• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Konsertrecension: Bruce Springsteen & The E Street Band Ullevi

2 juli, 2023 by Elis Holmström

Bruce Springsteen & The E Street Band
28 juni 2023
På Ullevi
Betyg 5

Det finns flera klyschor och ordspråk gällande Bruce Springsteen. Men det kanske mest berömda – eller ökända beroende på vilken kväll man har turen att få biljetter till, är att konserterna endast blir bättre för varje spelning som går samma plats. Mönstret har varit detsamma sedan 1985 – enligt dem som var där, den första kvällen passerar alla gränser, de mest otroliga superlativ och hyllningar framkommer och himmelriket verkar ha hittats. Men kvällen därefter spränger man ljudbarriären och knäcker ryggraden på all rim, reson och logik. Det borde inte vara möjligt men så är det bara.

Vad gäller konsert nummer tre har Springsteen dock fått kämpa med sin världsberömda och vanligtvis perfekta dramaturgi. Under kväll två brukar skattkammaren öppnas, då ignoreras de mer publikfriande spåren, istället plockas det fram rariteter som får de mest lojala och dedikerade att skrika halsen ur led. Den tredje kvällen, oavsett om det är Friends Arena i Stockholm eller MetLife Stadium i New Jersey, kämpar med att hitta en form som tangerar kväll två. Oftast har det blivit ett fantastiskt potpurri av klassiker och sällsynta b-sidor, men den perfekta helheten har ibland uteblivit.

Turnén som Springsteen och hans tappra E Street Band genomför 2023 är dock inte särskilt lik det vi vant oss vid att se under de senaste årtiondena. Springsteen är tillsammans med Pearl Jam den enda akten som vågar – och kan, kasta om och röra runt i låtlistan kväll efter kväll. Senaste besöket i Göteborg 2016 innebar att mer än 50 unika låtar framfördes under tre kvällar. Men detta har upphört i och med spelningarna 2023, Springsteen har istället skulpterat en mycket strikt spellista som inte avviker från det som framfördes på turnépremiären i februari. Spekulationerna kring varför har haglat och varit alltifrån rimliga till skrattretande. Men det är uppenbart att en anledning är E Street Band och Bruce hälsa, som trots extrem träning och en hälsodisciplin som får flera proffsatleter att skämmas, börjar svikta en aning. Springsteen har sedan senaste turnén genomgått en allvarlig operation i nacken som gjorde det omöjligt för honom att sjunga i tre månader. Även benen är stela och han springer inte runt obehindrat på scen.

Detta innebär att mycket av det hysteriska vansinnet, som att dra upp önskelåtar från publiken eller dansa med de främre raderna uppe på scen, har försvunnit. På pappret har turnén sett ut som den stelaste och mest ensidiga bandet gjort sedan 1999 då låtlistorna förblev totalt cementerade.

Men för E Street Band genomförs ingenting på någon maläten rutin. Detta är inte någon trött repris eller menlös utställning där publiken får titta på legendariska rockreliker där bäst före-datumet passerat sedan länge – host, host, Rolling Stones. Istället har Bruce designat och skapat en show som gör det möjligt för E Street Band att leverera en konsert som är lika explosiv, spännande och medryckande som de gånger då arenor spruckit och där publiken slagit rekord i höjdhoppning då de studsat upp och ned. Precisionen, kraften och entusiasmen i framförandena är fullkomligt förbluffande samtliga kvällar, men under den avslutande tredje kvällen verkar det som att alla hämningar släpper. Det är inte längre en fråga om att spara sig eller distribuera energin så att det räcker till för framtida konserter.

