Dogborn
Betyg 4
Svensk biopremiär 10 februari 2023, visas under Göteborgs filmfestival 2023
Manus och regi Isabella Carbonell
Prisad för bästa regidebut under 40 på filmfestivalen i Venedig har Stockholmsbaserade Isabella Carbonell etablerat sig som en av svensk films mest intressanta nya regissörer. Bland Anna Odell och Ninja Thyberg även en i raden kvinnliga framstående stjärnor med starka och engagerande historier med relevant samhällsanknytning. Men Isabella kommer inte som en blixt från klar himmel, utan har tidigare jobbat med musikvideor och även gjort kortfilmer – som bland annat visats på filmfestivaler som Cannes, AFI Film Festival och Lisbon International Filmfestival. Dogborn, hennes långfilmsdebut, utvecklades genom den Cannes-drivna sektionen ”The Next Step Programme” så framgången är om än välförtjänt och berättigad ändå inte alls plötslig.
Debuterar gör även Silvana Imam, mest känd som feministisk rappare, nu som skådespelare i briljant tolkning som hemlös och desperat efter jobb. Hon är dock inte helt ensam i världen utan har sin bror med sig, spelad nästan ordlös av Philip Oros som trots nästan helt bara spelar med kroppen gör det nyanserat och utan överspel, och det ger verkligen en ”vi mot världen”-känsla.
Som flyktingar från Syrien har de hamnat i Sverige, men utanför alla sociala skyddsnät är de ändå hjälplösa och desperata. Inget system är tyvärr perfekt och ibland hamnar människor mellan stolarna. Utkastade från en byggarbetsplats där de har sovit tar nu systern kontakt med sin kusin Petri för att få jobb. Det ser mörkt ut men när hon utannonserar att hon ”gör vad som helst” dyker ändå någonting upp. Hon frågar om det ändå är någonting bra, men både hon och tittarna inser snabbt att så självklart inte är fallet. Men med löfte om boende och mat är det svårt att vara kräsen. Så hon börjar köra sin första leverans som hon upptäcker är en människa (spelad av Carla Sehn) som försöker fly undan innan sitt slutmål. Trots att hon vet i vilket syfte denna kvinna ska fraktas till sin kund för fångar hon in henne och åker vidare. Hon måste trots allt göra sitt jobb. Efteråt sitter hon och brodern i skåpbilen de fått för att frakta sina ”varor” med i en biltvätt för att få den tvättad, men man ser på dem båda att det är de som känner sig som smutsigast i scenen.
Inte blir det lättare när nästa leverans blir av två asiatiska flickor, varav den ena ser ut att vara bara barnet. Så när de anländer till festen med de välbärgade män som beställt dem slår det slint för systern som nu attackerar dem allesammans. Detta trots att hon hört att de inte vill ”göra någonting” med dem, vilket ger en väldigt nyanserad bild där den gemensamma nämnare hos köparna är att de är välbeställda män men ändå inte bara är onda och svartvita karikatyrer, men antagligen är självföraktet så stort att hon utagerar mot dem istället för sig själv. Vilket kanske känns bra i stunden men senare självklart ger stora konsekvenser för såväl henne själv som hennes kusin som hjälpt henne få jobbet. När hon missköter sig slår det även över på honom eftersom han gått i godo för henne. Klassisk logik i den mörka undre världen.
I en scen när systern sitter i en bar går en man förbi och ställer sig snett framför henne. Vilket får henne att agera utåt väldigt aggressivt gentemot honom. Att han varken sagt eller gjort någonting mot henne spelar ingen roll – hon tolkar det som att han söker bråk. När det i själva verket är hon som söker bråk – antagligen i samma anda som att hon tidigare attackerat männen, för att på något sätt hantera självhatet hon känner för det hon gör mot andra kvinnor som lider för henne. Visserligen hade de blivit fraktade och uthyrda av någon annan om systern inte gjort det, men det är väl knappast så lätt att tänka så när en väl sitter och kör runt människor som handelsvaror.
Även om det är en väldigt mörk, såväl estetiskt som tematiskt, film som påminner kanske mest om Lilja 4-ever av Lukas Moodysson är den ändå inte utan ljusglimtar heller. Som syskonrelationen av både de vi får följa och de asiatiska. Och hur de går samman när de befinner sig som under mest press för att klara sig ur den kniviga situationen. Vilket den äldre asiatiska systern påpekar inte på något sätt försätter dem i samma situation, eller gör dem minsta jämlika. Kanske hade storyn behövt gå ännu mörkare och djupare för att inte låta Silvanas karaktär komma undan för lätt och sätta det avgrundsdjupa utspelet mer i relation till den desperata början. Men det är väl också den hårsmån som skiljer filmen från ren perfektion i och för sig.