Elis Holmström

Fast X
Betyg 1
Svensk biopremiär 17 maj 2023
Regi Louis Leterrier

Om den här recensionen vore en sorts representation av vad Fast X erbjuder skulle det kunna ske genom att endast sätta ett rekordlågt betyg och en stor punkt. Mycket mer än än så har regissören Louis Leterrier och numera producent samt huvudrollsinnehavaren Vin Diesel gjort sig förtjänta av. Till skillnad mot de involverade känner jag dock ett ansvar att faktiskt sköta mitt jobb.

Problemet med Fast X är inte att den prioriterar action före berättande, explosioner framför logik eller genomusel musik – på högsta volym, före substans. Actionfilmer kan höra till det mest beundransvärda och medryckande som kan ses på en bioduk. Antalet bra exempel är för många för att lista. Fast And Furious-serien har aldrig hört till genrens grädda men har i sina bättre stunder kunnat underhålla med ren och skär råstyrka. Mängden explosioner, bilkrascher och allmän förstörelse brukar oftast slå alla rekord och då F. Gary Gray regisserade det åttonde avsnittet tycktes allt vara en uppblåst version av James Bond. Någonstans där tog bränslet dock slut…

Efter en öppen och inte särskilt trevlig dispyt mellan Dwayne Johnson och Diesel valde den förstnämnda att hoppa av serien och blev istället tilldelad en spinoff – Hobbs And Shaw, en klart funktionell actionfilm med en superb biljakt genom Londons gator. I och med Johnsons avhopp försvann charmen och glimten i ögat som varit framträdande sedan han anslöt i och med Fast Five.

När den tionde filmen nu landar med dunder och brak fanns det ingen anledning att tro att serien skulle ha drabbats av en Lidnersk knäpp, dock hade en viss uppryckning kanske inte varit alltför mycket att begära? Det enda som drabbas här är publikens förstånd och mentala hälsa då Louis Leterrier försöker slå rekord i inkompetens. Att ens börja utreda vad som gått fel är i det närmaste omöjligt. Kraven är som sagt inte särskilt höga, ett par högljudda och storslagna actionscener samt gratis reklam för diverse lyxbilar hade gjort detta till en medioker, men inte mördande usel historia. Tyvärr kan Leterrier samt filmens manusförfattare inte ens tillgodose detta. Fast X är ett virrvarr av usla ideér, uttorkad fantasi och brist på något som helst sunt förnuft. Att produktionen har haft problem råder det inget tvekan om. Justin Lin som regisserade del nio lämnade hastigt inspelningen och behövde ersättas efter en påstådd konflikt med Diesel. Ett sådant scenario är aldrig avundsvärt för den regissör som tvingas ersätta. Det bästa hade varit att välja det simpla och endast stabilisera situationen. Istället för att förenkla den ’’berättelse’’ som finns har Leterrier valt att röra om i grytan till den grad att slutresultatet är fullkomligt barockt. Genom Fast X förekommer mer eller mindre ett dussin olika sidospår som utspelar sig runtom i världen. Karaktärer kommer och går utan att fylla någon som helst funktion. Då publiken börjat känna sig bekväm görs det ett tvärt kast till en totalt irrelevant sektion som dödar tempot.

Det blir inte bättre av att Vin Diesel är övertygad om den helt bisarra idén att om något upprepas tillräckligt ofta så måste det vara sant. Sedan ett par filmer tillbaka har Diesel och flera av de andra skådespelarna skrikit sig hesa om att det inte är explosionerna, bilarna eller brinnande gummi som står i centrum. Istället är det familjen… Denna gång har detta påstående blivit till ett sjukligt mantra som upprepas gång på gång. Till slut känns det som att titta på en propagandafilm som är helt omedveten om sin egen absurditet. Det är genuint cyniskt och manipulativt och jag har sett Hallmark-produktioner som känns mer genuina än något som finns att hitta här.