Diskussionerna om att det finns en risk för att detta är sista gången bandet uppträder på Ullevi har har pågått sedan 2008, samtliga gissningar har visat sig vara fel. Men denna gång är känslan otäckt närvarande. För mellan de passionerade och helt absurda explosionerna i euforiska stormar som The Promised Land, No Surrender, där gitarristen Little Steven visar upp världens stöd till Ukraina genom en gitarr målad som landets flagga i fult och blått, eller det nyskrivna mästerverket Ghosts, vilar det ett mörkt allvar över konserten. Last Man Standing inleds alltid med ett bitterljuvt och sorgest tal där Bruce tar oss tillbaka till den gången han spelade i sitt första rockband, en berättelse som kulminerar i konstaterandet att han nu är den sista överlevande medlemmen. Konsertens tydliga narrativ om avslut och avsked är påträngande och genuint plågsamt. Men Springsteen och E Street Band har alltid haft en förmåga att blanda mörker med humor, trams och glädje. Trots en spellista som inte innehåller några större överraskningar vad gäller låtval är detta ett av de mest maniska och hysteriska framförandena jag sett. Låtar som på andra platser vore rena parenteser blir till dånande fester. Johnny 99 som fått flera fans och kritiker att rulla med ögonen blir till en kakafoni av blås och dans där publiken vrålar efter mer ’’cowbell’’. Den obskyra och okända E Street Shuffle känns som om den är lika älskad som Born To Run.

Det är återigen en kliché, men det är svårt att fånga vad som händer många gånger då publiken och E Street Band ingår någon sorts symbios som gör att precis allting funkar. Kitty’s Back som är ett långt bökigt jazzinfluerat nummer, som hör hemma på de små teatrar som bandet spelade på under sent 70-tal, blir till en fest utan dess like där hela Ullevi flaxar med armarna. Energinivån är bortom allting och får de två andra fantastiska kvällarna att blekna en aning. Aldrig tidigare har det varit så tydligt att låtlistan är fullkomligt irrelevant då samspelet mellan publik och artist är fullkomligt. Precis allting lyfter och blir guld värt. Höjdpunkterna är för många att räkna upp utan att göra hela recensionen odrägligt lång. Men den inövade och tempomässigt perfekta finalen får även de mest luttrade och surmulna att tappa fattningen. Born In The USA och Born To Run kan utmana de mer eller mindre perfekta versionerna på den legendariska samlingsboxen Live 1975-85, då bandet spelar som besatta och publiken är farligt nära att behöva läggas in på akuten för att stilla pulsen. Den ibland stela och reserverade svenska publiken förvandlas till något som man bara kan se på inspelningar från Buenos Aires. Under Dancing In The Dark vänder sig en kvinna om och pekar på mig och skriker för allt hon är värd. Främlingar omfamnar varandra och unga som gamla lever loss som om de vore rastlösa tonåringar som upplever Bruce-ruset för första gången. Men inte ens denna urladdning har något att sätta emot då det ultimata extranumret plockas fram för första gången på sex år. Twist And Shout, låten – eller orkanen, som fick Ullevi att rämna 1985. Även om versionen inte är lika lång som tidigare är responsen och energin densamma. Under sex minuter är Ullevi farligt nära att åter kollapsa då publiken överröstar bandet och hoppar som om livet hängde på det.

Kvällen avslutas dock – som alltid, med I’ll See You In My Dreams i en akustisk tappning där Bruce står ensam kvar på scenen. Låten som varit ett enda långt avsked blir ikväll något annat i och med ett kort uttalande från Springsteen själv. Under hela turnén har de sista orden alltid varit ’’the E Street Band loves you’’ något som brutit mot det tidigare ’’we’ll be seeing you’’ som alltid yttrades på förgående turnéer. Men ikväll gäller inga regler, efter att Bruce hakat av sig munspel och gitarr tackar han för tre fantastiska kvällar och avslutar med ’’we’ll be back’’… Jublet som följer kan ha hörts ända till New Jersey. Genom en omänsklig hängivenhet och en vilja av stål skapade Bruce Springsteen och E Street Band en kväll som inte längre borde vara möjlig, en klassiker som kommer leva kvar för alltid.

Här finns fler bilder från Bruce Springsteens konserter i Göteborg sommaren 2023

Arkiverad under: Musik

Rapport från Made In Asia

21 juni, 2023 by Elis Holmström

Arrangören Heroes, en subdivision för Easyfair, har sedan de lanserade spelmässan GameX år 2010 gjort ett gediget – men försiktigt arbete, med att hjälpa mässan att växa och expandera. Ett antal år efter premiären anammades det världskända namnet Comic Con. Detta innebar att mässan kunde expandera och fånga in fler målgrupper. Ambitionen att bredda har gett avkastning, trots risig hushållsekonomi och färre utställare var förra årets upplaga av Comic Con Stockholm en publiksuccé med 30 000 besökare.

