Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Godzilla X Kong: The New Empire – utsmetad sörja av specialeffekter

by

Godzilla X Kong: The New Empire
Betyg 2
Svensk biopremiär 27 mars 2024
Regi Adam Wingard

Då de titulära karaktärernas plats i filmhistorien studeras är det närmast ofattbart att de nu nått ett stadium där de förvanskats till rena action-leksaker när regissören Adam Wingard lever rövare och förvrider det viktiga arv den jättelika ödlan och apan besitter.

Det må vara årtionden sedan Godzilla eller King Kong befann sig på toppen av den filmiska näringskedjan. Några undantag finns dock, Peter Jackson lyckades göra en fantastisk nytolkning för snart tjugo år sedan och den japanska Godzilla Minus One från ifjol blev oväntat väl mottagen. Men i övrigt har ingen av de massiva filmmonstren varit särskilt relevant eller betydelsefull bortsett från de mest slaviskt hängivna fansen. Båda karaktärerna har en snarlik start, där deras debutfilmer bär med sig en viktig kulturell betydelse. King Kong från 1933 var revolutionerade vad gäller specialeffekter och lyckades trollbinda en hel generation. Godzilla från 1954 är i sin tur en sylvass allegori som angrepp kapprustningen efter kärnvapen. Men det var då, idag är de båda klassiska karaktärerna endast en kommersiell efterkonstruktion där substans eller genuin kreativitet sedan länge retirerat.

Rogue One regissören Gareth Edwards som fick äran att sjösätta den nuvarande iterationen av Godzilla försökte göra en mörk, smutsig och hårdför version. Resultatet var snarare en gråmulen, seg och helt spänningslös film. Inte gick det mycket bättre för lanseringen av King Kong i och med Skull Island från 2017 eller Godzilla-uppföljaren King Of The Monsters.

Efter dessa klavertramp fick Warner Brothers nog och bestämde sig för att går rakt på desserten, som i det här fallet var att slå ihop de två ikonerna för en grandios strid på vita duken. Olyckligtvis blev det inget triumf av en rad anledningar. Godzilla Vs Kong hade premiär mitt under en rasande pandemi, något som ledde till att Warner Brothers bestämde sig för att göra ett simultant släpp där filmen hade premiär på bio och streaming samtidigt. Den stora publiksuccén uteblev därmed, men oavsett om filmen hade haft en normal lansering eller inte hade det nog kvittat, detta eftersom filmen var skräckinjagande usel. När det nu blivit dags för Adam Wingard att ge sig i kast med ännu en grandios och monstruös batalj kanske det förgående och kapitala misslyckandet borde innebära en viss uppryckning? Till viss del är The New Empire aningen mer uthärdlig än föregångaren, detta eftersom Wingard ändrat attityd gentemot filmen. Istället för att inbilla sig att det som skapas är en pjäs av Lars Norén väljer Wingard att behandla hela filmen som ett massivt skämt. Att stöpa filmer med osannolika inslag i komik är alltid välkommet, det finns inget annat sätt att dämpa det galna som utspelar sig framför publiken. Bra komik i kombination med action har avväpnande kvalitéer som funkar bra i bombastiska storfilmer. Ja, om komiken i fråga är bra vill säga, något som – givetvis, inte är fallet med The New Empire. Mängden skämt per minut må vara rekordhögt för serien men potensen och skrattmängden är lika låg som då en dödsdömd marscherar till galgen. Till slut liknar det hela en pinsamt outhärdlig kväll på en ståuppkomik-klubb, där skämten möts av iskall tystnad och bistra muttranden.

Komiken och den närmast nonchalanta attityden vad gäller att ta någonting på större allvar blir snart ett uppenbart kamouflage för det faktum att filmen har historiskt låg substans, även för ett projekt som involverar en jättelik apa och ödla som strider för mänsklighetens fortsatta överlevnad. Inte för att berättelsen i tidigare filmer har varit värdig någon avgrundsdjup analys, men denna gång är det minst sagt krystade händelseförloppet obegripligt – men framförallt, tafatt. Där tidigare filmer i alla fall bjudit på klassiska figurer från Godzilla-mytologin får vi nu antagonister som gör ögonlocken blytunga.

Sedan har vi skådespelet, eller snarare personer i nöd som desperat skriker efter att undsättas. Rebecca Hall som inledde sin karriär med fantastiska rollinsatser i Christopher Nolans The Prestige och sedan Woody Allens Vicky Cristina Barcelona har lyckats med att gradvis destruera sin egen talang och bjuder nu på ett skådespel som är så pass desperat och oinspirerat att men endast kan känna stark medkänsla för Hall. Sedan har vi Dan Stevens vars skådespel inte ens går att beskriva i anständiga termer.

