• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Gran Turismo – hårresande uselt

10 augusti, 2023 by Elis Holmström

Gran Turismo
Betyg: 1
Svensk biopremiär: 11 augusti
Regi: Neill Blomkamp

Neill Blomkamp har efter District 9 tagit en expresshiss rakt ned i filmvärldens motsvarighet till helvetet. Men oavsett om det gäller magplasken Elysium och Chappie har Blomkmap varit konsekvent i en sak – han besitter ett obeskrivligt ego och en selektiv hörsel som filtrerar bort all form av kritik. Trots att responsen från publik och kritiker svalnat till den grad att den skulle kunna sänka jordens medeltemperatur, har Blomkamp vägrat att lyssna till kritiken. Istället har han satt på sig både skygglappar och hörselskydd och fortsatt trampa runt i filmer som är visuellt identiska. Han presenterar sina berättelser som om de vore de mest betydelsefulla verserna ur bibeln. Det är ett självupptaget filmskapande som är närmast historiskt. Att poletten skulle trilla ned nu vore lika osannolikt som att Beatles skulle återförenas.

Gran Turismo bygger – som bekant, på en mycket populär serie av TV-spel som sedan debuten 1997 bländat med otrolig grafik och en närmast ohälsosam hängivenhet till realism. Till skillnad mot andra spel som filmatiserats, har det aldrig funnits något narrativ i förlagan. Spelaren klättrar på karriärstegen som racingförare och skaffar mer fabulösa fordon och tävlar med dem på kända racingbanor. Tanken med Gran Turismo – filmen, är att skapa en sorts meta kommentar. Istället för att använda sig av en blank canvas och uppfinna en berättelse, bygger filmen på ’’sanna händelser’’ och fokuserar på Jann Mardenborough som inledde sin karriär som professionell förare genom hängivet spelande.

En berättelse som låter fantastisk men osannolik, något som också visar sig vara fallet då Gran Tursimo tar sig rejäla friheter med sanningen. Det är dock en marginell synd, att händelseförlopp justeras och överdrivs händer även med de bästa filmskapare. Om det bara hade varit en fråga om kreativa friheter hade saken varit trivial, men här är allting annat stöpt i en form av sällan skådad inkompetens. Spelvärlden är – trots mörka sidor som mobbning och toxisk online-kultur, fantastisk. Det är inte längre en fråga om att springa i en korridor och vettlöst skjuta ned allt i sin väg. Flera spel erbjuder idag berättelser och upplevelser som en rad filmer bara kan drömma om. Detta är dock ingen nyhet, spelmediet är idag en kulturell hörnpelare.

Därför vore det fantastisk att se en film som bejakar och belyser mediets kraft och hur det kan leda till de mest otroliga saker, något som Mardenboroughs liv bekräftar. Men förutom ett par själlösa kameravinklar tagna direkt ur spelen, och ett ihåligt tjatande om hur spektakulärt spelet i sig är, så är passionen för mediet helt obefintlig. Det vi får är en hårresande usel scen som själlöst visar ett par hålögda figurer som stirrar in i en skärm, något som förstärker de mest bedrövliga generaliseringar kring ’’gamers’’.

Men detta är fullkomligt betydelselöst för filmens allmänna kvalité då vi kommer till berättartekniken och det som påstås vara dialog. Det finns dålig regi, usel regi och sedan det som uppvisas här. Spel har anklagats – på orättvisa grunder, för att vara utan förmåga att berätta en historia och helt sakna ett emotionellt spektra, något som motbevisats gång på gång. Men Neill Blomkamp har överfört dessa förutfattade meningarna till Gran Turismo. Att ens benämna någon ur karaktärsgalleriet som mänsklig vore kränkande då jag sett industrirobotar med mer möjlighet till uttrycksfullhet och själ. Archie Madekwe i huvudrollen är lika karismatisk och uttrycksfull som ett avgasrör, men han klarar sig bra i jämförelse med Maeve Courtier-Lilley i rollen som hans kärleksintresse, en insats som lika gärna hade kunnat ersättas av en hjulmutter. Dock bleknar dessa travestier till insatser då Spice Girls-medlemmen Geri Halliwell Horner gör entré, då lossnar bottenplattan ur både bil och biograf och publiken faller handlöst. Och då det skall bli emotionellt och Halliwell Horner håller i taktpinnen borde varje empatisk biografanställd aktivera brandlarmet för att förskona publiken tortyren på vita duken.

