Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Snövit – trist manus och fegt

by

Snövit
Betyg 2
Svensk biopremiär 19 mars 2025
Regi Marc Webb

I grund och botten borde Disneys nyversion av Snövit vara en bagatell. En enkel barnsaga om medkänsla och värdet av sympati kontra egoism och fåfänga. Men i ett högerpolitiskt klimat, som ser rött för det mesta, har Snövit blivit till ytterligare ett offer för det våldsamma och hopplöst menlösa orangea kulturkrig som utkämpas i det stora landet i väst och som alltmer börjar få fotfäste i Europa. Detta tröttsamma ståhej visar sig dock vara lika opåkallat som idiotiskt då Snövit – precis som majoriteten av Disneys nyversioner vi fått se de senaste åren, visar sig vara både harmlös, traditionell men framförallt ointressant.

Disney är sedan länge experter på att skapa mallar och traditioner som ogärna bryts. Det gäller såväl kvalitet som metodik och utförande. Oavsett om det varit Askungen eller Den Lilla Sjöjungfrun som görs om till spelfilm har mönstret varit lika tydligt som förutsägbart. Det är en astronomisk budget, en progressiv och inkluderande ensemble samt ett antal tillägg vad gäller berättelsen. Resultatet har ofta varit splittrat med filmer som inte klarar av balansgången mellan nostalgi och att förtydliga sitt existensberättigande.

Detsamma gäller Snövit fast här framträder en rad andra problem. I huvudsak beror dessa på regissören Marc Webb vars fortsatta aktivitet som regissör är genuint överraskande med tanke på det kolossalt ointressanta dravel denne stått bakom. Det faktum att Webb är ansvarig för att ha torpederat Spider-Man till den graden att Sony behövde krypa till korset och göra upp ett komplext filmrättighets-avtal med Disney säger det mesta.

Och Webb har inte lärt sig sin läxa efter att ha fått se sin karriär förvandlas till en ren parentes. Precis som med sina hopplösa Spider-Man filmer har Webb en obehaglig kyla som regissör vilket gör även de mest uppriktiga scener stela och mekaniska.

Där andra regissörer, filmmakare och skådespelare har en närmast religös kärlek till det klassiska Disney hanterar Webb detta som ett jobb bland alla andra. Det finns ingen som helst inspiration eller spjuveraktig uppfinningsrikedom vad gäller att överföra Disneys kanske mest klassiska animerade klassiker till att nu bli spelfilm. Allting sker efter en redan utstakad mall där Disney – med sina ohyggliga ekonomiska tillgångar, kan anställa några av de bästa hantverkarna och artisterna på planeten. Detta gör att Snövit många gånger om innehåller makalösa element.

Se bara till den legendariska kostymdesignern Sandy Powell som står bakom filmens kostymer, oavsett om det är färggranna prinsessklänningar eller hotfulla munkkåpor finns en häpnadsväckande känsla för detaljer. Detsamma gäller scenografin som känns minutiöst välarbetad och klassisk. Problemet är att Webb inte har en aning hur han skall foga ihop de olika pusselbitarna. För även om enskilda komponenter är förstklassiga blir den slutgiltiga produkten en röra där ingenting vill gå samman utan stor ansträngning. Det faktum att filmen använder ett foto med en skärpa så vass att det kan misstas för en skalpell gör att de makalösa kostymerna och vackra miljöerna ter sig rent syntetiska och i värsta fall plastiga. Det påminner snarare om en turistvideo från Disneyland än en suggestiv och medryckande äventyrsfilm. Denna visuella schizofreni slår också hårt mot alla de karaktärer som är beroende av digitala specialeffekter, de legendariska sju dvärgarna framkallar kalla kårar och horribla associationer med den fasansfulla Robert Zemeckis filmen Polarexpressen, där publiken tvingades gå igenom den kusliga dalen med karaktärer som liknade rena skräckfigurer. Att Webb inte har förstånd nog att förstå de visuella behoven är bara början på den skakiga resan.

