• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Goodbye Julia – saga om ånger, missförstånd och rädsla

10 maj, 2024 by Elis Holmström

Goodbye Julia
Betyg 3
Svensk biopremiär 10 maj 2024
Regi Mohamed Kordofani

Numera minns allt färre de gamla uthyrningsbutikerna, hur rader på rader av VHS- och senare DVD-filmer, stod redo att konsumeras, alla uppdelade efter kategorier eller genrer. Men den mest bisarra kategorin var den så kallade utländska hörnan, sektionen där majoriteten av icke västerländsk film fanns till förfogande.

I en tid då globalisering inneburit internationella affärstransaktioner samt kulturella utbyten har skillnaden mellan västerländska och icke västerländska filmer blivit allt mindre väsentlig, framförallt eftersom barriärerna för konsumtion av film har sänkts med tjänster som exempelvis Netflix. Men då en film som Goodbye Julia framträder är det fortfarande smärtsamt uppenbart hur okunniga och alltför trångsynta vi i väst är. Förutom att filmen utspelar sig i – ett ännu inte uppdelat, Sudan, en nation vi nästan aldrig har kulturell kontakt med, behandlar den ämnen som alltför få i väst tog någon större hänsyn till. Sättet regissören Mohamed Kordofani skildrar det spända inhemska läget på och hur motsättningarna mellan olika folkgrupper genomsyrar varenda fiber av vardagen, är oväntat effektivt vad gäller att öppna ögonen i övriga världen.

Problemet är att flera segment av berättelsen kräver en oerhörd kunskap i de ämnen som behandlas, något som gör att filmen framstår inkomplett många gånger om för oss som inte studerat sudanesisk historia i detalj. Då ett historiskt ämne behandlas brukar också en kontext etableras så att publiken kan få en behövlig utgångspunkt. Kordofani räknar iskallt med att tittaren är djupt införstådd med sudanesiska traditioner, samhällelig hierarki och normer – som för västerlänningar, framstår smärtsamt repressiva och trångsynta. Andra filmer som bjuder in tittaren till exotiska platser lyckas att gradvis sudda ut främlingsskapet och vagga in tittaren i den miljö som filmen utspelar sig i, detta sker aldrig i Goodbye Julia och en märkbar distans bibehålls genom hela filmen.

Filmens berättelse är – till skillnad mot ramverket och den politiska bakgrunden, oerhört simpel och traditionell där den nationella konflikten destilleras ned till ett fåtal karaktär som får representera de olika ideologiska intressena och rivaliserande synsätten. Det är synnerligen simpelt och drivs av en mycket sedvanlig saga om ånger, missförstånd och rädsla.

Det minst lika simpla och enkelspåriga hantverket får det hela att framstå rudimentärt och målmedvetet. Vad som uteblir och blir oerhört drabbande är bristen på någon som helst styrka, flera sekvenser saknar hetta och passion. När filmen efter ett tag vill skapa genuin spänning blir det hela fullkomligt odugligt då Kordofani skapat för mycket andrum som gör att tryckkokaren aldrig kan komma igång på allvar. Den grundläggande premissen har klassiska dramaturgiska hörnpelare som är närmast ofelbara men då Kordofani inte behärskar konsten att balansera mellan spänning, dramatik och samhällskritik kan inte ens denna solida struktur helt hålla samman. Ambition och vision är det sannerligen ingen brist på men Kordofani är inte tillräckligt erfaren som regissör för att förverkliga visionen.

Utöver det görs ett fatalt misstag då filmen väljer att accelerera sitt berättande genom ett förödande tidshopp som helt och hållet nollställer insatserna. Här inleds istället helt nya sidospår som aldrig kan engagera eller intressera som den inledande intrigen.

