Elis Holmström

Power Alley
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Lillah Halla

Den omtalade och enligt mig rejält överskattade Paradiset Brinner har nu fått ett brasilianskt syskon. Likt ett eko får vi ännu en gång följa ett gäng sammansvetsade unga kvinnor som befinner sig på samhällets lägsta trappsteg. Konsten att överleva, hoppas och kämpa för överlevnad står i det dramaturgiska centrumet även här. Men till skillnad mot den svenska – och hopplösa, motparten är Power Alley en solid, genomtänkt och betydligt mer trovärdig berättelse om kampen mot ett samhälle som vänt kvinnor ryggen.

Att vi har att göra med avskalad, spartansk och ofiltrerad diskbänksrealism råder det inget tvivel om. Hela Power Alley känns som om den är skapad med en vass täljkniv, utmejslad i hårt och svårarbetat trä. Utseendet är utan tillstymmelse till elegans, istället är det påträngande närgånget med närmast klaustrofobiska närbilder på avklädda och svettiga kroppar. Musiken är pulserande, kinetisk och närmast kaotisk, allt för att skapa intimitet kontra någon form av musikalsikt behag. Berättelsen är lika rak som horisonten och innehåller i princip inga exkursioner, all energi och tid läggs på den rudimentära berättelsen och avviker inte en millimeter ifrån den.

Regissören Lillah Halla är inte ute efter att bryta mallen för hur desperata och utmärglade människoöden kan presenteras på film. Istället är det som att hon designat hela sin film likt en målarbok. Varenda penseldrag läggs med precision inom linjerna, avvikelse är detsamma som allvarligt tabu och om det finns ett recept för hopplöshet följer Halla det till punkt och pricka. Det finns fördelar med denna strikta struktur. Framförallt medför det en målmedvetenhet som envetet tågar framåt. Genom att vara en så pass rak och kompromisslös finns det en tydlig drivkraft som ger flera sekvenser energi och värme, något som helt saknades i Paradiset Brinner. Denna drivkraft gör att det svåra och plågsamma blir hanterligt då det kantas av genuin gemenskap, där misären kan mildras genom vänskap och fantastiska föräldrafigurer. Power Alley innehåller ett antal mycket solida rolltolkningar från hela ensemblen där flera är debutanter. Detta kombineras med oväntat finstämd personregi och det är märkbart hur pass engagerad Halla är vad gäller sina karaktärer. Diskbänksrealism är dock inte komplett utan en bitande och påtaglig samhällskritik som pekar på vad som lett till de förkastliga förhållandena karaktärerna och publiken tvingas uppleva, respektive bevittna. Genom att belysa Brasiliens oerhört drakoniska och hänsynslösa abortlagstiftning skapas också en skrämmande parallell till ett antal västerländska nationer som successivt arbetar för att göra kvinnor till andra klassens medborgare. Samhällskritiken blir därmed oerhört aktuell och även påträngande – i en positiv mening.

Men samtidigt som målmedvetenheten att nå en specifik destination skapar nämnda fördelar innebär den också att filmen många gånger känns tunn. Segment som kunde varit avgrundsdjupa förblir ytliga och flera av de dramatiska hindren som karaktärerna möter känns alltför bekanta, ibland närmast artificiella. Mest problematiskt blir upplösningen som ter sig oerhört slarvig. Istället för att vara koncis och direkt – som resten av filmen, rör sig allt mot ett banalt klimax som trivialiserar mycket av det allvar som presenterats innan.

Power Alley må inte vara perfekt men det är en oväntat kompetent studie i hopplöshet men också vänskap och mänsklig motståndskraft.

Aquaman And The Lost Kingdom
Betyg 1
Svensk biopremiär 20 december 2023
Regi James Wan

Då uppföljaren till Aquaman har premiär är det fyra dagar kvar till julafton. Det är en tid som brukar associeras med lugn, familj, fina julkappar och god mat. Men sedan finns avigsidan av högtiden – den hopplösa släkten, presentstress, brända pepparkakor och julklappar som inte gör någon glad. Aquaman And The Lost Kingdom är den där klappen som försätter barnen i tårar och som gör hela firandet till en mardröm.

