• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Scen: O Agora Que Demora – En stund som dröjer

24 september, 2022 by Pernilla Wiechel


Plats: Gästspel på Orionteatern

Föreställningar: 23, 24, 25, 26 september 

Samproduktion mellan Riksteatern, Théâtre National Wallonie-Bruxelles, Ruhrtriennale/Allemagne, SESC São Paulo, Comédie de Genève/Suisse, Odéon-Théâtre de l’Europe/France, Teatro Municipal São Luiz – Lisbonne/Portugal, Festival d’Avignon/France, Le Maillon-Théâtre de Strasbourg Scène européenne/France och Temporada Alta/Espagne

Konstnärligt team

Av och regi: Christiane Jatahy  
Scenografi och ljusdesign: Thomas Walgrave  
Filmregi: Paulo Camacho  
Musik: Domenico Lancelotti och Vitor Araujo  
Ljuddesign: Alex Fostier  

Turnékoordinator: Henrique Mariano  
Filmredigering: Christiane Jatahy och Paulo Camacho  
Kamera: Paulo Camacho  
Andra kamera: Thomas Walgrave  
Mixning: Breno Furtado och Pedro Vituri  
Scenmästare & videoteknik: Stefano Serra  
Scentekniker: Dimitri Wauters  
Ljustekniker: Isabel Scheck, alternatively with Juan Borrego  
Ljudtekniker: David Defour, alternatively with Jeison Pardo Rojas  
Scenografi och kostym: Ateliers du Théâtre National Wallonie-Bruxelles  

Medverkande

Abbas Abdulelah Al’Shukra, Abdul Lanjesi, Abed Aidy  
Adnan Ibrahim Nghnghia, Ahmed Tobasi, Banafshe Hourmazdi  
Bepkapoy, Blessing Opoko, Corina Sabbas, Emilie Franco  
Faisal Abu Alhayjaa, Fepa Teixeira, Frank Sithole, Iketi Kayapó  
Irengri Kayapó, Isabel Novella, Ivan Tirtiaux, Jehad Obeid, Joseph Gaylard  
Jovial Mbenga, Kroti, Laerte Késsimos, Leon David Salazar  
Linda Michael Mkhwanasi, Manuela Afonso, Maria Laura Nogueira  
Marie-Aurore d’Awans, Maroine Amimi, Mbali Ncube, Melina Martin  
Mustafa Sheta, Nambulelo Meolongwara, Noji Gaylard, Ojo Kayapó  
Omar Al Jbaai, Phana, Pitchou Lambo, Pravinah Nehwati, Pykatire  
Ramyar Hussaini, Ranin Odeh, Renata Hardy, Vitor Araújo, Yara Ktaish  

Den brasilianska regissören Christiane Jatahy låter i ett multimedialt verk publiken möta flyktingar från hela världen i ett pågående samtal utifrån det klassiska eposet Odysseus, mannen som är på väg hem till sin maka efter ett långt krig. I en samproduktion med Riksteatern har verket svensk premiär på Orionteatern och framförs under fyra kvällar med hjälp av elva skådespelare, handkameror och bra ljud- och filmteknik. Samtliga interagerar med varandra och med publiken – samtidigt som de för dialoger med personer ute i världen via en stor filmduk. Premiären skulle ägt rum under våren 2021 men blev uppskjuten på grund av pandemin, men gruppen har redan en kritikerrosad turné i världen bakom sig.

Jathays ursprungsidé var att besöka flyktingförläggningar och möta personer som tvingas fly på grund av ekonomi, krig och miljökatastrofer och berätta ur deras perspektiv. Resultatet blev denna konstnärliga undersökning där Odysséen fungerar som en förenande myt varigenom flyktingarnas egna historier blir speglade. Flyktingarna i olika åldrar från olika länder läser tillsammans med teatersällskaptes lilla filmteam delar av handlingen och drar sedan paralleller till egna upplevelser. 

I detta multi-mediala-cross-over-verk känns det som ett verkligt möte uppstår med personerna i filmerna från världens alla hörn. Musiken, skådespelarna i rummet och att vi alla gör rörelser och dansar gör det svårt att passivt bara låta allt passera. Ett ”nu” i gemenskap uppstår. Jathays lyckas på många sätt överbrygga flera sorters gränser och ge oss ett minne. Värmd kliver jag ut med funderingar kring vilka behov vi människor har som göra att vi just kan behålla oss mänskliga. Totalt bleknar höjda elräkningar och matpriser bort. Föreställningen ger också en kollektiv stund att ta in hur framtiden med klimatflyktingar kan bli. Att kunna kalkylera med en självklar och lugn morgondag blir framöver ett nöje för allt färre.