Goodbye Julia må ha visioner, men dessa lyckas aldrig komma över kullen och slå publiken med häpnad eftersom felsteg och en ovilja att förtydliga avgörande inslag ständigt hämmar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Kingdom of the Planet of the Apes – lysande

8 maj, 2024 by Elis Holmström

Kingdom of the Planet of the Apes
Betyg 4
Svensk biopremiär 8 maj 2024
Regi Wes Ball

Efter åtta filmer – då vi inkluderar den ursprungliga serien samt versionen från 2001, är Apornas Planet en filmserie med sällsynt historik. Dock betyder inte det att filmerna inneburit hundraprocentig kvalitet alla gånger. Förutom originalet från 1968 med vapenfetischisten Charlton Heston i huvudrollen, har serien haft oerhörda toppar och dalar. Men den moderna trilogin som inleddes 2011 välkomnade en klart jämnare och mer pålitlig kvalitet. Framförallt innebar filmerna en otrolig möjlighet för den – som alltid, underskattade Andy Serkis att briljera som filmernas mest centrala karaktär, apledaren Caesar.

Men i och med att den trilogin kom till sitt avslut 2017 verkade en fortsättning onödig och ointressant. Och då en fortsättning – till slut, annonserades var det inte mycket som verkade rätt. Matt Reeves – som regisserade de två föregående filmerna, hade lämnat för att arbeta vidare med sina diverse The Batman-projekt, detsamma för Serkis. Dessa två nyckelfigurer har istället bara figurerat som tillfälliga konsulter. Den aktuella regissören Wes Ball har inte heller mycket att stoltsera med, endast den fullkomligt menlösa Maze Runner-trilogin.

Tack och lov visar sig skepsisen vara obefogad. Kingdom of the Planet of the Apes är genomgående lysande. Även om den inte slussar in några större innovationer eller förändringar förstår Ball essensen av vad som gjort den moderna trilogin så pass lyckad. Det faktum att det finns tre solida filmer att stödja sig emot – inte bara narrativt, utan också visuellt och dramaturgiskt visar sig vara en stor tillgång för Ball. Istället för att försöka skapa en egen identitet som filmmakare kan han istället fokusera på att expandera och bevara det som visat sig vara så framgångsrikt. Samtidigt är det inte tal om någon hjärndöd repetition, istället väljer Ball och de tre manusförfattarna Josh Friedman, Rick Jaffa och Amanda Silver, att ta berättelsen många hundra år in i framtiden men ändå bibehålla flera viktiga anslagspunkter som stilfullt länkar ihop filmen med det som varit.

Genom att flytta berättelsen framåt lyckas projektet slå sig fritt ifrån alltför många jämförelser, istället inleds ett nytt kapitel som för berättelsen vidare mot nya och oerhört spännande möjligheter. Precis som förr får vi stifta bekantskap med en rad mycket uttrycksfulla och distinkta primater, där Owen Teague står i centrum som den unge men beslutsamme Noa.

Som brukligt används häpnadsväckande teknologi för att skapa fotorealistiska kreatur med mer uttrycksfullhet än ett antal av de skådespelare som kan stoltsera som Oscarsvinnare. Tekniken som redan var imponerade 2011 är nu än mer bländande, sättet päls och hud renderas är otroligt. I en tid då det blivit det nya svarta att avsky så kallad CGI är detta exemplet på hur makalös tekniken kan vara i rätt händer. Givetvis finns det sekvenser som kan katalogiseras som mer tveksamma, det gäller framförallt de scener då ett multum digitala karaktärer förekommer, men detta är en fullkomligt trivial kritik med tanke på mängden digitala bilder och hur hög klass de håller.

Men Kingdom Of The Planet Of The Apes är mer än bara en uppvisning i kostsam teknik. Till skillnad mot James Camerons Avatar-hybris finns här en solid och klassisk äventyrsfilm som mycket väl utnyttjar sin speltid på nästan 150 minuter. Just äventyrsaspekten har betydligt mer emfas än actionsegmenten, även om det givetvis finns gott om pulshöjande sekvenser. I grund och botten är detta en film med en klassisk berättarstruktur, där en lång fysisk resa går hand i hand med en emotionell där huvudpersonen genomgår en oerhörd förändring. Denna sorts äventyrsfilm har olyckligtvis blivit alltmer ovanlig och fått stå åt sidan för renodlad action där våldet och koreografin går före förundran att se fantastiska platser. Därför påminner filmen också väldigt mycket om den ursprungliga filmen från 1968, framförallt eftersom Ball introducerar en mer mysteriös aspekt. För där Caesar-trilogin hade en given slutdestination och få möjligheter att skapa mystik, lyckas Ball att återinföra en marginell gåtfullhet där publiken förblir intresserad av vad som kan tänkas vänta bakom nästa hörn.