Men tro det eller ej, detta är minimala problem. För bortom den usla strukturen och berättelsen är även actionscenerna i Fast X hutlöst usla. Det är ännu en gång en kavalkad av skramlande explosioner och motorer som ryter, passion och entusiasm finns det dock inte tillstymmelse till. Allt följer en repetitiv formula där bilar görs till pannkakor och där allt sprängs i småbitar. Jaktsekvenserna är också berövade på all spänning eller intensitet. Som om detta inte vore plågsamt nog bjuds det också på oräkneliga slagsmål som är – om möjligt, än sämre. Leterrier verkar endast ha gjort en lista med vilka aktörer som ska få slå vem i ansiktet. Om det inte är Diesel eller John Cena som utför löjeväckande slag och sparkar faller det på Brie Larson eller Charlize Theron att – tragiskt nog, skämma ut sig själva. Att en stor del av ensemblen är i behov av akuta lektioner i grundläggande skådespeleri är ingen nyhet, men att se kompetenta aktörer som Helen Mirren, Larson och Theron stirra in i kameran med desperat blick är plågsamt för alla med något mått av empati.

Utöver det är Fast X en av de mest klaustrofobiska filmerna jag haft missnöjet att uppleva på bio. Fotografen Stephen F. Windon har valt att komponera filmen som om allting utspelar sig i en skokartong. Detta innebär absurda närbilder och en total avsaknad av vidvinkelbilder. Vin Diesels skor som möter gaspedalen får mer utrymme än de vackra städer som filmen utspelas i. Detta trånga och obekväma utseende är så påträngande att jag känner ett behov att rusa ut från salongen för att hämta luft.

Men när allt annat har kollapsat finns det kanske hopp om att få se ett par genuina vrålåk på bioduken? Inte ens här kan filmen fylla kvoten, ännu en gång är det en trött repris med sunkiga amerikanska vrålåk som är lika spännande att se som betonggrå Trabant. Det finns många fler fel som kan belysas, men det är lönlöst, den listan skulle uppta mer sidoutrymme än hela det kungliga biblioteket.

Fast X är en outhärdlig skrothög som skrattar åt publikens intelligens gång på gång, allting avslutas dessutom med en grotesk cliffhanger som känns som ett sista ’’magnifikt’’ hån mot alla som inte redan har lämnat salongen i protest. Det enda av värde är en kort episod som inger hopp om att nästa del, kanske, kanske, kan bli mer än ett totalt motorstopp.

Suzume
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 april 2023
Regi Makoto Shinkai

Oavsett vilken anime-genre som föredras råder det inget tvivel om att Hayao Miyazaki är en primär anledning till att anime har nått stora framgångar på biodukar runt om i världen. Miyazaki kallas ofta för Japans svar på Walt Disney. Miyazakis enorma inflytande är idag som en skugga över alla andra, och när det kommer en framgångsrik anime-film – som inte signerats av Miyazaki, blir den store mästarens filmer alltid en måttstock. Makoto Shinkai har under tio år lyckats skapa sig en mycket ansedd profil som animations-regissör, framförallt genom den stora favoriten Your Name. Shinkai har – förutsägbart nog, påståtts vara den uppenbara arvtagaren till Miyazaki av diverse nöjeskolumnister.

Och dessa fantasilösa påståenden om uppenbara tronföljare är inte helt utan substans. Shinkai försöker inte efterlikna Miyazakis verk men influenserna är ändå påtagliga. Det finns en uppenbar kärlek till naturen och en stark övertygelse om behovet av emotionell försoning och självinsikt. Suzume besitter också flera av dessa tematiska och traditionella ramverk. Det är en simpel berättelse som visar upp ett bildskönt Japan där en ung och målmedveten flicka står i centrum. Premissen är som nämnt bekant och Shinkai gör inte heller mycket för att förnya de mycket igenkännbara inslagen som fascinerar med sina lärdomar i moral och etik. Karaktärerna är sympatiska men tangerar alltför ofta att kännas endimensionella. De problem som uppstår och som måste hanteras är pusselbitar med perfekt passform, de blir temporära stopp men aldrig genuina utmaningar som tvingar karaktärerna eller publiken till någon vidare eftertanke.

Ibland kan en simpel berättelse vara absolut nödvändig för att publiken skall bli mer bekväm med de fantasifulla världarna och esoteriska koncepten. Men även de övernaturliga inslagen i Suzume är onödigt enkelspåriga, här görs inga oväntade eller innovativa försök att leka med den massiva kreativa leklåda som övernaturliga förmågor och fantastiska varelser kan tillåta. Istället är det lågmält, försynt och alldagligt.