Men vem bryr sig om skådespel eller ett manuskript av hög rang, då allt kommer till kritan handlar denna generation av King Kong- och Godzilla-filmer om destruktiv action där allt jämnas med marken. Inte ens här kan filmen få igång den redan snarkande publiken, actionscenerna är mullrande tjafs där landmärken rivs och där koreografin är lika stelbent som de allra sämsta deltagarna i Let’s Dance. Dessutom är specialeffekterna av hårresande låg kvalitet, trots att fantastiska effektstudios som Weta Digital varit involverande är hela filmen en utsmetad sörja av trött CGI.

Godzilla X Kong: The New Empire är ingen praktfiasko, bara en ovanligt sömnig och inspirationsbefriad klumpeduns till film som begåvats med en clownnäsa.

Filmrecension: Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2 – mest en hög inälvor

by

Winnie-the-Pooh: Blood and Honey 2
Betyg 1
Svensk biopremiär: 27 mars 2024
Regi Rhys Frake-Waterfield

Vanligtvis bör en recension var någorlunda substantiell. Jag har sagt det förut, det finns en yrkesstolthet att inte avföra en film med ett fåtal meningar. Precis som i en rättsprocess förtjänar alla sin dag i rätten. Men att ge Blood And Honey 2 en rättvis och ärlig chans har varit en prövning.

Den första filmen från ifjol kan vara en av de mest groteska och frånstötande filmer jag någonsin haft missnöjet att behöva genomlida. Det var en rent ondskefull film som var dränkt i cynism, inkompetens och ett ruttet inre.

När det nu blivit dags för uppföljaren är förväntningarna rekordlåga. Att det tagit knappt ett år att producera en uppföljare är alarmerande nog. Och det enda positiva som överhuvudtaget kan nämnas i samband med Blood And Honey 2 är att den inte når samma historiskt låga nivå som film nummer ett. Dock skulle det vara en bragd värd att nämnas i Guiness rekordbok. Denna gång har budgeten höjts en aning, från noll till maximalt femhundra vietnamesiska dong. Detta gör att uppföljaren ser aningen bättre ut och inte som något som filmats på en mobilkamera med ett par decennier på nacken.

Där är det dock slut med ”lovorden”… För vad som återstår är – fortfarande, en makaber, motbjudande och hjärtlös smörja som förtjänar att skickas ned till oceanens djupaste dal. Regissören Rhys Frake-Waterfield bekräftar att han var mannnen som aldrig var menad att syssla med något som har med film att göra. Filmen är fortfarande förmäten, självgod, cynisk och fullkomligt humorlös.

”Irrelevant tjafs” som skådespel, manuskript och generell kompetens vad gäller att framställa rörliga bilder är fortfarande av lägsta prioritet. Hela projektet är som ett sjukt och sadistiskt skämt på en studentfest. Problemet är att skrattet fastnar i den avskurna halsen gång på gång. Den helt absurda utgångspunkten med en mordisk version av Nalle Puh och hans vänner borde kunna leda till samma morbida och effektiva komik som vi kunde se i den oväntat vitala Evil Dead Rise, men istället kulminerar allt i en mördande tråkig slaktfest där alla tänkbara kroppsdelar separeras från kroppen. Det är infernaliskt fantasilöst och lika hjärndött som de offer som snabbt disponeras genom filmen.

Frake-Waterfield kan mycket väl vara en av jordens mest cyniska och talanglösa individer, vad som än presenteras är det med en episk idioti. Den enda marginella trösten i eländet är att det inte är lika apokalyptiskt ruttet som för ett år sedan, men det är sannerligen inte mycket att hänga i julgranen då vi har att göra med något som jag inte ens vill benämna som spelfilm, snarare en hög av inälvor, uselt skådespel och ett allmänt förakt mot god smak och talang.

Filmrecension: Kung Fu Panda 4

by

Kung Fu Panda 4
Betyg 3
Svensk biopremiär 22 mars 2024
Regi Mike Mitchell, Stephanie Stine

DreamWorks börjar alltmer acceptera sin – numera, givna plats som nummer tre vad gäller de stora amerikanska animationshusen. Pixar och Illumination fortsätter sin intensiva konkurrens och går i strid med spektakulär teknik med filmer som har potential att nå den himmelska drömmen för biointäkter på 1 miljard dollar. DreamWorks ljusa stunder har varit få i jämförelse under de sensate åren, de har gradvis blivit mer och mer irrelevanta och spelat andrafiol – om inte tredje. Men med Mästerkatten 2 för två år sedan lyckades studion tända till igen, detta med en film som var genuint överraskade och som besatt en makalös energi och lika fyndig humor.

Och eftersom studion stött på patrull med flera av sina nya satsningar väljer de istället att gå tillbaka till sina mest pålitliga ankare, detta i hopp om att försöka behålla sin relevans. Därför har en femte Shrek-film länge varit diskuterad och planerad, men innan dess är det dags för DreamWorks att gå tillbaka till en av de mer pålitliga filmserier de har tillgång till.

