• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: All Of Us Strangers – ruckel till drama

24 februari, 2024 by Elis Holmström

All Of Us Strangers
Betyg 2
Svensk biopremiär 23 februari 2024
Regi Andrew Haigh

Andrew Haigh är inte någon debutant eller yngling som prövar lyckan vad gäller konsten att göra film. Med tretton olika projekt bakom sig – både biofilm och TV-serier, är det ingen brist på erfarenhet. Detta borde innebära en viss kompetens, det sägs att tiotusentimmar är det som behövs för att bemästra något, en tröskel som Haigh borde ha uppnått. Men All Of Us Strangers framstår istället som ett rent amatörarbete framställt av en omåttligt pretentiös filmskapare. Om det inte vore för ett par solida skådespelarinsatser hade det hela behövt skickas direkt till återvinning.

Det är sannerligen inte en film utan meriter, inledningen ger hopp om en lågmäld och finstämd film. London, som är filmens huvudsakliga bakgrund, ramas in på ett oväntat effektivt sätt, detta genom att göra världsmetropolen oväntat anonym och själslös. Detta är ett stilfullt sätt att visa på den moderna människans ensamhet, hur storstäder – oavsett nation, blir alltmer likartade, utan någon som helst karaktär. Inramningen lyckas skapa känslan av isolering, trots att det är en stad som har en befolkning på nästan nio miljoner invånare.

Haigh lyckas också effektivt visa på vardaglig tristess, detta genom att låta oss ta del av menlös repetition av de mest obetydliga sysslor. Filmen framstår då som en potentiellt spännande studie i den nutida människans enformiga vardag. Men allt detta försvinner förfärande fort då Haigh börjar att presentera den faktiska berättelsen. Där inledningen är enigmatisk – och kräver både en och annan fundering för att pussla ihop de narrativa intentionerna, blir allt som följer en såsig och ohyggligt ointressant soppa som vältrar sig i navelskådande och utsagor som varken engagerar eller berör.

Berättelsen vill gärna skapa en konstant osäkerhet om det vi ser är verklighet eller fiktion, något som kunde ha varit effektivt om karaktärerna hade varit av minsta intresse. Men huvudpersonen Adam, kompetent spelad av Andrew Scott, är – trots multum av trauman och känslomässig ruin, fullkomligt ointressant. Saken blir inte bättre av att filmen gradvis blir mer och mer enkelspårig. Den korta tankeställaren från filmens inledning suddas snabbt bort och det hela framstår istället som en mördande tråkig essä med förutsägbara skeenden och händelser.

Det förekommer ett antal försök att skapa intimitet mellan Scott och motspelaren Paul Mescal, men dessa är lika effektiva som att försöka antända vått krut. Efter att ha sett Celine Song skapa en makalös intimitet och värme i Past Lives framstår detta som en katastrofal cirkus trots närbilder och multum av samlag. Inte blir det bättre av att Mescal agerar som om han spelar en seriemördare i en kolsvart thriller. Haighs regi känns dessutom kyligt distanserad. Inte ens i de scener då tanken är att skapa ett emotionellt fyrverkeri, blir resultatet något annat än pinsam impotens vad gäller effektiv dramatisering.

Som om inte detta vore illa nog har filmen också begåvats med ett soundtrack som orsakar allvarliga skador, både för hörseln och psyket. Kompositören Emilie Levienaise-Farrouch har försökt att efterlikna Hans Zimmers makalösa musik från The Dark Knight, men har valt helt fel element, istället för en episk ljudbild har Farrouch endast behållit ljuden av rakblad mot strängar. Det är mer eller mindre outhärdligt att lyssna till och de scener som är menade att vara närgångna och finstämda pulveriseras av denna ljudtortyr.

Räddningen kommer i två insatser från Claire Foy och Jamie Bell som båda lyckas förmedla lite behövlig värme med sitt proffsiga agerande. All Of Us Strangers är ett skolexempel på hur pretentioner och vårdslöshet kan demolera en i grunden intressant idé. Vad som återstår är ett ruckel till drama som dessutom erbjuder permanenta hörselskador.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: The Beekeeper – meningslös parentes

22 februari, 2024 by Elis Holmström

The Beekeeper
Betyg 2
Svensk biopremiär 21 februari 2024
Regi David Ayer

Om man stått bakom två av det förra decenniets absoluta bottennapp är potentialen för att göra något sämre närmast omöjlig. Det är faktiskt svårt att veta om man skall känna förakt inför David Ayer som filmskapare eller stor sympati. Ingen människa kan sova särskilt gott med vetskapen att man stått bakom Suicide Squad och Sabotage. Enbart att skriva ut titlarna i text är tillräckligt för att orsaka ångest, inte bara hos undertecknad utan även hos alla som tvingades genomlida dessa två golgatavandringar till filmer. Men Ayer är inte precis blygsam med sitt ego, istället fortsätter han göra filmer som osar av självgodhet och arrogans. Och även om de senaste filmerna signerade Ayer inte har varit filmvärldens motsvarighet till Tjernobyl, är hans blotta närvaro en varningslampa.

