Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Anastasia Bark

Inte spännande, men enastående: Tula hem, Malin Norrback

by

Titel: Tula hem

Författare: Malin Norrback

Förlag: Modernista

Utgivningsdatum: 2024-08-23

ISBN: 978-91-8094-675-9

Malin Norrbacks debutroman Tula hem är lika mycket en spänningsroman som Johanna Sinilasos bok Troll: A Love Story är en kärlekshistoria, det vill säga inte alls. Jag vet inte riktigt varför Norrbacks bok har marknadsförts som en spänningsroman när det finns mer passande sätt att beskriva den på. Först och främst handlar Tula hem om trauma och traumahantering. Tula hem må inte vara den mest spännande romanen jag läst, men författarens sätt att beskriva sina karaktärers känslotillstånd är vördnadsfullt. Tula hem är en ärlig roman som behandlar traumatiska teman utan att försköna eller underminera dem.

Norrbacks prosa flyter på, likt en lat bäck i en skog en sval vinterdag. Jag har alltid förundrats över författare med Norrbacks förmåga att skriva enkelt men djupt, minimalistiskt men mycketsägande, klart och tydligt men poetiskt. Det är lätt att glömma bort att man läser en bok och inte tittar på en målning av det avlägsna torpet och den hemlighetsfulla skogen som huvudkaraktären Elin lämnar staden för. Norrbacks gestaltning är imponerande. Naturbeskrivningarna flyter ihop med karaktärernas känslotillstånd på ett enastående sätt. Om jag fick välja skulle jag ge författaren ett show, don’t tell-pris för hennes litteratur.

Det var inte mycket spänning i Norrbacks debutroman. Trots den vackra prosan hade handlingen egentligen inte så mycket att bjuda på. Eftersom handlingen ofta är sekundär för mig, är detta inte ett problem, men jag hypotiserar ändå en aning om hur det skulle vara om Norrback faktiskt hade en mer spännande handling – eller om handlingen åtminstone hade ett annat fokus än de någorlunda hemlighetsfulla mysterierna som Tula hem bjuder på. Vad jag menar här är att jag ser fram emot vad Norrback kommer att bjuda på i sina kommande romaner.

Fady Joudahs bok utan en titel […]

by

Författare: Fady Joudah

Översättare: Johannes Anyurus & Athena Farrokhzads

Förlag: Norstedts 

Utgivningsdatum: 2024-11-24

ISBN: 9789113139845

Ibland känns det ofattbart att två olika personer, vid samma tidpunkt, kan ha så olika upplevelser. Här sitter jag i sängen med migrän och äter ett äpple, samtidigt som någon, i samma stund, sitter i sitt badkar och hoppas att en bomb inte ska falla ner på hens hus. Samtidigt har någon annan varken hus eller badkar att gömma sig i. Jag äter ett blodrött äpple, någon annan har blod som rinner längs dennes hud. Det känns inte rättvist, men å andra sidan är det få saker som känns rättvisa överhuvudtaget.

Egentligen vill jag inte använda min röst i den här recensionen för att berätta hur orättvist jag tycker att saker och ting är. Jag vill bara konstatera att mycket känns ofattbart.

Den här recensionen är svår att skriva. Jag vet inte riktigt vad jag ska bidra med. Jag vet inte vilken vinkel jag ska recensera Fady Joudahs dikter utifrån. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, men samtidigt så lite jag faktiskt vill säga. En del av mig vill bara sitta en stund i tystnad och tänka på Joudahs ord, låta dem sjunka in, djupt i hjärtat. Hur som helst ska jag göra ett så gott försök som möjligt med den här recensionen – i ord som jag hoppas återspeglar åtminstone någon sorts meningsfull tystnad.