Dock visar sig detta inte vara Marianergraven. Där skådespelet – minus David Harbour som febrilt kämpar med att klara sig levande från inspelningen, får själen att sakteliga sugas in i biostolen, är det dialogen som blir den slutgiltiga stöten. Här pumpas det ut repliker och metaforer som till och med får de mest pinsamma citat från Fast And Furious att framstå som poesi av T.S Elliot. Att detta skrivits av manusförfattare som värnar om sin nattsömn och samvete kan inte vara möjligt.

Då den femte motormetaforen träffar publiken i ansiktet som en rak höger från Ingemar ’’Ingo’’ Johansson har förståndet, verklighetsuppfattningen och tron på mänskligheten försvunnit.

I det tillfället blir hela filmen till en pekoral som saknar motstycke. Neill Blomkamp är fullt övertygad om att han iscensätter dramatisk perfektion och regisserar med ett allvar som får Såsom I En Spegel att likna ett avsnitt av Saturday Night Live. Trots att allt rämnar är Blomkamp förblindad, därför har filmen också befriats från all form av humor. Denna totala hybris resulterar i en genuint sjuk upplevelse där inkompetensen – i kombination med Blomkamps totala ovilja inse situationen, leder till en film som blir komisk av helt fel anledningar. Till slut kan man bara skratta, men snarare som en ventil för att att inte drivas till vansinne. Det enda som överhuvudtaget går att titta på är de sekvenser då det bara handlar om att trycka gasen i botten, då dränker motorerna den verbala tortyren. Men även dessa sekvenser blir snart tröttsamma och repetitiva.

Gran Turismo lyckas bryta sig igenom barriären för det helt bedrövliga och gå in i ett stadium av totalt vansinne. Det är som att befinna sig i Lustiga Huset, ingenting är begripligt, vettigt eller det minsta förankrat i verkligheten. Det är så pass unket att det nästan måste upplevas då inga ord kan förklara den närmast unika inkompetens som visas upp om och om igen. Vi kan mycket väl ha att göra med årets största skämt, i en film som – paradoxalt nog, inte innehåller ett enda skratt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Haunted Mansion – inkonsekvent och forcerat

6 augusti, 2023 by Elis Holmström

Haunted Mansion
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 augusti 2023
Regi Justin Simien

Olyckligtvis anländer Disneys senaste familjefilm Haunted Mansion aningen sent, recensionerna från andra sidan Atlanten har redan publicerats och responsen har varit isande kall. Det är aldrig en god idé att recensera en film i ett redan etablerat klimat, oavsett vilka metoder som finns tillhands för att förbli objektiv är det omöjligt att inte fläckas av en redan existerande diskurs.

Dock var det svårt att vara alltför upphetsad inför prospektet att ytterligare en Disneyland attraktion skulle bli film. Förvisso har Pirates Of The Caribbean spelar in cirka 4,5 miljarder dollar, ett minst sagt imponerande åstadkommande och kanske det enda anmärkningsvärda – eller minnesvärda, gällande den filmserien, som förvisso förblir älskad men som förblir ett personligt frågetecken. Haunted Mansion har dessutom blivit filmatiserad tidigare, då med Eddie Murphy i huvudrollen, i en film som inte direkt anlände till några rungande applåder.

Uppförsbacken är därför oroväckande brant, Haunted Mansion må inte vara någon triumf men inte heller ett fatalt magplask. Det huvudsakliga problemet är att hela projektet känns inkonsekvent och många gånger forcerat vad gäller en unison kreativ vision. Innan projektet sjösattes med Justin Simien som regissör visade Guillermo Del Toro stort intresse för projektet, delvis genom att skapa en rad skisser för Hatbox Ghost, en av attraktionens mest ikoniska figurer. Och i ett par minimala ögonblick förekommer lite av det DNA som gjort Del Toros filmer visuellt oförglömliga, där rekvisita och
monsterdesign är lika viktigt som berättelsen.

