• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Bockarna Bruse På Badhuset

15 mars, 2024 by Elis Holmström

Bockarna Bruse På Badhuset
Betyg 1
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Will Ashurst

Den norska animationsstudion Qvisten kan inte anklagas för att ligga på latsidan. Under oerhört kort tid har studion levererat en radda filmer som haft biopremiär. Något som måste ses som imponerande med tanke på det generella underskottet på europeisk – och i synnerhet nordisk animation. Men hög produktionstakt är knappast meriterande vad kvalitet anbelangar. Ett fåtal artister och kreatörer kan kombinera hög produktion med obegripligt hög kvalitet – se bara till Bruce Springsteen som under slutet av 1970-talet producerade så mycket att superhits som exempelvis Because The Night behövde skänkas bort till Patti Smith.

Qvisten verkar istället ignorera och förakta begrepp som kvalitet eller eftertanke. Ännu en gång är det en film som vältrar sig i misstag och kass regi och som förälskat sig i hurtigt och gapigt trams som får hjärncellerna att vilja hoppa från en hög bro.

Att begå ett misstag kan ursäktas, om det sker en andra gång är det aningen mindre förlåtligt men inte avgörande. Qvisten har nu lyckats begå multipla kardinalsynder vad filmmediet anbelangar. Det går inte längre att ha överseende med det förfasande usla skräp som Qvisten överöser publiken med. Att studion fortsätter förgripa sig på klassiska barnsagor som Folk och Rövare i Kamomilla Stad, och nu Bockarna Bruse, gör nonchalansen vad gäller ansträngning att framstå som motbjudande cynisk.

Men frågan är om inte detta är höjden – eller rättare sagt botten? Det som utspelar sig på duken är bortom alla ordinarie bedömningskriterier. Det är svårt att avgöra vad som är mest beklämmande, precis allt är en frånstötande olycka. Bockarna Bruse På Badhuset misslyckas fatalt med precis allt. Som barnfilm är den alltför grov och närmast snuskig, med sin konstanta fascination för avföring och otrevliga odörer. För de äldre är filmen så pass fånigt juvenil och banal att det inte går att utvinna något som helst underhållningsvärde. Utöver det är animationen – som alltid med Qvistens produktioner, vanvettigt ful. Det finns skräpiga YouTube animationer som håller högre klass och har mer följsamma rörelser. Det kvittar att filmen försöker efterapa visuella kvalitéer från förlagan, resultatet som tittaren tvingas se på orsakar samma reaktion som att vakna upp med en jättelik giftspindel på bröstet. Trots sin sparsamma speltid på drygt 60 minuter känns upplevelsen längre än samtliga fjortontusen avsnitt av Våra Bästa År.

Eländet blir hundraprocentigt skräp då det kastas in ett par vedervärdiga musiknummer som kunde ha använts som tortyr i valfritt mardrömsfängelse. Bockarna Bruse På Badhuset är anskrämlig smörja som befäster Qvisten som ett av de sämsta produktionsbolagen i världen.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Knox Goes Away

15 mars, 2024 by Elis Holmström

Knox Goes Away
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Michael Keaton

Michael Keaton har haft en bisarr karriär som var i full blom under 1980-talet i och med sina Tim Burton-samarbeten, där både Beetlejuice och Batman gjorde Keaton till ett namn på allas läppar. Karriären skulle sedan svalna avsevärt. Keaton drog sig tillbaka på en jättelik ranch och medverkade bara sporadiskt i ett antal ansiktslösa produktioner. Först med den snillrika Birdman för tio år sedan lyckades Keaton göra storstilad comeback. Efter det följde ett antal lysande roller, bland annat som Spider-Man-skurken Vulture. Keaton har också fått visa att han besitter en god scennärvaro som varit ett trevligt tillskott i filmer som Spotlight och även The Flash då han återvände till att spela Batman.