Trots de högljudda ropen från rabiata internetprovokatörer visar sig Snövits faktiska berättelse och tematiska innehåll vara lika politiskt som en busstidtabell. Detta gör att mycket av den banala naiviteten från originalet återstår, något som gör att flera aktörer inte ges någon möjlighet att visa på den bredd de faktiskt besitter. Huvudrollsinnehavaren Rachel Zegler, som fått utstå kopiösa mängder motbjudande nätangrepp och kränkningar, har kvar sin makalösa sångröst och pondus som gör att sekvenserna då filmen förvandlas till en renodlad musikal inte framstår fånigt svulstiga eller melodramatiska. Men då det inte sjungs är Zegler sadlad med en karaktär som är lika spännande som tapetklister. Även om Snövit denna gång har aningen mer agens i berättelsen har det inte gjorts tillräckligt många revideringar för att göra karaktären särskilt intressant, än mindre relevant för år 2025. Därefter har vi Gal Gadot, här lyckas Webb – för en stund, använda Gadots stela och – överlag, ruttna skådespel till sin fördel, han gör sekvenserna med Gadot till en form av syrlig komik där karaktärens diaboliska attribut skruvas upp till komiska proportioner. Tyvärr kan detta inte tyglas länge nog och då Gadot brister ut i sång eller några som helst försök att agera mer seriöst är det som att se Hindenburg krascha. Och de fåtal tillägg som gjorts i berättelsen tjänar bara till att dra ut på filmen och få den att tappa sitt tempo, något som gör den sista tredjedelen ovanligt sömnig.

Snövit må ha komponenter värdiga att åka förstaklass till filmhimlen, men de är sadlade med en talanglös regissör, ett trist manus och en allmän feghet vad gäller att verkligen förnya och skaka om berättelsen.

Filmrecension: William Tell – praktfiasko

by

William Tell
Betyg 1
Svensk biopremiär 14 mars 2025
Regi Nick Hamm

Man kan skriva åtskilliga doktorsavhandlingar om den mardröm som är regissören Nick Hamms senaste film, men ödet säger det bäst. Mitt i den makabert gräsliga filmupplevelse som är William Tell får projektorn nog och slutar fungera, tyvärr sker det mot filmens klimax och inte innan visning. Det hade förskonat oss alla från ett praktfiasko bortom alla normala proportioner.

Nick Hamm och dennes filmografi är långtifrån imponerande – för att uttrycka det milt, det är en salig blandning av identitetslöst mög som är omöjligt att komma ihåg. För vem minns den ’’mästerliga’’ The Hole eller den minst lika ’’oförglömliga’’ Driven…
Att resultatet inte är av särskilt hög kaliber är därmed inte överraskande, men att en genuint episk bottennivå nås på nolltid är en annan historia. Dock går det att ana ugglor i mossen mycket tidigt, filmens utseende lämnar en andlös, och inte på grund av de vackra alplandskapen – det enda som överhuvudtaget kan beskrivas som drägligt associerat med filmen. Foto och allmän presentation är mer eller mindre identisk med det tyska metallbandet Rammsteins musikvideo till sin singel Dicke Titten – vars titel vi inte översätter med hänsyn till anständighet. Det är gränslöst plastigt, överdrivet, för att inte säga fult, inte blir det bättre av katastrofalt dålig kostym och smink, som måste inhämtats från utförsäljning på Buttericks butik på Drottninggatan. Här är det lösskägg som inte ens går hem på julafton och peruker så fula att publikens pupiller fattar eld, kostymerna är i sin tur lika gräsliga som de är billiga.

Tyvärr är detta bara början. William Tell nöjer sig inte med att se ut som en mardröm på steroider, varenda beståndsdel som associeras med sunt filmskapande har förvrängts och gjorts om till något hemskt. Berättartekniken är, trots en banalt simpel berättelse, anskrämlig. Hamm kan inte ens skapa sekvenser som känns det minsta sammanhängande, än mindre engagerande. Dock spelar det ingen roll, filmens karaktärer – eller rättare sagt skyltdockor, är alla en samling pappskallar som är lika ointressanta som de är patetiska. Oavsett vem vi får möta besitter de endast egenskaperna att skrika som huliganer, grymta eller flaxa med armarna. Skådespelet är av så ofattbart usel kvalité att inga ord räcker till, danska Claes Band i huvudrollen gör dock ett utmärkt jobb i att imitera en brölande köksfläkt vars drönande ljud kan driva buddhistmunkar till vansinne. Andra inblandade, som Connor Swindells och Emily Beecham, kan utan problem söka sig till professionella karriärer som riksclowner efter sina insatser här. Filmens enda två respektabla aktörer Ben Kingsley och Jonathan Pryce ser så desperata ut att man kan undra om de medverkar under allvarliga former av hot.