The Beekeeper är dock inte en fullkomlig travesti, det finns en marginell spänning och ett ytligt underhållningsvärde. Man kan till och med sträcka sig så långt som att påstå att detta är bland det bättre Ayer har regisserat, dock är den beskrivningen föga behjälplig då steget från ruiner till ruckel inte borde innebära några större fyrverkeri. Men till skillnad mot Ayers tidigare bottennapp är The Beekeeper i alla fall tolererbar, det kan dock ha att göra med att filmen är ett skamlöst plagiat av Shooter regisserad av Antoine Fuquas Shooter med Mark Wahlberg. Premissen är lika intellektuell som en kokosnöt men eftersom allt är spikrakt och närmast idiotsäkert vad gäller den simpla dramatiken – endast avsedd att få våldet och skottlossningarna att kunna släppas loss, är det svårt att misslyckas. Filmens kärna, där den mest förkastliga ondskan – i form av bedragare som när sig på de mest utsatta, och det goda i form av Jason Stathams dödsmaskin, är en premiss som funkar trots de moraliska invändningarna.

Ayer lyckas skapa några av de mest förkastliga skurkarna som kan föreställas, något som givetvis är behjälpligt då de avpolletteras på diverse makabra och hysteriskt brutala sätt. Men bortsett från denna traditionella och beprövade hämndodyssé är det som brukligt då Ayer gör film. Det innebär att det är genomgående slarvigt, humorlöst och fruktansvärt pompöst. Trots att berättelsen kan förutspås av en femåring behandlar Ayer uppenbara avslöjanden som om det vore klimax från någon av Hitchcocks största stunder. Detsamma gäller actionscenerna, vad som erbjuds är lastgammalt dravel med kass koreografi och besinningslös skottlossning. Ayer är dock övertygad om att det som visas på duken är lika avgörande för mänskligheten som Covid-19-vaccinet.

Men det mest drabbande problemet är den fullkomliga bristen på all sorts humor. Även om filmen har rekordlåg trovärdighetsfaktor i allt vad logik heter, så tar Ayer det hela på blodigt allvar. Förutom en och annan fyndig och rosslande replik från Jason Statham skulle detta kunna vara en utläggning om hungersnöd i världen, det finns ingen självdistans som tar det absurda med en klackspark, istället är det sammanbitet och bistert.

Sedan har vi filmens skådespeleri som inte lär skrivas in i historieböckerna. Jason Statham fortsätter att demonstrera sina stora kunskaper i att grymta fram alla sina repliker. Men detta är att föredra i jämförelse med Emmy Raver-Lampman som tillsammans med Bobby Naderi utgör den sämsta polisduon sedan Peter Stormare och Alexis Arquette i Jonas Åkerlunds fasansfulla Spun från 2003.

The Beekeeper är ingen katastrof, bara en meningslös parentes med ytterst marginellt underhållningsvärde. Men det måste i alla fall ses som en triumf då en regissör lyckas resa sig från betyget underkänt till otillräckligt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension

Filmrecension: Bastarden – förstklassig

20 februari, 2024 by Elis Holmström

En film af Nikolaj Arcel

Bastarden
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Nicolaj Arcel

Återigen bevisar det fantastiska precisionsverktyget – som är dansk film, att det är kapabelt att göra en relativt simpel berättelse till en nervkittlande upplevelse. Att vårt sydliga grannland länge varit känt som en filmproducent av rang är ingen nyhet, det är alltid smakfull och intelligent dramaturgi, stilfullt hantverk och en förståelse för de möjligheter och begränsningar som ett mindre land som Danmark har vad gäller att producera film.