Keaton har idag nya möjligheter, något som nu lett till film nummer två där han deltar som både regissör och skådespelare. Erfarenheten av en karriär som åkt berg- och dalbana kunde ha resulterat i en markant förbättring vad Keatons förmåga som regissör beträffar, framförallt med tanke på att The Merry Gentleman – Keatons förra regiprojekt, visat sig vara lika minnesvärd som det senaste avsnittet av Bingolotto.

Men någon uppryckning blir det inte tal om. Istället är hela Knox Goes Away en kavalkad klyschor, som i rätta händer kunde ha blivit en effektiv thriller med ett starkt emotionellt patos. Olyckligtvis kan filmen aldrig resa sig över det faktum att allt som utspelar sig är presenterat med en mördande tristess befriat från all form av spänning eller intensitet.

Yrkesmördare på film kan vi det här laget vara lika återkommande som brustna förhållanden. Det är ett inslag som numera behöver oerhörd kreativitet och kompetens för att framstå någotsånär intressant. Inte ens faktorn där huvudpersonen kämpar med en alltmer påträngande demens är särskilt innovativt. Se bara till den erbarmliga Memory med Liam Neeson som i sin tur var baserad på en belgisk förlaga.

Knox Goes Away önskar att minnesproblemen, tillsammans med en mycket oläglig familjekris, skall samverka och skapa en tickande klocka som får publiken att hålla andan. Problemet är bara att filmen är makalöst ointressant. Keaton regisserar som om han befann sig i en djup slummer, hela filmen känns groggy och avslagen. Förvirringen som uppstår för huvudpersonen är varken emotionellt drabbande eller särskilt effektiv för att bygga spänning.

Det är svårt att inte spekulera i hur allting hade manifesterat sig om exempelvis David Fincher hade valt detta projekt framför den ganska menlösa The Killer. Även om den berättelsen om hämnd och vedergällning hade grava fel fanns det segment som höjde pulsen, dessutom var hantverket av hög kvalitet. Om lite av Finchers intensitet och snillrika sätt att bygga spänning hade letat sig in i Knox Goes Away hade de olika strapatserna och striden mot ett alltmer opålitligt sinne kunnat bli en förstklassig upplevelse.

Tyvärr så kan Keaton aldrig gräva sig ur det djupa hål som filmen placerar sig i från första början med en rysligt seg introduktion som söver tittaren. Inget känns uppriktigt, omsorgsfullt eller särskilt engagerat. Det är bara en såsig exkursion, ett halvhjärtat försök att återvända i rollen som regissör. Skådespelet är minst lika oinspirerat, Keaton själv muttrar och grymtar, James Marsden spelar över och Al Pacino himlar med ögonen. Det blir uppenbart att Keaton behöver en regissör som kan inspirera och frammana hans bästa sidor, då han själv försöker göra det blir det platt fall. Till och med filmens visuella attribut är fullkomligt ointressanta, med ett platt foto och grå scenografi.

Hela Knox Goes Away är en seg parentes som tyvärr påminner om varför Keaton spårlöst försvann under ett antal årtionden. Förhoppningsvis är detta bara ett temporärt snedsteg för en skådespelare som under de senaste åren visat sig vara en av branschens mest intressanta.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Vermin – en fullkomlig katastrof

7 mars, 2024 by Elis Holmström

Vermin
Betyg 1
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi Sébastien Vanicek

Regissören Sébastien Vanicek har inte varit blyg vad gäller att förklara syftet med sin långfilmsdebut. Tanken är att skapa en allegorisk skräckfilm som belyser de många problem Frankrike har kring svåra ting som utanförskap och påträngande rasism inom polisen och andra delar av samhället.

Skräck har dessutom visat sig vara en oväntat bra plattform för att diskutera och kommentera allvarliga samhällsproblem. Det mest självlysande exemplet är Jordan Peeles Get Out, där det togs ett struptag på några av de mest flagranta orätterna i USA.
Så varför kan inte Vermin vara den franska motsvarigheten till Peeles närmast klassiska film? Svaret på den frågan är olyckligtvis lekande lätt: Vanicek besitter inte förmågan att göra film, varken från ett estetiskt eller narrativt perspektiv.

