Linou Gertz

Andra akten
Betyg 2
Biopremiär 24 Februari 2023
Regi Mårten Klingberg

Vanligtvis i konst, media, reklam och ja kultur i allmänhet som syns utåt i samhället är ungdomen den eviga källan till inspiration och avbildning. Kanske för att det förknippas med det rena, obefläckade, medan äldre förknippas med döden och en obehaglig påminnelse om att allt en gång ska ta slut – något många inte vill tänka på i onödan. Eller ens ta i med tång. Men någonting håller på att hända där också. Det är inte längre enbart unga med i stort sett nystartade liv med alla möjligheter framför sig utan nu börjar även äldre ta plats i såväl reality serier som film. Andra akten är senaste tillskottet där livet inte tar slut vid pensionen utan snarare är mer utav en nystart.

I huvudrollerna har vi två giganter inom svensk film; Rolf Lassgård som med en lång karriär bakom sig kanske ändå blivit mest känd för sin insats i ”En man som heter Ove” som nyligen Hollywoodifierades med Tom Hanks i spetsen i ”A Man Called Otto”, och hans motspelare Lena Olin som själv har haft en karriär i USA där höjdpunkten kanske var ”The Unbearable Lightness of Being” som gav henne såväl en Oscarsnominering som en Golden Globe. Men nu spelar de alltså mot varandra på hemmaplan och de är båda två varsina urkrafter som kolliderar till och från. Tyvärr görs inte mycket med det, något som kan klandras såväl regi som klippning utan mycket elektricitet utan det känns oftast som de är egna öar som verkar för sig själva och aldrig riktigt drabbar varandra utan endast i ett par scener finns någon som helst spänning mellan dem.

Dialogen känns inte heller speciellt inspirerad. Målet har väl varit vardaglig och ledig men svajar mestadels till det direkt fåniga. Men å andra sidan är väl målgruppen för den här filmen kanske livsbejakande äldre som kanske inte söker något större djup eller tyngd, och för dem kommer filmen antagligen fungera mycket bättre. Så ett till i betyg för dem antar jag. Kanske kan de också uppskatta den ofokuserade genreblandningen romantisk komedi och drama, som mest känns som ett billigt sätt att jaga tårar på genom att kopiera Norska mästerverket ”The Worst Person in the World” där det lättsamma avbryts av plötsligt mörker i och med ett cancerbesked. Sämre inspiration finns väl förstås att vända sig till, men här känns det mycket plastigare och opersonligt då relationen personerna i denna filmen är mycket ytligare och mindre uppbyggd och fungerar därför inte på samma plan eller tyngd. Precis som resten av filmens problematik alltså.

Lena, som spelar fysioterapeuten Eva, är också väldigt lite sin egen person. Hon bor granne med sin före detta man som strulade med grannkvinnan – som han nu alltså flyttat ihop med – och när hon inte tampas med sitt vårdyrke eller krångliga (men obefintliga) kärleksliv tar hon hand om sin son som flyttat ut men fortfarande behöver hjälp med att handla och tvätta kläder. Vilket känns som en gammal och unken bild av en son som aldrig växer upp och blir självständig. Enbart när han träffar en flickvän (som till Evas oförståelse är vegan, hennes problematik känns väldigt 2005) nekar han hennes hjälp. Det är som att han ersätter sin moder snarare än engagerar sig i ett romantiskt förhållande och bara byter ut sin hemhjälp. Desto finare avrundning får då Eva som genom hela filmen pratat om att resa, men fått förhinder av allehanda män och livspussel, och äntligen tar tag i det och blir fri. Inte genom någon annan, utan för sin egen skull. Det är aldrig försent att ändra vanor och ta sig ur sina egna bojor. Det är aldrig försent att börja leva.

Dogborn
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 februari 2023, visas under Göteborgs filmfestival 2023
Manus och regi Isabella Carbonell

Prisad för bästa regidebut under 40 på filmfestivalen i Venedig har Stockholmsbaserade Isabella Carbonell etablerat sig som en av svensk films mest intressanta nya regissörer. Bland Anna Odell och Ninja Thyberg även en i raden kvinnliga framstående stjärnor med starka och engagerande historier med relevant samhällsanknytning. Men Isabella kommer inte som en blixt från klar himmel, utan har tidigare jobbat med musikvideor och även gjort kortfilmer – som bland annat visats på filmfestivaler som Cannes, AFI Film Festival och Lisbon International Filmfestival. Dogborn, hennes långfilmsdebut, utvecklades genom den Cannes-drivna sektionen ”The Next Step Programme” så framgången är om än välförtjänt och berättigad ändå inte alls plötslig.

Debuterar gör även Silvana Imam, mest känd som feministisk rappare, nu som skådespelare i briljant tolkning som hemlös och desperat efter jobb. Hon är dock inte helt ensam i världen utan har sin bror med sig, spelad nästan ordlös av Philip Oros som trots nästan helt bara spelar med kroppen gör det nyanserat och utan överspel, och det ger verkligen en ”vi mot världen”-känsla.