Eländet har dock inga gränser, då källarplanet verkar vara nått fortsätter filmen gräva sig raka vägen ned mot jordens inre. För när vi inte behöver uthärda skådespel som förlöjligar hela yrket eller skandalös inkompetens, vad gäller generella regler för filmskapande, så har vi dialogen. Den fullkomliga smörja som verbaliserar sig borde få FNs säkerhetsorgan att dra öronen åt sig. Det är teatral rappakalja som framförs helt utan entusiasm. Efter ett fåtal meningar borde biografens brandlarm utlösas för att rädda den intet ont anande publiken.

För varje sekund som går uppenbarar sig något än hemskare, däribland actionscener som befinner sig mellan det förunderligt usla och rent bisarra, brandtal som är så usla att de orsakar panik. Men mer groteskt än något annat är trots allt filmens gravallvarliga uppsyn, där humor och självdistans sedan länge har sprängts i småbitar. Projektet är fundamentalt oseriöst i hur den ser på sin publik, mer exakt som en bunt fullkomliga idioter, villiga att uthärda vilken smörja som helst.

William Tell lyckas dock med att uppfylla en bisarr paradox, att manifestera skit i sin renaste form. Detta är kort och gott fruktansvärt.

Filmrecension: Det heliga trädets frukter – imponerande

by

Det heliga trädets frukter
Betyg 4
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Mohammad Rasoulof

I de situationer då produktioner skett under stora svårigheter eller uppförsbackar brukar resultatet sällan vara felfritt eller utan skavanker. Men trots att regissören Mohammad Rasoulof tvingats skapa filmen under stort hemlighetsmakeri för att undkomma den auktoritära regimen i Iran, samt fly landet med ett antal av sina skådespelare efter en arresteringsorder, är slutresultatet genuint imponerande. Det finns inga kompromisser trots de oerhörda omständigheterna.

I en tid då det hetsigt diskuteras kring mer anslag för film och behovet av mer pengar för produktioner i allmänhet visar Rasoulof att en regissör som förstår begränsningarna och kan anpassa sitt omfång också kan skapa stordåd. För även om inspelningen skett under påfrestningar lyckas Det Heliga Trädets Frukter framstå mer komplett, genomtänkt och förfinad än ett antal andra filmer som kunde stoltsera med att vara nominerade till en Oscar för bästa film. Framförallt finns här ett politiskt mod och en subtil precision vad gäller att förmedla djup och argsint samhällskritik. Detta görs genom den grandiosa men samtidigt oerhört intima berättelsen. Där andra narrativ börjar småskaligt och rör sig mot något större, i filmer som nyttjar historiska händelser vill berättelsen oftast kulminera vid de essentiella historiska ögonblicket, gör Rasoulof motsatsen och bryter istället ned sin berättelse till att bli mer och mer koncentrerad utan att glömma bort den historiska kontexten.

Den fasansfulla misshandeln av Mahsa Amini, som senare resulterade i hennes död och ledde till de oerhörda protesterna, blir den stora katalysatorn för att skapa starka störningar inom den familjedynamik filmen centrerar kring. Det snillrika i att spegla de historiska protesterna genom ett mikroperspektiv gör att den auktoritära terrorn kan förmedlas genom en vardag som även för oss i väst blir någotsånär bekant. Snart blir propagandan, våldet och de allmänna övergreppen på befolkningen inte bara något som sker på tv-skärmar och mobiler. Den toxiska osanningen blir snart ett gift som sakta men säkert förtär relationerna.

Sättet splittringen och uppvaknandet skildras hos familjens två döttrar är klarsynt och oerhört stilfullt, här skapas en fascinerande generationskonflikt där ungdomen – som genom modern teknik kunnat se bortom lögnerna och förvrängningen av verkligheten, börjar se sina föräldrar som främlingar som vägrar släppa taget om uppfattningar som aldrig var sanna. Här exponeras också publiken för filmens fantastiska ensemble som alla erbjuder ett naturligt, dedikerat och prestigelöst skådespel. Det är också imponerande hur pass visuellt kompetent projektet är. Genom ett färglöst foto och en mycket geometrisk komposition skapas en film som också visuellt återger den inrutade och tryckande tillvaron i Teheran.

Allegorierna till terrorstatens hämmande effekt blir än mer potenta i filmens andra halva då Rasoulof fortsätter att stänga bländaren och minska omfånget. Då blir ett relativt simpelt besvär till en snara runt halsen, något som blir en fantastisk representation för hur det triviala i händerna på tyranni blir till ett vapen lika farligt som batonger. Detta leder i sin tur fram till filmens fantastiskt nervpirrande final som är så pass laddad och spännande att hela biosalongen tycks vara berövad från syre. Här finns också flera paralleller med den ryska filmen Återkomsten regisserad av Andrey Zvyagintsev, även den ville studera effekterna på familjen av ett repressivt samhälle och hur politiska misslyckanden och makthunger mer eller mindre utplånat samhället och dess medborgare.

