Elis Holmström

Bastarden
Betyg 4
Svensk biopremiär 16 februari 2024
Regi Nicolaj Arcel

Återigen bevisar det fantastiska precisionsverktyget – som är dansk film, att det är kapabelt att göra en relativt simpel berättelse till en nervkittlande upplevelse. Att vårt sydliga grannland länge varit känt som en filmproducent av rang är ingen nyhet, det är alltid smakfull och intelligent dramaturgi, stilfullt hantverk och en förståelse för de möjligheter och begränsningar som ett mindre land som Danmark har vad gäller att producera film.

Bastarden bär med sig samtliga av dessa attribut och är många gånger oemotståndlig. Berättelsen må vara lika spartansk som en pølse, serverad utan bröd eller vidare extravaganta tillbehör, men utförandet är fullkomligt lysande. Regissören Nicolaj Arcel är numera van att hantera kungliga hov och dess intriger, detta efter den bejublade A Royal Affair. Och även om den hovpolitiken spelar mindre roll här lyckas Arcel ännu en gång göra de diaboliska planerna och det snåriga politiska landskapet oerhört spännande att betrakta. Arcel har precis som Yorgos Lanthimos med den mästerliga The Favourite valt att använda sig av en mer modern dialog som skänker filmen en vitalitet som inte heller blir anakronistiskt obehaglig.

Berättelsen och dess karaktärer är sannerligen inte de mest komplexa som bevittnats inom skandinavisk berättarkonst, men genom oerhört övertygande och engagerade regi lyckas Arcel att koppla ett järngrepp om publiken. Det är aldrig tal om några storslagna bataljer, istället ägnas mycket av speltiden åt smärtsam och krävande vardag där Mads Mikkelsens Ludvig Kahlen kämpar mot omöjliga odds, i tron om att skaffa sig ett nytt liv.
I de stunder då Mikkelsen kämpar ute på fältet och det ramas in med ett fantastiskt stämningsfullt foto dras tankarna till Terrence Malicks Days Of Heaven, hur de massiva odlingarna blev till visuell poesi. Men till skillnad mot Malicks aningen distanserade och kyliga sätt att hantera sina karaktärer har Arcel en intimitet och omtanke som gör att Mikkelsens inte helt felfria huvudperson blir empatisk trots stora brister vad gäller etik och moral.

Framförallt är det imponerande hur Arcel gör filmen levande och spännande. Oavsett om det är simpla bestyr med att få marken att tyglas för odling eller hotet från Simon Bennebjergs odrägliga landägare har filmen en påtaglig nerv som gör att speltiden flyger förbi. Sedan har vi den som alltid eminente Mikkelsen i huvudrollen som ännu en gång är helt lysande, detta är ett – som filmen, rakt och mycket detaljerat skådespel som inte är det minsta exhibitionistiskt, istället är det en perfekt kugge i ett otäckt väloljat maskineri. Sättet Mikkelsen lyckas skapa empati och även sympati är förunderligt.

Det enda som drar ned betyget är markant sämre skådespel från de skådespelare som härstammar från Sverige. Där den danska ensemblen lyckas övertyga och hantera dialogen kan detsamma inte sägas om exempelvis Gustav Lindh i rollen som präst. Från att vara övertygande känns filmen märkligt haltande och stel då det pratas svenska. Varför Arcel inte kan regissera sina skådespelare bortom sitt modersmål förblir ett mysterium, men det går inte att undkomma – att så fort det talas ett språk annat än danska, framstår filmen närmast forcerad. Mest drabbade blir det för unga Laura Bilgrau Eskild-Jensen som kämpar med det mesta. Att kritisera barnskådespelare är lika lågt som att skjuta älg på Skansen, men det är tyvärr oundvikligt att inte notera att Eskild-Jensen tilldelats en alltför avancerad roll för sin knappa erfarenhet som aktör. Sedan har vi filmens slut som också är bisarrt simpelt och plågsamt melodramatiskt. Kontrasten mot det mogna och återhållsamma är ofattbart med tanke på den kompetens som visats upp genom majoriteten av filmen.

