• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Dumma Mej – spelet är över

1 juli, 2024 by Elis Holmström

Dumma Mej
Betyg 2
Svensk biopremiär 3 juli 2024
Regi Chris Renaud, Patrick Delage

Den förekommande idén att uppföljare endast kan vara bleka kopior i jämförelse med sina föregångare är en seglivad myt. Givetvis finns det filmserier som hade mått bra av att aldrig kunna stoltsera med mycket mer än ett inslag. Men många gånger om tillåter uppföljare filmskapare att förfina sitt hantverk och hitta nya sätt att ta sig an bekant material. Se bara till George Miller och dennes senaste Mad Max-filmer, Fury Road och Furiosa, som mer eller var perfekta inkarnationer vad gäller att förverkliga den ursprungliga visionen från 1979.

Och om en månad kommer även Pixars kassasuccé Insidan ut 2 till svenska biografer, en film som trots en långt ifrån originell berättelse ändå lyckas begeistra tittaren. Därmed finns ytterst få ursäkter för den buttre Gru och hans gula hantlangare. Även om det bara är två år sedan vi fick se Minioner: Berättelsen Om Gru, är det hela sju år sedan Dumma Mej 3, en ansenlig tid som borde möjliggjort stora doser inspiration och uppfinningsrikedom. Och då Illumination bjöd på en otrolig visuell resa med Super Mario Bros Filmen är förhoppningen att den fjärde delen skall kunna visa på kreativt mod.

Men allt det där visar sig vara förlorat, det finns en stor ironi kring det faktum att ett antal sekvenser klamrar sig fast vid diverse – designmässigt, hysteriska fordon. Än mer beklämmande blir det i en sekvens då ett av dessa muskedunder får akut soppatorsk, för inget kunde vara mer passande vad gäller att beskriva Dumma Mej 4.

Serien må ha skördat enorma ekonomiska framgångar och få kan nog ha undgått att någon gång ha exponerats för de gula lustigkurrarna kallade minioner. Trots det har Dumma Mej aldrig uppnått samma bejublade eller omhuldade status som andra framgångsrika animerade filmserier. Istället ter sig framgångarna snarare som ett resultat av ett besinningslöst bombardemang av effektiv marknadsföring och en oupphörlig mängd projekt som exponerar varumärket för allmänheten.
Där andra långtgående filmserier – som också kan kategoriseras som rena varumärken, fortfarande har potens och vitalitet, har Dumma Mej nu trätt in i ålderns höst.

De vanligtvis gapiga, fartfyllda och fåniga påhittigheterna må vara kvar men är numera så pass trötta, slitna och dammiga att man endast kan skaka på huvudet. Filmens regissörsduo, veteranen Chris Renaud och den betydligt mer oerfarne Patrick Delage, är i teorin intressanta då Renaud har vana från både den första och andra filmen, medan Delage är ny i spelet, något som borde innebära nya och handlingskraftiga tag. Så blir dock inte fallet då ingen av dem verkar det minsta intresserad eller road av projektet. De galna upptågen och det hurtiga tempot framstår endast som en falsk och desperat fernissa som endast önskar dölja hur totalt substanslös filmen är.

Istället för att kännas som en proper uppföljare med bastanta händelser samt rejäla kliv framåt, liknar detta något av de multum av urvattnade animerade tv-serier som bygger på älskade biofilmer – se Draktränaren. Det är en fullkomligt menlös berättelse som endast trampar vatten där allting kulminerar i menlösa sidospår som åsidosätter flera av de mer populära karaktärerna. Inte ens då filmen hittar komiska anslagspunkter, som ett snuskigt privilegierat par i en minst lika snofsig förort, blir det något annat än krampaktiga försök till humor.

Desperationen blir bara mer och mer uppenbar desto längre eländet löper, i tron om att variation och kaos skall rädda dagen introduceras mer och mer larviga segment som endast rör till en redan osammanhängande film. Inte ens på ett tekniskt plan är filmen vidare intressant, efter färgexplosionen med de två rörmokarna är detta ett trist steg tillbaka med blek karaktärsdesign, trista miljöer och ytterst vardaglig presentation.