Framgångarna har gett mersmak för Heroes. Nu lanseras Made In Asia, en mässa som fortfarande har en fot planterad i populärkulturen men som – i sin marknadsföring, vill fokusera på Asien. Precis som de flesta nördiga fenomen har intresset också ökat för anime, framförallt med serier som Attack On Titan och Spy X Family. Att skapa en specialiserad mässa, som också inkluderar den fantastiska österländska gastronomin, känns därför som en spännande avstickare som kan ha en mer distinkt och säregen profil än Comic Con.

Men ambitionerna visar sig vara alltför storslagna, framförallt för ett så relativt litet land som Sverige. Stjärnkocken Erik Videgård himlade med ögonen i ett reportage då han skulle summera vad indisk mat var för något. Videgård menade att detta var en omöjlighet då detta är ett land med nästan 1 miljard invånare och ett multum av olika regioner med mycket individuell matkultur. Begreppet asiatisk mat är därmed lika diffust och menlöst som att säga europeisk mat. Och exakt samma luddiga identitetsdefinition drabbar Made In Asia. Det här är ett event som vill inkludera allt som har någon helst anknytning till Östasien – Indien är frånvarande vad gäller exponering, men i sina storslagna ambitioner blir slutresultatet ofta förvirrande.

Trots att Kistamässan är en solid utställningshall, är den för liten för ett event med målet att appellera till en bred skara. Det finns ett antal scener som huserar paneler om matlagning, K-Pop och kimonodesign. Det här hade inte varit något större problem om presentationerna hade skett i separata hallar eller auditorium, faciliteter som Kistamässan faktiskt har och som använts då Comic Con ägt rum. Men nu har samtliga dessa evenemang flyttats ut på mässgolvet. Detta skapar en kakafoni som jag inte ens upplevt på de mest stökiga rockkonserter. Den karismatiske och talangfulla Jimmy Guo från Sveriges Mästerkock står vid en scen och lagar mat, några meter därifrån pågår en K-pop-konsert där ljudkvalitén är så undermålig att man kan undra om spelningen utförs under vatten, en bit därifrån ringlar lunchköer till de food trucks som ställts upp i mässans bortre hörn. Kaoset är många gånger så intensivt att även jag – med relativt god vana för evenemang med tusentals besökare, snabbt blir utmattad.

Förhoppningen att skapa en mässa som tilltalar alla leder också till det klassiska resultatet att ingenting känns riktigt gediget. Flera försäljare och utställare, som vanligtvis går att hitta på Comic Con, har inte sortiment som är fullt kompatibla med denna – än mer, nischade tillställning. Det gör att många säljer mer produkter från Star Wars än från de mest populära mangaserierna. Därför känns flera sektioner av Made In Asia som en sorts generalrepetition inför novembers Comic Con.

En stor del av mässans marknadsföring har legat på varierad mat som skall kunna erbjuda smakupplevelser från hela Asien. Men tyvärr är även detta utbud snålt och aningen ensidigt, det är vårrullar, friterad kyckling och bowls, förvisso av hög kvalitet och välsmakande men den utlovade jättepaletten uteblir.

Men allting är inte halvmesyrer eller logistiskt kaos. Som alltid har Heroes en otrolig förmåga att lyckas bjuda in artister, mer specifikt serietecknare och kreatörer som kan klassas som de sanna hantverkarna bakom mycket av det vi får uppleva på bio eller TV. Animatörer och designers roll inom animation blir än mer framträdande då det visuella kan formas ned till minsta detalj. Futoshi Higashide och Takahiro Yoshimatsu är båda erfarna animatörer som jobbat på några av de mest populära och älskade animeserierna som finns, däribland Hunter X Hunter och Bleach. Båda herrarna deltar båda dagarna och är generösa mot fansen och bjuder utan extra kostnad på autografer. Och det är artisterna – kända som okända, som gör varje mässa individuell och personlig. Fler begåvade tecknare och skapare går att hitta i det som kallas Artist Alley, en sektion där aspirerande och ambitiösa artister kan sälja sina alster. Tyvärr har mässan tagit det obegripliga beslutet att denna gång placera Artist Alley längs med en vägg bredvid ett skralt bås för grossisten Costco, något som gör att den försvinner i mängden. Men det är i dessa skapare som mässans själ finns, där inspirationen och hängivenheten kanaliseras genom hyllningar och tolkningar av populära karaktärer från spel, serier och filmer.