Det enda genuina klagomålet är att filmen har en aningen stapplande start som känns onödigt trevande och stel. I övrigt finns det inte inte mycket att invända emot. Kingdom Of The Planet Of The Apes är ett sublimt äventyr som visar att den nästan sextio år gamla filmserien har ofantligt mycket mer att ge.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Kingdom of the Apes

Filmrecension: En doft av kärlek – ren äggröra med flera sidospår

3 maj, 2024 by Elis Holmström

En doft av kärlek
Betyg 3
Svensk biopremiär: 3 maj 2024
Regi Anh Hung Tran

Då den eviga diskussionen om vad som faktiskt kan kategoriseras som ”riktig film” – olyckligtvis, fortfarande pågår och stjäl uppmärksamhet från betydligt mer relevanta diskussionsämnen, kan dock frågan sannerligen ställas om Anh Hung Trans senaste film En Doft Av Kärlek. Frågan som sådan relaterar inte till någon undermålig kvalité eller frånstötande vision, istället är det den ohyggliga emfasen på matlagning som många gånger får en att undra om vi har att göra med någon bisarr två timmars version av Trädgårdstider, där Tareq Taylor serverar mat ackompanjerad av en pittoresk bakgrund.

För inte ens om vi kombinerade den lysande Ratatouille av Pixar, Lasse Hallströms Chocolat och den bedrövliga Burn med Bradley Cooper i huvudrollen, uppnår vi samma mängd sekvenser som består av gastronomisk kreation. Förvisso är filmen tilltalande rent estetiskt med ett varmt foto med sepia-ton och vacker scenografi kombinerat till att likna en tavla av Georges Seurat. Problemet är att det är substanslöst och menlöst många gånger om. Även om intentionen är att få publiken att salivera av den fantastiskt kaloririka maten måste det finnas en berättelse eller åtminstone karaktärer som är någotsånär intressanta. Och även om Juliette Binoche och exmaken Benoît Magimel har god kemi och erbjuder ett sansat och stilfullt samt återhållsamt skådespel, är personerna de gestaltar lika spännande som färdigstekta köttbullar på en blåsig bensinstation. Romansen mellan de båda- som är filmens egentliga kärna, är långtifrån engagerande eller övertygande. Trots att den basuneras ut i storslagna utläggningar om kärlek, och i metaforer för hur det kan jämställas med årstiderna, framstår inget som särskilt övertygande eller genuint romantiskt.

Berättelsen är i sin tur en ren äggröra med flera sidospår, som tycks vara av stor betydelse men glöms bort. Andra viktiga sekvenser – som är avgörande för karaktärsutvecklingen, påbörjas men varken slutförs eller uppmärksammas, något som gör att filmen känns fragmenterade, glömsk och närmast vilsen. Detta blir som mest drabbande i films sega final som känns som ett rent pulvermos – slarvigt, stressat och smaklöst.

Men det finns också något sympatiskt och behagligt i filmens helt opretentiösa och lättsamma hållning. Framförallt känns filmen välkomnande och som en enda massiv dessert som i små episoder tillfredsställer. Anh Hung Tran regisserar också det hela försiktigt och anspråkslöst utan någon cynisk agenda, utöver det injiceras otroligt försiktig humor som mestadels är effektiv. Denna oerhörda ödmjukhet och varma regi gör det hela betydligt mer trivsamt än det har någon rätt att vara.

Så trots en blek berättelse och ointressanta karaktärer lyckas Anh Hung Tran att få publiken att svälja det hela, även om det är en fråga om tomma kalorier.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik

Filmrecension: Boy Kills World – outhärdligt tondövt

3 maj, 2024 by Elis Holmström

Boy Kills World
Betyg 1
Svensk biopremiär 3 maj 2024
Regi Moritz Mohr

Gränslöshet och en total brist på hämningar kan vara nyckeln till oerhörd framgång. Se bara till den mästerliga Poor Things av Yorgos Lanthimos, en film som bryter mot alla tänkbara kutymer om vad som kan anses anständigt på film. Resultatet var fullkomligt häpnadsväckande och lyckades vara chockerande, motbjudande, roligt, medryckande och helt oemotståndligt.