Men mestadels är Haunted Mansion ett lapptäcke som aldrig känns bekvämt.
Justin Simien hamlar i en alltför återkommande och beklämmande sits för regissörer som inte har vana med mastodontprojekt. Delvis finns det en vilja att expandera sitt filmskapande genom de hutlösa resurser som nu finns tillhands, men det finns också en önskan att inkludera – för regissören, bekant tematik och implementera den i denna mer storslagna kontext. För vissa fungerar övergången från smått till stort lysande, Ryan Coogler med Black Panther exempelvis, för andra blir det en kraschlandning – som Justin Kurzels förkastliga Assassin’s Creed. Simien, som nått störst framgångar med Dear White People, kämpar med att hitta ett konsekvent angreppssätt för att kombinera de olika elementen han vill inkludera. Det skall finnas komik, observationer kring samhällets problem och en sorts charmant nonchalans där ingenting är på särskilt stort allvar. Men initialt känns filmen bakfull. Introduktionen är en snårig och genuint tråkig historia som innehåller förvånansvärt livlöst skådespel från både Rosario Dawson och LaKeith Stanfield, något som förbluffar med tanke på deras vanligtvis solida och karismatiska agerande. Humorn som förekommer är minst lika träig. Även om det finns ett antal skämt med potential förtas det då allt levereras utan inlevelse.

Men då denna hopplösa startbana är avklarad framträder det ljuspunkter som inte kan klassas som något annat än oerhört underhållande. Sättet Simien väljer att presentera skräck på måste också berömmas. Skräckfilmer lockar barn och ungdomar men kan oftast inte upplevas förrän i något äldre ålder i och med det extrema innehållet. Haunted Mansion hittar en bra mellanväg, skräckelementen och filmens antagonist är skrämmande men inte till den grad att det orsakar psykologiskt trauma. Denna vänliga form av skräck är sällsynt och genomförs här med bravur. Och när filmen introducerar en rad färgstarka biroller, som spelas av veteraner som Danny DeVito och Jamie Lee Curtis, börjar filmen visa upp en charmant lekfullhet som får flera scener att bli underhållande och komiska. Plötsligt går det från tröttsamma skämt till kaosartad humor
där skådespelarna kastas omkring som löv i en virvelvind.

Tyvärr lyckas Simien inte stanna i denna zon särskilt länge, DeVito och kompani får ställas åt sidan för Dawson och Stanfield som oengagerat försöker få till någon sorts kemi utan att lyckas. Dessutom görs ett skrattretande försöka att inkludera emotionellt tuggmotstånd genom en ren sockerchock som skapar omedelbart illamående. Det är tragiskt att den kaotiska humorn och den entusiatiska delen av ensemblen aldrig får stå i rampljuset. Filmen kränger istället mellan kaos, kväljande sentimentalitet och en helt poänglös berättarstruktur som inte kan få den rudimentära berättelsen att vara greppbar då det ödslas tid på en rad sidospår som har absolut noll relevans. Haunted Mansion känns därför okokt, här finns en ganska duglig familjefilm med ett par oerhört roliga sekvenser, men dessa trängs med ett hopplöst berättande, oengagerade skådespelare i huvudrollerna och en allmän osäkerhet.

Om Simien skulle få chansen till en uppföljare är det lätt att se hur dessa problem skulle kunna avhjälpas. Men med tanke på det usla mottagandet och de minst lika dåliga siffrorna vad gäller intäkter för filmen, är möjligheten till uppföljare närmast obefintlig.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Disney, Filmkritik, Filmrecension, Haunted Mansion, Skräckfilm

Filmrecension: Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem

1 augusti, 2023 by Elis Holmström

Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 augusti 2023
Regi Jeff Rowe

Teenage Ninja Mutant Turtles må inte placera sig högst på listan över personliga favoriter vad gäller populärkulturella uttryck men jag har ändå en varm relation till varumärket. Den numera trettio år gamla animerade serien förblir en rolig, lättsam och effektiv actionsåpa som än idag är svårt att inte ha väldigt roligt med. Turtles är också unika på så sätt att de har antagit en rad olika skepnader under åren. Den ursprungliga serietidningen skapad av Peter Laird och Kevin Eastman är en oväntat våldsam och mörk berättelse som inte alls skulle kännas igen av den generation som kom att associera de fyra ninjabröderna med lättsamma äventyr. Spelfilmerna har också spretat vad gäller ton och genre. Den första filmen från 1990 försökte blanda det skojfriska tramset från den animerade serien med mer glåmiga inslag. Nu senast fick vi två outhärdliga filmer där Michael Bay stod som producent. Detta innebar givetvis motbjudande sexsim, groteskt skådespel från Megan Fox och värdelös action.