Det må låta ordinärt, vilket det också är, men det är märkligt nog i det enkla och bekanta som Suzume verkligen skiner. Shinkai lyser upp kreativt när han utforskar japanska städer, fantastisk mat och människor i vardagen. Överlag är det märkligt nog det alldagliga som är filmens sanna stjärna. Fantasivärldarna och de många spirituella väsnen blir en parentes, de många färgstarka sidokaraktärerna och deras diverse strapatser i sina ytterst ordinära liv blir istället den sanna behållningen. Här finns en värme och entusiasm som är som bortblåst då det kommer till att visa upp storslaget spektakel. Då allting bara handlar om barnpassning eller matleveranser kommer filmen till liv och det är svårt att inte fråga sig om en film som endast hanterat det ordinära – utan fantastiska inslag, hade varit än bättre?

Dock måste den visuella paketeringen hyllas. Allting presenteras med makalöst vacker animation som hade kunnat stå på vilket konstmuseum som helst. Genom att använda sig av digital teknik och blanda det med traditionell animation skapas helt fantastiska bilder och kamerarörelser som skapar en levande, uttrycksfull och oerhört minnesvärd film vad det visuella anbelangar. Detta kompenserar dock inte för att filmens två ändar är djupt bristfälliga. Det tar evigheter – bokstavligt talat, innan filmen går igång och Shinkai kämpar för att engagera tittaren. Slutet blir också som ett rivjärn mot tålamodet då det briserar en sockerbomb som tvingar ned ett menlöst patos i halsen på publiken.

Suzume klarar sig över målsnöret på sina fantastiska visuella attribut och en genuin kärlek till att presentera vardagen som något verkligen magiskt. Allt det som borde vara extraordinärt blir dock bara en axelryckning, något som måste ses som ett misslyckande.

Guardians Of The Galaxy Vol. 3
Betyg 4
Svensk biopremiär 3 maj 2023
Regi James Gunn

Att avsluta en berättelse är kanske den svåraste uppgiften för en berättare, oavsett vilket medium det än är brukar det sluta i storslagna kontroverser. I de värsta och mest motbjudande fallen blir skaparen hotade till livet av rabiata galningar på internet. I andra fall blir finalen endast en axelryckning. En av anledningarna till att den sista akten oftast stapplar är en återkommande tanke om att högre insatser leder till en bättre slutkläm. Men regissören James Gunn och hans filmer om galaxens väktare har alltid spelat spratt och brutit mot reglerna. Sedan den första filmen hade premiär – för snart tio år sedan, har serien alltid valt att gå sin egen väg. Domedagsliknande skurkar som förnedras genom dans och humorn är det primära vapnet, inte de många laserkanonerna eller superkrafterna som karaktärerna besitter.

Även denna gång har James Gunn hittat ett sätt att vända upp och ned på konventionerna. Detta genom att inte låta Vol. 3 handla om att rädda universum, istället går han tillbaka till de älskade huvudpersonerna och låter deras trauman stå i centrum, detta blir därefter drivet för hela filmen. Detta skapar en oväntat rak film som inte alls är bekymrad över att bli en plattform för fortsatta Marvel-narrativ, även om det – givetvis, finns kopplingar till det som förflutit. Men det finns inget krampaktigt tvång att skapa ett slut som försöker vrida om tårkanalen på de mest artificiella och manipulativa sätt. Allt som sker och refereras bygger på noga valda händelser från tidigare filmer och varje vinkning känns genuin och inte det minsta forcerad. Istället för att vara en tårdrypande melodram blir Vol. 3 istället den sista natten med gänget, en fest där allt summeras, bearbetas och där något nytt väntar bortom horisonten. Men det finns också ett påtagligt mörker som framträder i berättelsen och en rad oväntat våldsamma scener som kommer få de yngsta i publiken att rygga tillbaka.

Detta är också en vuxnare film då den låter tidigare händelser väga tungt. Karaktärer har också tillåtits att växa sedan vi först såg dem. Pom Klementieffs Mantis har nu blivit en – än mer, formidabel krigare, denna gång vågar hon dessutom ta initiativet och läxa upp de övriga medlemmarna. Karen Gillans fantastiska Nebula är också förändrad, numera öppen för livet och redo att acceptera vikten av empati. Dessa omtyckta sidofigurer är avsevärt mer dominanta än tidigare nyckelspelare som Chris Pratt eller Zoë Saldañas, ett mycket klokt drag av Gunn då deras respektive karaktärer har fått genomgå tillräckligt dramatiska och livsomvälvande händelser i tidigare filmer.