Då man läser om den – påstått, problematiska inspelningen av The Lost Kingdom kan man fråga sig en sak, vem ville egentligen ha en uppföljare? Förvisso lyckades den första filmen spela in hutlösa 1,1 miljarder dollar, men bemötandet av delar av publiken och framförallt kritiker var inte i närheten av samma breddgrad som intäkterna. Och då hela DCEU-satsningen, som Aquaman var en del av, sakteliga har kremerats och spritts med vinden blir existensberättigandet än mindre. Dock har Warner Brothers bjudit på ett par överraskningar i år, både The Flash och Shazam: Fury Of The Gods har varit fullt acceptabla filmer, något som flertalet DCEU-filmer inte kunnat associeras med. Därför fanns det hopp om att regissören James Wan skulle fatta galoppen och göra en bättre, roligare och mer underhållande uppföljare. Men precis allting har gått åt pipsvängen, den beryktat kaotiska inspelningen sipprar in i varenda beståndsdel och gör Aquaman And The Lost Kingdom till ett praktfiasko.

Efter hård kritik om brist på humor och hoppfullhet har ett antal DCEU-filmer försökt ställa om, det har gett blandat resultat. The Flash lyckades att integrera humorn med finess och utan någon som helst ansträngning. Fjolårets Black Adam och årets Blue Beetle föll däremot som bowlingkäglor. The Lost Kingdom tillhör den andra kategorin men lyckas gå ett steg längre – vad gäller att misslyckas kapitalt. Ännu en gång består humorn av den mest pinsamma sortens toaletthumorn, huvudrollsinnehavaren Jason Momoa har också getts mer kreativ makt denna gång, detta genom att få ’’bidra’’ till manuskriptet. Momoa – som privat gillar att skoja och flamsa, har dock fört in helt fel sorts kreativa energi. Hela The Lost Kingdom är som ett urspårat och humorlöst skämt, där den enda som finner det lustigt är berättaren själv. Sättet filmen kränger och grimaserar för att förmedla komik eller dramatik är så plågsamt att se på att det orsakar huvudvärk.

Att inspelningen varit ett kaos är inte bara märkbart, tumultet har tagit överhanden och manifesterar sig som slutresultat. Det finns ingen som helst samlad vision eller ens tanke om en någotsånär sammanhängande film. Flera gånger om känns det som att se på femtio olika filmer, tonen ändras konstant och det rent narrativa är rörigare än något av de hushåll som Marie Kondo brukade besöka.

Ingen av de inblandade verkar överhuvudtaget bry sig, dock är det svårt att klandra dem då försök att rädda åbäket är lika produktivt som att flytta om stolarna på Titanic. Men det är inte ofta som vi får se skådespelare och regissörer vifta vit flagga ett par minuter in i en film, det hela verkar bara vara en övning i att överleva. Detta leder till att allt och alla beter sig som clowner. Skådespelet är lika seriöst som då Björn Ranelid ställde upp i Melodifestivalen. Jason Momoa behandlar det hela som sin privata lekstuga och skämmer ut sig själv bortom all beskrivning. Dock är det Yahya Abdul-Mateen II som kommer känna evig skam för sitt skandalöst apatiska skådespel, jag har aldrig sett en skådespelare så pass desperat, pressad och skrämd förut.

Den kvävande likgiltigheten och apatin som projiceras på publiken är rent giftig. Vad som än dyker upp – visuellt eller berättarmässigt, är det presenterat med en snarkning och en stendöd blick. Trots en påstådd budget på 200 miljoner dollar är filmen plastigare än något vi såg i Greta Gerwigs Barbie. Specialeffekterna är horribla, actionscenerna amatörmässiga och scenografin överdriven och smetig.

Man brukar säga att sjön suger, Aquaman And The Lost Kingdom bekräftar detta med eftertryck. Det här är en clownshow utan hänsyn, respekt eller tilltro till sin publik och en ren skamfläck för serietidningsfilmer.

The Holdovers
Betyg 4
Svensk biopremiär 5 januari 2024
Regi Alexander Payne

Att se Alexander Paynes senaste film är som att träda in hos en gammal vän. Vad som följer efter entrén till den bekanta bostaden är en klassisk middag, där varje tillbehör är tillagat med kopiösa mängder kärlek. Menyn må inte vara särskilt originell eller nyskapande, men genomförandet och kärleken som kryddat den lyfter det hela till fantastiska höjder.