Då den första Kung Fu Panda hade premiär för 16 år sedan var animerad film fortfarande något av en lyxvara. Konceptet var dessutom spännande och som om det inte räckte till utrustades filmen med en stjärnspäckad ensemble. Tre filmer senare är serien långtifrån lika fräsch, glamorös eller unik som då. Och för Kung Fu Panda 4 är det inte tal om några nya knep eller knåp. Förutom ett par välkomna nytillskott som Awkwafina – som bidrar med lika mycket energi som en hel pall med Red Bull, och den underbara Ke Huy Quan, är det mesta sig likt. Det går inte undkomma att det råder ett visst mått av slentrian över allting. Berättelsen besitter inte en enda originell eller inspirerad fiber, detsamma kan sägas om den verbala humorn som nog aldrig varit såhär pass trött. Vad det rent tekniska beträffar är loppet slut innan det börjar, DreamWorks har fortfarande inte en suck gentemot de två regerande titanerna. Animationen är på sin höjd duglig men saknar den förundransvärda teknik som hänförde i exempelvis Super Mario Bros.-filmen. Dock har Kung Fu Panda 4 fortfarande en sak till sin fördel, det rent scenografiska är oerhört inbjudande med de fagra östasiatiska miljöerna – hur klyschigt realiserade de än må vara. Detta ger filmen en gemytlig aura trots sin något bristfälliga teknik.

Men trots en stor igenkänningsfaktor och brist på innovation visar sig grundformeln vara oväntat motståndskraftig. Även om mer eller mindre allt är som brukligt är det fortfarande fungerande. Det är gladlynt action, gulliga djur och en Jack Black som stortrivs i huvudrollen. Även om det aldrig når samma fantastiskt hektiska och underhållande nivå som Mästerkatten 2 är det vida överlägset majoriteten av det DreamWorks har erbjudit de senaste åren. Att det också passerat hela åtta år sedan sist gör att repetitionen känns aningen mer dräglig. Filmen besitter också en inneboende charm som är svår att värja sig ifrån, allting är närmast fånigt tillrättalagt, ingenting är avsett att avvika från idén att vara helt harmlös och hundraprocentigt universell.

Kung Fu Panda 4 är ungefär lika nyskapande som IKEAs 2024 års version av bokhyllan Billy, men precis som denna möbelklassiker är det funktionellt, oförargligt och mestadels solitt.

Filmrecension: Bockarna Bruse På Badhuset

by

Bockarna Bruse På Badhuset
Betyg 1
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Will Ashurst

Den norska animationsstudion Qvisten kan inte anklagas för att ligga på latsidan. Under oerhört kort tid har studion levererat en radda filmer som haft biopremiär. Något som måste ses som imponerande med tanke på det generella underskottet på europeisk – och i synnerhet nordisk animation. Men hög produktionstakt är knappast meriterande vad kvalitet anbelangar. Ett fåtal artister och kreatörer kan kombinera hög produktion med obegripligt hög kvalitet – se bara till Bruce Springsteen som under slutet av 1970-talet producerade så mycket att superhits som exempelvis Because The Night behövde skänkas bort till Patti Smith.

Qvisten verkar istället ignorera och förakta begrepp som kvalitet eller eftertanke. Ännu en gång är det en film som vältrar sig i misstag och kass regi och som förälskat sig i hurtigt och gapigt trams som får hjärncellerna att vilja hoppa från en hög bro.

Att begå ett misstag kan ursäktas, om det sker en andra gång är det aningen mindre förlåtligt men inte avgörande. Qvisten har nu lyckats begå multipla kardinalsynder vad filmmediet anbelangar. Det går inte längre att ha överseende med det förfasande usla skräp som Qvisten överöser publiken med. Att studion fortsätter förgripa sig på klassiska barnsagor som Folk och Rövare i Kamomilla Stad, och nu Bockarna Bruse, gör nonchalansen vad gäller ansträngning att framstå som motbjudande cynisk.

Men frågan är om inte detta är höjden – eller rättare sagt botten? Det som utspelar sig på duken är bortom alla ordinarie bedömningskriterier. Det är svårt att avgöra vad som är mest beklämmande, precis allt är en frånstötande olycka. Bockarna Bruse På Badhuset misslyckas fatalt med precis allt. Som barnfilm är den alltför grov och närmast snuskig, med sin konstanta fascination för avföring och otrevliga odörer. För de äldre är filmen så pass fånigt juvenil och banal att det inte går att utvinna något som helst underhållningsvärde. Utöver det är animationen – som alltid med Qvistens produktioner, vanvettigt ful. Det finns skräpiga YouTube animationer som håller högre klass och har mer följsamma rörelser. Det kvittar att filmen försöker efterapa visuella kvalitéer från förlagan, resultatet som tittaren tvingas se på orsakar samma reaktion som att vakna upp med en jättelik giftspindel på bröstet. Trots sin sparsamma speltid på drygt 60 minuter känns upplevelsen längre än samtliga fjortontusen avsnitt av Våra Bästa År.