Som flyktingar från Syrien har de hamnat i Sverige, men utanför alla sociala skyddsnät är de ändå hjälplösa och desperata. Inget system är tyvärr perfekt och ibland hamnar människor mellan stolarna. Utkastade från en byggarbetsplats där de har sovit tar nu systern kontakt med sin kusin Petri för att få jobb. Det ser mörkt ut men när hon utannonserar att hon ”gör vad som helst” dyker ändå någonting upp. Hon frågar om det ändå är någonting bra, men både hon och tittarna inser snabbt att så självklart inte är fallet. Men med löfte om boende och mat är det svårt att vara kräsen. Så hon börjar köra sin första leverans som hon upptäcker är en människa (spelad av Carla Sehn) som försöker fly undan innan sitt slutmål. Trots att hon vet i vilket syfte denna kvinna ska fraktas till sin kund för fångar hon in henne och åker vidare. Hon måste trots allt göra sitt jobb. Efteråt sitter hon och brodern i skåpbilen de fått för att frakta sina ”varor” med i en biltvätt för att få den tvättad, men man ser på dem båda att det är de som känner sig som smutsigast i scenen.

Inte blir det lättare när nästa leverans blir av två asiatiska flickor, varav den ena ser ut att vara bara barnet. Så när de anländer till festen med de välbärgade män som beställt dem slår det slint för systern som nu attackerar dem allesammans. Detta trots att hon hört att de inte vill ”göra någonting” med dem, vilket ger en väldigt nyanserad bild där den gemensamma nämnare hos köparna är att de är välbeställda män men ändå inte bara är onda och svartvita karikatyrer, men antagligen är självföraktet så stort att hon utagerar mot dem istället för sig själv. Vilket kanske känns bra i stunden men senare självklart ger stora konsekvenser för såväl henne själv som hennes kusin som hjälpt henne få jobbet. När hon missköter sig slår det även över på honom eftersom han gått i godo för henne. Klassisk logik i den mörka undre världen.

I en scen när systern sitter i en bar går en man förbi och ställer sig snett framför henne. Vilket får henne att agera utåt väldigt aggressivt gentemot honom. Att han varken sagt eller gjort någonting mot henne spelar ingen roll – hon tolkar det som att han söker bråk. När det i själva verket är hon som söker bråk – antagligen i samma anda som att hon tidigare attackerat männen, för att på något sätt hantera självhatet hon känner för det hon gör mot andra kvinnor som lider för henne. Visserligen hade de blivit fraktade och uthyrda av någon annan om systern inte gjort det, men det är väl knappast så lätt att tänka så när en väl sitter och kör runt människor som handelsvaror.

Även om det är en väldigt mörk, såväl estetiskt som tematiskt, film som påminner kanske mest om Lilja 4-ever av Lukas Moodysson är den ändå inte utan ljusglimtar heller. Som syskonrelationen av både de vi får följa och de asiatiska. Och hur de går samman när de befinner sig som under mest press för att klara sig ur den kniviga situationen. Vilket den äldre asiatiska systern påpekar inte på något sätt försätter dem i samma situation, eller gör dem minsta jämlika. Kanske hade storyn behövt gå ännu mörkare och djupare för att inte låta Silvanas karaktär komma undan för lätt och sätta det avgrundsdjupa utspelet mer i relation till den desperata början. Men det är väl också den hårsmån som skiljer filmen från ren perfektion i och för sig.

Aftersun
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 februari 2023
Manus och regi Charlotte Wells

Uppväxt under 1990-talet är det lätt att minnas tillbaka till vad som kändes som de oändligt långa sommarloven, semesterresorna till bland annat Grekland och Turkiet och den VHS-kamera vi använde för att dokumentera våra upptåg med. Det är förstås ett romantiskt och nostalgiskt skimrande filter över de minnena men så blir det oftast med tidens gång. Vi minns det vackra och roliga. Precis ur det perspektivet har Charlotte Wells skrivit och regisserat sin hyllade debutfilm.

Hela filmen är nämligen en tillbakablick av Sophie, vars debut av barnskådespelaren Frankie Corio är mäkta imponerande och nyanserad men ändå nedtonad, på resa med pappan Calum – spelad av ”Normal People”-skådespelaren Paul Mascal som även sken i The Lost Daughter av regidebutanten Maggie Gyllanhaal – som brutit upp med hennes mamma och nu tar chansen att få umgås med sin dotter under denna resan.

Han är ung pappa och är kanske inte alltid helnöjd med hur livet utvecklade sig för honom, men är ändå återhållsam och beskyller aldrig sina problem eller sin livssituation på Sophie utan är väldigt tålmodig och fin gentemot henne. Förutom när hon under ett kareokeuppträdande istället för pepp och engagemang möts av pinsamhet och skam. Istället för att skratta och applådera uppmuntrande åt henne vill han mest sjunka under jorden och försvinna från situationen. Vilket känns väldigt tråkigt och synd för henne som antagligen bara vill ha sin faders acceptans.