För hur man än vänder och vrider på det hela är Vermin en fullkomlig katastrof. Som skräckfilm är det en av de mest spänningslösa och tafatta upplevelserna sedan den svenska barnfilmen En Häxa I Familjen. Givetvis är skräcken förhöjd för alla med araknofobi, men att helt och hållet luta sig på en fobi är inte direkt något bevis på konsten att bemästra krypande obehag. Bortsett från en uppsjö av spindlar är filmen patetisk vad gäller att frammana ångest eller obehag. Vid ett tillfälle verkar Vanicek istället försöka sig på att presentera morbid humor som framförallt Sam Raimi blivit expert på genom sina Evil Dead-filmer. Men eftersom detta är exklusivt för ett enda segment är det nog snarare en fråga om inkompetens som resulterar i ofrivillig komik.

Däremot är de dramatiska och allvarsamma segmenten hårresande, men av helt fel anledning. Vanicek känsla för dramatik är skandalöst usel, sättet han regisserar sina skådespelare är likaså av undermålig natur och lär orsaka djupa psykologiska åkommor för alla som tvingas att bevittna travestin. Skådespelet är lika överdrivet som en barnteater. I en sekvens höjs den dramatiska volymen förbi maxgränsen och vad som manifesterar sig kan mycket väl vara aviserat av Hin håle själv, det går överhuvudtaget inte att behålla någon färg i ansiktet då denna dramatiska kakafoni av hundraprocentig dynga slängs på publiken. Att de samhällskritiska inslagen är lika erbarmliga är därför inte särskilt förvånande. De mycket allvarliga problem som Vanicek vill belysa förblir lika utvecklade som encelliga organismer.

Inte blir det bättre av att filmens karaktärer är en bunt pappskallar som är lika spännande som kasserade vitvaror. Om jag hade varit någon av de inblandade hade jag redan nu börjat inleda ett namnbyte för att bevara hedern. Det mest tragiska i det hela är att alla verkar övertygade om att det som utspelas framför publiken är ett verk av Ibsen. Ögonbrynen är så pass höjda att de fasas ihop med kalufsen. Vermin är också visuellt odräglig, en gång kastar Vanicek runt kameran som en hetpotatis och skapar åksjuka, andra sekvenser visualiseras som en sunkig musikvideo med allt vad det innebär av fula garage och kass belysning. Som en sista örfil gentemot publiken serveras grotesk fransk hårdrock i filmens soundtrack, vilket cementerar det hela som ett hundraprocentigt fiasko. Detta är självgodhet i sin renaste och mest hopplösa form.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Brottet är mitt – en håglös parentes

4 mars, 2024 by Elis Holmström

Brottet är mitt
Betyg 2
Svensk biopremiär 8 mars 2024
Regi François Ozon

Efter det verbala kriget pågick i regissören François Ozons nyversion av Petra von Kants Bittra Tårar, omdöpt till Peter von Kant, är det förståeligt att Ozon vill pröva något annat. Istället för det syrefattiga och hätska kammarspelet blir det istället ett helombyte till det tidiga 1930-talets Paris med komedi som genre. Det hela borde vara en bagatell för Ozon, en välbehövlig paus, men kanske är det där som skon klämmer vad gäller det minst sagt menlösa slutresultatet som är Brottet Är Mitt. Efter ett antal svårmodiga och inte direkt publikvänliga produktioner verkar Ozon ha svårt att ställa om.

Tanken att ändra skepnad och ge sig i kast med något markant annorlunda från den existerande filmografin kunde ha gett positiva resultat. Se bara hur Alejandro González Iñárritu lyckades briljera med Birdman, en film som helt och hållet bröt med den kolsvarta ångest som var 21 Gram eller Älskade Hundar. Men bytet till komik, försedd med kvicksilversnabb dialog, visar sig vara en börda för Ozon.

