• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: The Settlers – vilket äventyr

18 april, 2024 by Elis Holmström

The Settlers
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Felipe Gálvez Haberle

The Settlers är en av de mer konfunderade filmerna på länge. Det handlar inte om att berättelsen är abstrakt eller att filmen prövar tålamodet. Istället är det en rad kreativa beslut som får hjärnkontoret att försättas i lågor. Att göra western utanför de klassiska geografiska platserna verkar vara något av en mikrotrend för tillfället. Först med norska Upproret och nu The Settlers som utspelar sig i Chile och Argentina. Som alltid kan ett miljöombyte göra mirakel för en genre som kan uppfattas som aningen mossig. Men istället för att tillsätta egen krydda har regissören Felipe Gálvez Haberle valt att skapa en sorts hybrid där han kärleksfullt hyllar sina inspirationskällor. Detta innebär att det inte bara blir vinkningar till klassisk western utan även en udda referens till Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet.

Den övergripande stilen och dramatiken är dock som hämtad ur valfri film signerad Sergio Leone, framförallt hans dollar-trilogi med Clint Eastwood. Leones filmer ses ofta som den mest renodlade versionen av en westernfilm. Filmerna innehåller våld, dammiga småstäder, män med fantastiska mustascher och ett soundtrack som endast kan betygsättas som mästerligt. Men dollar-trilogin har också en allmän ton som drar åt det oseriösa och rent komiska, inslag som funkar utmärkt i en film där Clint Eastwood drar sin revolver snabbare än Lucky Luke. Med det är inget som bör förekomma i en film som i grund och botten vill berätta en oerhört allvarsam och mörk berättelse.

För berättelsen i The Settlers är av oerhört seriös natur, som undersöker det horribla massmordet på den nord- och sydamerikanska urbefolkningen. Därför uppstår en helt bisarr kontrast då filmen presenteras som ett dråpligt och pojkaktigt matinéäventyr där slagsmål, toxisk maskulinitet och en lättsam nonchalans omger hela filmen. Det visuella är minst lika förbryllande där allt presenteras som en 60-tals western i 4:3 format och ett oerhört sotigt foto som inte heller känns särskilt passande. Än mer otroligt blir det då det rent nostalgiska underhållningsvärdet ofta övervinner det oerhörda mörker som filmen vill lägga stor emfas på.
Denna märkliga underhållningsfaktor, tillsammans med en kort speltid, gör det hela än mer matiné-doftande. Först mot slutet försöker filmen att ändra skepnad genom att dra sig ifrån de utbrända western-klyschorna och göra något som istället påminner om ett detektivarbete. Här börjar filmen – äntligen, framstå som vuxen och målmedveten vad gäller att ta tag i den oerhörda synd som begicks mot urbefolkningen, där tortyr och folkmord ansågs fullt legitimt. Men då berättelsen verkar redo att förhöja sin dramatik är det hela slut.

Det är svårt att inte tycka om flera av segmenten i The Settlers, hela inramningen som kärleksfullt blickar åt de största av klassiker är inspirerande och som ett rent äventyr är det fullt godtagbart. Men då intentionen var att göra något fyllt med svärta kan det endast ses som en förvirring.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Vincent Must Die – tråkig och menlös

14 april, 2024 by Elis Holmström

Vincent Must Die
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Stéphan Castang

Det går inte att undkomma att Vincent Must Die och den vanvettiga Dream Scenario av Kristoffer Borgli känns som tvillingsyskon som separerats vid födseln. Utgångspunkten och det allmänt vanvettiga genomförandet är närmast identiskt. Båda filmerna bygger på en helt osannolik premiss och genomsyras av så mycket ironi att det är svårt att veta om allting är ett enda långt skämt.

Dock finns den en avgörande faktor som gör Dream Scenario till en tolererbar och mestadels underhållande film, nämligen huvudrollsinnehavaren Nicolas Cage. Borgli förstod värdet av att använda Cage och dennes status – framförallt på diverse flamsiga internetforum, som ett vandrande skämt. Resultatet blev dock en film vars helt absurda manér faktiskt fungerade, även om den aldrig lyckades skaka av sig känslan att det hela var ett rent gimmickprojekt.

