Pernilla Wiechel

Jag ser nakna avslöjande bilder från Paris med efterkrigstidens söndriga fasader. Jag ser ensamma barn i fönster utan omsorg och äldre kvinnor utan sina krigsstupade män. Men den totala misären fattas i Nationalmuseums utställning som visar Strömholms svartvita bilder från 1950- till 1960-talets Paris. Det här är inte den klassiska samlingen bilder från knarkarkvartar, sena kväller och exponerade ofrivilligt sexualiserade halvnakna kvinnor. Annars det man ofta förknippar med Strömholms arv, just den manliga blicken. Övervägande ser jag fina levande, men mustiga, porträtt av såväl medelklassens glada konstnärer – i en smittande gemenskap – de som hade möjligheten att få åka till Paris med stöd hemifrån – såväl som beställningsporträtt på kända (kanske mer lidande?) författare och konstnärer.

Utställningen med 200 verk som är curerad av Joakim Strömholm och Anna Nilsdotter har en fin balans som både väcker intresse och ger en njutbar verklighetsflykt för betraktaren. Första rummet omfattar Paris allmänt, därefter följer rum fyllda av olika teman. Här finns även ett rum med en monter där autentiska fysiska detaljer från Christers eget rum i Paris är med. Ett rum visar dikter och några foton på den för tiden kända svenska poeten Paul Anderson, som avled till följd av droger. Flera rum visar kända svenska ungdomar som gick på konstskolorna och ställde till med konstparader på gatorna. En parad visas även på film. I rummen finns porträtt på kända svenska kulturpersonligheter som Torun Bülow Hübe, Peter Wiess, Gunilla Palmstierna- Weiss, Pontus Hultén, Björn Berg med flera. Av en informationstext framgår att Strömholm inte började sin yrkesbana som fotograf, utan studerade måleri både i Sverige, Dresden och Paris. Efter andra världskriget gick han på Académie des Beaux-Arts i Pars men började där att experimentera med storformatskamera och så tog fotograferandet vid.

Delar av dikter och egna citat och hela brev kompletterar fotografierna som blir en intressant tidsresa. Citatet där Strömholm själv beskriver hur han ser på mötet med ett fotografi, blir som en ödmjuk inbjudan (..vilket förmodligen även gäller denna recension!): ”Att betrakta bilder är svårt, mycket svårt. Utan förklarande texter är det Du, betraktaren, som ger bilderna liv. Vad du ser i bilderna beror på dig själv, det är DINA erfarenheter, DINA känslor, DIN uppväxt, DINA minnen, som ska fungera..- se själv, tänk själv. Jag kan inte hjälpa dig, Christer…”.

Intressant är att mitt bland alla porträtt förekommer även Christers egen mor Lizzie Clason. Hon var hans största supporter, såväl ekonomiskt som mentalt, särskild när han var utomlands och fotograferade. Deras brevväxling finns också delvisa att ta del av.

Verk: Dr Galenos mirakelmedicin

Scen: Teater Tribunalen

Tid: 23 okt (speltid fram till 27 nov 2022)

Regi: Richard Turpin

Text: Karel Čapek

Övers: Karin Eriksson 

Medverkande: Henrik Dahl, Steph Molin, Sylvia Rauan, Richard Turpin, Aviva Wrede

Scenrum: Magnus Möllerstedt. 

Kostym: Ulrika van Gelder. 

Musik, ljud: Dror Feiler 

Mask: Cais-Marie Björnlod. 

Ljus: Maja Lindström

Tjecken och dramatikern Karel Čapek kanske vissa känner till genom den humoristiska trädgårdsboken Ett år med min trädgård, som gavs ut i svensk nyöversättning strax före pandemin 2019, författad 1929. Men Čapek är också den som uppfunnit ordet ”robot”, såsom vi använder det i dag. Ordet ”robota” betyder ”trälarbete” på tjeckiska. Hans pjäser uppges (SvD) vara en blandning av Brecht och den brittiska sciens fiction-författaren och antinazisten H G Wells. Med känsla för vår samtid har nu Richard Turpin tillsammans med Östgötateatern satt upp Dr Galenos mirakelmedicin, i Karin Erikssons väl genomförda översättning. Ursprungliga titeln är Vita sjukan, utgiven 1937. Kusligt många paralleller till vår samtid, finns i verket, om än hjälpt på traven av smärre nutidsanspelningar. Föreställningen ger en välbehövlig gemenskap i skratt, eftertanke och ångestdämpande igenkänning. 

