Elis Holmström

Foto: Sony Pictures

Until Dawn
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi David F. Sandberg

David F. Sandberg skanderade högt om att han var färdig med att regissera alla typer av superhjältefilmer efter den kritiserade och kommersiellt misslyckande Shazam Fury Of The Gods. Sandberg menade att nästa projekt skulle ta honom tillbaka till skräcken, genren som startade hans karriär.

Det borde innebära en nytändning, en kraftfull omstart där hemkomsten borde inspirera både honom och publiken. Istället sker raka motsatsen och Sandberg gör en film som får hans tidigare mediokra projekt Annabelle: Creation att framstå som en arvtagare till både The Shining och John Carpenters bästa verk. Until Dawn är en gränslöst usel skrothög som viftar med vit flagga redan i den anorektiska intrigen och som därifrån tar publiken ned i ett träsk av klyschor, tristess och hjärndött blodbad.

Man skulle kunna säga både det ena och det andra om det faktum att Until Dawn bygger på TV-spelet med samma namn, att filmer baserade på spel numera verkar vara nästa stora Hollywood-trend och att resultaten fortsätter vara av ytterst blandad kvalité. Där adaptionerna av The Last Of Us och Fallout har frälst både spelare och icke-spelare förekommer också besinningslöst skräp som förra årets mardröm Borderlands. Vad som gör adaptionen av Until Dawn än mer konfunderande – för att inte säga provocerande, är det legendariska eftermäle som associeras med Playstation och deras fantastiska spel, varav många utgår från starka berättelser och karaktärer. Detta har Sony – moderbolaget till Playstation, nu valt att förvalta genom att först ge oss den groteska Gran Turismo och nu Until Dawn, som svärtar ned varumärket till skamlösa nivåer.

För i Until Dawn – filmen, finns inga av de naturliga element som går att överföra från spel till film utan problem, däribland ett solitt narrativ, minnesvärda karaktärer eller slående visuella egenskaper. Förutom ett par bleka visuella referenser och en gränslöst trött Peter Stormare, som gör sin roll från spelförlagan, finns här inget som utmärker eller tydliggör varför Until Dawn förtjänar att förevigas som film.

För vad som erbjuds är en ensemble bestående av ’’så kallade skådespelare’’ som i sin tur spelar karaktärer lika inbjudande som ett näste av skunkar. Sandberg lyfter inte heller ett handtag för att skapa någon form av inspirerad skräck, det är ett bombardemang av trötta klichéer med knarrande golv, gnälliga gamla häxor och blod i mängder. Inte ens då hela filmen vältrar sig i en ren orgie av klyschor har Sandberg kapacitet att frammana självironi. Istället fortsätter allt efter en in absurdum fantasilös mall som är lika utmattande som den är ointressant.

Det är lika menlöst som det låter men lyckas bli än värre då absolut ingen som medverkar framför eller bakom kameran verkar vilja ta i arbetet med tång. Vad som än förekommer levereras det med apati, avsmak och ointresse. Filmen är dessutom makabert humorlös. Det enda av värde är den poetiska parallellen mellan filmens karaktärer och den faktiska biopubliken, ingen av oss kan vänta med att fly från helvetet.

The Accountant 2
Betyg 2
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Gavin O’Connor

Man kan fråga sig vad poängen är med att göra en uppföljare till en film som – trots nio år sedan föregångaren, inte byggt upp någon kultstatus eller slaviskt följe. Kanske är det istället en sorts ursäkt till publiken för vad de behövde utstå med den första The Accountant, en film så fundamentalt korkad men också ointressant att inte en enda sekvens eller karaktär kan minnas, ens med ett fläckfritt savantminne.

Regissören till originalet och uppföljaren Gavin O’Connor verkar inte heller särskilt benägen att återbesöka det nio år gamla fullkomliga praktfiaskot. Istället har det gjorts en total renovering vad gäller ton och presentation. Detta gör att uppföljaren antar en mer dräglig form där det absurda och löjliga konceptet faktiskt erkänns genom en injektion av förvånansvärt mycket humor, en kraftig kontrast mot den föregående filmens omåttligt bistra och surmulna uppsyn.

Att avgöra om det skett en kollektiv eller individuell insikt kring film nummer ett är omöjligt att säga, mer eller mindre alla inblandade verkar ha gått in med inställningen att det hela är ett grandiost skämt och resultatet är därefter, på gott och ont.