Renaud och Delage försök att hålla skenet uppe som om allt är under kontroll blir snart plågsamt. För inga trollkonster på planeten kan dölja det faktum att spelet är över. Dumma Mej 4 signalerar att nästa anhalt för filmserien är begravningsbyrån, såvida konkret nytänkande inte kan infinna sig med osannolik fart inför nästa del.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Insidan Ut 2 – bästa Pixar-filmen på år och dagar

18 juni, 2024 by Elis Holmström

Insidan Ut 2
Betyg 4
Svensk biopremiär 17 juli 2024
Regi Kelsey Mann

Pixar har idag kapacitet att producera ett antal filmer per år, dock passerar det ansenlig tid mellan studions renodlade uppföljare. Det är nästan tio år sedan den första Insidan Ut hade premiär och tog världen med storm. På många sätt var Insidan Ut ett fulländat Pixar-projekt som visade upp studions starkaste sidor; otrolig visuell färdighet, minnesvärda karaktärer och en berättelse vars patos kunde tina upp hjärtat hos den mest cyniska och hårdhudade.

Men sedan Insidan Ut har Pixar stapplat förvånansvärt många gånger. Även om filmer som Coco och Soul har bjudit på oerhört goda filmupplevelser har de ändå inte lyckats nå upp till de himmelska nivåer som de mästerverk Pixar tidigare erbjudit, exempelvis Toy Story 3 eller Ratatouille. Och efter de senaste årens dugliga men aningen färglösa projekt är det således dags att gå tillbaka till en säker hamn i och med Insidan Ut 2.

Och Kelsey Mann, som gör sin debut som långfilmsregissör, ödslar ingen tid på att påminna om vad som gjorde den första filmen till en sådan klassiker. Från första rutan kastas vi in i en hektisk, glad och färgsprakande scen som på ett härligt överentusiastiskt sätt introducerar de färggranna och oerhört distinkta karaktärerna från den första filmen. Det finns en påtaglig energi samt glädje över att vara tillbaka i en värld som bara kan beskrivas som Pixars mest innovativa, men också mest abstrakta. Sättet den ordinarie vardagen kolliderar med jättelika fantasilandskap är precis lika genialiskt som harmoniskt.

Få filmer har lyckats skildra något så pass abstrakt som vårt mänskliga känsloregister som Insidan Ut. Även om konceptet att visualisera saker som ilska, sorg och glädje må låta simpelt är det en helt annan sak att iscensätta det med sådan fingertoppskänsla som både den första filmen och nu uppföljaren demonstrerar. Här finns scener som snillrikt lyckas hitta rätt i oerhört vuxen tematik som utanförskap, ängslighet, grupptryck och otillräcklighet. Det är omöjligt att inte känna sig träffad och genuint berörd då Mann med kirurgisk precision lyckas återskapa autentiska känslor av skam och prestationsångest, något en rad prisbelönta dramatiker hade offrat sina själ för att kunna visualisera lika skickligt som här.

I Pixars bästa uppföljare får älskade bifigurer från föregående episod nya strapatser att handskas med, samtidigt som de också får mer tid i rampljuset. Denna struktur följs till punkt och pricka här, denna gång får de karaktärer som tidigare fick spela andrafiol stå i centrum och addera komik men också oväntat potenta tankar om livet.

Det hela må låta allvarsamt men Pixar samt Kelsey Mann vet hur ett riktigt äventyr skall iscensättas. Insidan Ut 2 har ett tempo som skulle få elitidrottare att protestera, speltiden på knappt 100 minuter går i en rasande fart, filmen är fullkomligt skoningslös vad gäller andningspauser. Många gånger känns det som om den kreativa dammen har brustit och publiken dras med i en flodvåg av uppfinningsrikedom och skaparglädje. Då studions numera perfekta teknologi också visualiserar makalösa miljöer och obeskrivligt uttrycksfulla och levande karaktärer kan man inte undgå att tappa andan. Flera scener når ohyggligt höga höjder där extasen och maxbetyget är inom konstant räckvidd.

Så vad är det egentligen som hindrar Insidan Ut 2 från att kunna tituleras som fulländad? Trots att flera tillfällen orsakar sällsynt extas och glädje går det inte att undkomma att filmen inte lyckas avancera konceptet, något de allra bästa Pixar-uppföljare alltid gjort. Mycket av filmens effektiva patos är fortfarande förankrat i det vi fick se för nästan tio år sedan och slutklämmen känns tyvärr som en ren och skär repris. Där andra uppföljare hittar nya sätt att bredda och fascinera, med ny tematik och berättelser som ständigt rör sig framåt, är Insidan Ut 2 fortfarande fast i de mallar och strukturer som etablerades av dess företrädare.