Och som brukligt är stämningen god och alla besökare artiga, trevliga och öppna, något som måste applåderas i dagens samhälle.

Då dagen väl är slut lämnar jag med blandade känslor, idén med en nischad mässa är välkommen och med tanke på att vi – till skillnad mot US inte direkt är bortskämda med.

Arkiverad under: Intervju, Toppnytt

Filmrecension: Min Ensamstående Mamma – en rad spridda scener

15 juni, 2023 by Elis Holmström

Min Ensamstående Mamma
Betyg 2
Svensk biopremiär: 8 september 2023
Regi Emanuele Crialese

Min Ensamstående Mamma ser till ytan ut att vara ett koncentrerat och laddat familjedrama där två personlighetskriser blir till en malström för en redan ytterst dysfunktionell familj. De flesta dekonstruktioner av familjer brukar ske med intimitet och försiktighet – som The Ice Storm av Ang Lee. Emanuele Crialese som står som regissör väljer istället att presentera sin film likt ett fotoalbum där sammankopplingen mellan bilderna endast är fullt förståelig för dem som förekommer i motiven, vi i publiken får istället själva fylla i många av luckorna. Detta leder till en rad spridda scener som är menade att fånga den emotionella berg- och dalbana som är familjelivet, det kan vara alltifrån helgfirande till de mest mörka stunder.

Att fokusera på strukturen framför det intima behöver inte vara ett felaktigt beslut. Många regissörer har klarat sig bra på att göra relativt kallsinniga filmer som bländar och trollbinder genom perfekt mekanik och teknik. Se bara till Christopher Nolan som i sina bästa stunder briljerat genom att skapa film som liknar ingenjörsmässiga under, där berättarstrukturen och idéerna harmoniserar bortom förstånd och förklaring.

Men det räcker inte bara med att vända upp och ned på traditioner och mönster, någonstans måste det också finnas en genuin vision som avser att åstadkomma något. Det behöver inte nödvändigtvis vara ett tillfredsställande slut som pliktskyldigt ger svar på alla frågor. Man brukar säga att resan är viktigare än målet men varken åkturen eller slutdestinationen är särskilt märkvärdiga vad Min Ensamstående Mamma anbelangar.
Crialese är uppenbart fascinerad av att leka med förväntningar och struktur, detta leder till en rad oväntade sekvenser som dyker rakt ned i det surrealistiska och drömlika. Dessa är tänkta som en form av emotionell förlossning, att genom ett tydligt stilbrott visa på längtan efter något annat än den ensidiga vardagen. Men eftersom Crialese glömmer bort att det måste finnas en koppling – eller ett mått av empati, för karaktärerna på vita duken blir dessa scener endast bisarra, i vissa fall provokativt löjeväckande. Då det görs ett kreativt val att prioritera form framför emotionellt engagemang bör utförandet vara fläckfritt, något som – givetvis, inte är fallet. Den lilla spänning som byggs upp försvinner som dammpartiklar i en orkan då Crialese irrar runt och aldrig kan fokusera filmen på något som intresserar tittaren. Sekvenser som är menade att vara hjärtevärmande framstår märkligt avslagna och pliktskyldiga. Väldigt sällan har ordet riktningslöst varit mer träffande vad gäller att beskriva en film, det är en kaotisk samling sekvenser som vägrar att samsas.

Det enda som blir något sorts ankare är Penelope Cruz. Trots en ytterst problematisk italienska, som är trasigare än svensk hushållsekonomi, får vi se prov på Cruz ständigt pålitliga scennärvaro som kan fascinera i vilken kontext som helst. Tyvärr vill inte Crialese inse att han har tillgång till en skådespelare i världsklass. Cruz blir istället andra fiol till debutanten Luana Giuliani, som blivit sadlad med en karaktär som är obegripligt platt och slarvigt skriven. Trots potential att utforska ett barn i identitetskris blir sekvenserna med Giuliani mest surmulna och utmattande kavalkader i tjurighet och ansträngt grubblande.