Vincent Must Die har inte samma försprång vad gäller tillgång till en skådespelare som ökar filmens vanvettsfaktor. Karim Leklou som axlar huvudrollen har inget överdrivet minspel eller någon hysterisk gestikulation. Överlag är hela filmen betydligt mer sober och tillknäppt än Borglis vansinne. Trots det finns det en uppenbar vilja att ackompanjera filmen med mörk komik som blandas med ren och skär galghumor. Tyvärr är filmens regissör Stéphan Castang alltför stel i sitt handlag, han saknar också lekfullhet vilket gör filmen ointressant. Förutom aspirationer att iscensätta kolsvart humor vill Vincent Must Die också vara en relativt effektiv skräckfilm. De skämmande inslagen är dock inte mycket mer lyckade än försöken till komik. Stunderna av brutalt våld är tama och det finns endast en sekvens som genuint äcklar, något som måste ses som ett fatalt misslyckande.

Balansen mellan trams och allvar är uselt avvägd och det hela framstår ofokuserat och slarvigt improviserat. Att göra en film med enda utgångspunkten att ha roligt är inte fel, men det bör finnas en vision – oavsett hur fånig den än må vara. Castang verkar istället bara kasta in diverse inslag för att fylla ut den alltför generösa speltiden på två timmar.

Endast i den aningen själlösa romansen mellan Leklou och Vimala Pons hittar filmen rätt. Plötsligt känns det hela någotsånär uppriktigt men framförallt hjärtligt. Dock är detta inte tillräckligt för att lyfta en film som är mållös, ofta tråkig och i slutändan totalt menlös.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Youth (Spring) – otympligt kaos

11 april, 2024 by Elis Holmström

Youth (Spring)
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Wang Bing

Det arbete som lagts på att skapa Youth (Spring) kan endast benämnas som enastående. Regissören Wang Bing valde att spendera hela fem år i den kinesiska staden Zhili och närliggande områden, där följde och dokumenterade han ett antal unga textilarbetare och deras vardag. Det ordinära har visat sig vara oväntat spännande att bevittna på film, nu senast hade vi Sauna Sisterhood, som var en enda lång bastusession. Men det finns ett tillägg, om subjektet är ytterst vardagligt måste filmen som ramar in händelserna vara snillrik, perfekt strukturerad och väcka ett intresse hos publiken. Ingen av dessa livsviktiga faktorer uppfylls här.

Ambitionerna och visionerna som Wang Bing bär med sig är så pass stora att inte ens ett dussin svenska landskap skulle erbjuda tillräckligt med utrymme. Tanken är att skapa ett genuint epos som transporterar publiken – framförallt den västerländska, till en plats de helst inte vill erkänna existerar i modern tid. Men den oerhörda viljan är fullkomligt irrelevant då filmens omfång är så pass brett att fokus, intresse och struktur helt uteblir.

Det klassiska uttrycket ’’den som gapar efter mycket förlorar ofta hela stycket’’ kunde varit slogan för hela Youth (Spring). Om Bing endast hade valt att följa en, två – max tre grupper av människor hade det varit mer än tillräckligt. Vad som istället sker är att filmen blir ohanterlig, både för publiken och Bing. Grundtanken må vara att endast observera händelseförloppet utan minsta intrång, men det måste ändå finnas en påtaglig och kreativ baktanke.