Istället för platta försök till hjärtskärande dramatik med en ytterst tveksam, för att inte säga problematisk, porträttering av autism får ni nu rena gycklarframträdanden där även Afflecks – avsiktligen, stela skådespel används till komisk effekt i tragikomiska scener där hans stela och asociala actionhjälte försöker passa in i vardagen. Allt det här leder fram till en film som liknar en kanon som skjuter hagel, det är spretigt bortom beskrivning där allt möjligt flams och trams slängs mot väggen i hopp om att det skall fungera. Eftersom precis allt mellan himmel och jord används i detta hysteriska test blir ett par sekvenser genuint underhållande och antar en karaktär som liknar kompetenta action-komedier
som Dödligt Vapen. Det gäller framförallt scenerna med Affleck och Jon Bernthal som har en oväntad charm mellan Afflecks stoicism och Bernthals karisma. Men de här sekvenserna trängs också med rent och skärt dravel som tangerar att likna en ofärdig buskissketch, och ingenting kan dölja det faktum att konceptet är förkastligt uselt. Flera flagranta fel från föregångaren kvarstår och gör sig påminda många gånger om. Ännu en gång kan O’Connor inte förmedla den löjligt enkla berättelsen utan att röra till det med menlösa tillbakablickar, alltför många – och usla, karaktärer och sidospår som inte ger någon utdelning. Där enskilda stunder har ett underhållningsvärde är helheten fortfarande en smärre plåga, inte blir det det bättre av att actionscenerna är precis lika usla som för nästan tio år sedan.

Filmens spjuveraktiga och lekfulla natur hade mer än gärna också fått ta över skottlossningarna och gett dem lite liv, finess och komik. Men istället är det lika brölande och menlöst som sist, med evighetslånga eldstrider och grymtande slagsmål där Ben Affleck stirrar runt med tom blick och skjuter hejvilt. Att filmen också göra bisarra referenser som utgår från att alla som ser uppföljaren är väl införstådda med alla typer av vinkningar till föregångaren känns också rent absurt med tanke på att majoriteten av filmen verkar vilja radera det åbäket från historien.

The Accountant 2 är överraskande på så sätt att den gör en helvändning och i mångt och mycket faktiskt lyckas underhålla. Med det sagt är fundamentet fortfarande genuint ruttet och alltför många fel och brister kvarstår för att göra det till något annat än gravt mediokert.

Imperiet
Betyg 1
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Bruno Dumont

Joseph Guillotin uppfann i slutet av 1700-talet sin effektiva avrättningsmaskin giljotinen, en apparat som numera blivit en metafor för både det ena och det andra. Tanken med uppfinningen var att effektivisera de många avrättningar som ägde rum efter den franska revolutionen, att minska lidandet för den dömde.

Regissören Bruno Dumont har istället tagit fram ett dödsverktyg som självmant och hånleende gör motsatsen. Hans nya film Imperiet är ett tortyrredskap där offret – mer exakt publiken, tvingas till oändliga plågor genom en film som lyckas nå historiska bottennoteringar om och om igen.

Det spelar ingen som helst roll att Imperiet är menad att vara oseriös och lekfull. Antalet exempel på galna och skruvande – samt lyckade, filmer kan göras oändligt lång. Sorry To Bother You eller sydkoreanska Parasit är bara ett par exempel när det gäller att visa hur fantastisk galenskap kan vara på bioduken. Men dessa två exempel besitter otroligt hängiven regi, fingertoppskänsla och en förståelse för bäcksvart humor. Något som gör det totala vansinnet till en njutning att bevittna. Dumont har sedan han vann juryns stora pris i Cannes år 2006 för Flandern återbetalt denna prestigefyllda ära med att regissera – i bästa fall, kolossalt ointressanta filmer och som värst totalt dravel.

Men med Imperiet tar Dumont sitt mediokra filmskapande till nästa nivå – rättare sagt avgrund. Havererade projekt kan rädda ansiktet – till viss del, genom att erkänna sina fel och brister, se bara till A Minecraft Movie, som är grundlöst usel men där det i alla fall finns en självmedvetenhet om den rekordlåga nivån. Men Bruno Dumont försöker göra en ren lekstuga till något seriöst, bistert och filosofiskt, något som gör att filmen snart antar en form så pass pretentiös, självgod och arrogant att det kväver tittaren. Det finns överhuvudtaget ingen hänsyn till något förutom att blåsa upp egot till sådana proportioner att det kan ses från rymden.

Imperiet är mer eller mindre en bruksanvisning för hur film inte skall göras. Förutom ett fullt dugligt foto som visar upp ett par vackra vyer över den franska kusten finns här inget som kan kallas drägligt. Det är genuint svårt att veta om Dumont försöker dölja det faktum att filmen är närmast hälsofarlig eller om han är fullkomligt förlorad i sin egen hybris.

