• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Elis Holmström

Filmrecension: Gröna Linjen – gemytligt och ypperligt genomfört

19 april, 2025 by Elis Holmström

Gröna Linjen
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Andreas Bjunér

Regissören Andreas Bjunér beskriver innan visningen av Gröna Linjen det hela som ett sorts lapptäcke till film, där subjekten vi möter binds samman av sin gemensamma kärlek till Hammarby fotbollsklubb.

Det låter dock mer artistiskt och vågat än vad det faktiskt är. Det finns ett antal dokumentärer som valt att skapa ett sorts potpurri av multipla människoöden med en gemensam nämnare. Men trots sin brist på konceptuell originalitet visar sig Gröna Linjen vara oväntat kompetent och i många fall underhållande, även för en icke fotbollsintresserad.

Även om Bjunér talar om att inspirationen för struktur och form är hämtad från franska filmer – gissningsvis den nya franska vågen, har filmen mer gemensamt med något av Roy Anderssons senare projekt. De många personer vi introduceras till är en omaka skara där ambassadörer trängs med hemlösa. Allt detta ramas in av ett ovanligt stilfullt foto som ger filmen ett oerhört slipat utseende vilket gör att de gråa och vardagliga miljöerna ter sig märkligt dramatiska. Detta i kombination med egentlig nonsensdialog om fimpar, semestrar i Haninge och värdelösa domare, skapar otroligt starka associationer till de magiska scenerna från Anderssons mest minnesvärda filmer.

Framförallt lyckas Bjunér engagera tittaren i de olika människoödena och det uppenbarar sig snart att filmen egentligen har väldigt lite att göra med Hammarby IFK. Istället är det en bred studie i vardagliga människoliv och hur den – för flera av personerna, svåra vardagen får mening av gemenskapen och entusiasmen som kopplas till klubben.

Att filmen väljer bort intervjuer där Hammarbys betydelse berörs, eller någon form av exposition, leder till att barriären för icke fotbollsälskare – mig själv inräknad, blir mycket enkel. Filmens många subjekt till trots är upplevelsen både fokuserad och koncis.

Med det sagt finns det också brister som grundar sig i den lastgamla klyschan att mer inte alltid är till någon fördel. Tidigt i filmen uppenbarar det sig vilka personer som är genuint intressanta och vilka som är raka motsatsen. Då vi får följa musikern David
då han skapar hejarklacksramsor eller Ahmads kamp att säkra sitt medborgarskap är filmen i sitt esse. Detsamma kan inte sägas då den fokuserar på tonårsdravel eller besök i kyrkan.

Filmens final är också märkligt placerad. När den mest uppenbara punkten för klimax förekommer verkar Bjunér istället se bortom horisonten och avrundar det hela i ett märkligt förvirrat stadium.

Gröna Linjen må ha brister men då den lyckas fascinera med oväntat medryckande vardagsskildringar är det både gemytligt och ypperligt genomfört.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Semitjov: Drömmen om en bättre värld – ofokuserad regi och en värdelös presentation

11 april, 2025 by Elis Holmström

Semitjov: Drömmen om en bättre värld
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 april 2025
Regi Micke Engström

Personen Eugene Semitjov må vara närmast helgonförklarad hos svenska science-fiction och serietidningsentusiaster. Förutom Semitjovs litterära gärning var han även en mycket ansedd och uppskattad populärvetenskaplig journalist och reporter, något som ledde till att han 1972 tilldelades stora journalistpriset.

Bortom de stora framgångarna som författare och journalist bar Semitjov också på en fascinerande och innehållsrik familjehistorik som knöt honom till ett antal av den moderna historiens mest avgörande stunder, däribland den ryska revolutionen. Därmed går det inte att undkomma att en dokumentär om dennes liv och familj kunde resultera i något episkt, fascinerande men framförallt engagerande. Men vad som borde vara fantastisk blir istället en fullkomlig soppa till dokumentär som saknar övertygelse, struktur och vision.

