Riddar Blåskägg & Judith
Av Béla Bartók & Malin Bång.
Libretton Béla Balász & Mara Lee.
Regi Wouter van Looy
Scenografi, och kostym Marie Szersnovicz
Mask och peruk Therésia Frisk
Dirigent Marit Strindlund.
Videodesign Raimo Benedetti
Dramaturg Tuvalisa Rangström
Föreställning som recenseras Folkoperan 23 april 2023
Medverkande Stina Ekblad, Julia Sporsén, Johan Schinkler, Alexandra Büchel, Helgi Reynisson, Emilia Utter, Folkoperans orkester
En urklassiker möter en urpremiär, så inleder programbladet presentationen av Folkoperans Riddar Blåskägg + Judith, där två verk satts samman för att tala med varandra. Att designen kommer beröra mig både mentalt och musikaliskt, blir tydligt. Spännande är det också att den experimentella och mycket aktiva kompositören Malin Bång (född 1974), som jag inte hört förr, har komponerat verket, Judith. En tydlig vink om vad kvällen kommer ge är att också att författaren Mara Lee (född 1972) står för texten, hon som ofta skriver om makt, sexualitet och femininitet.
Först möter oss vackra, samlade, distinkta Stina Ekblad. Hon gestaltar den äldre tillbakablickande Judith och är vår guide. Vi får veta hur kvällen fördelas mellan tre Judith, och snart räknar Ekblad med fast hand ner oss till vårt inre rike. Spelet kan börja.
Första akten, klassikern Riddar Blåskägg, är skriven av ungraren Béla Bartók 1911, ursprungligen till en operatävling. För en historisk och feministisk tolkning hänvisar jag varmt till avsnittet Ebba-Witt Brattström skrivit i programbladet. Librettot bygger på en berättelse från 1600-talet som även Bröderna Grimm gjorde en version av på 1800-talet. Handlingen centreras kring en annan människas vilja (Judith) att dela och förmodat bära en annan människas mörker (Riddar Blåskägg). Rykten har redan förmedlat att Blåskägg har flera hustrurs liv på sitt samvete. Ändå vill Judith inget hellre än stanna hos denne man och älska honom, framför sin annars tilltänkta trolovade. I sin blinda modiga kärlek tar hon sig fram i ett utforskande av sju (symboliska) rum i Blåskäggs borg. Men det visar sig vartefter vara ett omöjligt projekt och sagan har lite olika slut i skilda versioner. I denna version överlever hon, om än i mycket dålig form.
Sångarnas prestationer i första akten växer till ett successivt överväldigande intryck. Det är lågmält tajt, emellanåt primalt naket och det är erotiskt. Handlingen kastar oss direkt in i deras innerliga önskan att komma varandra närmare och ännu närmare. Judith är redan i hans borg, och hon vill veta allt om honom… Alla rummen – till sitt inre – ska han öppna. Men han värjer sig och svarar: ”Fråga inte, älska mig”. Det är en direkt och imponerande ärlig känslomässig ton när dialogen pågår. Med hjälp av Julia Sporséns och Johan Schinklers växelvisa ljusa energifyllda och mörka lite återhållna sångslingor mot varandra blir det vackert. Fastän de mer agerar med ett magnetiskt lite längre avstånd mellan sig blir laddningen så tydlig och når långt ut i bänkraderna. Schinklers sårbara rollgestalt – naken under röda rocken – med varmt mörka stämma blir nyanserad och realistisk och vacker mot Sporséns intensiva klara uppriktiga klang. Den effektiva och avskalade scenografin och precisa regin fångar det essentiella: Deras sökande, hans tvekan, hennes naiva vilja och hopp. Något tidlöst och allmängiltigt blir synligt.