Jag vill börja med att säga att jag inte bedömer dikter litterärt. Jag är inte tillräckligt mycket av en expert för att göra det. I stället bedömer jag dikter och lyrik utifrån vad de får mig att känna – och de här dikterna fick mig att känna mycket. Om det finns någon litterär kommentar som bör lyftas fram, så är det Johannes Anyurus och Athena Farrokhzads suveräna översättning av Fady Joudahs dikter. Bland det ofattbara finns nämligen även översättningar av dikter. Som någon som inte arbetar med översättning kan jag ändå ana hur det går till när prosa översätts, men att kunna återge ett djupt känslotillstånd i en samling översatta dikter – det kan jag inte annat än att förundras över.

Det är alltid lite synd att inte kunna läsa dikter i deras originalform, men att åtminstone få en inblick i det Fady Joudah har skrivit är jag tacksam för. Översättarna har lyckats fånga ett djupt känslotillstånd, skrivet i blod.

Dikter – för mig i alla fall – handlar sällan om förståelse. Jag kan inte förstå det Fady Joudah känner. Jag kan egentligen inte fullt ut förstå hur någon annan känner sig. Däremot kan jag känna. Om än bara en bråkdel av det Joudah skriver, så kan jag ändå känna det.

Vad är det då jag känner? Tystnaden. Sorgen. Ljuset, livet och kärleken. Jag känner att jag måste läsa vartenda ord i den här boken, trots att huvudet bultar, trots att jag kanske inte borde sitta uppe med en bok i knäet. Jag känner att jag vill applådera – från de första raderna i den här diktsamlingen, fram till det sista ordet i Johannes Anyurus och Athena Farrokhzads efterord. 

Svag prosa, starkt karaktärsbygge i ”Bärarn” av Linnéa Wikman

by

Titel: Bärarn

Författare: Linnéa Wikman

Förlag: Swedish Zombie

Utgivningsdatum: 2024.05.31

ISBN: 9789189115507

”Bärarn” är egentligen en ganska underlig bok. Jag skriver den här recensionen ett par månader efter att faktiskt ha blivit klar med boken. Det tog ett tag att samla mina tankar kring vad jag läst och känt kring denna bok. Låt oss dela upp det i en del gällande prosan och en annan del gällande karaktärsbygget. 

Å ena sidan var jag inte imponerad av språket i boken. Det flyter inte på. Den taggiga prosan skulle kunna ha finslipats mycket mer och blivit avsevärt mycket mer suverän. Texten är liksom stel, och varken styckena eller ens meningarna verkar riktigt hänga ihop med varandra. Hade prosan flutit på mer hade också min läsupplevelse varit mycket bättre. Samma sak kan man säga om de olika formerna författaren växlar mellan. De är rentav onödiga. De kursiva smått poetiska bitarna här och där i texten framstår som klyschor och inget annat. Det ena hänger helt enkelt inte ihop med det andra. Texten blir kantig, tillkonstlagjord. Här gjorde Wikman inte riktigt rätt. 

Å andra sidan har vi själva berättelsen, upphöjd av dess huvudkaraktär Veira var förstahandsperspektiv vi får följa i boken . Berättelsen är denna boks största styrka. ”Bärarn” är gripande och skräckinjagande. Här har författaren Linnea Wikman gjort ett utomordentligt jobb i att skapa en destruktiv berättelse om en tragisk karaktär som det stundvis går att känna sympati för. Det känslomässiga tillståndet huvudkaraktären går igenom är på samma gång igenkännlig och främmande. Trots att prosan inte bjuder på mycket, är det lätt att dyka in i Veiras känslotillstånd, och fastna där en stund. Veira och hennes känslor blir verkliga, verkligt rysliga till och med. Där har Wikman verkligen gjort rätt. 

Huvudkaraktären Veira är den som räddar berättelsen. Hon är också den som förstör en hel del (minst för sig själv), men om det finns någon anledning till att denna bok har etsat sig fast rätt väl i mitt minne så är det Veiras karaktär. Hon är minst sagt tragisk. Destruktiv. Fylld med trauma som varken hon eller de omkring henne vet hur de ska hantera. I stället för att placera Veira på den moraliska skalan, eller ens rättfärdiggöra (eller döma) hennes beteende finns det kanske en poäng i att bara försöka känna det hon känner, att vara med på hennes resa från och till undergång. Veiras ständiga förstörelse av allt omkring sig, tillsammans med hennes innersta begäran att få vara god skapar en komplex karaktär som fortfarande hemsöker mig då och då i mina tankar.

