Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Linou Gertz

Filmrecension: The Society of the Spectacle

by

The Society of the Spectacle
Betyg 2
Visas under Way Out West
Regi Roxy Farhat och Göran Hugo Olsson

Byggd på marxistisk grund och egen samhällssyn skrev situationisten Guy Debord 1967 bokenLa société du spectacle som hoppades bli en grogrund för revolution men mest blev ett debakel inom konst- och andra intellektuella kretsar. Trots att den kanske aldrig blev det förväntade sprängstoftet för ett nytt samhälle har den heller inte helt glömts bort eller fallit ur samhällsdebatten helt och hållet. Såhär 50 år senare är den tvärtom fortfarande aktuell och skapar fortfarande grund för tanke och debatt.

Delar av texten har här lyfts ut för att tillsammans med intervjuer och annat videomaterial kontextualiseras med såväl historia över konströrelsen situationisterna som mer modern tid och sociala medier så det visas praktiskt hur texten har rötter både i dåtid och nutid. Dock kunde det pratats lite mer om det brinnande 60-talet och alla de uppror som blomstrade då i framförallt Paris – men å andra sidan kanske regissörerna kände att det redan pratats gott om. Det är i vilket fall ingen jättestor bit som fattats utan hade bara get mer kött på benen med tanke på hur det kunde klargöra vilken omvärldssituation texten och idéerna växte fram ur.

Bilder. Allt billigare systemkameror under 2000-talets början och framåt gav ökad tillgänglighet för så kallade vanliga människor att själva ta bilder. Allt bättre och lättillgängligare mobilkameror har än mer tillgängliggjort och demokratiserat bildflödet ytterligare. Att visa hur bildflödet inte bara exponerar oss för varandra, utan även reklam för inte alltid så tydliga avsändare och även skönhetsideal som inte alltid är varken hälsosamma eller ens minsta realistiskt. Appar som förminskar näsor eller förstorar läppar visar inte vilka vi är utan vilka vi tror vi vill vara. Och osunda skönhetsideal leder till plastikoperationer istället för att vi lär oss acceptera oss själva och varandra. Lyfta upp istället för att kritisera. Men inte bara negativa aspeker lyfts fram. En person som intervjuas berättar att hon lärt sig danssteg och knep att ta till i sängkammaren också.

Största problemet med filmen är nog hur lättvindig den är. Det är lätt att skratta åt olika personer i filmen men det känns också mest som lösryckta meningar ur boken inte blir mer än utrop som vilken ung vänstrare som helst kommer med. Det är lätt att hävda att kapitalism är dåligt, att vi borde konsumera mindre och mer medvetet, men när väl intervjun börjar hetta till och kommer till slutsatsen att allt ansvar aldrig kan ligga på den enskilda individen tar filmen också slut. Regissörerna sa efter filmen att de vill att filmen ska kunna ligga till grund för vidare diskussion, vilket visserligen är bra, men då efterföljande samtal mest handlade om hur bra de tyckte filmen var och att de höll med om budskapet så blev det aldrig riktig diskussion utan bara beröm. Men det pratas aldrig om, varken i publiken eller i filmen, om hur vi istället för att klaga på någon som köper nya kläder för att de verkligen behöver det kan behöva ställa företag som massproducerar kläder vars största andel hamnar i utländska vatten och/eller stränder. Kritiken blir så ytlig och fylld av plattityder att avsaknaden av lösningar, eller ens förslag till dem, ekar högt.

Detta är problemet med mesta moderna filmer som försöker angripa kapitalismen och samhällsordningen i stort. Det skriks högt om att det är dåligt och det behövs förändring. Alla jublar. Alla håller med. Men det har redan sagts flertalet gånger, och att samtalet inte kommit längre på 50 år är kanske det allra största problemet. Att konstatera är en sak, men att konstruktivt diskutera fram nya lösningar och reella och hållbara lösningar någonting helt annat. Vilket moderna filmare mer än en gång bevisat. Så hoppet ligger kanske snarare i en ny kollektiv konstnärer återigen vågar drömma om någonting annat, någonting nytt, istället. För oss alla.

Filmrecension: How to Blow Up a Pipeline

by

How to Blow Up a Pipeline
Betyg 2
Visas under Way Out West
Regi Daniel Goldhaber

Nästan dagligen möts vi av nyheter om extremväder, skogsbränder och ökade temperaturer. Semesterparadis står i brand och vi tycks ständigt närma oss en apokalyps som kan bli människans, och det mesta livet på jordens, slut. Ständiga alarmrapporter från forskare visar samma sak: den moderna civilisationens levnadssätt är ohållbart för planetens överlevnad.

