluvna känslor Sibel inser sin situation. Bland syrianer, till och med bland släkt och familj, ses hon som en förrädare som ställer upp på svensk polis, bland polisen misstänks hon för att inte kunna vara objektiv och för att kunna vara utsatt av påverkan från kriminella syrianer som är släkt med hennes släkt.

En styrka i serien är att ingen personlighet skildras som enbart ond eller enbart god och perfekt. Alla har olika delar inom sig och kan ta både bra och dåliga beslut.

Serien utspelas i Södertälje och en sak som känns fel och konstig är att det inte finns med en enda muslim. Serieskaparna har varit mycket noga med att vi ska se stora kors på gängledarna till exempel. Inga flickor eller kvinnor har någon form av hijab eller annan täckande klädsel. Jag har svårt att tro på att det inte finns en enda muslim i Södertälje och inte någon muslim i de kriminella gängen. Vad syftet från serieskaparna är med att fokusera på syrianer istället vet jag inte. Kriminalitet och gäng tror jag inte är begränsat till ett folkslag eller en religion.

Men ett drama, en tv-serie, behöver inte skildra verkligheten som en dokumentär, så jag måste ändå berömma serien. Den är engagerande och beskriver mänskliga relationer på ett sätt som känns äkta. Och sorgligt också. För alla människor kan ta dumma beslut som kan förstöra mycket.

Seriens styrka är att den inte förenklar människorna som påverkas av gängkriminalitet, oavsett om det är unga som dras in i situationer eller vuxna och föräldrar. Däremot känns det någon föråldrad eftersom verkligheten idag inte riktigt ser ut så som i Taelgia. Gabriel är 16 år och hans vän Marko får vi inte reda på åldern på, men han ser ut att vara minst 18, speciellt som han kör bil. Gängkriminaliteten ser inte ut likadant idag. Utvecklingen har gått skrämmande fort och idag kan gängen ledas av 25-åringar och de unga som rekryteras är flera år yngre än Gabriel.
Men seriens styrka är istället det mänskliga som lyfts fram, det som gör att vi kan känna med de olika personerna och att saker inte förenklas. Fast det är förstås en del bi-karaktärer som jag skulle vilja förstå mer vad som driver dem. Det finns ett stort hat mellan de unga mot samhället och polisen i synnerhet, vilket jag skulle vilja förstå mer av. Fast å andra sidan: det är stora frågor och inget som en enskild serieskapare ska förväntas förklara.

Recension av tv-serie: The Witcher säsong 3 – bättre än de tidigare två säsongerna

by

The Witcher säsong 3
Betyg 3
Volym 1 av säsong 3 (fem avsnitt) har premiär på Netflix 29 juni 2023. Volym 2 kommer 27 juli.

The Witcher utspelas i en fantasivärld med magiker, demoner, häxkarlar, alver och dvärgar plus människor. Denna värld är inte så olika vår vår. Det vimlar av intriger och maktspel. Det är både seriens styrka och svaghet. Det är många allianser och många viljor och många karaktärer inblandade och det kan nästan vara svårt att hänga med i svängarna. Vem är vem och varför?

I denna tredje säsong träffar vi, förstås, på Geralt, häxkarlen, och hans skyddsling Ciri. Yennefer dyker upp och barden Riddarsporre. Intriger och mörka krafter och krigets vindar blåser över kontinenten.

Visst är den spännande ibland och emellanåt några överraskande vändningar men samtidigt är mycket som ett tv-spel där man vet att Geralt vinner alla slagsmål han hamnar i. Men denna säsong tar ändå ett kliv upp. De två tidigare säsongerna tyckte jag sämre om. Denna säsong är ett steg uppåt. På vissa sätt är The Witcher en serie som har en del gemensamt med Game of Thrones, som också genom en fantasivärld skildrar mänskligt beteende och maktgalenhet. Men sådan kultserie som Game of Thrones är det blir The Witcher aldrig. Ett skäl är att det är för mycket klyschor i The Witcher, lite för förutsägbart och lite för få överraskande vändningar, för lite utveckling av karaktärer och för sockersöta kvinnliga hjältar.

Ett litet minus får Netflix för att de väljer att släppa de sista avsnitten i denna säsong en månad efter att dessa första fem avsnitt släpps. Alltid negativt med avslut som inte är avslut.

Recension av tv-serie: Skull Island

by

Skull Island
Betyg 3
Premiär på Netflix 22 juni 2023

Netflix beskriver serien med två meningar:
En grupp skeppsbrutna upptäcktsresande i Stilla havet hamnar på en ö full av skräckinjagande varelser. Bland dem finns Kong – en enorm apa som härskar över allt och alla.

Denna serie är oerhört snyggt animerad med fina bilder med starka färger. Dem är spännande och engagerande. Charlie är en 17-åring tonårspojke som är med på skeppet. Hans pappa är en upptäcktsresande forskare som vigt sitt liv år att söka okände varelser i havet. Charlie är trött på livet på en båt. Han drömmer om att få leva ett vanligt tonårsliv och vill flytta men till USA och gå på college, som vanliga ungdomar. Hans pappa förstår honom inte alls. Att vara på äventyr måste väl vara drömmen, menar pappan.

Med på båten finns en annan jämnårig tonårspojke, Mike, som är en slags vän till Charlie, fast de är väldigt olika. Mike vill inte alls gå på college och är nöjd med livet som upptäcktsresande.

En dag när Charlie grälat med sin pappa om sin dröm om att få börja på college upptäcker han en skeppsbruten flicka i vattnet. Han hoppar i och räddar henne. Flickan verkar vara ungefär i hans ålder men är högst ovanlig. Hon tycks inte veta något om vanliga liv utan verkar ha växt upp ensam på en öde tillsammans med sin hund.

Räddningen av flickan sätter igång en massa händelser. Män tar sig ombord på deras skepp med vapen för att kidnappa flickan och i den vevan dyker ett havsmonster upp och sänker båten. Några av dem lyckats rädda sig till en öde ö men många går under i havet.

Charlie och Mike hittar varandra på den öde ön. De möter också flickan och hennes hund som tagit sig dit. Hunden är inte någon vanlig hund utan mer ett monster, stor som en elefant. Hunden är inte den enda ovanliga. Ön är fylld av monster och konstiga, farliga djur och växter.

I flera avsnitt är serien jättebra och om inte slutet varit alldeles för abrupt och lämnade många frågor kvar blir betyget lägre än det skulle blivit om serieskaparna hade ansträngt för ett mer begripligt slut på säsongen. Det verkar som om serieskaparna inte riktigt visste hur de skulle få ihop ett bra slut. Sluten känns mer än halvdant och slarvigt. Det tycker jag är väldigt synd på en serie som ändå var både spännande och tankeväckande, visserligen med en del förutsägbart men samtidigt med visst djup i karaktärerna.