Likt andra prominenta filmskapare som figurerat på biograferna under 2023, väljer Alexander Payne att gå tillbaka i tiden- visuellt, narrativt och strukturellt. Paynes filmer har mestadels rört sig i nutida miljöer, där tematiken berört den moderna människan och de många livskriser som kan drabba. Men efter att ha försökt ta ut svängarna med ren och skär absurditet och science-fictioninslag med Downsizing gick allt snett. Filmen med en krympt Matt Damon i huvudrollen förblir ett fiasko, men The Holdovers känns som – tack och lov, som en enda lång och kraftfull motreaktion.

Payne går nu tillbaka, bokstavligt talat, genom att göra en film som behandlar både unga och gamla, samt en tidsera som till synes verkar skild från vår samtid, men som successivt visar sig ha alltför många likheter både vad gäller bristen på tolerans och förståelse och även svårigheterna att hantera trauman. Men inledningsvis känns presentationen av det unga 1970-talet närmast ansträngt. Allt ifrån filmstudion Universals retro-logotyp till artificiella bildartefakter känns påklistrat och inte det minsta behövligt. Det digitala fotot – som trots behagligt analogt filmgryn, känns tyvärr anakronistiskt i och med alltför modern komposition.

Men dessa tekniska felsteg är snabbt glömda eftersom Alexander Payne är i högform, inspirationsnivån är rekordhög vilket leder till en av regissörens absolut bästa filmer på flera år. De amerikanska filmskapare som är fascinerade av det vardagliga och nästintill menlösa, har alltid haft nära till surrealismen, detta för att skapa humor och en sorts behövlig självdistans för att ge publiken andrum. Frågan är dock om någon har hittat ett bättre sätt att blanda ironi, lätt surrealism, självdistans och värme än Alexander Payne då han är i sitt esse.

Tematiken och berättarstrukturen må vara familjär men istället för att kännas typisk eller tradig framstår den istället charmigt traditionell. Även om det finns igenkännbara karaktärer – som tangerar att vara stereotyper, samt händelser som setts tusentals gånger förut, så presenteras allt med en sådan ödmjukhet och omtanke att det är svårt att inte svepas med. Det må vara köttbullar och lingon som ligger på tallriken med då det smakar ljuvligt kan ingen klaga.

Payne är också vågad då det kommer till att röra filmen genom en rad olika och – ibland, oväntade faser. Då de mesta essentiella spelpjäserna tycks på plats vänds allting upp och ned för att sedan införa ett nytt berättarparadigm. Karaktärer som verkade vara centrala försvinner för att inte ses till igen. Denna aggressiva avpollettering kan tyckas vara grovhuggen men det blir istället ett oerhört stilfullt sätt att successivt ta sig in i filmens emotionella kärna, som på ett sympatiskt sätt studerar faran och tragiken att inte våga – eller hoppas, på något bättre. Lager för lager skalas bort, och till slut återstår bara de mest centrala personerna och händelserna.

Återföreningen med Paul Giamatti har också gett hög avkastning. Giamatti spelar förvisso en klassisk charmerande kuf i samma anda som Jack Nicholsons Melvin Udall från Livet Från Den Ljusa Sidan. Men Giamatti gör ett fantastiskt jobb genom att balansera mellan fullkomlig sadism och djup tragedi. Bredvid sig har Giamatti den unga Dominic Sessa som lyckas kanalisera samma ungdomliga nativitet och dumdristighet som Ethan Hawke i Döda Poeters Sällskap. Sessa och Giamattis relation må inte vara revolutionerande rent kreativt, men genomförandet är fullkomligt klanderfritt. Överlag är skådespelet på hög nivå och även Da’Vine Joy Randolph som bestämd och empatisk skolkock blir minnesvärd. Sedan tillkommer Paynes klassiskt tokiga humor som blandar högt och lågt men som alltid framstår som smakfull och helt i enighet med sitt berättande.

The Holdovers må inte vara det mest originella som gjorts men den är makalöst familjär och trygg. Det är en åktur som är utmärkt från början till slut och en av Alexanders Paynes allra bästa filmer.