Bastarden må dras ned av delar av sitt skådespeleri och ett konfunderade enkelt slut, men upplevelsen är ändå förstklassig och ännu ett tecken på att den danska filmkonsten stolt kan titulera sig som världsbäst.

Madame Web
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 februari 2024
Regi SJ Clarkson

Sony kan känna sig stolta, på ett par år har de lyckats med att producera två av de sämsta serietidningsfilmerna i världshistorien, först den erbarmliga Morbius med Jared Leto i huvudrollen. Nu kommer nummer två i och med Madame Web, en film som får Letos skrattretande försök att spela tuff vampyr att framstå som ett modernt mästerverk.

Gång på gång har det tydliggjorts, obskyra karaktärer och berättelser kan vara minst lika framgångsrika som de filmer som utrustats med världskända popkulturella figurer som Stålmannen eller Batman. James Gunn och Marvel Studios är beviset på detta i och med Guardians Of The Galaxy. En serie som endast de mest inbitna och Marvel-kunniga kände till innan filmen hade premiär 2014.

Att inte använda ett överdrivet känt material skänker också filmskaparna möjligheter vad gäller den kreativa friheten. Gunn kunde utan hinder från högljudda fans göra en och annan ändring av serietidningen, något som hade varit avsevärt svårare om det gällt de figurer som som kan kategoriseras som genrens grädda.

Madame Web kan dock vara det mest obskyra någon har försökt sig på att filmatisera. Det är en karaktär som – i bästa fall, varit marginell i sin betydelse och popularitet. För optimisten kan det verka som ett modigt och klipskt grepp, ett sätt att använda sig av det som okända och udda för att skapa något säreget och minnesvärt. Men i detta fallet vinner pessimisten, allt som kunde gå fel har gått fel, förfallet och den fullkomliga inkompetensen vet inga gränser.

I de flesta fall kan ett bottenbetyg motiveras, detta genom att noggrant och mycket tydligt presentera fel och brister. Vad Madame Web beträffar upphör alla normala analytiska verktyg att fungera. Polisen brukar säga att det svåraste att utreda är bränder, detta eftersom alla bevis och spår destrueras. Detsamma går att applicera på Madame Web, detta är en eldsvåda som slukar allt, publiken, de medverkande och möjligheten till att göra bra film. Trots att karaktären och berättelsen har ytterst liten koppling till övriga Spindel-Sony projekt som exempelvis Venom, är modet att göra något nytt eller kreativt lika med noll. Det görs absolut inga ansatser att skapa ett intresse för den titulära karaktären, tvärtemot verkar alla inblandade närmast vara generade och fyllda med skam. De bästa filmer som bygger på serietidningar lyckas att trollbinda med enkla medel, skapa en fascination för sin mytologi och därefter avslutas i grandiosa finaler som får publiken att jubla. Madame Web är antitesen till allt vad eufori kan tänkas manifestera sig som. Precis allting befinner sig på en skala som sträcker sig från undermåligt till apokalyptiskt uselt.

Även om filmen – enligt uppgift, haft en modest budget på under 100 miljoner dollar, har jag sett independentfilmer, som finansierats genom att övertrassera dussintals kreditkort, med högre produktions kvalitéer. Detta är en makabert ful film, med ett billigt foto och en ljussättning från helvetet. Det är så pass horribelt visuellt att det påminner om den – med all rätt, bortglömda TV-serien DC’s Birds Of Prey från 2002, vars kulisser bestod av wellpapp och där lösperuker löpte amok. Specialeffekterna som används är i det närmaste omöjliga att beskriva, personer med dyra persondatorer har skapat större visuella under än någonting som finns att bevittna här.