Bastarden bär med sig samtliga av dessa attribut och är många gånger oemotståndlig. Berättelsen må vara lika spartansk som en pølse, serverad utan bröd eller vidare extravaganta tillbehör, men utförandet är fullkomligt lysande. Regissören Nicolaj Arcel är numera van att hantera kungliga hov och dess intriger, detta efter den bejublade A Royal Affair. Och även om den hovpolitiken spelar mindre roll här lyckas Arcel ännu en gång göra de diaboliska planerna och det snåriga politiska landskapet oerhört spännande att betrakta. Arcel har precis som Yorgos Lanthimos med den mästerliga The Favourite valt att använda sig av en mer modern dialog som skänker filmen en vitalitet som inte heller blir anakronistiskt obehaglig.

Berättelsen och dess karaktärer är sannerligen inte de mest komplexa som bevittnats inom skandinavisk berättarkonst, men genom oerhört övertygande och engagerade regi lyckas Arcel att koppla ett järngrepp om publiken. Det är aldrig tal om några storslagna bataljer, istället ägnas mycket av speltiden åt smärtsam och krävande vardag där Mads Mikkelsens Ludvig Kahlen kämpar mot omöjliga odds, i tron om att skaffa sig ett nytt liv.
I de stunder då Mikkelsen kämpar ute på fältet och det ramas in med ett fantastiskt stämningsfullt foto dras tankarna till Terrence Malicks Days Of Heaven, hur de massiva odlingarna blev till visuell poesi. Men till skillnad mot Malicks aningen distanserade och kyliga sätt att hantera sina karaktärer har Arcel en intimitet och omtanke som gör att Mikkelsens inte helt felfria huvudperson blir empatisk trots stora brister vad gäller etik och moral.

Framförallt är det imponerande hur Arcel gör filmen levande och spännande. Oavsett om det är simpla bestyr med att få marken att tyglas för odling eller hotet från Simon Bennebjergs odrägliga landägare har filmen en påtaglig nerv som gör att speltiden flyger förbi. Sedan har vi den som alltid eminente Mikkelsen i huvudrollen som ännu en gång är helt lysande, detta är ett – som filmen, rakt och mycket detaljerat skådespel som inte är det minsta exhibitionistiskt, istället är det en perfekt kugge i ett otäckt väloljat maskineri. Sättet Mikkelsen lyckas skapa empati och även sympati är förunderligt.

Det enda som drar ned betyget är markant sämre skådespel från de skådespelare som härstammar från Sverige. Där den danska ensemblen lyckas övertyga och hantera dialogen kan detsamma inte sägas om exempelvis Gustav Lindh i rollen som präst. Från att vara övertygande känns filmen märkligt haltande och stel då det pratas svenska. Varför Arcel inte kan regissera sina skådespelare bortom sitt modersmål förblir ett mysterium, men det går inte att undkomma – att så fort det talas ett språk annat än danska, framstår filmen närmast forcerad. Mest drabbade blir det för unga Laura Bilgrau Eskild-Jensen som kämpar med det mesta. Att kritisera barnskådespelare är lika lågt som att skjuta älg på Skansen, men det är tyvärr oundvikligt att inte notera att Eskild-Jensen tilldelats en alltför avancerad roll för sin knappa erfarenhet som aktör. Sedan har vi filmens slut som också är bisarrt simpelt och plågsamt melodramatiskt. Kontrasten mot det mogna och återhållsamma är ofattbart med tanke på den kompetens som visats upp genom majoriteten av filmen.

Bastarden må dras ned av delar av sitt skådespeleri och ett konfunderade enkelt slut, men upplevelsen är ändå förstklassig och ännu ett tecken på att den danska filmkonsten stolt kan titulera sig som världsbäst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Madame Web – allt som kunde gå fel har gått fel

15 februari, 2024 by Elis Holmström

Madame Web
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi SJ Clarkson

Sony kan känna sig stolta, på ett par år har de lyckats med att producera två av de sämsta serietidningsfilmerna i världshistorien, först den erbarmliga Morbius med Jared Leto i huvudrollen. Nu kommer nummer två i och med Madame Web, en film som får Letos skrattretande försök att spela tuff vampyr att framstå som ett modernt mästerverk.

Gång på gång har det tydliggjorts, obskyra karaktärer och berättelser kan vara minst lika framgångsrika som de filmer som utrustats med världskända popkulturella figurer som Stålmannen eller Batman. James Gunn och Marvel Studios är beviset på detta i och med Guardians Of The Galaxy. En serie som endast de mest inbitna och Marvel-kunniga kände till innan filmen hade premiär 2014.

Att inte använda ett överdrivet känt material skänker också filmskaparna möjligheter vad gäller den kreativa friheten. Gunn kunde utan hinder från högljudda fans göra en och annan ändring av serietidningen, något som hade varit avsevärt svårare om det gällt de figurer som som kan kategoriseras som genrens grädda.

