Författare: Fady Joudah
Översättare: Johannes Anyurus & Athena Farrokhzads
Utgivningsdatum: 2024-11-24
Ibland känns det ofattbart att två olika personer, vid samma tidpunkt, kan ha så olika upplevelser. Här sitter jag i sängen med migrän och äter ett äpple, samtidigt som någon, i samma stund, sitter i sitt badkar och hoppas att en bomb inte ska falla ner på hens hus. Samtidigt har någon annan varken hus eller badkar att gömma sig i. Jag äter ett blodrött äpple, någon annan har blod som rinner längs dennes hud. Det känns inte rättvist, men å andra sidan är det få saker som känns rättvisa överhuvudtaget.
Egentligen vill jag inte använda min röst i den här recensionen för att berätta hur orättvist jag tycker att saker och ting är. Jag vill bara konstatera att mycket känns ofattbart.
Den här recensionen är svår att skriva. Jag vet inte riktigt vad jag ska bidra med. Jag vet inte vilken vinkel jag ska recensera Fady Joudahs dikter utifrån. Det finns så mycket jag skulle vilja skriva, men samtidigt så lite jag faktiskt vill säga. En del av mig vill bara sitta en stund i tystnad och tänka på Joudahs ord, låta dem sjunka in, djupt i hjärtat. Hur som helst ska jag göra ett så gott försök som möjligt med den här recensionen – i ord som jag hoppas återspeglar åtminstone någon sorts meningsfull tystnad.
Jag vill börja med att säga att jag inte bedömer dikter litterärt. Jag är inte tillräckligt mycket av en expert för att göra det. I stället bedömer jag dikter och lyrik utifrån vad de får mig att känna – och de här dikterna fick mig att känna mycket. Om det finns någon litterär kommentar som bör lyftas fram, så är det Johannes Anyurus och Athena Farrokhzads suveräna översättning av Fady Joudahs dikter. Bland det ofattbara finns nämligen även översättningar av dikter. Som någon som inte arbetar med översättning kan jag ändå ana hur det går till när prosa översätts, men att kunna återge ett djupt känslotillstånd i en samling översatta dikter – det kan jag inte annat än att förundras över.
Det är alltid lite synd att inte kunna läsa dikter i deras originalform, men att åtminstone få en inblick i det Fady Joudah har skrivit är jag tacksam för. Översättarna har lyckats fånga ett djupt känslotillstånd, skrivet i blod.
Dikter – för mig i alla fall – handlar sällan om förståelse. Jag kan inte förstå det Fady Joudah känner. Jag kan egentligen inte fullt ut förstå hur någon annan känner sig. Däremot kan jag känna. Om än bara en bråkdel av det Joudah skriver, så kan jag ändå känna det.
Vad är det då jag känner? Tystnaden. Sorgen. Ljuset, livet och kärleken. Jag känner att jag måste läsa vartenda ord i den här boken, trots att huvudet bultar, trots att jag kanske inte borde sitta uppe med en bok i knäet. Jag känner att jag vill applådera – från de första raderna i den här diktsamlingen, fram till det sista ordet i Johannes Anyurus och Athena Farrokhzads efterord.