Under höstsäsongen kan det vara rätt mysigt att läsa liknande skräckinjagande gotiska berättelser inspirerade av folktro. Jag läste en annan gotisk berättelse med liknande teman denna höst. Jag tänker inte säga vilket det andra verket var, men om man jämför de två går det definitivt att säga det följande: ”Bärarn” må ha sina svaga sidor, men räddas av den komplexa karaktärsskildringen, den andra boken däremot har en fin gotisk prosa, men blir tyvärr plattad ner något otroligt av de värdelöst tråkiga karaktärerna utan någon som helst komplexitet. Om jag fick välja mellan de båda skulle jag hundra gånger om välja ”Bärarn”. 

Bokrecension: En berättelse om en betydelsefull epok i modern svensk historia; ”Det förlorade paradiset” av Sara Kristoffersson

by

Titel: Det förlorade paradiset; Berättelsen om Konsums Uppgång och fall

Författare: Sara Kristoffersson

Förlag: Volante

Utgivningsdatum: 2024.04.12

ISBN: 9789179653545

”Det förlorade paradiset” av Sara Kristoffersson skulle kunna ha varit en berättelse om ett kungadömes, en dynastis, en epoks uppgång och fall (se ”The History of the Decline and Fall of the Roman Empire”), kanske är det också så. I den konservativa akademiska värld jag råkat trampa in i finns det hierarkier om vad som är väsentligt och vad som inte är det inom ämnet historia. Politik och ekonomi står högt uppe i hierarkin. Kultur – inte så mycket. Designhistoria vill ingen ens höra talas om. Just designhistoria kan däremot säga mycket om det förflutna och dess skugga(?) över vår samtid. Designhistoria kan även säga mycket om det ovanstående, om ämnen som enligt mer konservativa historiker faktiskt är betydelsefulla. Den berättelse som Sara Kristoffersson berättar i sin nya bok är bestämt betydelsefull. Betydelsefull är den för att den skildrar förgångna svenska ideal, ideal som liksom fram till idag blivit ett märke för Sverige själv. Kristoffersson skildrar inte bara ett företag med ett bäst före, hon skildrar även ett Sverige med ett bäst före, denna gång inte i blågult utan blåvitt. 

En del som Sara Kristoffersson pratar om i den här boken har jag sett i den ena och den andra historiska uppsatsen, men aldrig tillsammans, och aldrig i en lika underhållande skildring som denna. Den här blåvita boken passar på sätt och vis in i en tid som präglas av nostalgin för det ena och det andra (i boken ”Vit Melankoli” pratar Catrin Lundström och Tobias Hübinette exempelvis om en nostalgi relaterad till förlusten av både det vita, homogena Sverige och det färgblinda, solidariska Sverige). Vintage är väl dessutom fortfarande inne, är det inte så? 

”Det förlorade paradiset” är på sätt och vis nostalgisk, och delvis beskriver den Konsums uppgång och fall i tämligen melankoliska drag, men Kristoffersson förhåller sig kritiskt till ämnet hon beskriver. Många av skildringarna i denna bok är klockrent ironiska. Skildringarna gällande Domus varuhus baskläder är rentav skrattretande. Om det finns någonting som Kristoffersson beskriver med ett bias så är det väl avskyn mot polyester, och den biten har jag lätt att hålla med henne om. 

”Det förlorade paradiset” är lika underhållande som den är lärorik.  Kristoffersson diskuterar stora och små idéer som påverkat det svenska samhället i stort. Inte bara det, utan även idéer som påverkat andras bild av Sverige. Detta är inte bara en berättelse om Konsum utan även om Olof Palme, om folkhemmet, om välfärdssamhället Sverige. Konsum må ha fallit, men ideologin relaterad till Konsum har haft en påverkan på bilden och marknadsföreningen av Sverige under en period längre än Konsums bäst före: November 2001.

