Godland
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 februari 2023, visats på Göteborgs filmfestival 2023
Regi (och manus) Hlynur Pálmason
Med dagens mobiltelefoner är vi nästan ständigt bortskämda med kameror som både kan ta högupplösta bilder och filma i otroliga 4K – och högre. Självklart är det inte med samma sensorer som regelrätta kameror använder, men det är ändå fantastiskt hur lättillgängliga och funktionsdugliga de faktiskt är för sitt format och paketering. Annat var det i fotografins begynnelse där kameran var stor och otymplig, för att inte säga dyr och få förunnat.
I Godland är allting filmat som genom en väldigt gammal lins, fyrkantigt (men i färg), vilket kanske främst väcker tankarna till Instagram för dagens filmtittare snarare än en tidig kamera – men det har ändå en tydlig tanke och funktion i sitt utsnitt och estetik. Ändå är det filmat väldigt naturalistiskt snarare än hårt färggraderat för att vidare likna äldre film – eller efterliknande av den.
Från Danmark får en präst i uppdrag att resa till Island för att bygga en kyrka och sprida Guds ord. Han påbörjar färden till sjös med skepp, men färdas senare genom Island till fots. Eller ja, mestadels till häst. Men han hade lätt kunnat segla hela vägen – men vad vore väl det utan utmaningen det innebär att färdas som genom en pilgrimsfärd till fots genom den natur han förväntas känna till? Och utmaning blir det, ständigt är naturen vacker men ändå oförlåtlig, karg och obarmhärtig. Olyckor, utmaningar och till och med döden är ständigt närvarande för de resande. Aldrig ska någonting göras enkelt och bekvämt, för inte skulle väl Gud vilja ha det så?
Väl framme bosätter sig prästen med entourage hos en familj som består i en fader med två döttrar. Den ena yngre och den andra nästan vuxen och ständigt sedd som ”wife material” vilket inte är så populärt hos pappan. Men det är ändå bygget av kyrkan som det är det viktiga, så han blundar för det. Bygget, som samlar ihop folk, blir en treenigheten av människa, natur och Gud. Någonting som visserligen ständigt är närvarande genom resans, och filmens, stilla gång.
Det är förstås svårt att inte tro på Gud när en ser den natur som omger den lilla byn där kyrkan ska byggas. Mestadels kullar och lågt gräs, men även klippor som ständigt har vågor som lägger sig över dem som filtar. I en scen kombineras fotografiet, naturens storhet och människans litenhet när prästen förvägrar en man att fotograferas och ett blodigt slagsmål bryter ut. Det är en väldigt engagerande och medryckande scen som antagligen är filmens mest händelserika, men också sammanfattar den bäst. Det är lika vackert som hemskt som filosofiskt över vem som dokumenterar vad. Eller som unga idag skulle säga, vem som bär på privilegiet.
Strax innan kyrkan färdigställs hålls ett första bröllop i den. Egentligen finns bara stommen med bjälkar och ett grundskelett utan vare sig väggar eller tak – vilket gör att vår präst vägrar förrätta paret eftersom det ännu inte är Guds hus. Vilket är väldigt talande för hans karaktär och trosuppfattning. Hans principfasthet. Ändå dalar den under resans gång och under svårigheter. Men å andra sidan är det inte så konstigt att även troende blir skeptiska under svår prövning. Ett tema som känns ganska Bergmanskt i sig. Även de mest troende kan ibland rucka på sin tro när de överröses av till synes oöverstigliga prövningar som mest bara tycks vilja sänka oss oändligt.
Sin tematik och handling till trots är detta inte bara en film enkom för religiösa. Tvärtom är det en film för den som vill njuta av vacker natur, förundras över dess storhet och överhet. Som en Gud i sig. Tempot kan kännas segt men är ändå en viktig meditativ övning i stillhet och reflektion. Ett minst lika imponerande bygge som en träkyrka på landsbygden kan tänkas vara. Och minst lika berikande, inte minst estetiskt, för själen. Speciellt för oss som inte är speciellt troende idag.