Först mot slutet börjar Crialese presentera scenarion och sekvenser som känns relevanta och intressanta. Då förekommer plötsligt en stor medmänsklighet och en specifik sekvens blir oväntat känslosam då Cruz tillåts agera fritt och inte bli placerad på avbytarbänken. Men när något av substans väl har framträtt visar sig filmen vara redo att packa ihop och gå hem. Någonstans där är det uppenbart att allting varit förgäves och att Crialese endast lyckats med uppgiften att misslyckas fatalt.

Trots en stark Penelope Cruz och en berättelse med potential att brinna blir slutresultatet endast poänglöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: The Flash – ett stycke god underhållning

15 juni, 2023 by Elis Holmström

The Flash
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 juni 2023
Regi Andy Muschietti

När det kommer till The Flash finns det inte bara en elefant i rummet utan en hel flock. Även för den som inte följer filmindustrin och dess många intriger har huvudrollsinnehavaren Ezra Millers (Miller har pronomen they/them på engelska och kommer därför tilltalas med hen i denna recension ) diverse olaga upptåg inte gått att undvika. Miller sitter nu på så många anklagelser och brottsmisstankar att man kan börja misstänka att hen inlett någon sorts bisarr form av metodskådespel för Flash ärkefiende Reverse Flash, i stället för den ordinarie och titulära superhjälten. Utöver det kantas DC och dess filmuniversum av tumult. James Gunn är i full fart med att starta om det mer eller mindre kollapsade försöket att lansera ett massivt filmuniversum – DCEU, som kunde konkurrera mot rivalen Marvel Cinematic Universe.

De senaste två DC-filmerna har också gått dåligt ekonomiskt och mottagit svidande kritik. Först med den gräsliga Black Adam som var så usel att jag än idag får sömnproblem då jag erinrar mig den upplevelsen. Den oväntat charmiga Shazam Fury Of The Gods visade sig inte heller falla någon i smaken. Därför är det glädjande att konstatera att The Flash är en utmärkt actionfilm och den bästa DCEU-filmen någonsin.

Att återigen dra upp de synder regissören Zack Snyder begått, vad gäller att suga musten, glädjen och livet ur DC på film, känns onödigt. Trots den lojala, närmast sektliknande, skara fans Snyder har går det inte att komma ifrån den grop som grävdes med filmer som Man Of Steel och Batman V Superman: Dawn Of Justice. Projekt som försatte hela DCEU satsningen i djup koma. Andy Muschietti är sannerligen inte en regissör som associeras med glädje och livlighet, framförallt efter de – enligt mig, ganska ointressanta adaptionerna av Stephen Kings tegelsten IT. Muschietti har dock valt att inte äntra projektet med någon bister uppsyn. The Flash känns istället som en enda lång hyllning till det tidiga DC, det vill säga serietidningarna och deras guldålder under 40- och 50-tal. En tid som idag har lämnat ett bestående intryck där män i mantlar besitter superkrafter och stoppar rånare. Genren har utvecklats sedan dess, men i dagens bästa DC-tidningar finns det spår av samma naiva optimism och berättarglädje som inte har några problem med att vara löjlig och humoristisk.

The Flash och Muschietti lyckas ta dessa koncept och integrera dem fläckfritt genom hela filmen. Trots stora insatser, där hela existensen står på spel, är det i grund och botten ett härligt och otroligt humoristiskt äventyr som tar inspiration från Tillbaka Till Framtiden och vansinnet som uppstår i och med tidsresor. Men humorn leder också till flera stunder av beundransvärd extas, detta är mest märkbart i filmens inledande actionscen. En sekvens som inte har några problem att kombinera vansinnig action med löjeväckande scenarion som kunde framstått infantila om det inte vore för att Muschietti genomför dem med sådan övertygelse.