Dokumentärfilmen kan göras som en ren journalistisk produkt som ter sig mer som ett långt nyhetsinslag, andra väljer att stilisera och dramatisera sina projekt genom klippning och musik som vill anamma dramaturgi som för genren närmare traditionell spelfilm. Det bästa exemplet på detta är regissören Asif Kapadias film om Ayrton Senna som i sina bästa stunder kändes dramatiserad och inte alls som en deskriptiv biografi.

Regissören Micke Engström har dock ambitionen att blanda dessa två former och röra sig mellan att dramatisera sitt material samtidigt som han klipper in traditionella intervjuer med diverse subjekt. Balansgången är dock en smärre katastrof och hela Semitjov: Drömmen Om En Bättre Värld känns från första början fullkomligt vettlös. Filmen kastar sig mellan högläsning av brev som visualiseras genom märkligt dramatiserade bakgrundsklipp, detta leder till att filmen många gånger känns onödigt överdådig och bombastisk. Sedan tillkommer rena tramssekvenser där Stina Ekblad läser högt ur en av Eugene Semitjovs romaner, där vi istället få se prov på omåttligt usla digitala specialeffekter och en regi som är både överspänd och märkligt bombastisk.

Om filmen ändå hållit sig till denna bullriga form hade den i alla fall varit någorlunda konsekvent. Men då allt verkar cementerat får Engström kalla fötter, från ingenstans ändrar filmen skepnad och rör sig ifrån de dova högläsningarna, helt plötsligt kastas det in en uppsjö av olika intervjuer med personer som mött Semitjov.

Detta gör att filmen snabbt blir identitetslös. Eftersom alltför mycket tid ägnas åt en uppenbar oro kring filmens form och funktion, förloras också möjligheterna att djupdyka i de intressanta ämnen som filmens subjekt innehar. Familjen Semitjov var sannerligen inte befriade från spänning eller dramatik, men Engström gör ett osedvanligt slarvigt jobb att presentera livsödena som istället för att vara episka och fantastiska blir konstigt avslagna.

Inte blir det bättre av att filmen är ofokuserad och stirrig, genom att oscillera mellan att bara studera Eugene Semitjov och dennes arbete och att studera de olika familjemedlemmarna, känns filmen rörig och osammanhängande. Ett antal intressanta segment som rör Semitjovs journalistiska arbete blir bara små parenteser som får göra plats åt helt irrelevanta berättelser om brodern Volodja Semitjov. Och med tanke på att Semitov också är ansvarig för skapandet av den svenska seriehjälten Allan Kämpe förkommer förvånansvärt lite diskussioner och funderingar kring influenser, båda vad gäller Semitjovs inspirationskällor men också betydelsen av hans arbete inom både serietidningskonsten och mer traditionell litteratur.

Slutligen måste filmens allmänna presentation diskuteras, eller rättare sagt fördömas. Dokumentärfilmer är sällan beroende av att framstå attraktiva vad gäller det visuella, men Semitjov:Drömmen Om En Bättre Värld når så pass låga nivåer att det skapar huvudbry. Grafik, fonter och andra visuella element är av så pass låg kvalitet att det liknar ett projekt från mellanstadiet. Trots att filmen rekryterat en rad duktiga skådespelare till att läsa diverse texter presenteras allting med sådan amatörmässighet att det liknar en hafsverk.

Personen Eugene Semitjov är ett fantastisk fascinerande ämne, vars arbete blivit aningen förbisett. Därför är det närmast skandalöst att möjligheten till att belysa livsgärningen fallerar genom ofokuserad regi och en värdelös presentation.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: A Minecraft Movie – fantastiskt fantasilös

7 april, 2025 by Elis Holmström

A Minecraft Movie
Betyg: 2
Svensk biopremiär: 4 april
Regi: Jared Hess

Klyschan kring att rörlig media baserat på TV-spel per automatik hör hemma i soptunnan har sakta men säkert börjat brytas ned. Framförallt med adaptionerna av The Last Of Us och Fallout som tagit världen med storm, med fantastiska kreatörer och skådespelare som realiserade spelen – och vad gäller Fallout, tog konceptet än längre. Men genren är – precis som allt annat, inte immuniserad från skräp eller klavertramp. Makabert skrot som förra årets horribla Borderlands hämmar fortfarande den goda smaken och tyvärr är försöket att göra Minecraft till spelfilm inte av den positiva sorten.