På en bil vars däck skärs upp placerar en ung kvinna en lapp på vindrutan, ungefär som den fått en parkeringsbot, men med en förklaring för varför bilen är vandaliserad. ”Kan inte lagen straffa dig kommer jag göra det”. Det blir alltså snabbt tydligt att det handlar om någon som är villig att lösa ovanstående problem med civil olydnad och tycker det rättfärdigar skadegörelse. Men det blir, såklart, mycket värre och storskaligt. Titeln förklarar rätt bra vad för planer som börjar smidas.

Texas, oljefält, utsläpp. Miljöpåverkan och inverkan på människor i närheten. USA som med sina 19,5 miljoner fat olja per dag är världsledande på oljeproduktion och det är inte konstigt folk reagerar. Som filmens grupp ungdomar vars öden vävs ihop och mellan varven, oftast klipp från scener som är mest spännande som med kirurgisk precision hoppar från nerviga scener från kuppen till olika personers bakgrundshistorier. Vilket blir väldigt effektivt och snyggt presenterat.

Diskussioner om hur de kommer ses av omvärlden förs. Såklart. Hjältar eller terrorister? Och so what om de kallas terrorister, så avfärdas ju alla som kämpar för rättvisan… rättfärdigar de sig med. Men gör inte alla terrorister det å andra sidan? Problemet blir hur filmen idoliserar istället för problematiserar gruppens tankegångar och handlingar, och de tidigare nämnda tillbakablickarna tycks rättfärdiga snarare än förklara deras val. Men personligen har jag svårt att sympatisera med dem och hålla med om att deras kortsiktiga och självdestruktiva val så jag varken hejar eller hoppas för deras bästa. Vilket förtar mycket av spänningen genom handlingen också. Tyvärr.

Men låt oss vara realistiska. Efter USA är Saudiarabien med sina 11,8 miljoner fat per dag och Ryssland 11,4 (dock uppgifter från 2020 så vet inte om det minskat efter sanktionerna till följd av invasionen utav Ukraina) samt Kina och Irak med nära 5 miljoner fat per dag och även om detta raffinaderi verkligen skadades av explosioner skulle mycket litet av världens oljeproduktion påverkas. Väldigt lite av det de försöker uppnå skulle faktiskt uppfyllas. Och väldigt mycket mer skada skulle kunna åsamkas genom att någonting, eller väldigt mycket, går fel vilket skulle kunna ha lika mycket, om inte mer, skada på klimatet som företagen de försöker krossa har. Vad är då meningen med kampen? Och finns det verkligen inga andra vägar att gå än terrorism? Inte enligt denna naivt idoliserande film i alla fall. Att den också i eftertexterna stannar kvar bara för att antyda att personer som kom undan från aktionen nu kommit ikapp av lagens långa arm istället för att visa hur mycket, eller snarare lite, påverkan aktionen har haft på någonting säger också en hel del. Det uppmanar till handling, helt utan omtanke eller reflektion. Vilket inte lär rädda världen. Heller inte att spränga privatpersoners båtar, vilket en sista scen påvisar. Det riskerar mer än det hjälper någonting, så jag hoppas inte miljöaktivister inspireras alltför mycket av denna soppa.

Tankar om The Mystery of Banksy: A Genius Mind

by

The Mystery of Banksy: A Genius Mind
Konstutställning
Göteborg 9e Juni – 8e September
Stockholm 27e September – 4e Februari 2024

Inom graffitin och gatukonsten är anonymitet ett av de viktigaste vapnen konstnären har, eftersom denne när som helst kan bli gripen för sitt utövande. Någon som tagit vara på detta speciellt mycket, men likväl blivit en världskändis många konstnärer som blottar såväl ansikte som namn för publicitet känner avund för, är Bristol-bördige Banksy. Okänd, men ändå ökänd. Beväpnad med anonymitet, stenciler och sprayburkar samt kanske den viktigaste ingredienserna till hans framgångar: socialt pathos, samhällskritik och tankeväckande konst som verkligen väcker debatt.