För hur många djupa andetag som än tas eller ave Maria som bes under filmens gång går det inte att komma ut helskinnad. Filmen utlovar skruvad och bisarr humor men det som serveras är istället lite tamt sex, groteskt usel dialog och en sammanbitenhet som orsakar tandskador. Dumonts regi är också lika livlig som ett studiebesök på ett bårhus, filmen stinker av sterilisering och i brist på egen själ suger Imperiet istället ut tittarens.
Trots att allt som presenteras befinner sig någonstans mellan tv-serien Dr Mugg med Markoolio och ett retuscherat Bolibompa-avsnitt är handlaget och attityden från Dumont häpnadsväckande surmulen och grinig. Där andra regissörer agerar kaospiloter och skapar harmoni i röran är Dumont fast besluten att demonstrera sina – imaginära, kunskaper som en sylvass dramatiker. Detta görs genom att förse filmen med ett tempo som är så pass lågt att en person som drar sitt sista andetag skulle ha invändningar. Varenda scen dras ut in absurdum med dialog som skrivits då alla mentala funktioner stängts ned.

Den påstådda speltiden på knappt två timmar får mig snart att ifrågasätta min egen verklighetsuppfattning, efter ynka femton minuter tycks tio livstider ha passerat. Då allt väl är klart kan man tro att ens barnbarns barn är redo att ta körkort. För under två olidliga timmar förekommer inte ett enda skratt, inte en enda insikt och inte den minsta tillstymmelse till respekt för mänskligt lidande.

Imperiet är så gränslöst usel att den kan klassas som ett filmiskt ofredande.

Gröna Linjen
Betyg 3
Svensk biopremiär 25 april 2025
Regi Andreas Bjunér

Regissören Andreas Bjunér beskriver innan visningen av Gröna Linjen det hela som ett sorts lapptäcke till film, där subjekten vi möter binds samman av sin gemensamma kärlek till Hammarby fotbollsklubb.

Det låter dock mer artistiskt och vågat än vad det faktiskt är. Det finns ett antal dokumentärer som valt att skapa ett sorts potpurri av multipla människoöden med en gemensam nämnare. Men trots sin brist på konceptuell originalitet visar sig Gröna Linjen vara oväntat kompetent och i många fall underhållande, även för en icke fotbollsintresserad.

Även om Bjunér talar om att inspirationen för struktur och form är hämtad från franska filmer – gissningsvis den nya franska vågen, har filmen mer gemensamt med något av Roy Anderssons senare projekt. De många personer vi introduceras till är en omaka skara där ambassadörer trängs med hemlösa. Allt detta ramas in av ett ovanligt stilfullt foto som ger filmen ett oerhört slipat utseende vilket gör att de gråa och vardagliga miljöerna ter sig märkligt dramatiska. Detta i kombination med egentlig nonsensdialog om fimpar, semestrar i Haninge och värdelösa domare, skapar otroligt starka associationer till de magiska scenerna från Anderssons mest minnesvärda filmer.

Framförallt lyckas Bjunér engagera tittaren i de olika människoödena och det uppenbarar sig snart att filmen egentligen har väldigt lite att göra med Hammarby IFK. Istället är det en bred studie i vardagliga människoliv och hur den – för flera av personerna, svåra vardagen får mening av gemenskapen och entusiasmen som kopplas till klubben.

Att filmen väljer bort intervjuer där Hammarbys betydelse berörs, eller någon form av exposition, leder till att barriären för icke fotbollsälskare – mig själv inräknad, blir mycket enkel. Filmens många subjekt till trots är upplevelsen både fokuserad och koncis.

Med det sagt finns det också brister som grundar sig i den lastgamla klyschan att mer inte alltid är till någon fördel. Tidigt i filmen uppenbarar det sig vilka personer som är genuint intressanta och vilka som är raka motsatsen. Då vi får följa musikern David
då han skapar hejarklacksramsor eller Ahmads kamp att säkra sitt medborgarskap är filmen i sitt esse. Detsamma kan inte sägas då den fokuserar på tonårsdravel eller besök i kyrkan.

Filmens final är också märkligt placerad. När den mest uppenbara punkten för klimax förekommer verkar Bjunér istället se bortom horisonten och avrundar det hela i ett märkligt förvirrat stadium.

Gröna Linjen må ha brister men då den lyckas fascinera med oväntat medryckande vardagsskildringar är det både gemytligt och ypperligt genomfört.