Men även för filmer som – till synes, vill ge sken av att sakna spärrar och proportioner måste det existera osynliga barriärer som har förmåga att hålla locket på stormkokningen. Långfilmsdebutanten Moritz Mohr är uppenbart inspirerad, ambitiös, han önskar mer än något annat att skapa ett hyllningsprojekt till allt han håller kärt, däribland actionfilm, serietidningar och tv-spel. Det låter som en dröm för alla älskare av populärkultur – undertecknad inkluderad. Olyckligtvis är förhoppningen om att skapa en sprudlande och uppkäftig actionkomedi fullkomligt menlöst då genomförandet som bäst är inkompetent och som värst enerverande.

Det grundläggande konceptet har en och annan poäng, som självironi, stora doser humor, lätta satiriska inslag och en allmän cynism. Beståndsdelar som gör sig ypperligt i en film som önskar tänja på alla gränser, framförallt vad gäller att utsätta publiken för besinningslöst våld där alla tänkbara kroppsdelar avlägsnas och där blod målar varenda vägg. En idé har dock ett tak, oavsett hur ”sund” utgångspunkten må vara klarar ingenting av en vettlös repetition. Mohr visar sig inte ha någon som helst förståelse för att filmen är en ponny med endast ett ynka trick i bagaget. Istället varvas samma menlösa skämt och flamsiga nonsensmonologer om och om igen. Vad som inledningsvis känns härligt nonchalant blir snart provocerande och outhärdligt tondövt.

Efter en kort stund kan man ställa sig frågan om Boy Kills World är en blodig uppföljare till Måndag Hela Veckan med Bill Murray? Det skulle i så fall förklara varför filmen verkar ha hakat upp sig och basunerar ut scen efter scen som är omöjlig att skilja från det som just visades.

Snart liknar det hela en fyllefest, där alltför förfriskade människor spyr ur sig de mest infantila idéer, fullt övertygade om att det är det mest lysande som presenterats sedan persondatorn. Hela filmen blir snart en kaotisk lekstuga där ingen bryr sig om någonting, det är som att äntra ett dagis där föreståndarna ignorerar allt medan barnen river hela byggnaden.

Detta exemplifieras bäst av Michelle Dockery som efter succén med Downtown Abbey haft den ’’goda smaken’’ att göra en majbrasa av sin filmkarriär genom att medverka i bottenlöst skräp som The Gentlemen och Non-Stop. Men den Dockery som framträder här är ett praktexempel på ren och skär desperation, blicken och kroppsspråket ger otäcka associationer till skräckinjagande utpressningsfilmer där gisslan sammanbitet läser från ett manus och ber om att pengar skall skickas till ett specifikt konto. Men där Dockery bönar och ber om att terrorn skall upphöra, väljer den eviga rikspajasen Sharlto Copley att göra narr av hela skådespelaryrket med en insats som cementerar den sydafrikanska skådespelaren som en av millenniets sämsta aktörer. Vad Bill Skarsgårds insats anbelangar kan den bäst summeras som en grymtning, en död blick och någon oinspirerad karatespark.

Till och med de omtalade actionscenerna kvävs att den totala bristen på insikt att gränslöshet måste ha spärrar och ramar. För vad som erbjuds är en kavalkad av John Wick-doftande närstridsaction där benbrott och blod blir till en öronbedövande monoton symfoni som känns helt själlös. Det hela pågår alltför länge och saknar gnista och uppfinningsrikedom. Precis som övriga filmen blir snart de evighetslånga avrättningarna vitt brus som är omöjligt att ta hänsyn till.