  • Vi är ett mycket litet team, tre personer, fotografen, jag och Thomas Walgrave som har hand om det konstnärliga, ljus och ”scenografi”. Och vi reser med en mycket liten resväska. På varje plats stannar vi två eller tre veckor, samtalar, lär känna människorna. I Jenin på Västbanken till exempel bodde vi i lägret och Ahmed Tobasi, konstnärlig ledare för Freedom theatre i Jenin, blev också vår kontakt med människor i det stora flyktinglägret, säger Christiane Jathays (DN 10/9).
  • Vi har tagit den här historien till olika platser på jorden där människor lever odysséer i dag, vi har varit i Palestina, i Libanon, i Sydafrika, i Grekland och Brasilien och på alla platser har vi arbetat med skådespelare som berättat Odysseus historia för människor där. Och genom den kunnat berätta sina egna historier, säger Christiane Jathays (DN 10/9).

Christiane Jatahy är som artist medlem i CENTQUATRE-PARIS (France) och medlem vid l’Odéon – Théâtre de l’Europe (France) och Schauspielhaus Zürich (Suisse).  Föreställningen får stöd av: The Freedom Theatre (Palestine), Outreach Foundation (South Africa)

Arkiverad under: Scen

Musikrecension: Esbjörn Svenssons outgivna solomaterial – Sven-Harrys konsthall

18 september, 2022 by Pernilla Wiechel

Musik: Esbjörn Svensson 

Scen: Sven-Harrys konstmuseum

Tid: 15, 16, 17, 18 sep

Arrangemang: Eva Svensson, Home.s.(17 sep)

Vid fyra konserter har åhörare i Stockholm haft möjlighet att lyssna på aldrig tidigare utgiven solomusik av Esbjörn Svensson på Sven-Harrys konstmuseum. Det är hans änka Eva Svensson som sett till att materialet som spelades in sommaren 2008 blivit tillgängligt för en liten publik varje kväll. Jag kommer dit i sista minuten lördagskvällen, den näst sista, och minst sagt känns det stort. Jag möts av en redan full sal där en utebliven besökare gör det möjligt för mig att lyssna. Samtidigt med mig träder via gästlistan inte mindre än en av E.S.T bandmedlemmar Dan Berglund just in. ”Esbjörn Svensson Solo Home.s.”, ”as live as it is possible”, står det i programbladet. Med en önskan om att skapa ”a place to meet and listen”, ser arrangemanget ut som ett projekt som kommer fortsätta, arrangerat av Eva S. Musiken vi hör i kväll släpps den 18 november i år.

I det närmaste sitter publiken ljudlöst och lyssnar andäktigt till toner mycket efterlängtade för en redan trogen publik. Jag noterar siffror för det som uppfattas vara nio avdelade stycken. I programmet har melodierna namn efter alfabetet Alfa, Beta, Gamma, Delta, Epsilon, Zeta, Eta, Theta och Iota. För mig som enbart hört ett par album av trion digitalt faller tankarna på andra jazzpianister som uppträder solo och dragen av Keith Jarret blir tydliga. För mig känns musiken spännande då inte en melodislinga återkommer såsom tema utan enbart vissa anslag och rytmer upprepas och knyter samman styckena som alla har sin egen karaktär. Radband av ljusare toner faller från ner i följd och möts av ett mörkare flöde som vänder karaktären i avsnittet. Skulle jag rita tonerna blir det ett grafiskt blad av Ulf Trotzig där de tunna abstrakta linjerna, rytmiskt hackas och möts fastän de har olika karaktör och riktning. Det är som verken är gjorda som fri improvisation, men varje stycke har ändå sin särart. 

Alfa (1) börjar lugnt men har en del spännande toner som skaver om än det för tankarna till Keith Jarrets Köln konsert väldigt mycket. Tema eller melodi bryts hela tiden, men harmonier och rytmer återkommer. I Beta (2) möts ljusa snabba rinnande toner av mycket mörka bottnar och det blir mer drag och sväng och lite inslag av blues. Gamma (3) är ljusare men tonerna möts mer från olika håll och slutar i mer oro med mörkare men mjukt nästan hamrande anslag på pianot för att avlutas ljust. Delta (4) har mer energi och är kraftfullare, mer dynamiskt. Epsilon (5) är det absolut vackraste, ljusaste stycket som för tankarna till en sommarkväll, små, små lyhörda drillar hörs av toner. Zeta (6) är mer splittrat, lätta hammarslag, mustigare och en och samma mörka ton håller i sig länge vilket ger melankoliska inslag. Eta (7) börjar ljust med jämna men oförutsägbara toner av samma styrka, lite samma rytm hela verket igenom. Theta (8) är lätt och ljust med cembalo-likt flöde men med liksom omkastade melodislingor som känns tidstypiska ändå från 1700-talet. 