Toy Story 3 fick en hel värld på knä genom ett av de mest drabbande avsluten i filmhistorien men avslutet i Insidan Ut 2 blir närmast ett antiklimax. Men är detta tillräckligt för att distrahera från det faktum att filmen bjuder på en sällsynt extatisk åktur? Knappast, få filmer lyckas entusiasmera och inspirera som Insidan Ut 2, och då allt är sagt och gjort måste det kategoriseras som den bästa Pixar-filmen på år och dagar.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Insidan Ut 2, Pixar

Filmrecension: The Watchers – förutsägbart och uselt platt

9 juni, 2024 by Elis Holmström

The Watchers
Betyg 1
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Ishana Shyamalan

Bruce Springsteen sjöng i den fantastiska Long Time Comin’ att om han hade en enda önskan i denna gudsförgätna värld skulle det vara att ens synder borde förbli ens egna och inte ärvas av ens barn.

Tyvärr har denna önskan inte slagit in vad gäller Ishana Shyamalan dotter till den numera ökände M. Night Shyamalan. Det skulle kunna skrivas minst ett dussin avhandlingar om hur problematisk och påträngande nepotismen är inom den västerländska filmindustrin. Nu senast menade Maya Hawke – dotter till Ethan Hawke och Uma Thurman, att hennes karriär – med största sannolikhet, inte hade varit densamma utan sin glansiga genpool och sina föräldrars förmåga att öppna dörrar.

Hela den där diskussionen är dock irrelevant då det kommer till att faktiskt förstå vad som lett till det inferno som är The Watchers, en film som kan stoltsera med ett antal världsrekord i att vara sämst inom det mesta. Ishana Shyamalan har inte bara försökt följa i sin fars fotspår, hon efterapar och imiterar ned till minsta beståndsdel. Om det nu varit så att M. Night Shyamalan hade varit en filmskapare i världsklass hade det inte varit fel att aspirera till samma nivåer. Men den beskrivningen av M. Night figurerar bara i någon parallell verklighet där Taylor Swift spelar inför tomma arenor.

Det skall dock sägas att Ishana är sin far upp i dagen, vilket förvisso inte är något att vara stolt över vad filmskapandet anbelangar. Precis som hos pappan är hennes filmskapande ett rusande tåg där slutdestinationen är ett bottenlöst hål. Att hålla Ishana ansvarig för den tortyr som M. Night utsatte mänskligheten för med filmer som The Village och Lady In The Water vore inte rätt, men då hon frenetiskt önskar emulera detta groteska filmskapande blir alla försök till tålamod eller förståelse grusade.
För det finns sannerligen inte mycket som skiljer denna film från nämnda makabra skräp. Det här inte en film, det är ett kaos, en hord av ilskna tjurar som river allt i sin väg. Trots att filmen bygger på en litterär förlaga – som i teorin borde kunna stabilisera inkompetensen och skänka filmen en resonlig färdplan, framstår hela projektet som någon form av pervers improvisation där man endast följer första – och sämsta tänkbara, idé och hoppas att det funkar.

Att berättelsen har samma odör som surströmming kunde kanske – kanske, ha accepterats om det fanns en stabil personregi, gott skådespeleri eller dugliga skräckmoment. Men filmens unkna story liknar en gudagåva då filmens övriga inslag och aspekter presenteras. Foto, musik och klippning är så pass amatörmässigt att man kan fråga sig om det är ett första utkast för ett studentprojekt. Allt som serveras är lastgammalt dravel som är både förutsägbart och ynkligt platt. Skräckmomenten är lika erbarmliga och kunde utan större problem ha använts för att ersätta sömnpiller.

Och precis som Shyamalan den äldre har Ishana en slapphänt och nonchalant registil där hon låter allt och alla klara sig själva. Det kan inte beskrivas som något annat än iskallt förakt för allting. Skådespelarna driver runt som en bunt vilsna dagisbarn och verkar inte ha en aning om vad de skall göra, detsamma gäller för ett antal scener som endast kan klassas som menlösa då de inte gör ett jota för att avancera berättelsen.