Ett fundamentalt problem med att adaptera Minecraft är att spelet – till skillnad mot de mest lyckade adaptionerna som nämnda två exempel, inte bygger på ett minnesvärt narrativ utan på spelmöjligheterna. Minecraft är en sandlåda där du som spelare tillåts bygga och framställa alla dina arkitektoniska drömmar – eller mardrömmar. Värdet ligger därmed inte i ett strukturerat berättande utan i de unika spelmoment som blir till säregna minnen. Därmed är det ingen lätt uppgift att adaptera ett spel vars styrka är bundet till sitt ursprungliga medium.

Regissören Jared Hess, som fortfarande är mest känd för Napoleon Dynamite, inser dock att det inte är någon idé att försöka skapa ett någorlunda trovärdigt ramverk för att göra filmen aningen mer seriös. Istället är detta en obeskrivlig kalabalik där absolut ingen tar något på allvar. Faktum är att A Minecraft Movie kan vara den mest oseriösa film jag någonsin sett, med det sagt inte den sämsta. För det finns en charm i att alla involverade ser uppgiften som ett enda stort skämt där precis alla – likt publiken, skrattar i det fullkomligt absurda och fåniga.

Detta fullkomliga trams leder till att både publik och medverkande skrattar högt åt sig själva, Jared Hess skyr inga medel vad gäller att – med glimten i ögat, förnedra sig själv med scener som är så fåniga att de kan misstas för en parodi eller ett urspårat aprilskämt.
Det finns en värme och charm vad gäller att släppa alla hämningar och hänge sig till att förlöjliga sig själv. Detta är en kalkon som faktiskt har insikt nog att inse att absolut ingenting fungerar, vilket gör att kalkon-attributen kan nyttjas för komisk effekt, en förmåga få filmer med bristande kvalitet kan acceptera.

Precis allt är uppskruvat till nivåer bortom det överdrivna. Skämten är plumpa, klumpiga och dummare än tom kökslåda. Jack Black verkar ha spelat in filmen med öronproppar samt skygglappar, för detta är en film där Black ignorerar alla formar av direktion och istället leker rövare med sitt överenergiska skådespel. Detsamma gäller Jason Momoa vars prestation endast kan beskrivas som fars-artad. Filmens yngre förmågor i form av Emma Myers och Sebastian Hansen är i sin tur likbleka och lika minnesvärda som kapsyler i en pantstation.

Och efter en startsträcka som underhåller med sin totala och ohämmade clownshow börjar repetitionen och enformigheten hugga tag som en obehaglig kramp. Skämt som endast var acceptabla repeteras in absurdum och är närmast outhärdliga efter ett tag. Försöken till action är också bedrövliga och Hess misslyckas fatalt med att skapa effektiv fysisk komik. Att Hess försöker bibehålla en bakåtlutad och skämtsam hållning spelar då ingen roll, skämtet har helt slut på bränsle och filmens final är en hysteriskt tråkig actionsekvens som är både fantasilös och helt berövad den humor som gjorde introduktionen dräglig.

A Minecraft Movie är en kalkon med självinsikt, något som gör den oväntat sympatisk, men med det sagt är den ohyggligt monoton, repetitiv och fantastiskt fantasilös.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: September 5 – imponerande

3 april, 2025 by Elis Holmström

September 5
Betyg 3
Svensk biopremiär 4 april 2025
Regi Tim Fehlbaum

Sett till regissören Tim Fehlbaum – men också manusförfattarna Alex David och Moritz Binder, oerhört mediokra och tunna historik vad gäller film, är September 5 oväntat lyckad och effektiv, detta genom ett gott hantverk och en mycket skicklig historisk skildring. Men filmens snäva form lämnar alltför mycket potential på bordet.