Sista akten, då Judith gestaltas av Alexandra Büchel, i nykomponerade verket av Malin Bång – får vi se Judiths kamp. Hon lever sig igenom sitt mycket modiga men tyvärr dömda misstag, som verkligen kostat på, för att sedan bygga upp sig igen psykiskt. De två, även i första akten närvarande, men med masker dolda andarna – ”Mörkret 1 och Mörkret 2” (Emilia Utter och Helgi Reynison), blir nu synliga utan sin mask. Judith tycks få hjälp av dem. För i det här överraskande ljud-konst-verket lider Judith, lever ut, förfasas, når botten men vänder uppåt med en stilla nyfunnen styrka. Folkoperans fantastiska orkester spelar på mer än instrument för att ge ytterligare liv i ljudbilden. Vi ser en eld brinna, vatten falla från himlen, och Judith svävar tyngdlös filmad i rymden. Det enda som återstår är att välja livet, att förmå förhålla sig sundare, acceptera och gå vidare med bibehållet hopp. I Mara Lees text hörs Judith accepterande säga – med en existentialists krassa övertygelse:
– Jag väljer ljuset och skuggan, orden och livet.
Den tröstande raden att under gatstenen finns en strand hörs också svepa förbi.
Judith var bara väldigt kär och kanske en sådan kvinna som ”älskar för mycket”, kan man tänka. Jag minns boken från 1992 med samma titel. Tankar om medberoende, socialt arv, och gränslöshet dyker upp. Men plötsligt lämnar jag det feministiska om könsroller och makt och tankarna går en annan mer allmänmänsklig väg. Verket Judith erbjuder ett sällskap, chansen att ta del av en inre healing-resa. Judith är anfrätt av självtvivel, försöker ömsa skinn, bli stark och överleva något som varit henne övermäktigt. Riddar Blåskäggs mörker och fasansfulla gärningar drabbar henne när hon är kär och skör. Symboliserar det inte även öppna möten med ondska i andra former? Kanske en sådan sprakande healing-resa kommer lägligt för alla som följer, lider, ställer frågor, läser nyheterna, om Putins ondska? Vi är maktlösa, som Judith, lider av vad vi tar del av. Att våga se in i ett kompakt övermäktigt mörker kostar på.
Andra aktens frustande, väsande, tjutande toner och ljud… och eld av stilla vrede… den speglar det vi känner. Men vi tar oss upp. Starkare väljer vi sen orden, ljuset, livet …
I föreställningen har hon låtit dansteamet om två unga kvinnor och två män också vara medskapare. På ett sätt känns det som att bli inbjuden till en del av en danskultur i en by, endast sedd på film från mörkaste Afrika. Men lika mycket är nutidskulturen närvarande i den moderna sköna musiken.
Första scenen, som kanske gestaltar en slags födelse, sker i lugnare tempo där de två kvinnliga dansarna sakta reser sig upp i rörelser till mer stilla musik. Ett stort svart band håller dem samman som bildar ett smart redskap att studsa mot, slingra som ormar och slänga som hopprep. Extra spännande blir det sedan när den skrämmande vålnaden kommer som plötsligt bjuds in – han som kallas”it” – och kvinnorna från var sida låter det svarta bandet bli som ett skydd högt över scenen.
Under pandemin översattes boken till svenska av gruppsykoterapeuten Sören Lander, men är ursprungligen skriven av Adamson och Sapia – lärljungar till Pichon-Riviére. Till formen är den en i en serie fackböcker ”for beginners”. Baksidestexten framhåller att hans tänkande kan vara ett stöd i vår globaliserade era där det som naturligt binder oss samman har försvunnit. Individen är i kris, menade Pichon-Riviére, och såg ett ökande behov av att ständigt omskapa sociala nätverk. Argentina har i dag ett tiotal undervisningsinstitutioner som förmedlar just hans socialpsykologiska synsätt. Teorin om ECRO praktiseras av flera verksamma än i dag.
Inför kvällen läser jag att Schunnesson (pressmeddelande) frågade sig vad som gör texten så evig, konflikterna så dagsaktuella, då som nu:
Föreställningen inleds av att en arbetare står och slår hårt och olycksbådande mot ett städ – eller en räls – med en hammare så att järnet ekar och skär igenom hela lokalen. På den annars tomma scenen agerar skådespelarna mot en fond av några flyttbara höga speglar. Vi ser oss själva i publiken, då och då vilket också utnyttjas i handlingen. Emellanåt skjuts som en pil stolar över golvet, eller kanske ett bord, glatt mot den polerade dansvänliga golvytan.