Semitjov: Drömmen om en bättre värld
Betyg 2
Svensk biopremiär 11 april 2025
Regi Micke Engström

Personen Eugene Semitjov må vara närmast helgonförklarad hos svenska science-fiction och serietidningsentusiaster. Förutom Semitjovs litterära gärning var han även en mycket ansedd och uppskattad populärvetenskaplig journalist och reporter, något som ledde till att han 1972 tilldelades stora journalistpriset.

Bortom de stora framgångarna som författare och journalist bar Semitjov också på en fascinerande och innehållsrik familjehistorik som knöt honom till ett antal av den moderna historiens mest avgörande stunder, däribland den ryska revolutionen. Därmed går det inte att undkomma att en dokumentär om dennes liv och familj kunde resultera i något episkt, fascinerande men framförallt engagerande. Men vad som borde vara fantastisk blir istället en fullkomlig soppa till dokumentär som saknar övertygelse, struktur och vision.

Dokumentärfilmen kan göras som en ren journalistisk produkt som ter sig mer som ett långt nyhetsinslag, andra väljer att stilisera och dramatisera sina projekt genom klippning och musik som vill anamma dramaturgi som för genren närmare traditionell spelfilm. Det bästa exemplet på detta är regissören Asif Kapadias film om Ayrton Senna som i sina bästa stunder kändes dramatiserad och inte alls som en deskriptiv biografi.

Regissören Micke Engström har dock ambitionen att blanda dessa två former och röra sig mellan att dramatisera sitt material samtidigt som han klipper in traditionella intervjuer med diverse subjekt. Balansgången är dock en smärre katastrof och hela Semitjov: Drömmen Om En Bättre Värld känns från första början fullkomligt vettlös. Filmen kastar sig mellan högläsning av brev som visualiseras genom märkligt dramatiserade bakgrundsklipp, detta leder till att filmen många gånger känns onödigt överdådig och bombastisk. Sedan tillkommer rena tramssekvenser där Stina Ekblad läser högt ur en av Eugene Semitjovs romaner, där vi istället få se prov på omåttligt usla digitala specialeffekter och en regi som är både överspänd och märkligt bombastisk.

Om filmen ändå hållit sig till denna bullriga form hade den i alla fall varit någorlunda konsekvent. Men då allt verkar cementerat får Engström kalla fötter, från ingenstans ändrar filmen skepnad och rör sig ifrån de dova högläsningarna, helt plötsligt kastas det in en uppsjö av olika intervjuer med personer som mött Semitjov.

Detta gör att filmen snabbt blir identitetslös. Eftersom alltför mycket tid ägnas åt en uppenbar oro kring filmens form och funktion, förloras också möjligheterna att djupdyka i de intressanta ämnen som filmens subjekt innehar. Familjen Semitjov var sannerligen inte befriade från spänning eller dramatik, men Engström gör ett osedvanligt slarvigt jobb att presentera livsödena som istället för att vara episka och fantastiska blir konstigt avslagna.

Inte blir det bättre av att filmen är ofokuserad och stirrig, genom att oscillera mellan att bara studera Eugene Semitjov och dennes arbete och att studera de olika familjemedlemmarna, känns filmen rörig och osammanhängande. Ett antal intressanta segment som rör Semitjovs journalistiska arbete blir bara små parenteser som får göra plats åt helt irrelevanta berättelser om brodern Volodja Semitjov. Och med tanke på att Semitov också är ansvarig för skapandet av den svenska seriehjälten Allan Kämpe förkommer förvånansvärt lite diskussioner och funderingar kring influenser, båda vad gäller Semitjovs inspirationskällor men också betydelsen av hans arbete inom både serietidningskonsten och mer traditionell litteratur.

Slutligen måste filmens allmänna presentation diskuteras, eller rättare sagt fördömas. Dokumentärfilmer är sällan beroende av att framstå attraktiva vad gäller det visuella, men Semitjov:Drömmen Om En Bättre Värld når så pass låga nivåer att det skapar huvudbry. Grafik, fonter och andra visuella element är av så pass låg kvalitet att det liknar ett projekt från mellanstadiet. Trots att filmen rekryterat en rad duktiga skådespelare till att läsa diverse texter presenteras allting med sådan amatörmässighet att det liknar en hafsverk.

Personen Eugene Semitjov är ett fantastisk fascinerande ämne, vars arbete blivit aningen förbisett. Därför är det närmast skandalöst att möjligheten till att belysa livsgärningen fallerar genom ofokuserad regi och en värdelös presentation.