Den kontinuitet som Marvel byggt upp under mer än 15 år innebär inte bara att berättelser kan förlängas, expanderas och utvecklas. Även personerna framför och bakom kameran har byggt upp en rutin och kemi som få storfilmer kan erbjuda. Interaktionerna och de snabba replikskiftena är som ett rinnande vatten, det finns inga hinder eller den minsta tvekan då de mest löjeväckande skämten avlossas. Den trygghet som byggts upp mellan alla iblandade, ensemblemedlemmarna, Gunn och de fiktiva karaktärer som spelas, är värmande att se.

Men det är inte bara karaktärer som växt, en rad andra utvecklingar är också uppenbara, framförallt tekniskt. James Gunn har nog aldrig varit såhär vass vad gäller att presentera en film visuellt. Med hjälp av fantastiska specialeffekter skapas fullkomligt magiska bilder som presenterar den ena mer fascinerande scenen efter det andra. Allting är också oskyldigt lekfullt och inte det minsta självbelåtet. Trots att det är omgång tre har Gunn gott om energi och skaparglädje kvar, något som ständigt kanaliseras i galna upptåg och ett påtagligt hjärta vars bultande hörs över alla explosioner och skenande rymdskepp. Trots att de gigantiska scenerna avlöser varandra har Gunn båda fötterna på jorden och tappar aldrig bort – en enkel, men mycket potent emotionell kärna. Under åren som gått verkar han också ha stirrat sig blind på de mest klassiska av Disney-filmer som Bambi, inget annat förklarar hur ett par sekvenser blir plågsamt hjärtskärande då vi får möta en rad digitala djur vars öden blir mer dramatiska och drabbande än alla världens Hallmark-produktioner. Hela Vol.3 är genomgående en emotionell film som dock aldrig blir en sentimental soppa.

Berättelsen må vara spikrak men lyckas ändå – kanske oavsiktligt, beröra en rad aktuella samhällsproblem, något som alltid skänkt Marvel – både på film och i serietidningar, ett behövligt allvar som förankrar det fantastiska i vår egen vardag. Denna gång berörs artificiell intelligens, dess begränsningar och mäns storhetsvansinne. Chukwudi Iwuji i rollen som filmens hysteriska antagonist känns många gånger som en Elon Musk- karikatyr vars vansinnesvisioner endast kan förverkligas genom att krossa allt som står i vägen.

Hur underhållande, fartfylld och imponerande Vol. 3 än är så sitter inte allt som en smäck. Till skillnad mot den närmast perfekta Spider-Man: No Way Home är Vol. 3 inte ett felfritt avslut. Även om genomförandet och engagemanget från alla inblandade fortfarande är högt finns det också ett mått av repetition. En del skämt och sekvenser känns igen från förr och i dessa lägen verkar Gunn ha aktiverat autopiloten. Valet av musik är denna gång inte heller lika bländade som brukligt, även om det förekommer en rad bra spår är användandet av pop- och rockmusik aningen överdrivet. Att kompositören Tyler Bates nu ersatts av John Murphy är också märkbart då den heroiska orkestrala musiken från tidigare två filmer numera ersatts med något som inte kan beskrivas som särskilt minnesvärt. Slutligen får Will Poulters Adam Warlock alltför lite speltid, något som måste ses som en miss då Poulter gör en både rolig och minnesvärd version av denna stoiska och kraftfulla rymdgud.