I denna utställning, som följer upp den från 2019 där flertalet målningar visades upp, ges nästan direkt efter inträde en unik överblick över konstnärens tidslinje från genombrott till idag. Från handmålade hundar till insikten om att stencilkonsten är mycket snabbare och effektivare att genomföra för att snabbt få upp verket och sedan kunna ta sig från platsen osedd. Från England, till New York och vidare till Palestina. Från tidiga år till nutida flyktingkriser och målningar gjorda under Covid-isoleringen. Detta är alltså en väldigt bred och övergripande utställning som visserligen visar en del verk som fanns med på förra utställningen men också många nya, eller bara andra, verk – så för oss som var med förra vändan är denna utställningen ändå mer än värd att återvända till för en fördjupande insikt i Banksys geniala tankevärld. Utöver målningar samsas även statyer, videoinstallationer (där mockumontären Exit Through the Giftshop omnämns bland annat) och konstellationer av exempelvis målad elefant i ett smått surrealistiskt vardagsrum, en nedklottrad tunnelbanevagn en bokstavligen går igenom för att komma vidare i utställningen och ett mörkt hörn där en mystisk person sitter halvt gömd i dunkel och skissar på nya konstverk. En uppenbar avbildning av Banksy själv, som slår extra hårt med intilliggande texten ”If you want to say something, and have people listen, then you have to wear a mask”. Som sagt, kännetecknande för gatukonstscenen, men på sätt och vis hela samhället då vi alla bär en sorts mask på oss speciellt i sociala sammanhang då vi talar ”fritt”.

På en av målningarna som hängts upp finns en QR-kod som leder en till ovanstående Youtube-video, som visar hur polis slår till mot flyktingar som slagit läger i en skog och tillhörande strand – något som Amnesty senare rapporterade till åtal! I ett videoverk i näraliggande sal skriver Banksy ”Like all successful artists, I bought a Yacht!” för att sedan fortsätta med att visa hur han gjorde om den och sedan åka runt i Medelhavet och fånga upp flyktingar från andra båtar som sjunkit eller av annan anledning inte kunnat ta sig till sin slutdestination. Han arbetar alltså inte bara aktivt med att belysa krisande situationer, utan använder också sitt kulturella och ekonomiska kapital till att faktiskt göra nytta.

För hur ironiskt det än må tyckas, med en utställning fylld av antikapitalistiskt och samhällskritisk konst, så flyter ändå allting samman tillslut. Han gör lika mycket narr av personer som köper sig en identitet för att ”avsätta kapitalismen” som de som aktivt lever på den – och lever själv aktivt på den i egen hög person. Men istället för att köpa lyxvillor, sportbilar och andra extravaganta prylar återinvesteras vinsterna från konsten i ny konst, både material men även installationer som Dismaland – en tydlig vink till Disneyland fast där allting går i jordens undergångs tecken istället. Så även om utställningens utgång är en faktisk prylshop med allt från kläder, muggar och böcker känns det inte motsägelsefullt att handla där efter all konsumtionskritik en just vadat igenom. Istället känns det som en investering i konsten, samhället och framtiden. Och då en kan låna stenciler och sprayburkar för att skapa sina egna t-shirts utifrån Banksy-konst känns det också lagom avväpnande, att han sänker garden och gör det olagliga lättillgängligt och lekfullt istället för farligt och riskfyllt. Han sätter vapnen i händerna på besökarna och visar hur enkelt och roligt det är att beväpna sig med kreativitet, samhällskritik och ögonöppnande sanningar. Inte illa avslut då.

Recension av konsert: Coldplay på Ullevi – en spelning inte bara för Göteborg utan hela universum

by

Coldplay
Music of the Spheres Tour
Ullevi 8 juli 2023
Betyg 5

Inför detta unika turnéstop i Sverige med först två stopp på Ullevi som snabbt utökades till fyra har Coldplay, med arrangörer, uppmanat besökare att ta sig till spelningen med tåg, spårvagn eller cykel för att hålla nere klimatpåverkan. Något de själva jobbat med gällande hela turnén – vilket fått ned den hela 47 procent från förra turnén (då de spelade på Ullevi två kvällar 2017, men arbetet har inte stannat där för bandet. De utannonserar innan konsertens början att delar av biljettintäkterna går till projekt för trädplantering runtom i världen, liksom ekologisk matodling samt upprensning av hav samt bevarande utav korallrev. Att gå på en Coldplay-konsert är alltså inte bara något av det bästa en kan uppleva i arenaformat just nu utan också en välgärning för hela den planet vi alla bor på och är en del utav.