Madame Web kan dock vara det mest obskyra någon har försökt sig på att filmatisera. Det är en karaktär som – i bästa fall, varit marginell i sin betydelse och popularitet. För optimisten kan det verka som ett modigt och klipskt grepp, ett sätt att använda sig av det som okända och udda för att skapa något säreget och minnesvärt. Men i detta fallet vinner pessimisten, allt som kunde gå fel har gått fel, förfallet och den fullkomliga inkompetensen vet inga gränser.

I de flesta fall kan ett bottenbetyg motiveras, detta genom att noggrant och mycket tydligt presentera fel och brister. Vad Madame Web beträffar upphör alla normala analytiska verktyg att fungera. Polisen brukar säga att det svåraste att utreda är bränder, detta eftersom alla bevis och spår destrueras. Detsamma går att applicera på Madame Web, detta är en eldsvåda som slukar allt, publiken, de medverkande och möjligheten till att göra bra film. Trots att karaktären och berättelsen har ytterst liten koppling till övriga Spindel-Sony projekt som exempelvis Venom, är modet att göra något nytt eller kreativt lika med noll. Det görs absolut inga ansatser att skapa ett intresse för den titulära karaktären, tvärtemot verkar alla inblandade närmast vara generade och fyllda med skam. De bästa filmer som bygger på serietidningar lyckas att trollbinda med enkla medel, skapa en fascination för sin mytologi och därefter avslutas i grandiosa finaler som får publiken att jubla. Madame Web är antitesen till allt vad eufori kan tänkas manifestera sig som. Precis allting befinner sig på en skala som sträcker sig från undermåligt till apokalyptiskt uselt.

Även om filmen – enligt uppgift, haft en modest budget på under 100 miljoner dollar, har jag sett independentfilmer, som finansierats genom att övertrassera dussintals kreditkort, med högre produktions kvalitéer. Detta är en makabert ful film, med ett billigt foto och en ljussättning från helvetet. Det är så pass horribelt visuellt att det påminner om den – med all rätt, bortglömda TV-serien DC’s Birds Of Prey från 2002, vars kulisser bestod av wellpapp och där lösperuker löpte amok. Specialeffekterna som används är i det närmaste omöjliga att beskriva, personer med dyra persondatorer har skapat större visuella under än någonting som finns att bevittna här.

Därefter har vi den så kallade berättelsen. Någonstans här slutar mitt förstånd att fungera. Även för en som accepterar flygande män med superstyrka och laserögon, är logiken i Madame Web så pass kaputt att Lustiga Huset framstår som en rimlig bostad. Inte blir det bättre av att samtliga karaktärer – på sin höjd, är osympatiska och som värst fullkomligt odrägliga. Dakota Johnson fortsätter att agera med samma inlevelse och passion som en straffarbetare, övrigt skådespeleri är inte mycket bättre och då den eminent usla Emma Roberts dyker upp måste alla som värnar om sin hälsa nyttja biografens nödutgång för att klara livhanken. Sedan har vi actionscenerna, och ju mindre som sägs om dem desto bättre, till och med Bamse och Världens Minsta äventyr bjöd på mer gastkramande action. Det häftigaste vi får se är en fet katt som sörplar mjölk…

Filmens regissör SJ Clarkson är inte ny till genren, hon har regisserat avsnitt till Marvels Netflix-serier Jessica Jones och The Defenders – två serier som i mångt och mycket var ytterst tveksamma. Men när det blivit dags för Clarkson att filmdebutera kan man endast känna medlidande då filmkarriären inleds med en fullkomlig katastrof. Madame Web är historiskt misslyckad och precis som Aquaman And The Lost Kingdom en hädelse mot allt som har med serietidningsfilm att göra.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Bob Marley: One Love – som pulverkaffe utan kaffe

11 februari, 2024 by Elis Holmström

Bob Marley: One Love
Betyg 2
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi Reinaldo Marcus Green

Basisten Magnus Svenningson från The Cardigans sade i en intervju att han hade varit beredd att ge sin högra hand för att få uppleva Bob Marley och The Wailers på Gröna Lund 1976. Samma uppoffring för att se filmen om reggae-ikonen kommer nog ingen vara beredd att göra…