Därför hoppades jag att Teenage Mutant Ninja Turtles: Mutant Mayhem skulle vända på skutan och hitta en innovativ och modern infallsvinkel. Flera av människorna bakom de makalösa Spider-Verse filmerna har också lånats in, något som märks på den rustika estetiken och animationen som hittar en perfekt balans mellan att framstå digital och analog. Det finns inte heller några större förväntningar på att en animerad Turtles-film skall vara extraordinär. Regissören Jeff Rowe och manusförfattarna – med bland annat skådespelaren Seth Rogen i spetsen, har därmed öppet fält att slå publiken med häpnad.

Om Mutant Mayhem endast hade varit en tafatt kopia av någon av de två Spider-Verse filmerna hade det varit mer än tillräckligt, framförallt med tanke på den pina som Bay-filmerna utsatte publiken för. Ingen kan begära att samma höga kreativitet och snillrika berättande skulle gå att överföra utan vissa problem. Men Mutant Mayhem är inte ens värd att rengöra de trendiga sneakers som Spider-Verse protagonisten Miles Morales vandrar runt i. Istället är det en plågsamt hjärtlös, trött och slarvig film som till slut känns cynisk och manipulativ.

Problemet är inte viljan att rida på den eminenta våg som är Spider-Verse, istället är det den totala bristen på färdigheter för att genomföra en sådan imitation som blir Mutant Mayhems fall. Seth Rogens manus försöker desperat att kanalisera samma ungdomliga och oemotståndliga entusiasm. Även om det kläms in ett patos med potential, välmenande karaktärer och stora mängder action känns det inte det minsta genuint. Rogens rötter som komiker är tydliga då filmen ständigt vill förlita sig på kaosartad komik. Att forma om serier och dess karaktärer till något som är helt skilt från ursprunget må vara kontroversiellt hos de mest inbitna, rabiata och militanta fansen, men borde snarare anammas som något positivt och behövligt. Se bara till Greta Gerwig som lyckats skapa en helt egensinnig version av Barbie. Nyckeln till en lyckad nytolkning är inte val av genre, mängden humor eller allvar, det är en fråga om utförandet. Är kompetensen tillräckligt hög, regin solid och visionen uppriktig? Tyvärr så misslyckas Mutant Mayhem med att uppfylla någon av de livsviktiga kriterierna.

Därför blir också filmens konstanta tillit till humor och trams snabbt utmattande. Även de mest galna upptågen känns tafatta och regisseras med provocerande apati. Förutom ett par måttligt charmiga referenser till andra popkulturella fenomen känns varje försök till komik plågsamt ansträngt. Det blir inte bättre av att all dialog slår rekord i att vara ensidig. Seth Rogen och de andra författarna verkar helt inkapabla till att förse de olika karaktärerna med distinkt språkbruk. Oavsett vem som talar är det som att ingen besitter ett unikt ordförråd eller sätt att uttrycka sig på. Om det inte vore för att karaktärerna har olika stämmor hade det varit enkelt att tro att det var en och samma person som talade, något som bara understryker det miserabelt slarviga manuskriptet.

Lika livlöst och trött är röstskådespelet. Säga vad man vill om Pixars Elementärt, men vad gäller röstskådespelet, framförallt Leah Lewis i huvudrollen, fullkomligt förnedrar man det som vi får se prov på i Mutant Mayhem. Ensemblen är sannerligen inte befriad från talangfulla aktörer, Paul Rudd, Rose Byrne och Jackie Chan är bara några av de som lånat ut sina röster. Men inte ens dessa – vanligtvis, karismatiska skådespelare tillför något av värde, istället verkar det som om alla medverkar under tvång. Många gånger kan man fråga sig om det inte är en artificiell intelligens som läser upp replikerna, det skulle förklara det helt döda framförandet.

Inte ens i den självande sista minuten, då filmens patos om acceptans och familj skall ställas i rampljuset, ger det några utslag på publikens emotionella mätare. Istället känns budskapet lika påklistrat som en politisk slogan som far förbi i bakrutan på en bil.