Just skådespeleriet befinner sig dock på en sådan unikt usel nivå att det skulle vara kriminellt att inte nämna det. Dakota Fanning ser ut som om hon just fått veta att hon skall ha ett möte med elektriska stolen efter inspelningen, hon bjuder på ett skådespel som får marionettdockor att framstå uttrycksfulla och levande. Sedan har vi tre osannolikt usla prestationer från Georgina Campbell, Oliver Finnegan och Olwen Fouéré som alla förtjänar en stående utmärkelse för sällsamt kasst agerande.

Men det mest ohyggliga är att Ishana Shyamalan inte bryr sig, det kaos hon själv orsakat får bara leva runt, det görs inte ens ett tafatt försök att vända skutan från total undergång. Allting får bara lov att vara en penibel cirkus av dårskap. Alla tecken på att slutet är nära bekommer inte Ishana Shyamalan, hon har beslutat sig för att skapa Titanic, ja, i alla fall den delen där båten träffar isberget och sjunker till havets botten.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Filmkritik, Filmrecension, Skräckfilm

Filmrecension: Konvojen – hopplöst rostig och menlös historia

6 juni, 2024 by Elis Holmström

Konvojen
Betyg 2
Svensk biopremiär 7 juni 2024
Regi Henrik Martin Dahlsbakken

Om det finns en tidsperiod i behov av genuin vila från att representeras på film är det perioden 1939-1945. Förvisso fortsätter vi motta fantastiska filmer som nyttjar dessa mörka och traumatiska år mycket väl i sitt berättande, nu senast The Zone Of Interest. Men det går inte att bortse från att andra världskriget är den mest överexponerade historiska era som finns vad gäller att förekomma i diverse kulturella uttryck.

Konvojen av Henrik Martin Dahlsbakken försöker skänka ett någotsånär annorlunda perspektiv genom att fokusera på de norska civila kvinnor och män som spelade en avgörande roll för att axelmakterna skulle falla. Det faktum att vi har att göra med norska karaktärer differentierar det hela en aning mot de mängder av amerikanska soldater som vanligtvis får stå i rampljuset. Men varken språket eller miljöombytet visar sig spela någon som helst roll eftersom Konvojen ständigt drar sig till att vilja presentera sig på samma sätt som någon av sina otaliga amerikanska motparter.

Att filmen känns som en enda lång tangent på den menlösa Tom Hanks filmen Greyhound må vara en sak, berättelsen och kampen mot oövervinneliga odds känns närmast som en karbonkopia av nämnda film. Dock kan en film men snarlika attribut differentiera sig genom att välja alternativa berättartekniker. Om Dahlsbakken insett de budgetära begränsningarna och gjort om filmen till ett oerhört tätt kammardrama, där båten blir till ett fängelse, där manskapets skepsis, hopplöshet och rädsla hade fått stå i filmens imaginära för, hade Konvojen kunnat bli en unik upplevelse som utmärkt sig i denna överbefolkade genre. Men mer än något annat vill Dahlsbakken leka Christopher Nolan och imitera dennes geniala Dunkirk, med storslagna strider i luften och ett soundtrack som är den värsta sortens Hans Zimmer-plagiat. Tyvärr är drömmen att skapa en norsk motpart lika lyckad som vårt kära grannlands cyklar.

Det hela är en hopplöst rostig och menlös historia som inte har en uppfinningsrik fiber i sig. Förhoppningen om en intim karaktärsstudie med levande karaktärer vars stridiga motiveringar kunde skapat en oerhörd intensitet slås i spillror då mannarna ombord är lika levande som båtens skrov. Karaktärerna är livlösa bultar som förs in i urfrästa hål, de fyller endast en ytlig funktion och är varken minnesvärda eller levande. Prövningarna som fartyget stöter på är också helt utan spänning, förutom en och annan explosion och skrikande karl är det lika dramatiskt som sovtimmen på ett dagis. Och de få möjligheterna till att skapa friktion inom besättningen förs bort illa kvickt för patetiskt enkla narrativa lösningar.

