Elis Holmström

Scapegoat
Betyg 1
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Marcus Ovnell

I en scen från den fantastiska Batman Mask Of The Phantasm kraschlandar den titulära hjälten och hans ärkefiende Joker rakt ned i marken efter en intensiv strid i luften. Batman flåsar och stönar, Joker spottar ut blod ur munnen och säger att han för första gången inte kan komma på något vitsigt att säga. Ungefär så känns det efter att stiga ut från salongen då eftertexterna till Scapegoat rullar. Att finna orden för den apokalyps som utspelar sig i knappt 90 minuter är omöjligt.

Vad tanken med Scapegoat är går inte att säga. Inte är det att berätta en brottshistoria eller vara ett samhällskritiskt inlägg om gängkriminalitet. Manus består av en rad osammanhängande scener som är befriade från alla former av positiva adjektiv. I en tid då artificiell intelligens härjar fritt och en allmän farhåga om en gradvis ersättning av mänsklig kreativitet nalkas lyckas Scapegoat bli ett gott argument för varför maskiner bör få ta över författarskap. För inte ens en iskallt kalkylerande robot skulle kunna utsätta någon för det hutlösa skräp som publiken tvingas bevittna här. Berättarkonsten som visas upp borde skickas raka vägen till ett högsäkerhetsfängelse då den utför brott mot hela filmmediet med sitt hutlösa kaos och vanvett.

Om nu den så kallade berättelsen är av sällsynt usel kvalité är dialogen något som Folkhälsomyndigheten bör ta tag i med omedelbar verkan för att förskona det svenska folket från oåterkalleliga skador. Till och med det dravel som Hallmarks karaktärer häver ur sig är poetiskt under i jämförelse med detta. Överlag är det svårt att göra en anständig analys då filmen är en strukturell gyttja där ren och skär dynga sys ihop till att likna ett Frankensteins monster.

Därför är det inte konstigt att Marika Lagercrantz agerar som om hon är redo att inta klammerställning, för att rädda sig ifrån den ohyggliga krasch som väntar. Resten av skådespelarna har inte samma klarsyn och vandrar istället rakt ut på plankan och ned i vattnet där hajar väntar på middagen. Precis som allt annat i Scapegoat är det ingen idé att göra någon djupdykning eller förklara vad problemet är med skådespelet. Rötan är total vart man än tittar, om en Geiger-mätare medfördes i salongen skulle den utan tvekan implodera då mängden livsfarlig strålning som skjuts ut från bioduken är i paritet med härdsmältan i Tjernobyl.

Scapegoat är inte en film, det är en hälsofara. Någonstans mot filmens mitt har sinnelaget kollapsat, själen sugits in i biostolen och hoppet för framtiden försvunnit. Detta är ett överfall på filmkonsten som måste undvikas för alla som värderar sinnesfriden.

Stormskärs Maja
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 april 2024
Regi Tiina Lymi

Tanken är att göra en svepande, grandios och oerhört romantisk berättelse som spänner över flera årtionden. Rent spirituellt finns det flera paralleller med Jan Troells två
Wilhelm Moberg-adaptioner Utvandrarna och Nybyggarna. Förvisso utspelas inte Stormskärs Maja på andra sidan jorden men flera tematiska likheter är slående. Det är ett gift par som slåss mot omöjliga odds och där flera situationer prövar livhanken och där vardagen består av kolossala utmaningar. Förhållandet mellan de två huvudpersonerna är också central och blir det primära drivmedlet för berättelsen.

Många gånger om så kolliderar världsomskapande händelser med det vardagliga och skapar massiv friktion. Flera paralleller finns också till ett annat Troell-projekt, Maria Larssons Eviga Ögonblick, som fokuserade på en oerhört självmedveten och målinriktad kvinna som befann sig på en tid och plats som skydde både hennes ambitioner och kön. Även här har vi en huvudperson vars excentriska manér och tankegångar går emot det dåvarande samhällets normer.