Att endast dumpa otaliga sekvenser på tittaren, som dessutom saknar övergripande kopplingar – förutom gemensam miljö, är fullkomligt befängt. Trots att flera avsnitt är av oerhört allvarlig natur, exempelvis en abort eller chefer som behandlar sina anställda värre än boskap, är det svårt att dras in eller engageras då Bing hoppar mellan subjekt gång på gång. Tanken är att visa på den allmänna och rent tortyrartade arbetsdagen där repetition och ensidighet är det enda som har rätt att finnas till. Det monotona arbetet förmedlas initialt oerhört väl, de slamrande symaskinerna och de kala och vanvettigt fula betongväggarna blir snart till en pålkran mot hjärnbalken. Den oerhörda tristessen förmedlas mycket effektivt och lyckas delge lite av den outhärdliga arbetssituationen som utspelar sig på bioduken. Om allt hade koncentrerats och framförallt redigerats, hade det hela varit en intensiv och oerhört drabbade inblick i iskall massproduktion. Vad som istället sker är att publiken, efter alltför kort tid, blir utmattad. Det initiala bombardemanget upprepas timme efter timme och till slut så smälter precis allting ihop. Att insupa mer information, personer eller livsöden blir omänskligt även för oss som endast måste se det i en biostol. Bings oerhörda dedikation till att delge lite av allt det som spelats in under ett halvt decennium leder till en film som inte har någon form av manövreringskapacitet. Istället stampar den fram som en vinglig klumpeduns utan tillstymmelse till finess eller bearbetning.

Sättet filmen önskar att bibehålla distans på genom ett foto som påminner om smygfilmning, där allting observeras på relativt långt avstånd och där kamerarörelserna är skakiga och hastiga, har också flera problem. Kamera hanteringen – framförallt då den följer valfritt subjekt i rörelse, är outhärdligt. Det ohyggliga skaket orsakar genuin åksjuka och dessutom gör det stora fysiska avståndet till personerna att filmen framstår kylig. Detta gör att flera skeenden inte har någon emotionell inverkan, det är nästan som att observera allting genom en övervakningskamera.

Sedan kommer den stora elefanten i rummet, filmens speltid. Wang Bing är sannerligen inte främmande för att göra filmer som får hela Nibelungens ring att framstå som en matiné. Men även om Youth (Spring) är kort i jämförelse med den helt ohyggliga långa Dead Souls – på otroliga åtta timmar och trettio minuter, är speltiden på över 200 minuter fullkomligt bedövande. Framförallt då det inte finns något som helst ankare eller ytlig berättarstruktur som kan skänka publiken en livboj i detta stormiga hav. Den ångest som smyger sig på då klockan avslöjar att knappt hälften är avklarad – och det redan då känns som ett par livstider, går inte att beskriva i ord.

Och vad gäller att överhuvudtaget ifrågasätta det samhälle som kan behandla människor som maskiner så möts publiken av isande tystnad. Bing har i intervjuar sagt att han har väldigt lite intresse av att vara politisk, ett sätt att – delvis, kringgå den strikta kinesiska censuren. Det må vara ett nödvändigt ont men samtidigt beklagligt då detta närmast omänskliga arbete bör kritiseras, i alla fall belysas.

Youth (Spring) är en av de mest prövande filmupplevelserna jag haft under lång tid. Trots episka aspirationer är slutresultatet något av ett otympligt kaos som lämnar en slutkörd av helt fel anledningar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Kina

Filmrecension: Back To Black – horribel sörja

11 april, 2024 by Elis Holmström

Back To Black
Betyg 1
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Sam Taylor-Johnson

Man kan säga både det ena och det andra om Back To Black. Att vi – ännu en gång, har att göra med en biografisk film vars subjekt är en oerhört bejublad men samtidigt plågad musiker. Det går också att diskutera den kritik som förekommit innan premiären, där flera kritiska röster – bland annat från fans, har menat att det är exploaterande att göra film om Amy Winehouse turbulenta liv. Detta eftersom de aggressiva brittiska medierna förföljde henne och gjorde varje dag till ett oerhört trauma där minsta rörelse dokumenterades för omvärlden att se.