Men ett avsked är sällan perfekt, det essentiella är snarare att det finns en emotionell vikt som kan binda ihop sagan. Och på denna front lyckas Guardians Of The Galaxy Vol. 3 med råge. Det är ett makalöst rymdäventyr som trots sin speltid på två timmar och trettio minuter håller tittaren i ett järngrepp. När eftertexterna rullar är det svårt att undkomma känslan att vi vill ha ytterligare ett äventyr, och ett till, och ett till …

Beau Is Afraid
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 april 2023
Regi Ari Aster

Med Hereditary valde regissören Ari Aster att ta sig an något så uttjatat som en skräckfilm som centrerade sig kring övernaturlig terror i hemmet. Det hela var en oväntat obehaglig och systematisk film som fick de flesta skräckentusiaster att tala i tungor. Midsommar som följde året efter var måhända inte lika bejublad men desto mer omtalad för sin totala hänsynslöshet vad gällde att presentera sex och våld. Aster har därmed byggt upp ett starkt följe och fått licens att göra vad han vill, produktionsbolaget A24 är inte heller främmande för att låta filmskapare leva rövare, se bara till Oscarsvinnaren Everything Everywhere All at Once som känns som en enda lång kavalkad av hysteriska idéer.

Beau Is Afraid bär också med sig en massiv speltid på tre timmar vilket gör det till Asters längsta film någonsin. Det är tydligt att insatserna har skjutits till bordets mitt och Aster nu spelar för att vinna stort. Tyvärr visar sig detta högmod resultera i en monumental krasch som många gånger är provocerande pretentiöst och respektlös.

Att vägra kompromissa och hålla fast vid sina kreativa principer kan vara en styrka för filmskapare, se bara till vår egen filmmästare Roy Andersson. Dennes distinkta estetik och orubbliga tanke om att aldrig klippa i en scen har hjälpt till att skapa filmmagi som också bär med sig ett helt unikt signum. Men kompromisslöshet måste också ackompanjeras av en förståelse för ens kreativa förmåga. Aster verkar ha tappat sitt sunda förnuft efter de två succéerna och hänger sig här åt rent och skärt navelskådande. Beau Is Afraid är inte utan meriter, flera gånger är det imponerande hur Aster bygger upp stress, terror och neuroser. Flera av de scenarion som Joaquin Phoenix ställs inför skulle få de mest stresståliga av daytraders att svettas floder.

Problemet är att Aster inte förstår vikten av att banta ned sina visioner, framförallt mängden. Många gånger känns det inte som en film utan tolv som slåss om att få plats. Detta gör att de tvära kasten mellan förtvivlan och hånfulla skratt snart blir utmattande. De mest chockerande stunderna blir snart tandlösa och helt menlösa. Att Aster inte kunnat lägga band på sig själv är en genuin tragedi då det finns stunder som känns briljanta. Den goda förståelsen för hur det absurda kan skapa både humor och skräck är många gånger superb. Flera gånger känns det som en feberdröm på steroider, och i sina bästa stunder är filmen en enda lång hyllning till Franz Kafka. Men så fort det byggts upp någon form av goodwill bryts det ned då filmen byter spår och försvinner i ett virrvarr av trams som inte bidrar med någonting. Speltiden blir snarare ett sänke då Aster verkar känna sig manad till att addera så mycket han bara kan, oavsett om det är bra eller ens relevant.

Joaquin Phoenix är också problematisk då han framstår alltför bekant och repetitiv. Efter sin fantastiska insats i Walk The Line har Phoenix valt att spela samma typ av person i film efter film. Det innebär att vi än en gång får ett evigt mumlande, märkliga läten och ett regn av emotionella utbrott. Där Aster känns självgod och arrogant i sin regi framstår Phoenix snarare lat och bekväm.

Alla dessa gupp på vägen och problematiska beslut hade kunnat vara ursäktade om slutet hade lyckats med att knocka publiken med en infernaliskt slug vändning eller sylvass filosofisk tankeställare. Men även här drunknar potentialen i ett bombardemang av egoism. I filmens sista timme börjar hela biosalongen skaka av det arroganta vansinnet som utspelar sig på duken. Aster har supit sig full på sin egen hybris. Likt ett impulsivt barn tvingar han på tittaren ideér som har samma intellektuella kapacitet som en pappkartong. Det hela blir till en utmattande och provocerade uppvisning i fåfänga där Phoenix spelar över och Aster slänger allt han har mot väggen, i ett desperat hopp om att något ska fastna.

Det är omöjligt att helt avföra Beau Is Afraid då det flera gånger om förekommer ren och skär briljans vad gäller att kombinera skräck med komik. Men de godbitarna är insprängda i en kaka som gör alla med fungerade smaklökar illamående efter första tuggan.