Lite kul var det att de handplockade en svensk artist som förband, Luciia, som prisats men ändå gått mig helt förbi – men nu fått spela inför mer än 65.000 människor – och ska göra så tre gånger till! Det ger henne en helt annan exponering än hon haft tidigare, både här på hemmaplan men även internationellt, vilket är mer än välförtjänt. Hon har skön rytmik och tyngd i sin musik och röst, liksom sitt band, men det märks att hon inte gjort sådana här stora framträdanden innan. Hon var inte dålig eller rostig på något sätt, hon rör sig ledigt och bekvämt, men när en jämför med andra förbandet Griff där huvudsångaren (även det en kvinna) dansar betydligt friare och tar del av hela scenbygget på ett helt annat sätt känns det att jämföra någon från en talangtävlan med någon som vant och helt hade kunnat fylla Ullevi på eget bevåg. Lätt min nya favoritartist!

Det var inte bara de två förbanden som fick tiden att gå i väntan på kvällens huvudattraktion. Det var vid några tillfällen även dance offs där bakre delen av arenan hade dansgolv i olika sektioner vars dans överfördes till energi för att driva den mindre c-stagen och det tävlades i vem som kunde få upp batterinivån högst. Mycket roligt! Vet dock inte om elcyklarna användes i någon större utsträckning, känns som de hade kunnat vara utan för att istället ge plats till fler på ståplatserna. Men allt som allt gav det ändå en känsla av att vara på festival snarare än konsert.

När de fyra britterna tillslut kommer ut från under scenen för att hälsa på publiken på väg till den mindre c-stagen är det ändå eufori från första stund. Att de inleder sin entré med temat från E.T känns både komiskt och passande turnéns tema och inramning. Stora ballonger släpps tidigt ut för publiken att kasta runt (vilket påminner om deras spelning på Stockholm Stadion 2009 när de hade stora gula ballonger de släppte ut under Yellow, en låt som spelades och briljerade även denna kväll) och senare svävar intergalaktiska former runt på arenan för att belysa tematiken.

De gav verkligen känslan av att vara någonting större också. Visst, vi var väldigt många i publiken – och både vi på ståplats och de sittande var verkligen med i varje sekund. Men! Det var inte bara vi, det kändes verkligen som det var en spelning för inte bara hela Göteborg utan hela universum. Men trots de storskaliga arrangemangen och uttrycken var det också några mer nedtonade och lugnare moment som gav en välbehövlig dynamik i kvällen. Men sen var det också några låtar som nästan närmare sig metall, och när de ackompanjerades av eldströmmar så det brände i ansiktet på oss längst fram trodde jag nästan vi hamnat på en spelning med Metallica eller Rammstein istället. Sedan kändes det nästintill overkligt när vi, efter att ha fått ett unikt framträdande av Rocket Man, Facetimade Elton John som på samma datum gjorde sin sista konsert någonsin i Stockholm, där Chris tackade av honom och hans gärning för musiken, hbtq-rörelsen och mode (fashion). Att han på direktlänk även tackade oss i publiken för vårat stöd kändes väldigt rörande och stort att ha varit med om. Högst surrealistiskt!

Någonting annat som var väldigt speciellt kvällen till ära var när Chris bjöd upp en kille i elefantdräkt tillsammans med två andra ur publiken, varav en hade en skylt som nämnde att det var över 1.000 dagar sedan Avicii tog livet av sig, så de framförde en omarbetad version av Let Somebody Go till hans minne. För även om jag personligen aldrig varit lika frälst av hans musik som många andra verkar varit så kan jag ändå uppskatta hans kulturgärning och sörja hur han blev behandlad som en pengamaskin av dem i sin närhet snarare än en människa med känslor.

Allt som allt gav de ett performance of a lifetime, där inramningen med ljusbanden var väldigt läcker, liksom den övriga ljusshowen med lasrar och whatnot. Speciellt roligt var det ändå när Chris annonserade att detta var den hundrade konserten på denna turnén och bjöd in till speciella men roliga konsertögonblick som när han slog med händerna och gav ifrån sig roliga ljud – vilket smittade av sig på publiken men också fick honom själv och alla att skratta okontrollerat. Sådana komiska inslag gav också känslan av att vara på festival snarare än spelning. Mycket roligt. Även om jag personligen gick hem överlycklig över att ha fått ögonkontakt med Chris flera gånger där han först gav mig tummen upp, efter att ha sett mig headbanga okontrollerat antar jag, och i slutet ger mig ett handhjärta. Det fick mig verkligen att smälta och känna att jag flög uppe bland stjärnorna. Som en del av inte bara Ullevi och jorden utan faktiskt hela universum.