Eländet blir hundraprocentigt skräp då det kastas in ett par vedervärdiga musiknummer som kunde ha använts som tortyr i valfritt mardrömsfängelse. Bockarna Bruse På Badhuset är anskrämlig smörja som befäster Qvisten som ett av de sämsta produktionsbolagen i världen.

Filmrecension: Knox Goes Away

by

Knox Goes Away
Betyg 2
Svensk biopremiär 15 mars 2024
Regi Michael Keaton

Michael Keaton har haft en bisarr karriär som var i full blom under 1980-talet i och med sina Tim Burton-samarbeten, där både Beetlejuice och Batman gjorde Keaton till ett namn på allas läppar. Karriären skulle sedan svalna avsevärt. Keaton drog sig tillbaka på en jättelik ranch och medverkade bara sporadiskt i ett antal ansiktslösa produktioner. Först med den snillrika Birdman för tio år sedan lyckades Keaton göra storstilad comeback. Efter det följde ett antal lysande roller, bland annat som Spider-Man-skurken Vulture. Keaton har också fått visa att han besitter en god scennärvaro som varit ett trevligt tillskott i filmer som Spotlight och även The Flash då han återvände till att spela Batman.

Keaton har idag nya möjligheter, något som nu lett till film nummer två där han deltar som både regissör och skådespelare. Erfarenheten av en karriär som åkt berg- och dalbana kunde ha resulterat i en markant förbättring vad Keatons förmåga som regissör beträffar, framförallt med tanke på att The Merry Gentleman – Keatons förra regiprojekt, visat sig vara lika minnesvärd som det senaste avsnittet av Bingolotto.

Men någon uppryckning blir det inte tal om. Istället är hela Knox Goes Away en kavalkad klyschor, som i rätta händer kunde ha blivit en effektiv thriller med ett starkt emotionellt patos. Olyckligtvis kan filmen aldrig resa sig över det faktum att allt som utspelar sig är presenterat med en mördande tristess befriat från all form av spänning eller intensitet.

Yrkesmördare på film kan vi det här laget vara lika återkommande som brustna förhållanden. Det är ett inslag som numera behöver oerhörd kreativitet och kompetens för att framstå någotsånär intressant. Inte ens faktorn där huvudpersonen kämpar med en alltmer påträngande demens är särskilt innovativt. Se bara till den erbarmliga Memory med Liam Neeson som i sin tur var baserad på en belgisk förlaga.

Knox Goes Away önskar att minnesproblemen, tillsammans med en mycket oläglig familjekris, skall samverka och skapa en tickande klocka som får publiken att hålla andan. Problemet är bara att filmen är makalöst ointressant. Keaton regisserar som om han befann sig i en djup slummer, hela filmen känns groggy och avslagen. Förvirringen som uppstår för huvudpersonen är varken emotionellt drabbande eller särskilt effektiv för att bygga spänning.

Det är svårt att inte spekulera i hur allting hade manifesterat sig om exempelvis David Fincher hade valt detta projekt framför den ganska menlösa The Killer. Även om den berättelsen om hämnd och vedergällning hade grava fel fanns det segment som höjde pulsen, dessutom var hantverket av hög kvalitet. Om lite av Finchers intensitet och snillrika sätt att bygga spänning hade letat sig in i Knox Goes Away hade de olika strapatserna och striden mot ett alltmer opålitligt sinne kunnat bli en förstklassig upplevelse.

Tyvärr så kan Keaton aldrig gräva sig ur det djupa hål som filmen placerar sig i från första början med en rysligt seg introduktion som söver tittaren. Inget känns uppriktigt, omsorgsfullt eller särskilt engagerat. Det är bara en såsig exkursion, ett halvhjärtat försök att återvända i rollen som regissör. Skådespelet är minst lika oinspirerat, Keaton själv muttrar och grymtar, James Marsden spelar över och Al Pacino himlar med ögonen. Det blir uppenbart att Keaton behöver en regissör som kan inspirera och frammana hans bästa sidor, då han själv försöker göra det blir det platt fall. Till och med filmens visuella attribut är fullkomligt ointressanta, med ett platt foto och grå scenografi.

Hela Knox Goes Away är en seg parentes som tyvärr påminner om varför Keaton spårlöst försvann under ett antal årtionden. Förhoppningsvis är detta bara ett temporärt snedsteg för en skådespelare som under de senaste åren visat sig vara en av branschens mest intressanta.