För att vara en film som i grund och botten mynnar ut i ett patos som understryker vikten av försoning, acceptans och att inte kedja sig fast vid sitt förflutna känns The Flash som en enda lång tillbakablick, och det inte negativt menat. Stunderna då superkrafter först prövas, eller hur det största av kriser kan avföras med en klackspark, påminner om hur Sam Raimi regisserade den allra första Spider-Man-filmen. Samma precision och kraft som Raimi visade upp är förvisso inte närvarande, men det finns tydliga spår. Men den sanna favoriten i repris är – såklart, Michael Keaton. Efter mer än trettio år får vi se Keaton som en åldrad, bitter och ensam Bruce Wayne. En roll som Keaton fullkomligt briljerar i, faktum är att Keaton aldrig varit en bättre Batman. Med hjälp av digitalteknik och en mer flexibel dräkt bjuder Keatons Batman på en rad fantastiska actionscener. Sedan till det verkliga frågetecknet, Ezra Miller…

Att separera konstnär och person är inte alltid en så lätt uppgift. Och initialt går det inte att skaka av sig en mycket olustig känsla då Miller – sedan Justice League, valt att porträttera Barry Allen/Flash som neurotisk och udda, något som inte gör publiken mer bekväm. Men Miller lyckas till slut övertyga genom att göra Allen oväntat intelligent och empatisk. Hen bidrar till att göra den mycket grovhuggna emotionella kärnan potent nog för att göra filmen medryckande och intressant bortom det bombastiska.

Även om det finns mycket att gilla i The Flash finns det också problem som tyvärr håller filmen ifrån de riktigt höga betygen. Många gånger om haltar filmen vad gäller att få igång berättelsen, flera sekvenser känns överflödiga och onödiga. Först mot filmens mitt får filmen en mer greppbar form. Slutsekvensen ska applåderas för sitt försök att bryta trenden att kulminera i en massiv strid mot en motståndare med gudalika förmågor. Men tyvärr är klimax rörigt, forcerat och ger inte det fullkomliga avslut – för det snart döda DCEU, som utlovats. Slutligen måste de digitala effekterna rentav fördömdas. I en tid då flera har ifrågasatt kvalitén på specialeffekter tar The Flash priset vad gäller totalt inkompetens. Flera nyckelsekvenser, som involverar människor, ser ut som smältande leksaksfigurer, vilket gör det omöjligt att inte dras ur upplevelsen. Finalen är också den sektion där effekterna är som mest beklämmande och det är ofattbart att de kunnat stämplas som färdiga.

Trots felen är det svårt att inte vara imponerad över vad Andy Muschietti åstadkommit, ett stycke god underhållning som visar att DC har eldkraft nog att konkurrera med vem som helst… Om det hade gjorts rätt från början vill säga.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Transformers Rise Of The Beasts – all finess och skaparglädje uteblir

9 juni, 2023 by Elis Holmström

Transformers Rise Of The Beasts
Betyg 2
Svensk biopremiär 9 juni 2023
Regi Steven Caple Jr.

Transformers är i grund och botten inte komplicerat. Det är stora robotar som slåss mot ondskan i form av än större mekaniska monster, avsedda att sälja tonvis med leksaker för Hasbro. Man kan därför fråga sig varför filmadaptionerna sedan premiären 2007 har retat gallfeber på finsmakare och kritiker. Anledningen stavas Michael Bay. Att utpeka någon som filmvärldens motsvarighet till en av apokalypsens fyra ryttare må låta som hyperbol. Men Michael Bay har gång på gång gjort sig skyldig till att förnedra både sig själv och publiken genom enastående inkompetens och usel smak. Problemet är inte hans totala fascination att leka Dynamit Harry, och spränga allt i småbitar. Under detta bedövande smällande hittar vi toxisk maskulinitet av värsta sort och en kvinnosyn som inte ens går att kommentera. Transformers har varit Bays lekstuga och representerar det mesta som är fel med västvärlden. Bortom fascinationen för närbilder på kvinnliga kroppar i utmanande ställningar, valde Bay också att dränka filmerna i en lika motbjudande humor som inte kunde bry sig mindre om att blanda in lite rasism och groteska perversioner.

Genom fem filmer tilläts Bay plåga publiken med detta elände. Att försöka rädda denna nukleära härdsmälta skulle vara en utmaning för både Jesus och Stålmannen. Regissören Travis Knight gjorde i alla fall ett tappert försök med Bumblebee, en film som försökte hitta tillbaka till den ursprungliga animerade serien, där oskyldig äventyrlighet var kärnan inte dolda ambitioner att göra porrfilm.