Historiska händelser som terrorattacken under OS 1972 har ingen artificiell gräns vad gäller antalet skildringar. Även om specifika tidsperioder och händelser kan vara överexponerade är faktiskt historia inte att jämställa med eviga uppföljare eller slitna nyversioner. Men då det faktiskt finns en närmast klassik och fullkomlig skildring av en händelse är det omöjligt att inte dra jämförelser. Steven Spielbergs film om attentatet och eftermälet från 2005 är fortfarande en av de mest nervpirrande, tankeväckande och estetiskt imponerande filmerna i regissörens portfölj. Därför går det inte att undkomma känslan att September 5 är ett halvfabrikat som saknar precisionen och de enorma intellektuella kvalitéerna från Spielbergs film. Detta trots att Fehlbaum försöker stöpa filmen i en helt annan mall genom att försöka skapa ett sorts kammardrama som nyttjar en visuell stil som vill vara både autentisk och dokumentär.

Många gånger påminner September 5 om Paul Greengrass aningen bortglömda United 93 om det fjärde planet som kapades den 11 september, som förutom de mycket dramatiska scenerna inifrån flygplanet också innehöll en rad sekvenser från den kaotiska flygledningen där personalen försökte adaptera sig efter det fullkomliga kaoset. Just dessa sekvenser tycks ha varit direkta ritningar för hur Fehlbaum format sin film. Det är en skakig och inte helt pålitlig kamera, svettiga närbilder och miljöer så berövade på ljus att det kan misstas för en skräckfilm. Detta medför dock en intensitet och puls som gör det improviserade journalistiska arbetet medryckande och intressant.

Att tidseran också skildras mycket väl bidrar till detta. I en tid då digitalteknik fortfarande inte var närvarande blir moderna självklarheter som kommunikation och filminspelning till oövervinnerliga hinner som måste lösas med kreativitet och sluga kompromisser.

Men vad gäller att bygga upp ett genuint obehag inför den stundande mardrömmen klarar Fehlbaum inte alls av uppgiften. Där Greengrass skapade ett tryckande obehag där han gör om det kända händelseförloppet till en brinnande stubin likt Stig Dagermans odödliga novell Att Döda Ett Barn, där tittaren – eller läsaren, är medveten om det hemska som komma skall men där vi helt saknar förmåga att stoppa det vi vet kommer hända.

Detta krypande obehag framträder aldrig och när väl attentatet sker lyckas filmen inte växla upp och öka intensiteten. Att forma filmen som en tårtbit där en stor händelse skildras genom ett litet perspektiv gör också att filmen inte har tid eller utrymme att utforska flera intressanta frågor och problem som uppenbarar sig. Exempelvis görs det inga djupa analyser kring det faktum att denna upplaga av olympiska spelen utspelar sig knappt trettio år efter andra världsvärldskrigets slut, en tid då Tyskland fortfarande var en paria internationellt. Detta figurerar endast i ett par hastiga repliker och kan – i och med det begränsade spelutrymmet, aldrig studeras djupare. Detsamma drabbar en mycket otäck frågeställning kring journalistik och var gränsen går mellan att vara en informationsbärare till att vara en parasit där nyhetsvärdet endast är tänkt att ge karriären och det personligt renomméet ett uppswing. Den som alltid duktiga Peter Sarsgaard i rollen som ABC Sports chef Roone Arledge får till stor del symbolisera detta men någon genuin reflektion kring ämnet görs aldrig.

September 5 lyckas dock bjuda på sällsynt harmoniskt och imponerande skådespel trots att Sarsgaard är det enda namnet med någon profil. En rad duktiga karaktärsskådespelare som John Magaro och Ben Chaplin är alla strålande trots ett manuskript som inte är överdrivet välarbetat vad gäller karaktärerna.