Mutant Mayhem må vilja introducera Turtles till en ny publik men också tillfredsställa gamla anhängare. Men då genomförandet är provocerade är det tyvärr bara att konstatera att detta är ytterligare ett platt fall. Hur mycket jag än vrider och vänder för att försöka hitta något positivt förblir det en omöjlighet, något som på fullaste allvar smärtar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Elementärt – bland det mest menlösa, slarviga och ointressanta Pixar gjort

23 juli, 2023 by Elis Holmström

Elementärt
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juli 2023
Regi Peter Sohn

Det är svårt att föreställa sig att den animerade filmen hade nått sina sagolika framgångar utan Pixar Studios. Pixar har gjort filmer som cementerat sin plats i både filmhistorien och publikens hjärtan. Studion har också hållit huvudet högt – även i sina mer tveksamma stunder. Svackorna har nästan alltid vägts upp av publiksuccéer. Efter den taffliga Bilar kom den mästerliga Ratatouille, efter den stapplande Monsters University kom klassikern Insidan Ut.

Men de senaste åren har de mer ointressanta projekten inte följts av ren och skär briljans. Även om filmer som Toy Story 4, Soul och förra årets Lightyear – som jag var den enda som uppskattade, har hållit hög klass har de inte varit alls lika potenta eller minnesvärda som det sanna guldet som går att hitta i studions valv. I och med pandemin har Pixar mer eller mindre blivit en dussinstudio vars filmer skickats direkt till Disney Plus. Konkurrenten Illumination har också knappat in på studion rent tekniskt. Den senaste tiden har de också sprungit förbi Pixar vad gäller intäkter.

Det krävs därmed en ny klassiker, ett mastodont kliv för att återta tronen och demonstrera fortsatt relevans. Tyvärr är Elementärt inte rätt film för jobbet.
Utan att ta till alltför grandiosa termer så kan detta vara bland det mest menlösa, slarviga och ointressanta Pixar gjort sedan The Good Dinosaur, studions kanske värsta lågvattenmärke, ironiskt nog också regisserad av Peter Sohn som ansvarar för Elementärt. Studions – vanligtvis, pålitliga lägsta nivån håller tyvärr inte för den massiva håglöshet som faller ned som ett hammarstäd.

Hela Elementärt känns tillagad i mikrovågsugn, det enda som krävs för en totalt medioker anrättning befriad från näring och kreativitet är att lite vatten tillsätts. De vanligtvis snillrika och uppfinningsrika berättelserna, som lyckas ta de mest abstrakta koncept och göra dem till filmmagi, känns denna gång krystade och fantasilösa. Att låta de olika elementen representera folkslag öppnar för en film som vill hantera en rad svåra frågor. I centrum står immigration och integration, högaktuella ämnen som bör belysas i alla typer av konstnärliga uttryck, men inte på ett såhär tafatt sätt. Allegorin där eld och vatten inte är kompatibla blir snarare löjeväckande banalt, flera av referenserna till verkliga kulturer känns stereotypa. Allegorin blir snart ett hinder kontra ett effektivt sätt att förmedla en god berättelse. Med tanke på att Pixar inte varit skygga för att göra berättelser där vår egen verklighet möter det övernaturliga – Coco, är det obegripligt varför man inte stöpt filmen i en liknande mall för att på så sätt kunna hantera dessa ämnen på ett mer effektivt sätt.

Där tematiken kring utanförskap och behovet av tolerans känns påklistrat och inte särskilt genuint, är Romeo och Julia-berättelsen som skall fungera som drivmedel minst lika trivial. Det är standardiserade skämt där saker och ting går snett, karikatyrliknande figurer som gestikulerar vilt och lite ansträngd dramatik. Att sådana mediokra inslag figurerar i den usla norska animerade filmen Helt Super är en sak, att en studio som Pixar väljer sådana genvägar är under deras värdighet. Det hela är också utmattande förutsägbart och lika spännande som en repris av Wahlgrens Värld. Det enda som Peter Sohn lyckas med är att göra huvudfiguren Ember oerhört levande och sympatisk. Men detta beror i huvudsak på en mycket stark insats från Leah Lewis som lånar ut sin röst åt karaktären.