Filmrecension: Sword Art Online: Progressive – Scherzo of Deep Night

by

Sword Art Online: Progressive – Scherzo of Deep Night
Betyg 2
Regi Ayako Kouno
På bio från 12 maj 2023

Med mangor som Dragon Ball och anime från framförallt Studio Ghibli har Japansk populärkultur en bra tid intagit väst och erbjudit alternativ till framförallt Disney – precis som det var en ynnest att få växa upp med Sailor Moon och Pokémon på morgon tv:n. Men jag är inte så säker på att jag hade haft samma uppskattning om jag vuxit upp nu och det mest kommersiella gångbara alternativet heter Sword Art Online – en adaption av mangan med samma namn som blivit både Netflix-serie och filmatisering. Detta är en uppföljare på filmen från några år sedan, och vi kastas rakt in i handlingen utan vidare förklaringar eller etablering, ungefär som vi kollar en serie på Netflix och har bara har klickat på ”nästa avsnitt” för att så snabbt som möjligt kastas vidare.

Tyvärr är det inte mycket till handling att prata om. Speciellt inte för dem som inte läst mangan eller sett tidigare film(er). Detta är alltså inte en standalone skapelse som står på egna ben på något sätt, utan kräver ett gediget engagemang i tidigare verk. Men jag har i ärlighetens namn svårt att se att ens dem har speciellt mycket att hämta i denna barnprogram-tunna skapelse som försöker lyfta över TV-spelsupplevelsen till filmuttrycket – men misslyckas så otroligt fatalt.

Problemet är nog fundamentalt rotat i den relativt unga spelkonsten som är mångt och mycket rotad i speldesign och ren mekanik snarare än handling, karaktärsporträtt och konstnärligt utforskande av mänskligt rotad tematik som filmen, litteraturen, konsten och teatern länge har grävt i. Trots det kan det vara mäkta underhållande att spela TV-spel, och fördriva flertalet timmar åt gången i onlinerollspel, men när det ska bäras över till filmmediet blir det väldigt tunnsått och mest meningslöst. För hur kul och engagerande det än må vara i ett spel att ansamlas i en grupp för att ta sig an en stor boss tillsammans i grupper där allas styrkor och färdigheter utifrån klasser så faller det väldigt platt i filmen för samma känsla av samhörighet, engagemang och angelägenhet uteblir helt. Vidare behövs det i spel ingen vidare förklaring till varför bossen måste dö, det är bara ett mål i sig, men i filmens värld känns det väldigt förhastat och meningslöst att de plötsligt slåss mot en boss bara för att utan vidare förklaring. Spelmenyer, stats och annat som har en faktiskt funktion och poäng i spelen blir här bara tomma gester av ingenting. Mer än ett barnprogram börjar det kännas som en lång reklamfilm för ett TV-spel som inte ens finns. Än.

Den lilla handling som ändå finns, att riktiga spelare kastas in i en spelvärld och går bort irl om de dör i spelet, gör att väldigt mycket dialog kastas bort på att förklara speldesignen, regler och upplägg – som om det vore en tutorial till ett faktiskt spel vi tar del utav och inte en film. Vilket snabbt känns uttjatat och mest sökt – för att inte säga direkt dumförklarande. Vilket går igen i många karaktärsporträtt som även de är lövtunna och onödigt dramatiska – som en av karaktärerna som först inte vill gå med i en grupp mot sista bossen (vilken även den saknar anledning till vem det är eller varför den måste dö) för att den tidigare övergivet sin spelgrupp och nu är rädd att göra det igen. Det ska väl framstå som djupt och spännande – men karaktären framstår mer som tafatt och oförmögen att lära sig av sina misstag snarare än mystisk där och då.

Med flertalet säsonger av serien och nu denna andra filmen är det ändå svårt att tänka sig att franchisen ändå inte har en grundpublik men personligen har jag svårt att förstå hur så många kan engagera sig i att se karaktärer spela ett spel istället för att bara spela det själva (eller i alla fall liknande spel) men så kommer jag plötsligt ihåg att vi lever i en tid då spelgenomgångar på Youtube är otroligt populära så kanske är det inte så stor skillnad på dem och dessa filmer.