Sedan har vi filmens final som bäst kan beskrivas som schizofren. Från att ha varit en utflykt till något lekland får Mohr för sig att plötsligt injicera lite mer svärta. Något som helt går i polemik med den rena clownshow som är övriga filmen. Detta blir den slutgiltiga indikationen på att det hela är ett enda långt urspårat – och uselt, skämt som borde ha stannat kvar på supfesten, inte förpesta biopubliken.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Spy x Family Code: White – lysande, en av årets mest underhållande filmer

26 april, 2024 by Elis Holmström

Spy x Family Code: White
Betyg 4
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Takashi Katagiri

Där västerländska popkulturella kolosser som Star Wars, Marvel eller Sagan Om Ringen ofta är monolitiska och upptar oerhört mycket medialt utrymme, och finns i det allmänna medvetandet, är anime betydligt mer fragmenterat. Flera skribenter gör också misstaget att tro att anime är ett brett paraply. Att Dragon Ball är detsamma som Attack On Titan och att anhängare av det ena automatiskt är det av det andra, mestadels för att de delar visuella egenskaper.

Inget kunde vara mindre sant, anime är betydligt mer nyanserat och brett. Den oerhörda mängden gör att det ofta uppstår en stor individualism, där flera projekt som går under radarn för många kan få slaviskt tillgivna fans.

Men det finns ett fåtal som kan ses som ledstjärnor. De senaste åren har nämnda Attack On Titan varit fanbäraren men i och med seriens avslut har ett par andra kandidater seglat upp som potentiella tronföljare. En av dem är Spy X Family, som tagit anime-världen med storm, detta genom sin oerhörda charm, minnesvärda trio huvudpersoner och vackra animation. Framförallt familjen Forgers dotter Anya har mer eller mindre blivit en ambassadör för hela animemediet i och med sina legendariska ansiktsuttryck och busiga påhitt.

Majoriteten av de filmer som baseras på animeserier har ofta var icke kanoniska. Förutom Jujutsu Kaisen 0 och Demon Slayer vill få stöta sig med den kontinuitet som existerar i de pågående tv-serierna. Detta gör att – förvisso underhållande, filmer som My Hero Academia World Heroes’ Mission aldrig känns särskilt meningsfulla, bara som en massiv parentes.

Spy X Family har dock till sin fördel att serien är något av en evighetsmaskin, det är korta episoder som sällan har någon större betydelse eller påverkan. Därför är en film utan vidare insatser – för den övergripande berättelsen, i det närmaste perfekt.

För briljansen med Spy X Family ligger i det löjligt simpla konceptet. Detta gör att filmen snabbt kan introducera premissen och karaktärerna för alla oinitierade. Gifta på låtsas-upplägget må inte vara originellt, men sättet det presenteras i serien – och även här, är lysande och så charmigt att det är omöjligt att inte se filmen med ett brett leende. Spy X Family är inte främmande för det sockersöta och rent banala, men få berättelser kan förmedla det med sådan oerhörd värme och humor. Tillsammans med de överdrivna gesterna och mimiken – som de flesta animefilmer omfamnar, blir resultatet en ren njutning.

Code: White lyckas också fånga essensen av allt det som gjort serien till ett sådant fenomen. För de inbitna fansen finns gott om ekon och referenser till de mest älskade scenerna från förr, men för dem som aldrig haft nöjet att spendera tid med familjen Forger väntar en förstklassig introduktion som kommer skapa omedelbar förälskelse i de fantastiska karaktärerna.

Tv-serien har alltid varit utrustad med strålande animation, till stor del hjälpt av den fantastiska designen, både vad gäller karaktärer och miljöer. Samarbetet mellan Wit Studio och CloverWorks ledde också till betydligt högre animationskvalité då arbetet kunde fördelas. Men för filmen har båda bolagen tagit nästa steg. Code: White är rent ljuvlig att se på, med silkeslen animation, knivskarpa linjer och – som alltid, fantastiska miljöer och maträtter som får det att kurra i magen.

Men mer än något annat är detta en oförskämt underhållande film som innehåller det mesta. Som familjeunderhållning är detta inget annat än briljant och sättet komik blandas med absurd action är sublimt.

Spy Family Code: White är fullkomligt lysande och en av vårens mest underhållande filmer. Det är bara att utbrista i ett massivt ’’Waku Waku !’’

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Anime, Filmkritik, Filmrecension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in