The Flash
Betyg 3
Svensk biopremiär 14 juni 2023
Regi Andy Muschietti
När det kommer till The Flash finns det inte bara en elefant i rummet utan en hel flock. Även för den som inte följer filmindustrin och dess många intriger har huvudrollsinnehavaren Ezra Millers (Miller har pronomen they/them på engelska och kommer därför tilltalas med hen i denna recension ) diverse olaga upptåg inte gått att undvika. Miller sitter nu på så många anklagelser och brottsmisstankar att man kan börja misstänka att hen inlett någon sorts bisarr form av metodskådespel för Flash ärkefiende Reverse Flash, i stället för den ordinarie och titulära superhjälten. Utöver det kantas DC och dess filmuniversum av tumult. James Gunn är i full fart med att starta om det mer eller mindre kollapsade försöket att lansera ett massivt filmuniversum – DCEU, som kunde konkurrera mot rivalen Marvel Cinematic Universe.
De senaste två DC-filmerna har också gått dåligt ekonomiskt och mottagit svidande kritik. Först med den gräsliga Black Adam som var så usel att jag än idag får sömnproblem då jag erinrar mig den upplevelsen. Den oväntat charmiga Shazam Fury Of The Gods visade sig inte heller falla någon i smaken. Därför är det glädjande att konstatera att The Flash är en utmärkt actionfilm och den bästa DCEU-filmen någonsin.
Att återigen dra upp de synder regissören Zack Snyder begått, vad gäller att suga musten, glädjen och livet ur DC på film, känns onödigt. Trots den lojala, närmast sektliknande, skara fans Snyder har går det inte att komma ifrån den grop som grävdes med filmer som Man Of Steel och Batman V Superman: Dawn Of Justice. Projekt som försatte hela DCEU satsningen i djup koma. Andy Muschietti är sannerligen inte en regissör som associeras med glädje och livlighet, framförallt efter de – enligt mig, ganska ointressanta adaptionerna av Stephen Kings tegelsten IT. Muschietti har dock valt att inte äntra projektet med någon bister uppsyn. The Flash känns istället som en enda lång hyllning till det tidiga DC, det vill säga serietidningarna och deras guldålder under 40- och 50-tal. En tid som idag har lämnat ett bestående intryck där män i mantlar besitter superkrafter och stoppar rånare. Genren har utvecklats sedan dess, men i dagens bästa DC-tidningar finns det spår av samma naiva optimism och berättarglädje som inte har några problem med att vara löjlig och humoristisk.
The Flash och Muschietti lyckas ta dessa koncept och integrera dem fläckfritt genom hela filmen. Trots stora insatser, där hela existensen står på spel, är det i grund och botten ett härligt och otroligt humoristiskt äventyr som tar inspiration från Tillbaka Till Framtiden och vansinnet som uppstår i och med tidsresor. Men humorn leder också till flera stunder av beundransvärd extas, detta är mest märkbart i filmens inledande actionscen. En sekvens som inte har några problem att kombinera vansinnig action med löjeväckande scenarion som kunde framstått infantila om det inte vore för att Muschietti genomför dem med sådan övertygelse.
För att vara en film som i grund och botten mynnar ut i ett patos som understryker vikten av försoning, acceptans och att inte kedja sig fast vid sitt förflutna känns The Flash som en enda lång tillbakablick, och det inte negativt menat. Stunderna då superkrafter först prövas, eller hur det största av kriser kan avföras med en klackspark, påminner om hur Sam Raimi regisserade den allra första Spider-Man-filmen. Samma precision och kraft som Raimi visade upp är förvisso inte närvarande, men det finns tydliga spår. Men den sanna favoriten i repris är – såklart, Michael Keaton. Efter mer än trettio år får vi se Keaton som en åldrad, bitter och ensam Bruce Wayne. En roll som Keaton fullkomligt briljerar i, faktum är att Keaton aldrig varit en bättre Batman. Med hjälp av digitalteknik och en mer flexibel dräkt bjuder Keatons Batman på en rad fantastiska actionscener. Sedan till det verkliga frågetecknet, Ezra Miller…
Att separera konstnär och person är inte alltid en så lätt uppgift. Och initialt går det inte att skaka av sig en mycket olustig känsla då Miller – sedan Justice League, valt att porträttera Barry Allen/Flash som neurotisk och udda, något som inte gör publiken mer bekväm. Men Miller lyckas till slut övertyga genom att göra Allen oväntat intelligent och empatisk. Hen bidrar till att göra den mycket grovhuggna emotionella kärnan potent nog för att göra filmen medryckande och intressant bortom det bombastiska.
Även om det finns mycket att gilla i The Flash finns det också problem som tyvärr håller filmen ifrån de riktigt höga betygen. Många gånger om haltar filmen vad gäller att få igång berättelsen, flera sekvenser känns överflödiga och onödiga. Först mot filmens mitt får filmen en mer greppbar form. Slutsekvensen ska applåderas för sitt försök att bryta trenden att kulminera i en massiv strid mot en motståndare med gudalika förmågor. Men tyvärr är klimax rörigt, forcerat och ger inte det fullkomliga avslut – för det snart döda DCEU, som utlovats. Slutligen måste de digitala effekterna rentav fördömdas. I en tid då flera har ifrågasatt kvalitén på specialeffekter tar The Flash priset vad gäller totalt inkompetens. Flera nyckelsekvenser, som involverar människor, ser ut som smältande leksaksfigurer, vilket gör det omöjligt att inte dras ur upplevelsen. Finalen är också den sektion där effekterna är som mest beklämmande och det är ofattbart att de kunnat stämplas som färdiga.
Trots felen är det svårt att inte vara imponerad över vad Andy Muschietti åstadkommit, ett stycke god underhållning som visar att DC har eldkraft nog att konkurrera med vem som helst… Om det hade gjorts rätt från början vill säga.