Men det är inte bara allegorin som faller platt. Pixar har oavsett kvalitet på berättelse eller koncept alltid bländat med den bästa tekniken som finns tillhands. Den hårt kritiserade Lightyear var ett under att se på bio. Elementärt ser snarare ut som en snålversion från någon av de mindre kompetenta konkurrenterna. Jag kan inte påminna något tidigare Pixar-projekt som varit såhär generiskt, ointressant och genuint åldrat vad gäller tekniken. Förvisso kvarstår de fantastiska färgerna och flera mindre inslag, som hur vatten animeras, är genuint häpnadsväckande. Bortsett från det är allting befriat från någon som helst förundran eller passion. Även i sina mest vardagliga stunder har Pixar kunnat blända med sagolik animation, men inte ens i filmens fiktiva stad – som borde tillåta fantasin och kreativiteten att flöda, får vi någonting värt att minnas.

Elementärt är tyvärr den mest ointressanta filmen Pixar skapat på ett årtionde. Även om det finns goda intentioner är det ingen ursäkt för att berättandet är i det närmaste amatörmässigt. Det är bara att hoppas på bättre tider för en studio som i sina bästa stunder har gjort sig mer än välförtjänta av att klassas som en av filmvärldens mest betydelsefulla och bästa kreatörer.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Pixar

Filmrecension: Mission Impossible: Dead Reckoning Part One – den bästa MI-filmen på år och dag

7 juli, 2023 by Elis Holmström

Mission Impossible: Dead Reckoning Part One
Betyg 4
Svensk biopremiär 12 juli 2023
Regi: Christopher McQuarrie

Den actionfilm som Tom Cruise förälskat sig i är sakta men säkert på väg att försvinna. Genren har idag utvecklats till att vara mer komplex och spänna över multipla filmer som väver ihop ett massivt berättade. Det klara och det enkla – för att citera Ulf Lundell, är helt enkelt inte lika roligt, framförallt eftersom det setts och gjorts så många gånger om. Actionfilmer utan multiuniversum och specialförmågor blir antingen bökigt skräp som Fast & Furious, eller en extremt koreograferad blodsbalett – John Wick. Spioneri, män och kvinnor inom underrättelsetjänsten är inte längre intressant för biopubliken, framförallt i en värld där det mesta av detta farliga arbete sker genom datorer.

Tom Cruise kunde inte bry sig mindre. Trots att tiderna ändrats är Cruise kvar i den gamla skolan, alla stunts skall genomföras praktiskt – med livet som insats. Allting handlar också om att ge publiken maximal valuta för pengarna vad gäller häpnadsväckande action. Andra har försökt att fånga denna klassiska actionformula och misslyckats. Cruise och regissören Christopher McQuarrie visar dock var skåpet skall stå genom en otrolig övertygelse, och en bindgalen entusiasm genom att göra den bästa Mission Impossible-filmen på år och dagar.

Efter sex filmer, en karriär av galna stunts och ett än mer turbulent privatliv borde Tom Cruise inte ha mycket kvar att ge allmänheten. Otroligt nog så verkar något ha skett sedan inspelningen av den föregående filmen, ’’Fallout’’. Det är som att den hårda inspelningen av ”Dead Reckoning” – som plågades av COVID-19, fått samtliga inblandade att inse att inget kan tas för givet, att varje sekund av inspelningen måste nyttjas maximalt. Detta kombineras med att Christopher McQuarrie som regissör, för första gången, verkar ha genuint roligt. Rogue Nation och Fallout var förvisso kompetenta men det saknades vital lekfullhet och glädje. Det var som att alla de otroliga actionscenerna, där skådespelare och inspelningsteam riskerade allt, tärde på McQuarrie. Även om det bjöds på fantastiskt uppseendeväckande uppvisningar – som en hysterisk motorcykeljakt genom Paris, saknades det livsviktiga leendet på läpparna som tillät publiken att verkligen njuta.

Denna gång är denna osäkerhet och oro som bortblåst. Inte sedan J.J Abrams styrde upp den tredje – och enligt mig bästa filmen, i serien har det varit såhär roligt, ungdomligt och medryckande att hänga med på ett actionäventyr med Ethan Hunt och hans team. Att saker och ting rätats ut, förfinats märks tidigt genom fotot som nu framstår exotiskt och oerhört stilfullt. Det verkar som att allting fått nytt liv, ett nytt perspektiv vilket gör att saker och ting flyter på och manifesterar sig mer vitala än någonsin. Det märks även på ensemblen som – äntligen, svetsats samman och utvecklat en värmande kemi som skänker flera scener behövlig mänsklighet och humor. Ta bara Vanessa Kirby som verkar stortrivas, från att ha varit en parentes i föregående film har Kirby nu blivit till en diabolisk och fräsande nihilist som är en perfekt blandning av överdriven ondska och självmedvetet överspel.