Det finns få artister vars relevans fortsätter påverka decennium efter deras bortgång. Marley är tillsammans med Jimi Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison en ikon som fortsätter att fascinera och hänföra generation efter generation. Att det nu blivit dags för en biografisk film om artisten är därför inte förvånande. Filmindustrin har sedan Ray år 2004 blivit närmast beroende av att skildra legendariska musiker och deras liv. En anledning är att de under lång tid varit garanterade att resultera i multum av Oscars nomineringar, därmed är de numera rent och skärt Oscars-lockbete, något som alltid oroar. Men det är inte bara det faktum att One Love osar cyniskt fiske efter guldstatyetter som fått mig att dra öronen till mig. Filmens premiärdatum i februari är minst lika oroväckande, januari till mars har under lång tid – med ytterst få undantag, varit rena avlastningsmånader där filmmediet visar sin sämsta sida, med filmer som helst göms undan.

Olyckligtvis nog blir mina personliga tvivel inte motbevisade. Initialt verkar dock regissören Reinaldo Marcus Green vara redo att göra en något annorlunda biografisk film. Publiken kastas rakt in i 1976 då Marley förbereder sig för en gratiskonsert på Jamaica, placerad mitt i politiskt tumult och gängkrig. Det påminner då om hur Danny Boyle valde att skildra Apple-grundaren Steve Jobs liv, genom ett par noga utvalda stunder som ger inblick i en extraordinär person. Jamaica är också en plats vi alltför sällan får besöka på film, den politiska oron och kaoset som pågår är genuint intressant och bidrar till en fascinerande bakgrund för Marleys musik. Men det tar inte lång tid innan filmen tappar modet och retirerar tillbaka till lastgamla strukturer och klyschor. Istället för att vara koncentrerad och fokuserad försöker Marcus Green gradvis forma om filmen till den mest slätstrukna och generiska typen av ’’biopic’’. Det innebär klumpiga tillbakablickar som visar Marleys uppväxt, hans fascination för det spirituella och hans svåra tid innan genombrottet. Det liv Marley levde var sannerligen inte befriat från dramatik, men sättet det porträtterats på är lika spännande och passionerat som ett pulvermos. Allting sker efter en tradig mall, det är barndomstrauman, ett turbulent förhållande och musikens kraft att hela och föra samman allt och alla. Även en blek formula kan dock vara acceptabel om presentationen är lysande, så är dock inte fallet här.

Hela One Love påminner – visuellt, om en TV-film med ytterst medelmåttig produktion. Kingsley Ben-Adir i rollen som Marley är kapabel och funktionell men likt Rami Maleks rolltolkning av Freddie Mercury från Bohemian Rhapsody påminner porträttet snarare om en avancerad charad som bara fångar det ytligaste av personen i fråga. Det blir inte bättre av att hela berättelsen är rörig, osammanhängande och helt misslyckas med att engagera, det enda som återstår är ett batteri av förutsägbara klyschor. Marcus Green har som bekant erfarenhet av biografiska skildringar i och med King Richard som berörde fadern till tennisstjärnorna Serena och Venus Williams. Där lyckades Marcus Green engagera genom en uppenbar passion för subjekten, något som är helt frånvarande här, allting rullar på som ett trist löpande band. Den enda ljusglimten är Lashana Lynch som lyckas injicera liv i sitt porträtt av Marleys fru Rita genom en avslappnad och uppriktig rolltolkning.

Men det kanske mest beklämmande är hur musiken skildras. Marleys unika persona på scen är i det närmaste omöjligt att efterlikna, de shaman-liknande dansstegen och hans gränslösa energi kan knappast återskapas, oavsett hur mycket det än studeras. Dock är bristen på fullkomlig övertygelse vad gäller gestikulering drägligt, i alla fall då vi ser till den katastrofala läpp-synkningen. Många gånger ser det ut som ett klipp från en talangtävling där småbarn mimar till valfri låt, flera gånger om är synkroniseringen helt åt skogen. Detta är inte bara amatörmässigt från ett hantverksmässigt perspektiv, det leder till att de sekvenser då musiken står i centrum, exempelvis konserterna, helt saknar liv, kraft och energi. Även om jag är djupt kritisk till Bohemian Rhapsody, lyckades man i alla fall skildra det fantastiska Live Aid-framförandet med en otrolig potens och kraft.

Bob Marley One Love är trots sitt unika subjekt och en av världens mest avgudade ikoner en stapelvara som film. Det är genomgående oinspirerat, ointressant och alltför igenkännbart. Det här är reggae utan gung vilket är detsamma som pulverkaffe utan vatten, gratulerar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Bob Marley, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Sida 41
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in