Istället för att framstå som energisk, nyfiken och inspirerad är stora segment av filmen fast i något som bara kan beskrivas som filmisk melass. Tanken är att presentera allting med en klackspark, vad som än händer är det inte menat att ge något större intellektuellt tuggmotstånd. Ozon förhoppning är att han själv och publike bara skall ha kul, problemet är att viljan inte räcker till. Många gånger är det lättsamma och närmast helt ovidkommande innehållet inte presenterat med den behövliga entusiasm som är kärnan i den typ av komik Ozon vill skapa. Det hela framstår närmast förvridet och smärtsamt ansträngt, dialogen må vara framförd i en rasande fart men livsviktiga element som finess och elegans är helt utsuddade.

Den lika lättviktiga berättelsen lyckas varken charmera eller briljera i sina få vändningar. Flera av skeendena framstår – precis som övriga filmen, krystade och svettigt självmedvetna. Humorn är minst lika haltande, ett antal skämt har potential och hade kunnat vara oerhört potenta i andra sammanhang, här blir de istället poänglösa och artificiella.

Inte heller försöket att presentera det stilfulla 1930-talets Paris blir något annat än ett platt fall. Ozon gör det klassiska misstaget att skapa ett alltför polerat och fixat utseende som gör att det hela ter sig skrämmande likt en risig TV-film från förr. Överlag framstår hela filmen som ett inslag i en talangjakt där unga – och inte helt talangfulla förmågor, tramsar runt i hoppet om att deras lekstuga skall resultera i något mer än en djup kollektiv suck. Endast den – som alltid, lysande Isabelle Huppert lyckas att rädda skutan från att gå samma öde till mötes som Titanic. Huppert hittar helt rätt i sitt skådespel och blandar trams med pondus vilket gör att filmen – till slut, hittar någon sorts ryggrad. Olyckligtvis sker Hupperts inträde alltför sent, och det hela leder fram till ett av de mest snopna klimaxen på länge.

Tanken må vara god men François Ozon gör ett massivt klavertramp som varken publiken eller de medverkande har särskilt roligt med. Det här ett typexempel på en håglös parentes som saknar all form av existensberättigande.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Dune Part Two – en förstklassig science fiction

24 februari, 2024 by Elis Holmström

Dune Part Two
Betyg 4
Svensk biopremiär 28 februari 2024
Regi Denis Villeneuve

Där satt den! Denis Villeneuve lyckas äntligen tillföra en länge saknad lekfullhet som regissör. Uppföljaren till Dune är bättre på precis alla sätt och vis, det är tveklöst Villeneuves bästa film hittills.

Denis Villeneuve har länge varit oerhört skicklig vad gäller att presentera visuellt slående filmer, det kan dock ha att göra med att flera projekt har skett i samarbete med den eminente och helt gränslöst skicklige Roger Deakins, som kan kategoriseras som en av historiens bästa filmfotografer. Men även projekten utan Deakins har varit en njutning att beskåda. Dock har Villeneuve, i alla fall för egen del, aldrig kunnat leva upp till samma höga nivå vad gäller det narrativa eller emotionella. Filmer som Arrival och Blade Runner 2049 har känts som rena uppvisningar i trasigt berättade, dessutom har Villeneuve alltid haft en viss kyla och brist på passion i sina projekt, något som gjort att det känts omöjligt att fullt omfamna dem. Men ibland visar det sig regissörer kan nå ny potential, kraft och inspiration genom att knäppa upp skjortan, slänga iväg slipsen och sluta med att bibehålla ett sken av svårmod och pseudo-intellektualism.