Turerna kring produktionen för Det Heliga Trädets Frukter må ha varit lika dramatiska och upprörande som det innehåll vi upplever i filmen. Men trots det lyser den faktiska filmen. Även om det finns vassa kanter och strukturella fel som hade kunnat rättats till för en helt fulländad upplevelse är detta en otroligt imponerande film, både vad gäller det dramatiska handlaget men också vad gäller att kontextualisera och belysa modern historia.

Filmrecension: Mickey 17 – en soppa som spretar åt alla håll

by

Mickey 17
Betyg 3
Svensk biopremiär 7 mars 2025
Regi Bong Joon Ho

Filmbolaget Warner Bros och alla andra involverade kring marknadsföringen för Mickey 17 tycks vilja frammana ett scenario där ingen skall komma ihåg att regissören Bong Joon Ho faktiskt varit verksam innan sin bejublade film Parasit. Även om den Oscarsbelönade kritikerfavoriten må ha satt Joon Ho på kartan för den stora allmänheten har regissören gjort ett antal filmer i hemlandet Sydkorea men också i USA med den ganska blaskiga Snowpierecer – som senare blev TV-serie hos Netflix. Men hela marknadsföringskampanjen har konstruerats efter uppfattningen att detta är en sorts engelskspråkig debut från Joon Ho, ett steg in i västvärlden och chansen att bredda sitt filmskapande.

Och oavsett vad PR-gruppen vill uppenbarar sig mindre behagliga minnen gällande Joon Hos filmskapande under Mickey 17s sega speltid på 137 minuter. Däribland att den makalösa och galna åktur som var Parasit inte är standard då Joon Ho står som regissör. Istället är det en märklig – men ibland, underhållande mix av ohämmade upptåg, en berättelse som knappt håller samman och en kylig cynism som kan vara närmast utmattande.

Mickey 17 följer till stor del samma problematiska trender som filmer som Disneys spelfilmsversion av Mulan regisserad av Niki Caro. Det vill säga en bejublad regissör vars tidigare filmer varit kritikerfavoriter tar sig ett större och mer svulstigt projekt med en budget vars cateringkostnader är densamma som hela den tidigare filmkatalogen. Denna resa innebär dock växtvärk. Även om Bong Joon Ho arbetat i USA tidigare är förväntningarna och ambitionerna andra nu, något som leder till en film som vill spänna musklerna och framstå episk i sitt omfång. Detta resulterar dock i något som många gånger känns som en smärre röra. Precis som för många andra regissörer som tar steget till storskaliga studiofilmer försöker Joon Ho att cementera ett fåtal signum från tidigare filmer som ett sätt att visa på en unik identitet. Här manifesterar det sig i kaosartad humor och ett närmast spattigt berättande som stirrigt och hetsigt kastar sig mellan våld, snusk och nihilism. Rent formmässigt är det minst lika stor oreda, scenografiskt och fotografiskt är det definitionen av funktionellt men fullkomligt identitetslöst med en alldaglig science fiction-miljö och ett ytterst anonymt foto.

Ensemblen har – som filmens gedigna budget indikerar, också rustats upp. Robert Pattinson, Toni Collette samt Mark Ruffalo är sannerligen inte att förkasta men endast Ruffalo känns det minsta minnesvärd. Både Pattinson och Collette dras med karaktärer vars substans är densamma som vatten, Pattinson har dessutom sadlats med den hopplösa uppgiften att leka Tom Hardy, mer exakt den Hardy som mumlar, gnäller och grymtar i kopiösa mängder. Collette får i sin tur otäckt lite relevant material att jobba med och får helt och hållet förlita sig på sin pondus som aktör för att klara sig. Ruffalo briljerar dock i rollen som en hybrid mellan Donald Trump, Elon Musk och Jerry Falwell, detta är en både djupt komisk men samtidigt otäckt pricksäker rolltolkning av essensen av en teologisk fascist vars förakt och makthunger saknar gränser. Och det är i de stunderna som Mickey 17 helt hänger sig till att vara en satir över det moderna samhället som den når oanade höjder.