Som barn är det oftast väldigt lätt att göra nya vänskaper och bekantskaper, oftast räcker det med att gå fram och säga hej. Vilket Sophie också gör och träffar en kille i ungefär samma ålder som hon börjar leka med. De träffas vid ett motorcykelarkadspel som de båda gillar. Det blir en grogrund för någonting eget, någonting utanför det brustna familjen och den tomhet som ekar.

Trots att en del skaver ända in i vuxenlivet, är det ändå mycket av det fina och roliga som lever kvar. I filmens karaktärer och oss som människor. Det gör denna nostalgitrippen väldigt allmänmänsklig och inte bara vacker för romantiska nostalgins skull. Det väcker också empati för såväl Sophie som Calum som båda vill hålla fast i det förgångna, det som varit och hade kunnat bli. Vilket gör detta till ett cineastiskt semestervykort till de allra flesta att hänga upp på kylskåpet.

Godland
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 februari 2023, visats på Göteborgs filmfestival 2023
Regi (och manus) Hlynur Pálmason

Med dagens mobiltelefoner är vi nästan ständigt bortskämda med kameror som både kan ta högupplösta bilder och filma i otroliga 4K – och högre. Självklart är det inte med samma sensorer som regelrätta kameror använder, men det är ändå fantastiskt hur lättillgängliga och funktionsdugliga de faktiskt är för sitt format och paketering. Annat var det i fotografins begynnelse där kameran var stor och otymplig, för att inte säga dyr och få förunnat.

I Godland är allting filmat som genom en väldigt gammal lins, fyrkantigt (men i färg), vilket kanske främst väcker tankarna till Instagram för dagens filmtittare snarare än en tidig kamera – men det har ändå en tydlig tanke och funktion i sitt utsnitt och estetik. Ändå är det filmat väldigt naturalistiskt snarare än hårt färggraderat för att vidare likna äldre film – eller efterliknande av den.

Från Danmark får en präst i uppdrag att resa till Island för att bygga en kyrka och sprida Guds ord. Han påbörjar färden till sjös med skepp, men färdas senare genom Island till fots. Eller ja, mestadels till häst. Men han hade lätt kunnat segla hela vägen – men vad vore väl det utan utmaningen det innebär att färdas som genom en pilgrimsfärd till fots genom den natur han förväntas känna till? Och utmaning blir det, ständigt är naturen vacker men ändå oförlåtlig, karg och obarmhärtig. Olyckor, utmaningar och till och med döden är ständigt närvarande för de resande. Aldrig ska någonting göras enkelt och bekvämt, för inte skulle väl Gud vilja ha det så?

Väl framme bosätter sig prästen med entourage hos en familj som består i en fader med två döttrar. Den ena yngre och den andra nästan vuxen och ständigt sedd som ”wife material” vilket inte är så populärt hos pappan. Men det är ändå bygget av kyrkan som det är det viktiga, så han blundar för det. Bygget, som samlar ihop folk, blir en treenigheten av människa, natur och Gud. Någonting som visserligen ständigt är närvarande genom resans, och filmens, stilla gång.

Det är förstås svårt att inte tro på Gud när en ser den natur som omger den lilla byn där kyrkan ska byggas. Mestadels kullar och lågt gräs, men även klippor som ständigt har vågor som lägger sig över dem som filtar. I en scen kombineras fotografiet, naturens storhet och människans litenhet när prästen förvägrar en man att fotograferas och ett blodigt slagsmål bryter ut. Det är en väldigt engagerande och medryckande scen som antagligen är filmens mest händelserika, men också sammanfattar den bäst. Det är lika vackert som hemskt som filosofiskt över vem som dokumenterar vad. Eller som unga idag skulle säga, vem som bär på privilegiet.

Strax innan kyrkan färdigställs hålls ett första bröllop i den. Egentligen finns bara stommen med bjälkar och ett grundskelett utan vare sig väggar eller tak – vilket gör att vår präst vägrar förrätta paret eftersom det ännu inte är Guds hus. Vilket är väldigt talande för hans karaktär och trosuppfattning. Hans principfasthet. Ändå dalar den under resans gång och under svårigheter. Men å andra sidan är det inte så konstigt att även troende blir skeptiska under svår prövning. Ett tema som känns ganska Bergmanskt i sig. Även de mest troende kan ibland rucka på sin tro när de överröses av till synes oöverstigliga prövningar som mest bara tycks vilja sänka oss oändligt.

Sin tematik och handling till trots är detta inte bara en film enkom för religiösa. Tvärtom är det en film för den som vill njuta av vacker natur, förundras över dess storhet och överhet. Som en Gud i sig. Tempot kan kännas segt men är ändå en viktig meditativ övning i stillhet och reflektion. Ett minst lika imponerande bygge som en träkyrka på landsbygden kan tänkas vara. Och minst lika berikande, inte minst estetiskt, för själen. Speciellt för oss som inte är speciellt troende idag.