Dock bleknar alla de där kritiska fotnoterna då vi nu faktiskt mottagit själva filmen, och av helt fel anledning. Den allmänna oron som förekommit innan premiären visar sig inte bara vara befogad utan otillräcklig. Back To Black är en horribel sörja som misslyckas med precis allt den ger sig i kast med. Efter mer än tio år fortsätter diskussionerna om vem som bär det yttersta ansvaret för Winehouse alltför tidiga och tragiska bortgång. Media, hennes oerhört problematiska och parasitiska make Blake Fielder-Civil eller allmän mental ohälsa är bara några av de misstänkta som tas in för examination. Samma urvalsproblematik uppstår då det kommer till att hitta den som är ytterst ansvarig för filmvärldens motsvarighet till Gehenna.

Men kanske är det inte en fråga om en specifik faktor utan en rad olika som sammanfaller och resulterar i något som kommer orsaka mardrömmar för alla som tvingas uppleva filmen i fråga. Regissören Sam Taylor-Johnson har endast en ynka film bakom sig som kan anses vara duglig, Nowhere Boy om John Lennons tonår. Därför finns det hopp om att Taylor-Johnson skulle kunna återgå till en någotsånär duglig kvalitetsnivå då det finns delat DNA mellan Nowhere Boy och Back To Black. Men istället är det uppenbart att Taylor-Johnson numera har noll förmåga att manifestera något som kan uppfattas som uthärdligt. Sättet filmen är regisserad på får mig att ställa mig tvekande till filmmediet fortsatta existens, Taylor-Johnson har den mest klumpiga och buffliga regin som skådats. Att kalla det lika beklämmande som en elefant i en porslinsaffär är en underdrift, istället har vi att göra med en hel hord. Ord som subtilt, smakfullt och intelligens har lämnats på närmsta återvinningscentral och istället släpas rena clownkonster in. Strukturellt är filmen simplare än en fryst hamburgare med torrt bröd, trots det kan Taylor-Johnson och manusförfattaren Matt Greenhalgh inte ens skapa något som följer en någorlunda sund professions kurva. Inget av de många hinder och svåra moment Winehouse möter blir något annat än rent och skärt fluff som knappt hade accepterats i den sämsta av dokusåpor. Allting genomsyras av en cynism och inkompetens som gör att hela filmen ter sig som ett halvfabrikat som osar toxisk plast. Inte ens då filmen försöker skildra de oerhörda utmaningar Winehouse konstant brottades med blir det något annat än ett patetiskt skämt. Filmen saknar behövlig insikt och styrka för att gör missbruket tillräckligt smutsigt och frånstötande för att kännas äkta. Alla skeenden och personer är dessutom lika levande och autentiska som de färdiginredda rum som kan ses på IKEA.

Men tortyren slutar inte med kasst berättande, rutten regi eller ett manuskript som valfri AI hade kunnat springa cirklar omkring. På senare tid har en rad mindre produktionsbolag dykt upp som inte har några problem att dramatisera relativt närliggande händelser. För ett tag sedan släppte det ’’magnifika’’ bolaget Tubi en adaption av rättegången mellan Amber Heard och Johnny Depp. En film som bestod av kulisser som hämtats på en soptipp och skådespelare direkt ”från gatan”. Back To Black lyckas landa i samma helvetiska kategori som nämnda makabra dynga. Rent visuellt är filmen lika frånstötande som berättarmässigt, med ett grått och dött foto som får kraftigt budgeterade julkalendrar att framstå lika episka som Dune Part Two.

Och vad gäller skådespelet är det inte mycket bättre. Marisa Abela i huvudrollen må ha en fantastisk sångröst, men det faktiska skådespelet är alltför stelt. I sin desperation att efterlikna Winehouse nyckfulla manér känns porträttet mer som någon märklig charad. Men Abela behöver inte skämmas. För vid sin sida har hon Jack O’Connell som kommer behöva gå in i vittnesskydd för att överleva skammen han utsätter biopubliken för. O’Connell som började sin karriär med den hårdföra Starred Up bedriver nu ett skådespeleri som endast kan bevittnas vid stora turistmål, där ’’aspirerande aktörer’’ springer runt i undermålig cosplay och hoppas kunna tjäna in lunchpengar genom att posera med förbipasserande. Fantastiska skådespelare som Eddie Marsan och Lesley Manville är bara en eftertanke och har mer eller mindre ingenting att arbeta med.