Kanske har jag antecknat fel namn för fel verk..men mina ord ovan ger ändå en bild av kvällens poetiska resa. Konserten avslutas med att en diabild framträder med ett fint porträtt av Esbjörn själv och våra lyhörda öron tycks höra ett inspelat sorl. Men då ingen kommer fram och säger något, eller musiken återkommer inser vi åhörare att konserten är över och vi applåderar. Om det vi hört är färdiga verk, eller enbart improviserade provstycken, det är svårt att säga, men de känns fina och inspirerande som de är. Vi har som lånat ett musikaliskt öras känslighet tillsammans, och det är något alldeles extra. Det är inte utan att man känner en stolthet, att det i vårt land funnits någon som fått ro att komponera utifrån sin talang så här. Hoppas fler får tillfälle runt om i Sverige att ta del av denna intima konsertform. Det ger mycket mer än att sitta ensam hemma och göda streamingtjänster.

Arkiverad under: Scen

Operarecension: Norma på Folkoperan – blir helt absorberad

15 september, 2022 by Pernilla Wiechel

Norma
Musik Vincenzo Bellini
Libretto Felice Romani
Översättning Tuva Lisa Rangström
Dirigent och musikaliskt arrangemang Henrik Shaefer
Regi Eirik Stubø

Ljus Ellen Ruge

Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Premiär på Folkoperan 14 september 2022

Roller 14 sept:
Norma: Julia Sporsén
Pollione: Daniel Svenson
Adalgisa: Ann-Kristin Jones
Oroveso: Johan Schinkler
Flavio Polliones vän: Mattias Gunnari
Clotilde, Normas förtrogna: Rebecka Elsgard.
Därutöver barn, kör och orkester, scenarbetare med mera.

Med en avskalad scenografi, vackert skurna nutida kläder, konsekvent och stram regi och lågmält stödjande kör blir den målande belysningen och den imponerande tekniska skickligheten i sången det man fastnar för inledningsvis. Smart scenografi där orkestern sakta hissas upp och skapar själva scenrummet ger också musikerna med samtida instrument en hedersam position och ödmjuk närvaro. Övertygande redan från början är dock Johan Schinkler i rollen som Oroveso vars varma, men allvarsamma mörka röst lägger hela grundstämningen till dramat. Daniel Svensons Pollonius och Julia Sporséns Norma som initialt inte riktigt blir levande bakom den tekniskt mycket bärande och skickliga sången tar dock igen det med råge.

Från och med den första duetten mellan Norma och den yngre prästinnan Adalgisa, vackert och mjukt ungdomligt sjungen av mezzosopranen Ann-Kristin Jones, blir man som publik helt absorberad. Sången är så stilla kraftfull, så tajt framförd träffsäkert i avancerade stämmor, med en så fin inlevelse, att det känns som att bli inbjuden till ett intimt samtal. Bel canto-stilens slingrande förförande melodier och Bellinis vilja att inlevelsen i gestalterna både ska synas i agerandet och sången, uppfylls verkligen. Efter halva första akten är det som om kontraktet med publiken håller i sig ända till slutet. Vissa scener känns sjungna med en så pass samtida text och dröjande musik att ens egna livsberättelser blandas samman med handlingen på scenen. Man värjer sig lite mot det som sätts i svallning, vilket ju måste anses vara ett mycket högt betyg.

Applåderna tar inte slut när Julia Sporsén, som kraftfullt bärande föreställningen igenom sjungit Norma tar emot hyllningarna från den stående publiken. Ann-Kristin Jones med sin lite mjukare gestaltning av Adalgisa får liknande varma applåder. Den mindre rollen som Pollione som Daniel Svenson väl genomfört tycks också uppriktigt ha nått ut. En premiärkväll ska väl vara lite festligare och publiken är ofta välvilligt inställd, men här handlar det nog om stor succé och ingen artighet.

Eirik Stubø har i sin debut som operaregissör lyckats modernisera, förtäta, och göra berättelsen om Norma giltig för vår tid. Kluvna mellan krig och klimatkris känner vi med henne när hon tar ställning i svåra existentiella frågor.