Därefter har vi den så kallade berättelsen. Någonstans här slutar mitt förstånd att fungera. Även för en som accepterar flygande män med superstyrka och laserögon, är logiken i Madame Web så pass kaputt att Lustiga Huset framstår som en rimlig bostad. Inte blir det bättre av att samtliga karaktärer – på sin höjd, är osympatiska och som värst fullkomligt odrägliga. Dakota Johnson fortsätter att agera med samma inlevelse och passion som en straffarbetare, övrigt skådespeleri är inte mycket bättre och då den eminent usla Emma Roberts dyker upp måste alla som värnar om sin hälsa nyttja biografens nödutgång för att klara livhanken. Sedan har vi actionscenerna, och ju mindre som sägs om dem desto bättre, till och med Bamse och Världens Minsta äventyr bjöd på mer gastkramande action. Det häftigaste vi får se är en fet katt som sörplar mjölk…

Filmens regissör SJ Clarkson är inte ny till genren, hon har regisserat avsnitt till Marvels Netflix-serier Jessica Jones och The Defenders – två serier som i mångt och mycket var ytterst tveksamma. Men när det blivit dags för Clarkson att filmdebutera kan man endast känna medlidande då filmkarriären inleds med en fullkomlig katastrof. Madame Web är historiskt misslyckad och precis som Aquaman And The Lost Kingdom en hädelse mot allt som har med serietidningsfilm att göra.

Upproret
Betyg 2
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Regi: Nils Gaup

Stora delar av nordisk historia får sällan möjligheten att filmatiseras. Till skillnad mot det stora landet i väst, där alla tänkbara segment ur landets historia blivit till film, är ett multum dramatiska och avgörande nordiska skeenden fortfarande förpassade till historieböckerna.

Därför finns det en förhoppning att Upproret skall visa att det finns möjlighet och kompetens nog att frambringa de berättelser som amerikanska producenter aldrig skulle överväga att göra film av. Berättelsen om gruvstaden Sulitjelma är dessutom en period i nordisk historia som vi sällan fått ta del av. Det är en tid då Skandinavien fortfarande är en utpost för ojämlikhet, hänsynslöshet och likgiltighet inför mänskligt lidande. Den tidiga arbetarrörelsen är fundamental för det moderna nordiska samhället, därför hade en film utrustad med god kompetens och engagerande berättande varit välkommet. Tyvärr grusas alla förhoppningar då det blir uppenbart att regissören Nils Gaup är lika varsam med sin berättelse som en rivningskula i full swing.

Det fundamentala problemet med Upproret är att det helt saknas rutin och erfarenhet för att nå mållinjen. Detta uppenbarar sig tidigt i en alltför prydlig och finputsad scenografi. Många gånger om försöker filmens karaktärer belysa den misär gruvarbetarna tvingas befinna sig i, men det är genuint svårt att acceptera då allt möblemang tycks vara införskaffat från en IKEA-katalog årgång 1907. Allting är överdrivet polerat, fixat och tillrättalagt, vilket leder till att filmen saknar all form av äkthet. Och det är inte bara i det rent scenografiska som det brister. Manuset är sprängfyllt med dialog som orsakar allergiska reaktioner för alla som inte tål klyschor och schabloner i kubik och kvadrat. Den uppenbara bristen på expertis drabbar också hela karaktärsgalleriet som är lika intressanta som kolbitar. Oavsett om det är huvudpersonen Konrad Nilsson spelad av svensken Otto Fahlgren eller Rune Temte i rollen som arbetsledare är det en samling helt själlösa och likbleka människor som filmen desperat försöker skapa intresse för. Dock är ointresse och likgiltighet att föredra då Simon J. Berger stormar in på scen. Från att ha varit ett taffligt hafsverk blir det hela till någon erbarmlig norsk variant av nöjesparken High Chaparral. Berger trattar in som en parodisk version av Henry Fondas Frank från Once Upon A Time In The West och gör sig själv till åtlöje med ett skådespel som är stelt bortom all beskrivning.

Och missödena – eller den allmänna inkompetensen, blir bara värre för varje sekund som går. Då filmens soundtrack börjar titta fram är den enda utvägen att stoppa popcorn i öronen för att förskona sig från en gnagande Alexander Rybak-fiol som skär sönder den goda smaken. För en film som behandlar tematik som revolution och revolt mot orättvisa är berättelsen och framförandet chockerande tråkigt, det finns inte tillstymmelse till puls eller spänning. Den relativt måttliga speltiden på drygt 100 minuter känns trefalt längre. Sedan fortsätter pajaskonsterna med en av de sämsta filmromanser som skådats på åratal, samt ett klimax som rör det hela från inkompetent till tortyrlik pekoral.