Back To Black är en närmast unik uppvisning i ren och skär inkompetens. Det är ett skrämmande exempel på hur precis allting kan gå fel. Att filmen går hårt åt medias exploaterande och utsugande metoder känns närmast som ett hån då hela Back To Black är en perfekt gestaltning av allt som kan tänkas associeras med att besudla en människas integritet. Det här är rent skandalöst uselt.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Amy Winehouse, Filmkritik

Filmrecension: Möte i Rom – pratig, charmig och substanslös

5 april, 2024 by Elis Holmström

Möte i Rom
Betyg 3
Svensk biopremiär 5 april 2024
Regi Niclas Bendixens

Även då det kommer till att göra en enkelspårig och sockersöt dramakomedi har det danska filmundret en kapacitet som vi i Sverige endast kan drömma om. Men till skillnad mot de mest omtalade och kritiskt omhuldade filmerna från vårt sydliga grannland är Möte i Rom inte någon svårtuggad eller seriös historia. Här är allting fixat, kanterna rundade och försedda med hörnskydd. Regissören Niclas Bendixens har inga tankar på att tillföra något vidare allvar, det är – mestadels, lekande lätt och fyllt med humor som ständigt rör sig mellan högt och lågt.

Att filmen är befriad från originalitet är därför inte någon större överraskning, berättelsen där gamla minnen återbesöks och där det etablerade livet rivs upp tillföljd av en katalysator från förr är lika nyskapande som varma vinterkläder. Spelar det här någon större roll? Inte det minsta, eftersom det tidigt står klart att allting är menat som en lättsmält bagatell. Introduktionen summerar alltför väl vad vi har att vänta oss av resterande film, det är en pratig, charmig och substanslös sekvens där filmens två huvudrollsinnehavare snackar strunt och käbblar på ett sätt som endast omaka par kan.

Den eviga filmstaden Rom presenteras inte heller med någon ny infallsvinkel, den italienska huvudstaden känns som hämtad ur en reklamfilm från en resebyrå. Vartenda turistmål prickas av och dessutom passar man på att nämna de mest älskade platserna gång på gång, invånarna är i sin tur hysteriska stereotyper som hade framstått överdrivna även i den mest spralliga av Federico Fellinis filmer.

I de flesta fall hade detta lett till en plågsamt naiv och juvenil film, men Bendixens lyckas – trots alla klyschor, och sin fumliga dramatik, charmera tittaren. Detta sker framförallt genom att låta humorn vara närmast skogstokig, till skillnad mot så många andra filmer som delar genre med Möte I Rom vågar Bendixens verkligen ta ut svängarna då det blir dags för det stora humoristiska anfallet att sättas i rullning. Dock finns en förståelse vad gäller precis implementering vilket gör att de mest högljudda och överdrivna momenten inte blir malplacerade utan snarare passande crescendon.

Ensemblen som filmen har till sitt förfogande visar sig också oerhört effektiv. Kristian Halken och Bodil Jørgensen är båda stabila som filmens centrala par, att också få se ett narrativ som inte förlöjligar äldre karaktärer utan anammar dem, är i sig något av ett mindre mirakel. Sedan har vi Rolf Lassgård som inleder aningen för bombastiskt men som blir filmens viktigaste emotionella ankare. För någonstans mot finalen ändrar filmen form temporärt och blir oväntat mörk och sammanbiten. Märkligt nog är detta den mest minnesvärda sektionen, detta då Bendixens demonstrerar en betydligt större fallenhet för trauma och emotionella ärr än rent myspys. Tyvärr så vågar berättelsen inte avsluta i mollton utan försöker styra upp ett onödigt simpelt och dessutom förvirrat slut som känns oerhört otillfredsställande.

Även om Möte I Rom saknar finessen och den kreativa briljans som genomsyrar så många danska produktioner är det en full godtagbar stund av fånig humor och ytlig eskapism.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in