Du är vad du äter. Du är vad du köper. Jag vet ärligt talat inte om jag håller med fullständigt. Däremot måste det väl stämma att vad vi handlar och var vi handlar säger en hel del om oss och den tid vi lever i.

Bokrecension: Sanna Samuelssons ”Mjölkat”

by

Titel: Mjölkat

Författare: Sanna Samuelsson 

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Utgivningsdatum: 2023.08.11

ISBN: 9789100199357 (2023-08-11); E-bok, epub2, 9789100199364 (2023-08-11); Pocket, 9789100806767 (2024-06-07)

Om man går in på instagrams föreslaget innehåll (inställningar) får man sedan ungefär ett år tillbaka sedan välja om man som användare vill ha politiskt innehåll begränsat eller inte. Begränsat innehåll får man automatiskt. Vill man som användare inte ha begränsat innehåll måste man själv ändra det i inställningarna. Enligt instagram påverkar denna funktion förslag i Utforska, Reels, flödesrekommendationer och föreslagna användare, men inte innehållet från konton man följer. Nå, vad innebär då politiskt innehåll? Instagram beskriver politiskt innehåll på följande sätt: ”I politiskt innehåll nämns sannolikt regeringar, val eller sociala frågor som påverkar en grupp personer eller ett samhälle i sin helhet” (instagram). Om instagrams definition låter någorlunda vettig, tja, då tillhör Mjölkat definitivt politiskt innehåll. Hipp Hipp Hurra!  I och för sig är det svårt för mig att komma på någonting som inte skulle räknas som politiskt innehåll så länge man håller sig till instagrams konfysa version av konceptet. En kopp latte med hashtagen #foodstagram #coffeeaddict #morningcoffee skulle väl inte räknas som politiskt innehåll? Men vänta lite, är inte latten mjölkad den med? 

Jag gillar böcker som får mig att tänka till. Jag försöker i alla fall att gilla böcker som får mig att tänka till. Ibland läser jag visserligen en bok som inte väcker särskilt många tankar, men även lite mindre djupa böcker innehåller latten. Saken är den att böcker som får en att tänka till oftast är politiska på ett eller annat sätt. Toni Morrison (Beloved, The Bluest Eye) fick i en intervju (Charlie Rose, 1998) frågan om hon kunde föreställa sig att skriva en roman som inte fokuserade på ras. Som svar sade Morrison att även Tolstoj, Zola, James Joyce skriver om ras. Hon använder sig av utrycket raced, att i stort sett allting är raced. Vissa ämnen är svåra att undvika – politik bland annat. Det beror väl på var gränsen går. 

Men låt oss återvända till Mjölkat. Mjölkat är antingen väldigt politisk, eller så är den inte ett dugg politisk (så blir det när saker och ting krockar, motsatser möts, neutraliseras). Delvis stolt, delvis skamset skildrar Sanna Samuelsson en miljö präglad av natur blandad med maskineri – en chimär av den svenska landsbygden. Här och där är skildringarna bittra, på gränsen till arga, stundom till och med passionerade; men – och här vill jag verkligen inte klandra Samuelsson utan snarare… ja, vem ska man egentligen klandra? – i sin helhet är Mjölkat liksom mer eller mindre hopplös. Det finns inte mycket i Samuelssons skildringar som är särskilt mörkt i sig, men romanen tar sig inte riktigt någonstans. Mjölkat skulle kunna ha varit flera hundrasidor längre och inte kommit fram till särskilt mycket mer. Boken är otillräcklig, berättelsen kort, konflikterna olösta; som läsare fastnar jag någonstans, med ena foten i kodynga och den andra i smält asfalt – vilket är just varför jag inte kan sluta tänka på den, och om jag inte kan sluta tänka på en bok, då vet jag att den är läsvärd. Särskilt när prosan är lika suverän som den är i det här fallet.

Vem vet, kanske det finns hopp i det hopplösa? De hopplösa tankarna kanske väcker hopp? Likaså är det väl med politiken, och med korna vars känslomässiga ögon säger lika mycket som denna bok (alltså riktigt mycket).