Som en ren historieskildring, framförallt vad gäller tidseran, är September 5 ett mycket imponerande stycke film med stor teknisk kompetens. Tyvärr sår filmen lite för många intressanta frön som aldrig skördas, detta som ett resultat av den oerhört strikta form som valts.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

Filmrecension: Kensukes Rike – slentrian och förutsägbarhet personifierad

2 april, 2025 by Elis Holmström

Kensukes Rike
Betyg 2
Svensk biopremiär 18 april 2025
Regi Neil Boyle, Kirk Hendry

Även om animerade europeiska filmproduktioner inte är alltför sällsynta idag är det ändå fascinerande att se skillnaderna mellan europeiska produktioner kontra de två titanerna USA och Japan som har dominerat vad gäller all form av animation på film och tv. Animation är precis som framställandet av tv-spel tekniskt betingat då filmskaparna uteslutande förlitar sig på faktisk teknik för att presentera sin berättelse.

Regissörsduon Neil Boyle och Kirk Hendry vill dock röra sig ifrån den mest förkommande estetiken inom animerad film, mer exakt den sort som gett Pixar sig signum med sylvass skärpa, magiska färger och en makalös uttrycksfullhet i de – visuellt, överdrivna karaktärerna. Kensukes Rike går istället tillbaka till en – vad gäller ytan, mer traditionell stil som inledningsvis drar tankarna till den svenska och numera nedlagda studion Happy Life, upphovsmakarna till ett antal animerade Pettson och Findus-adaptioner. Det är vackra pastellfärger, rustik och inte helt följsam animation och otroligt vackra miljöer som i vissa stunder kan misstas för att vara foton.

Initialt bär också berättelsen med sig samma gemytliga och familjära stämning, allt verkar vara som uppgjort för ett traditionellt familjeäventyr där ett par svåra relationsmässiga knutar kommer att behöva redas ut. Men då berättelsen når sin faktiska form rinner hoppet och förväntningarna ut som sand mellan fingrarna. Kensukes Rike utgår från en populär bok författad av Michael Morpurgo, därmed är det svårt att vara alltför kritisk till att berättelsen – på ett strukturellt plan, har problem.

Men oavsett överseende och dispans finns det inget som kan dölja det faktum att Kensukes Rike är slentrian och förutsägbarhet personifierad. Vad som tycktes vara ett intressant familjeäventyr med emfas på interaktionen mellan familjemedlemmarna, blir istället till en otroligt seg och sömnig överlevnadsfilm där protagonisten, som vi bör finna sympatisk, istället agerar som en hopplöst gnällig imbecill, vars egna inkompetens och fasansfullt idiotiska beslut provocerar bortom ord.

Och därefter går allting i en likblek mall där överlevnad och respekt för naturen skall repeteras in absurdum i montagesekvenser som känns lika tråkiga som trötta. Tanken att centrera filmen kring en främmande relation hade kunnat skänka filmen lite behövlig själ, men denna livsviktiga relation visar sig istället vara porträtterad iskall kyla.

Givetvis kan regissörsduon inte heller att hålla sig ifrån att göra filmen lika sötsliskig som en tropisk frukt. Stora delar av filmen känns som en livsfarlig sockerchock och förhoppningen om en mer mogen och återhållsam film kollapsar på nolltid.

Kensukes Rike må ha visuella stunder som imponerar, men den faktiska substansen är lika med noll. Då allting är slut känns det hela hopplöst meningslöst.

Arkiverad under: Film, Filmrecension, Recension, Scen, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 19
  • Sida 20
  • Sida 21
  • Sida 22
  • Sida 23
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 63
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Forastera Betyg 2 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Forastera – berör mig inte

Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Kärlek, mord och livsfarliga hemligheter … Läs mer om Morden i Sandhamn tillbaka med tre nya filmer

Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Unrecognized Foto: Studio Akon: Hanife … Läs mer om Teaterkritik: Unrecognized – imponerande samspel

Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Avicii Arena, Stockholm – 21 november … Läs mer om Lars Winnerbäck – fortfarande en mästare på att fånga det svenska vemodet

Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Disney+ har släppt trailern och … Läs mer om Den sjätte säsongen av ”Only Murders in the Building” kommer 8 december

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in