Precis som när Sam Mendes fick göra actionfilm med Road To Perdition och sedan den mästerliga James Bond-filmen Skyfall, visade det sig att det fanns ytterligare en dimension till dennes filmskapande. Allt som krävdes var ett projekt som tillät en aningen mer lättsam hållning som Dune Part Two för Villeneuve. I en rad uttalanden har Denis Villeneuve talat om hur Dune Part Two är en avsevärt bättre film än den första. Och det är sannerligen inget ihåligt pr-snack. Den första filmen kändes som ett första steg, en prototyp för något större, mer intensivt och framförallt engagerande.

Likt de bästa av uppföljare åtgärdas bristerna, det som var ett lovande embryo blomstrar upp och blir en storslagen science fiction upplevelse. Uppföljare av hög kaliber tillåter också karaktärerna, och sina skådespelare, att växa. Även detta är märkbart, framförallt hos huvudrollsinnehavaren Timothée Chalamet som under åren utvecklat en fantastisk scennärvaro där han blandar ungdomlighet med glödande intensitet.

Part Two har också mer spring i benen och ter sig lösare och ledigare. Borta är tvivlet och oron för att adaptera en av de mest inflytelserika science fiction romanerna någonsin. Nu verkar samtliga inblandade njuta och det är nästan rörande hur Villeneuve denna gång vågar bejaka sin inre nörd. De pojkaktiga inslagen presenteras denna gång med en behövlig glädje och barnslig entusiasm. Framförallt så tillåter sig Villeneuve att implementera hyllningar till en rad filmklassiker, exempelvis Apocalypse Now, som om den hade stylats i en förstklassig science fiction-svid. Detta leder till ett antal otroligt välgjorda actionscener som måhända inte briljerar i sin stridskoreografi, men som istället hänför med sin otroliga skala. Ännu en gång är det rymdskepp i samma storleksordning som ett tiotal IKEA-varuhus och en fascinerande – men samtidigt obehaglig, insekts-liknande design som genomsyrar allt. Istället för att kännas som en renodlad actionfilm blir det hela snarare ett gammeldags äventyr där miljöerna spelar en oerhört viktig roll. Precis som Christopher Nolans förmåga att transportera publiken till de mesta fantastiska platser och få dem att framstå trovärdiga – genom en märklig taktil kvalité, lyckas Villeneuve göra detsamma med sin uppföljare.

Precis som sist är filmen också visuellt slående. Greig Fraser som sakta men säkert blivit en av industrins mest spännande fotografer gör ännu en gång ett strålande jobb och lyckas att förmedla både närhet och makalös skala i en sällsynt snygg kombination. Sedan har vi också nytillskott på skådespelarfronten med Christopher Walken och Florence Pugh i rollerna som kejsare respektive dotter. Walkens insats kan knappast ses som något speciellt, men Pugh är fantastisk trots relativt lite speltid. Precis som Chalamet har Pugh en superb närvaro som gör hennes sekvenser elektriska.

Filmens final är också en fest där hela magasinet töms och ordet storslaget förekommer både en och annan gång för att beskriva vad som sker. Vad är det då som gör att Part Two inte når ett maxbetyg ? Olyckligtvis finns det brister i skådespelet även om det mestadels är solitt. Framförallt Zendaya är märkbart tam och saknar den behövliga kemin med Chalamet. Därefter har vi vår egen ’’ljuvligt talangfulla’’ Rebecca Fergusson som bjuder på ett skådespeleri som helt saknar livfullhet. Javier Bardems Stilgar förblir också ett frågetecken, där varken Villeneuve eller den spanske superaktören verkar förstå om karaktären är ett vandrande skämt eller ett viktigt tillägg till berättelsen. Utöver det går det inte att undkomma att Herberts berättelse är på gränsen till löjeväckande allvarlig. Mängden profetior och sammanbitna utläggningar om Messias går inte att svälja med hull och hår, något som gör ett antal sekvenser närmast skrattretande.

Dock är det svårt att vara alltför upprörd över dessa brister då Dune Part Two serverar en förstklassig science fiction upplevelse som förtjänar att kallas genuint episk.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Toppnytt Taggad som: Denis Villeneuve, Dune, Dune Part Two, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Sida 40
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in