Den grekiska läkare Claudius Galeno som levde år 129-199, vars namn man förmodligen lånat, skrev en läkarbibel Ars Medica som gällde i tusen år. Hans erfarenhet grundlades i att han var gladiatorernas läkare i Rom, vilket innebar en för samtiden unik inblick i människokroppens inre. Dissekering av människor var annars förbjudet. Dr Galeno i pjäsen – stabilt gestaltad med självklar scennärvaro av Steph Molin – är också en folkets läkare, och hans botmedel är det enda som fungerar. Men i gengäld kräver han kontrakt om fred, ett fredsbudskap som också regissören Richard Turpin framför att han står bakom. Čapeks text skrevs då Tjeckoslovakien hotades av en tysk invasion, vilket också ger en parallell till vårt nutida krigshot, och snabba ansökan till Nato. Året efter pjäsens utgivning (1938) övertogs de delar av Tjeckoslovakien där många tyskar bodde, Sudetenland.

I korthet får vi följa den anspråkslösa läkaren ur folket Dr Galeno, den ende således som kan bota den dödligt smittsamma sjukdomen som härjar, farsoten Dr Chengs sjukdom. Dr Galeano är en altruist, med uppfattningen om att läkarnas ed hänger samman med pacifism och att värna människovärdet. De medellösa hjälper han direkt, men av rika personerna avkräver han att de inte skor sig på kriget i någon form – som gengäld. Utifrån rädslan för den smittsamma sjukdomen och att ytterst kunna dö – tar karaktärerna från olika samhällsskikt ställning – förblindande av sina ofta personligt egoistiska preferenser.

Vi möter en galen marskalk/diktator (imponerande gestaltad av Aviva Wrede), som i nationalistisk anda hellre vill invadera grannlandet i ett krig, i tron att ett vunnet krig är bättre än att enbart skapa fred och rädda sitt folk från sjukdomen. Vi möter Kruger (gummiartat dynamiskt spelad av Richard Turpin) som med sina pengar är hårt knuten till makten och tvingas gå sitt öde till mötes. Doktor Galenos arbetsplats – sjukhuset där han tar emot de fattiga i sal 13, styvmoderligt behandlad av snobbiga läkaren (Henrik Dahl) som enbart bryr sig om vetenskapen och sin egen karriär – utgör platsen där samhällsskiktets olika karaktärer träffas. Här finns näriga sköterskan (Sylvia Raunan) som samlar guld ur likdelar och vill ”starta eget”, sedermera en insjuknad Kruger utklädd till man ur folket som lurar till sig hjälp, och så dyker en insjuknad fru upp (Sylvia Raunan), som hellre lägger sig i liksäck än återgår till sin man vars levebröd är krig.

Skådespeleriet använder sig på det hela av teaterns alla visuella knep som tajming, mimik, förstärkning av detaljer. Brechts förfrämligande – genom kostymeri, dockor mask och attribut – gör så att publiken hålls alert, använder tankarna och inte försvinner i total identifikation. Men via komikens överdrivna gester och samtida satir uppstår också igenkänningens tillfredsställelse. Att från början veta allas roller, vem som är skurk, vem som är god och vem som dikterar över alla, känns skönt. Gestaltningen skapar en konkretisering som hjälper oss få grepp om även den svåra tid vi lever i. Komplicerade skeenden får sin förklaring med hjälp av symboliken, vilket ger en själslig vila.

Stor igenkänning från vår samtida pandemis värsta dagar, finns i de återkommande familjescenerna. Det känns när familjefadern, kamreren som lever av krigets inkomster, genialiskt och tydlig spelad av Björn Wahlberg, egoistiskt reagerar på tidningens nyheter och ”orättvisor”. Han läser om dödligheten för de främst de äldre. Och det känns när hans fru med återhållen avsmak för maken – viker undan för hans pussar – med tydlig mimik knivskarpt spelad av Sylvia Raun. Hon tänker mer på barnen, freden och framtiden – än egen vinning. 

Scenografins stora fösbara hängande sjok och på kartong upptecknade papp-journalister med fint penn-krafs-ljud, kroppsdelar som flyger i kapp med spyor av plast – allt skapar stämningar som lagom och effektivt backar upp skådespeleriet. Här handlar det aldrig om slafsiga skräckeffekter, det här är satirens meningsbärande attribut.