Det låter som uppgjort för något storslaget, speltiden på nästan tre timmar understryker också de oerhörda visionerna. Men likt ett klassikt fuskbygge faller allt samman då gummit möter asfalten. För väldigt snart uppenbarar sig den faktiska filmen och dess olika attribut som visar sig vara av ohyggligt låg kvalité. Filmskapare har olika grader av precision och försiktighet då det kommer till att göra film. En del älskar att måla med bred pensel, andra föredrar en skalpell. Ingen av metoderna är rätt eller fel, det beror helt och hållet på i vilken kontext den tillämpas. Men Tiina Lymi som står som regissör har ett rekordartat klumpigt sätt att göra film på. Om vi bortser från att filmen är fullkomligt ointressant visuellt, att scenografi och kostym känns som hämtade från en bod på Skansen, är den övergripande regin förfärande inkompetent. Den livsviktiga romansen – eller de många viktiga nyanser som genomsyrar huvudpersonen, kan inte ens kallas amatörmässiga. Istället har vi att göra med ett handlag som inte ens skulle platsa på en mässa för gycklare. Lymi undviker allt det varsamma och subtila, varenda sekvens presenteras med ett burdust brölande. Personregin är mer eller mindre obefintlig, och då Lymi inte kan tygla filmen som hon vill tar hon till kreativt våld. Varenda beståndsdel av Stormskärs Maja är ihopsatt med en motorsåg och slägga. Istället för att ta sig tiden och låta berättelsen utvecklas naturligt så forceras ständigt händelseförloppet vilket resulterar i en film som känns ofokuserad och stressad. Den klippning som används är minst lika brutal, klippning av den bra sorten skapar flöde, ett liv och en sorts magnetisk kvalité. Detta är istället som att åka på en motorväg bestående av otaliga potthål, det skakar, gör ont och leder till en färd mer helvetisk än den Orfeus tvingades till.

Jag kan inte påminna mig en film som varit såhär rumphuggen och opolerad vad gäller berättarteknik. För att kompensera för bristen på det mesta får vi ett motbjudande soundtrack som gnäller och skär i öronen. Delar som är avsedda att vara intima och finstämda dränks av denna ljudtortyr som passar lika väl som huligantutor på en begravning.

Först i mitten av berättelsen lugnar det ned sig, där får sekvenser och personer lov att i alla fall andas. Då stabiliserar det hela sig en aning och blir högst mediokert men inte outhärdligt. Tyvärr så kommer Lymi på att detta inte går an och avrundar denna mer drägliga sekvens på ett förkastligt vis. Och då det emotionella vulkanutbrottet ska komma blir det endast en patetisk knallpuff. I filmens kanske viktigaste stund, som är menad att slita publikens hjärta i stycken, får vi se den mest skrattretande inkompetens jag sett sedan Rambo Last Blood försökte vrida om tårkanalen.

Amanda Jansson i huvudrollen gör sitt bästa för att skapa ett mångfacetterat och komplext porträtt av den inte helt enkla Maja. Men det hjälper föga då Tiina Lymi leker rövare och regisserar Jansson som om det hela vore ett utdraget skämt.

Stormskärs Maja må har episka kvalitéer men dessa avrättas kallblodigt av värdelös regi och ett allmänt hantverk som lämnar det mesta att önska.

The Settlers
Betyg 3
Svensk biopremiär 26 april 2024
Regi Felipe Gálvez Haberle

The Settlers är en av de mer konfunderade filmerna på länge. Det handlar inte om att berättelsen är abstrakt eller att filmen prövar tålamodet. Istället är det en rad kreativa beslut som får hjärnkontoret att försättas i lågor. Att göra western utanför de klassiska geografiska platserna verkar vara något av en mikrotrend för tillfället. Först med norska Upproret och nu The Settlers som utspelar sig i Chile och Argentina. Som alltid kan ett miljöombyte göra mirakel för en genre som kan uppfattas som aningen mossig. Men istället för att tillsätta egen krydda har regissören Felipe Gálvez Haberle valt att skapa en sorts hybrid där han kärleksfullt hyllar sina inspirationskällor. Detta innebär att det inte bara blir vinkningar till klassisk western utan även en udda referens till Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet.

Den övergripande stilen och dramatiken är dock som hämtad ur valfri film signerad Sergio Leone, framförallt hans dollar-trilogi med Clint Eastwood. Leones filmer ses ofta som den mest renodlade versionen av en westernfilm. Filmerna innehåller våld, dammiga småstäder, män med fantastiska mustascher och ett soundtrack som endast kan betygsättas som mästerligt. Men dollar-trilogin har också en allmän ton som drar åt det oseriösa och rent komiska, inslag som funkar utmärkt i en film där Clint Eastwood drar sin revolver snabbare än Lucky Luke. Med det är inget som bör förekomma i en film som i grund och botten vill berätta en oerhört allvarsam och mörk berättelse.