Men inte ens en talang som Travis Knight har kunnat sudda bort stanken. När det nu blivit dags för nästa del i huvudsagan är det uppenbart att Michael Bays skugga inte går att slippa undan. Dock är det viktigt att poängtera att regissören Steven Caple Jr vill följa i Knights fotspår och göra Rise Of The Beasts mer lekfull och befriad från Bays vansinne. Tanken är att göra en film som är perfekt en lördagsmorgon för morgonpigga barn, redo att insupa fantastiska äventyr iklädda pyjamas. Berättelsen har inga hämningar vad gäller att presentera det mest simpla och lättförstådda av scenarion, rädda världen. Därefter tillförs ett sockersött budskap om familj och lojalitet, sedan får vi – givetvis, explosiv action som spränger bort allt med väggar och tak. Den här formulan må vara enkel men med tanke på det vedervärdiga arv filmserien bär med sig känns återgången till det banala och barnsliga uppfriskande. Problemet är bara att det saknas någon som helst tändning eller passion.

Där Travis Knight hade ambitioner och en otrolig målmedvetenhet verkar Steven Caple Jr mest benägen att klara sig helskinnad ur en produktion av den här skalan. Caple Jr har gjort filmer med en budget som knappt skulle räcka till att finansiera fikan till valfri Transformers-film. Han är överväldigad och osäker vad gäller att hantera specialeffekter och bullrig action.

Märkligt nog är inte heller de mer ’’dramatiska’’ sekvenserna särskilt väl genomförda. Förutom ett evigt ältande och tjatande om brödraskap är personregin genuint ihålig. I ren desperation väljer Caple Jr att tvångsmata publiken med gigantiska sockerbomber. Det är faktiskt ett bra tag sedan jag sett något såhär olidligt sötsliskigt på film. Det leder också till att filmen får en helvetisk struktur där tempo uteblir. Åkturen är hysteriskt obekväm då hastighetsmätaren skjuter i toppen ena sekunden och tvärnitar i nästa. Mixen mellan action och platt patetik lyckas aldrig att gå ihop och filmens första tredjedel är många gånger mördande tråkig. Att vi slipper ’’magiska’’ förmågor som Shia LaBeouf, Megan Fox och Rosie Huntington-Whiteley är i sig en välsignelse. De nya förmågorna Anthony Ramos och Dominique Fishback som nu axlar huvudrollerna må vara fantastiska vad gäller att öka representationen på film, men tyvärr är de långt ifrån så talangfulla som man skulle kunnat önska. Ramos i synnerhet är mer syntetisk och stel än valfri robot.

Viljan att göra det enkelt och barnvänligt går inte att racka ned på. Med tanke på vad Michael Bay utsatt unga som gamla fans för är detta mer givmilda och naiva handlag att föredra alla dagar i veckan. Men all form av finess och skaparglädje uteblir, skämten och försöken till häpnadsväckande spektakel genomförs med ett ansträngt leende på läpparna som är lika genuint som ett vallöfte årgång 2022. Det finns ingen genuin glädje som skänker explosionerna och de bombastiska slagsmålen någon som helst gnista.

Det är också allt mer tydligt att serien börjat tappa relevans, inte bara för publiken utan även för filmbolaget Paramount, detta märks framförallt i avsevärt sämre specialeffekter. Trots tidigare filmers rekordlåga kvalité vad gäller berättande och allmän anständighet, har effekterna alltid var banbrytande och av högsta kvalitet. Denna gång känns de genuint åldrade och långt ifrån imponerande. Det kan ha att göra med Caple Jr:s ovana med digitala effekter i denna utsträckning, men för att vara en sommarfilm känns Rise Of The Beasts som ett plastigt halvfabrikat jämte konkurrensen.

Resan tillbaka till ljuset visar sig vara lång, frågan är om Transformers någonsin kommer att nå dit. Att Caple Jr försöker att följa i Travis Knights fotspår och återställa någon sorts heder till detta toxiska träsk är beundransvärt, men frågan är om det hela inte är bortom all form av räddning? Det kan i alla fall konstateras att detta – om vi räknar bort Bumblebee, är den bästa Transformers-filmen någonsin, dock är det faktumet inte mycket värt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Sida 49
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in