Upproret borde vara en frisk fläkt som ståtligt och kraftfullt visar hur det nordiska välfärdssamhället byggdes, istället blir det en patetisk uppvisning i bristfällig kunskap och än sämre personregi.

Dream Scenario
Betyg 3
Svensk biopremiär 2 februari 2024
Regi Kristoffer Borgli

Det fullkomligt vanvettiga har ibland visat sig vara fantastiskt på bioduken. Regissörer som Spike Jonze och David Lynch har lyckats tygla fullkomligt vansinne och skapa storartade berättelser som dräper alla tvivel i filmer som Adaptation och Mulholland Drive. Regissören Kristoffer Borgli är uppenbart influerad av nämnda regissörer och gör sitt yttersta för att efterlikna en snarlik atmosfär fusionerat med kolsvart komik.

Att påstå att utgångspunkten för Dream Scenario är fullkomligt hysterisk vore en underdrift och det hela blir än mer bångstyrigt i och med Nicolas Cages närvaro. Cage är idag väldigt nära att assimilera till ett vandrade skämt, detta inte menat som en förolämpning. Det är överhuvudtaget svårt att tänka sig en aktör som representerat fånig meme-kultur bättre. Cages hutlösa överspel och – minst, lika hysteriska mimspel har inte heller varit till hjälp för att mildra uppfattningen att det Cage gör är djupt oseriöst och omgivet av någon form av ofrivillig komik.

Borgli väljer att använda dessa föreställningar för att maximera den bisarra komiken, på rekordtid har hela filmen dykt huvudstupa ned i en pool av galenskap. Likt Spike Jonze mest hyllade film – I Huvudet På John Malkovich, görs det ingen ansats till att försöka förklara vanvettet som utspelar sig för publiken. Det hela blir än mer förvridet då filmen bibehåller en gravallvarlig hållning och min, allting tas på fullaste allvar. Inledningsvis är det hela makabert turbulent, regin och skådespelet är obehagligt stelt och artificiellt. Det är som att Kristoffer Borgli endast försöker sig på att göra en blek imitation av de filmer som inspirerat. Ari Aster som stått bakom några av de senaste årens mest minnesvärda – med det sagt inte alltid särskilt bra, skräckfilmer står som producent och många gånger om påminner Dream Scenario om en löjlig karbonkopia av Asters senaste – och mer eller mindre outhärdliga, projekt Beau Is Afraid, med plågsam musik och ett utseende där färger och livlighet helt subtraherats från ekvationen.

Först då filmens premiss verkligen kommer i rullning hittar Borgli formen, detta genom att bibehålla ett gravallvar samtidigt som galenskaperna haglar ned som en monsun. Komiken som uppstår då det absurda möter det orubbligt sammanbitna är imponerande effektivt och det är omöjligt att inte skratta ljudligt. Men mot filmens mitt har tsunamin av tokerier nått en topp, hela berättandet – som från första början varit skälvande, börjar mer eller mindre implodera då inspirationen och idéerna är fullkomligt dränerande.

Borgli bedriver då ett världsrekord i att trampa vatten, filmen springer bokstavligt talat runt i cirklar. Det blir smärtsamt uppenbart att filmen endast existerar till följd av en lövtunn gimmick. Filmens sista tredjedel är en ful och ärrad efterkonstruktion som tydliggör att något slutmål aldrig har funnits. De allegoriska inslagen som försöker slå kraftiga slag mot konsumtionssamhället och exhibitionism blir bara till lacknafta och känns forcerade och inte det minsta uppriktiga. Hela slutspurten är så pass erbarmlig och idéfattig att Borgli skall tacka sina lyckliga stjärna för den funktionella komik som erbjöds innan, utan den hade det hela varit i det närmaste miserabelt att se på.

Dream Scenario är dock tillräckligt bångstyrig för att uppnå ett godtagbart underhållningsvärde, men i slutändan är det en skral idé som hade behövt marinera rejält för att ha en chans att kunna klassas som bra film.