För berättelsen i The Settlers är av oerhört seriös natur, som undersöker det horribla massmordet på den nord- och sydamerikanska urbefolkningen. Därför uppstår en helt bisarr kontrast då filmen presenteras som ett dråpligt och pojkaktigt matinéäventyr där slagsmål, toxisk maskulinitet och en lättsam nonchalans omger hela filmen. Det visuella är minst lika förbryllande där allt presenteras som en 60-tals western i 4:3 format och ett oerhört sotigt foto som inte heller känns särskilt passande. Än mer otroligt blir det då det rent nostalgiska underhållningsvärdet ofta övervinner det oerhörda mörker som filmen vill lägga stor emfas på.
Denna märkliga underhållningsfaktor, tillsammans med en kort speltid, gör det hela än mer matiné-doftande. Först mot slutet försöker filmen att ändra skepnad genom att dra sig ifrån de utbrända western-klyschorna och göra något som istället påminner om ett detektivarbete. Här börjar filmen – äntligen, framstå som vuxen och målmedveten vad gäller att ta tag i den oerhörda synd som begicks mot urbefolkningen, där tortyr och folkmord ansågs fullt legitimt. Men då berättelsen verkar redo att förhöja sin dramatik är det hela slut.

Det är svårt att inte tycka om flera av segmenten i The Settlers, hela inramningen som kärleksfullt blickar åt de största av klassiker är inspirerande och som ett rent äventyr är det fullt godtagbart. Men då intentionen var att göra något fyllt med svärta kan det endast ses som en förvirring.

Vincent Must Die
Betyg 2
Svensk biopremiär 12 april 2024
Regi Stéphan Castang

Det går inte att undkomma att Vincent Must Die och den vanvettiga Dream Scenario av Kristoffer Borgli känns som tvillingsyskon som separerats vid födseln. Utgångspunkten och det allmänt vanvettiga genomförandet är närmast identiskt. Båda filmerna bygger på en helt osannolik premiss och genomsyras av så mycket ironi att det är svårt att veta om allting är ett enda långt skämt.

Dock finns den en avgörande faktor som gör Dream Scenario till en tolererbar och mestadels underhållande film, nämligen huvudrollsinnehavaren Nicolas Cage. Borgli förstod värdet av att använda Cage och dennes status – framförallt på diverse flamsiga internetforum, som ett vandrande skämt. Resultatet blev dock en film vars helt absurda manér faktiskt fungerade, även om den aldrig lyckades skaka av sig känslan att det hela var ett rent gimmickprojekt.

Vincent Must Die har inte samma försprång vad gäller tillgång till en skådespelare som ökar filmens vanvettsfaktor. Karim Leklou som axlar huvudrollen har inget överdrivet minspel eller någon hysterisk gestikulation. Överlag är hela filmen betydligt mer sober och tillknäppt än Borglis vansinne. Trots det finns det en uppenbar vilja att ackompanjera filmen med mörk komik som blandas med ren och skär galghumor. Tyvärr är filmens regissör Stéphan Castang alltför stel i sitt handlag, han saknar också lekfullhet vilket gör filmen ointressant. Förutom aspirationer att iscensätta kolsvart humor vill Vincent Must Die också vara en relativt effektiv skräckfilm. De skämmande inslagen är dock inte mycket mer lyckade än försöken till komik. Stunderna av brutalt våld är tama och det finns endast en sekvens som genuint äcklar, något som måste ses som ett fatalt misslyckande.

Balansen mellan trams och allvar är uselt avvägd och det hela framstår ofokuserat och slarvigt improviserat. Att göra en film med enda utgångspunkten att ha roligt är inte fel, men det bör finnas en vision – oavsett hur fånig den än må vara. Castang verkar istället bara kasta in diverse inslag för att fylla ut den alltför generösa speltiden på två timmar.

Endast i den aningen själlösa romansen mellan Leklou och Vimala Pons hittar filmen rätt. Plötsligt känns det hela någotsånär uppriktigt men framförallt hjärtligt. Dock är detta inte tillräckligt för att lyfta en film som är mållös, ofta tråkig och i slutändan totalt menlös.