Då blir cynismen, grymheten och den kolsvarta synen på livet en ren njutning. Det liknar då en mer raffinerad och explosiv version av den överdrivna Don’t Look Up, där alltifrån skamlös kommersialism, storbolag och terrorstater får mer stryk än en amatörboxare i en strid mot Cassius Clay. Satiren och samhällskritiken må vara bred och motsatsen till subtil, men det finns en genuin kraft och vitalitet i de scener då filmen skapar slagkraftiga allegorier till dagens händelser. Och det är i en av dessa scener som Joon Ho når så pass högt att man kan undra om man man ser en genuin uppföljare till Parasit. När den hysteriska komiken, vansinnet och hämningslösheten samverkar når Mickey 17 fantastiska toppar. Men tyvärr sker detta alltför sällan och filmens sista tredjedel känns som en genuin härdsmälta då den spydiga cynismen och brutaliteten ersätts av ett av de mer menlösa klimax som kunde föreställas. Att det hela också känns onödigt utdraget hjälper inte heller.

I ett fåtal stunder är Mickey 17 genuint briljant, och då den vågar vara en bitsk satir finns det grandiost underhållningsvärde. Men som helhet är det en soppa som spretar åt alla håll och kanter, till skillnad mot Parasit är det bara segment och inte slutprodukten som förblir oförglömlig.

Filmrecension: Goodrich

by

Goodrich
Betyg 2
Svensk biopremiär 28 februari 2025
Regi Hallie Meyers-Shyer

Berättelsen om den hårde karriäristen som genomgår ett obehagligt uppvaknande är lika klassisk som den är förutsägbar. Dock har den återkommit gång på gång på film och har förmedlats med både briljans och ren inkompetens. Goodrich landar någonstans emellan dessa två extremer. Regissören Hallie Meyers-Shyer har inte jobbat på över sju år och det är föga förvånande varför. Hennes senaste film Home Again med Reese Witherspoon i huvudrollen var lika anonym och minnesvärd som valfritt framträdande från den senaste upplagan av Melodifestivalen.

Att Meyers-Shyer därför känner sig aningen skakig och osäker är föga förvånande efter så många år av inaktivitet, därför väljer hon en beprövad berättelse och en form som mer än något annat vill vara ett monument till den sortens fenomenala dramakomedi som Alexander Payne skapar i sina bästa stunder. Och flera ingredienser för en lyckad kaka ligger på köksbänken. Bland annat Michael Keaton som de sensate åren alltmer befäst sig som en av branschens mest intressanta och unika aktörer. Tyvärr så slår det hela slint då Meyers-Shyer inte tycks förmå att följa enkla instruktioner. Goodrich diverse beståndsdelar är varken nyskapande eller överraskande, allt sker efter en utstuderat förutsägbar mall där livets många svårigheter snart blir en oväntad välsignelse då det för huvudpersonen närmare ett tillstånd av harmoni, där vänner och familj visar sig vara mer meningsfullt än karriär och prestige. Att det hela är olidligt sentimentalt och enkelspårigt är därmed inte bara väntat utan nästan en självklarhet.

Dock kan dessa mer problematiska element tyglas av regissörer med stor fingerfärdighet och sylvass personregi. Meyers-Shyer är olyckligtvis inte en av dessa, hon misslyckas gång på gång med att skruva ihop denna filmiska motsvarighet till en Ikea Billy genom ett skakigt handlag och en minst lika instabil personregi. Keaton som per automatik alltid medför ett mått av ohämmad excentrisk energi känns under en stor del av filmen olustig och obekväm. Detta är till stor del ett resultat av att regin är krampaktig och inte det minsta avslappnad. Meyers-Shyer känns spänd som en pianotråd och även de sekvenser som är menade att vara avslappnade och vardagliga framstår forcerade och ansträngda. Flera gånger känns filmen också skrämmande mager då den försöker att vidga sitt dramatiska omgång, detta sker genom en rad halvdana biroller, där den kanske mest konfunderade är Mila Kunis i rollen som Keaton dotter, vars karaktär och hela agerande känns som en enda lång och onödig efterkonstruktion.

Det tar evigheter innan Keaton blir varm i kläderna och först då börjar Goodrich få någon sorts substans. Då blir det hela i alla fall en blek skugga av de filmer som Meyers-Shyer vill imitera med ett par måttligt hjärtevärmande scener. Men det är alltför sent för att kompensera för en film som är dramaturgiskt platt, stel och framförallt närmast banal. Att vi dessutom får ett rumphugget och kväljande sötsliskigt slut gör inte det hela mycket bättre.