Tyvärr så dras filmen fortfarande med vår egen Rebecca Ferguson, som spenderar det mesta av sin medverkan med att surmulet stirra in i kameran och definiera begreppet total irrelvans. Men här träder räddaren i nöden fram i och med fantastiska Hayley Atwell som är fullkomligt briljant. Till skillnad mot Ferguson har Atwell en ypperlig karisma och kraft i sitt agerande, hennes kemi med Cruise är påtaglig och mycket av deras antagonistiska relation påminner om något från klassisk relationskomik som ’’Go’dag yxskaft?’’. Detta är inte den enda parallellen eller hyllningen till det förflutna. Tom Cruise har aldrig försökt dölja sin kärlek till film, men till skillnad från det normala snobberiet hos personer inom industrin – som icke skall nämnas vid namn, är Cruise kärlek till mediet folkligt och brett. Det märks framförallt i en grandios hyllning till ’’Lawrence av Arabien’’ och i finalen som är en skamlös – men genuint varm, salut till Mordet På Orientexpressen av Sidney Lumet.

Dessa hyllningar, god kemi och uppenbar entusiasm må ha stor betydelse för en actionfilm… Men när gummit skall möta vägen återstår bara en fråga, är actionscenerna något att ha? Att svara ja på denna fråga vore en genuint patetisk underdrift. Detta är en actionbomb av första klass, tempot är oupphörligt högt, Cruise och McQuarrie lyckas överträffa allt de tidigare gjort med helt sanslösa scener som aldrig verkar ta slut. Det är alltifrån en makalös biljakt på Roms gator till den – numera, ökända sekvensen där Tompa kör motorcykel utför ett stup. Fantastisk action och en Cruise som riskerar livet i och med dessa eskapader är förvisso inget nytt, men aldrig tidigare har det känts såhär levande och smittsamt entusiastiskt. Cruise och samtliga inblandande i produktionen verkar alla vara i extas, mer sporrade än någonsin att slå oss alla med häpnad. Många gånger kan man inte låta bli att skratta i total eufori när explosionerna blir till en sorts symfoni. Det finns något barnsligt, pojkaktig och nästan oskyldigt över allt som sker. Det är som att Cruise och McQuarrie gått tillbaka till sina pojkrum och fantiserat fram den ultimata pojkdrömmen, med snabba bilar, pistoler och resor till exotiska platser. Medan konkurrensen innehållandes samma ingredienser ofta ter sig smaklösa, testosterona och tröttsamma återfinns inga av dessa attribut i Dead Recknoning. Istället är allt genomfört med en oväntad elegans som gör att flera scener – som i grund och botten är upprepningar av saker vi sett för, känns inspirerade och spännande.

Något som däremot inte kan tilldelas något beröm är filmens berättelse. Trots dagsaktuella ämnen som artificiell intelligens, samhällets ökande skepsis mot fakta och sanning och människans beroende av teknologi, är dessa brinnande ämnen endast en ursäkt att skapa galna upptåg. De sekvenser som inte innehåller en springande Tompa eller smattrande skjutvapen är överfyllda med ödesmättad dialog om undergång och mänsklighetens sista räddning. Och då det inte är bombastiska tal får vi istället tonvis med exposition som är totalt obegriplig och ointressant. Är detta nödvändigtvis ett sänke? Knappast… att söka efter bra berättande i en Mission Impossible-film är lika lönlöst som att leta efter bra mat i valfri restaurang från Gordon Ramsays Kitchen Nightmares. Den marginella story som finns är menad att vara en sorts ytlig krydda som förhöjer insatserna och bidrar till Hitchcocks klassiska suspensmoment, något som faktiskt uppnås många gånger om.

Dead Reckoning är en enda lång kavalkad av fantastisk action som spetsas ytterligare genom oväntad entusiasm från alla inblandade. I en nyligen publicerad intervju menade Tom Cruise att han gärna fortsätter göra Mission Impossible till 80 års ålder, något som är svårt att säga nej till om det är såhär pass underhållande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Mission Impossible

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in