Då filmen väl fått upp någon som helst ånga är det hela slut i ett av de mest snopna avsluten på lång, lång tid, något som får en att fråga sig vad tusan som var meningen med något av det här?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt Taggad som: Andra världskriget, Filmkritik, Filmrecension, Konvojen, Norge

Filmrecension: Bad Boys: Ride Or Die

6 juni, 2024 by Elis Holmström

Bad Boys: Ride Or Die
Betyg 1
Svensk biopremiär 5 juni 2024
Regi Adil El Arbi, Bilall Fallah

Efter den kriminellt underskattade TV-serien Ms. Marvel, som introducerade en av de mest inspirerade superhjältarna på år och dagar, såg det ljusare ut för regissörsparet Adil El Arbi och Bilall Fallah, som båda var involverade i serien som producenter och regissörer till ett par avsnitt. För där Ms. Marvel var lysande var deras arbete med den senaste Bad Boys filmen – kallad For Life, inget annat än horribelt. Nu fanns det förvisso inte mycket nytt att uppröras över då vi har att göra med en filmserie som ständigt befunnit sig på bottennivå.

Dock hade världen varit förskonad från filmserien i nästan två decennier när den tredje filmen anlände 2020 och påminde om varför det långa avbrottet varit för allas bästa. Tyvärr har ingen av upphovsmännen tagit hänsyn till publikens välmående denna gång vad gäller att dra ut på tiden mellan filmer. Och förhoppningen om att Ms. Marvel skulle ha fungerat som ett avstamp för något bättre grusas totalt.

Bristerna, tillkortakommandena och den rekordlåga kvalitén som visas upp här är dock inte någon större överraskning. Ännu en gång handlar det om en film som utrustats med ett miserabelt manuskript som verkar vara skrivet av ett par fnissiga tonårskillar efter ett par glas starksprit för mycket. Det är som ett enda stort vuxendagis där mogna män och kvinnor förnedrar sig själva – och publiken, med pinsam dialog som ogenerat spyr ur sig pubertalt nonsens som knappt var uthärdligt för trettio år sedan, än mindre idag.

Där andra filmserier försöker att hitta nya infallsvinklar men ändå bibehålla delar av sitt DNA – som gjorde dem framgångsrika för decennier sedan, väljer Bad Boys: Ride Or Die att envetet och tjurskalligt stå kvar i något som endast kan beskrivas som medeltiden. Att Martin Lawrence och Will Smith verkar finna upplägget och materialet hysteriskt underhållande må vara en sak, men att det inte görs någon tillstymmelse till att uppdatera exempelvis actionscenerna eller addera karaktärer samt skådespelare – gärna med förmågan att agera, är hårresande. Hela filmen är som en levande klyscha, precis allting framstår unket, gammalt och som ett rent hafsverk. Önskan att binda samman händelser från föregående filmer är totalt misslyckad då ingen – som inte utrustats med ett fotografiskt minne, kan minnas något av innehållet förutom explosioner, biljakter och allmän idioti.

Men där del 1 – 3 i alla fall haft något att erbjuda vad gäller öronbedövande action är Ride Or Die ett fiasko av så stora proportioner att ett dussin flygfält inte skulle räcka för att husera den. Vad som erbjuds är av så låg kvalitet att källarplanet står högt i kurs i jämförelse. Det mest drabbande problemet med actionscenerna är – ja, förutom avsaknaden av god koreografi, ideér eller allmänt sunt förnuft, filmens två klippare Asaf Eisenberg och Dan Lebental. Filmen är redigerad som något som kan hittas på pysselavdelningen hos närmsta förskola. Så fort det blir dags för dragna pistoler inleds den mest hysteriska och odisciplinerade klippning jag skådat sedan Iron Maiden konsertfilmen Death On The Road, som orsakade epileptiska anfall. Många gånger verkar det som om Eisenberg och Lebental tävlar om vem som kan klippa ihop det så snabbt och slarvigt som möjligt.

Utan bra action, någorlunda vettiga komiska repliker från Martin Lawrence – som tidigare kunde dra på smilbanden åtminstone en gång, är allt som återstår en kolossal skrothög. Mest utmärkande blir dock Will Smith som efter incidenten med Chris Rock på Oscarsgalan för snart två år sedan fått se sin karriär bli stympad. Smith är numera bara en skugga av sig själv, även på vita duken, självförtroendet, hjälteleendet och karisman är dämpad, sammanbiten och inte det minsta naturligt längre. Dock kan man fråga sig om orsaken till detta är skammen av att ha skämt ut sig inför ett antal miljoner tv-tittare eller sin medverkan här?

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Sida 34
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Skönheten av Inger Edelfeldt

Skönheten Författare ISBN … Läs mer om Skönheten av Inger Edelfeldt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in