Bakgrund: Bel canto-peran Norma kom, enligt Wikipedia, till efter att den berömda operasångerskan Giuditta Pasta önskat sig en specialskriven intressant kvinnoroll av Vincenzo Bellini. De var vänner och han flyttade till och med tillfälligt in hos Pasta för det intensiva arbetet. Tillammans med Romani som skrev librettot, skapad de vad som idag anses vara ett av operahistoriens stora kvinnoporträtt. Premiären 1831 på Teatro alla Scala i Milano innebar först inte en omedelbar succé, då publiken tolkade in Italiens samtida politiska spända läge i handlingen, utan succén kom först senare. Alexandre Soumets tragedi utgjorde grunden men Romani och Bellini utvecklade Normas komplexa karaktär till att bli mycket mer inkännande. De tog bland annat bort barnamordet i handlingen inspirerat av Medea. Soumets tragedi hämtade inspiration från den mytologiska gestalten Niobe och Medea samt Lady Macbeth av Shakespeare och druidprästinnan Velléda från Les Martys ou Le Triomphe de la religion chrétienne av Chatueaubriand.

Handlingen: Översteprästinnan Norma står inför ett komplext dilemma. Hon, som dotter till druidernas överstepräst Oroveso, tillbes av det ockuperade folket i Gallien som lyder hennes råd i svåra tider. Men i hemlighet lever hon ett dubbelliv och har två söner med ockupationsmaktens romerske konsul Pollione som hon älskar. Förskräckt upptäcker hon att Pollione är otrogen med den yngre väninnan och prästinnan Adalgisa. Först reagerar hon som en uppriven rival och vill hämnas, men landar efter överväganden i en gränslös kärlek till Pollione samt i en djup kärlek till barnen. Vänskapen till Adalgisa värderas också högt, nästan högre än kärleken till barnens far. Med sin hållning lyckas hon påverka både Pollione och Adalgisa. Det dramatiska slutet är menat att ses som en följd av hennes samvetes inre konflikter och inte som ett osjälviskt offer. Slutscenen anses vara en av operalitteraturens mest gripande scener och är uppbyggd på en enda storslagen melodi.

Arkiverad under: Opera, Recension, Scen, Toppnytt

Teaterkritik: Eld – ett slingrande episkt allmängiltigt drama

26 augusti, 2022 by Pernilla Wiechel

Foto Sören Vilks.

Eld
Av Jonas Hassen Khemiri
Regi Antú Romero Nunes
Scenografi Matthias Koch
Musik Anna Bauer
Peruk och mask Thea Holmberg Kristensen, Mimmi Lindell
Kostym Lena Schön, Helen Stein
Ljus Jenny André
Dramaturg Anna Kölén
Urpremiär 25 augusti 2022 på Dramatens stora scen
Medverkande Bahadur Foladi, Electra Hallman, Ana Gil de Melo Nascimento, Marall Nasiri, Alexander Salzberger

Karaktärerna kommer nära och är beskrivna med en psykologisk skärpa som endast stora författare lyckas med i Johan Hassen Khemiris nyskriva drama Eld. Trovärdigt gestaltas ett knippe öden i en migrationsverklighet, fint skildrade och möjliga att identifiera sig med. Att ställa karkatärerna mot det förenande temat, eld, är också genialiskt ur psykologisk vinkel. Skolbränder som skrämmer, eld som ger straff, eld med hopp om glömska, rening och nystart och hämndens väldiga eld svår att undfly. De fyra karaktärerna, vännerna som samtliga är andra generationens invandrare, vill alla lämna något oönskat för att leva ett bättre liv i framtiden. Via en ritual går de därför återkommande ut i skogen och kastar inför varandra i uppriktighet symboliska värden på en eld, för att lämna och få förnyelse. Men i bakhåll lurar det förflutna med en helt annan agenda, något de tror sig ha lyckats förtränga. Det dolda slår tillbaka med kraft, och är mäktigare än dem själva.

Pjäsen börjar med samtalet mellan Ramona och hennes förhoppningsvis nye pojkvän, som från en röst ute i salongen ropar att han tillhör en annan slags manlighet och ”inte är vegan”. Med kort tålamod kräver han att hon ärligen berätta hur hon fått sitt ärr på ena axeln. Ana Gil de Melo Nascimento gestaltar fint denna centrala roll, en sökande kvinna som har svårt med nära relationer, men som funnit yoga och retreat i livet som en lösning. Hon säger till publiken, i en nutida tro på individens makt, att man ”ju alltid väljer själv” sina känslor.

Ramonas karaktär är en kontrast mot Leon, gestaltad av Alexander Salzberger, som istället visar macho-mannes försök att ytligt hantera livet som en klackspark. Karaktären Pilar som verkar fastnat i livet och är rädd för att åldras, gestaltas levande av Marall Nasiri. Hon drabbar med sitt skri i ritualscenen då hon kastar sitt åldrande i elden, identifierbart för samtliga kvinnor som lever med vår tids norm om yta, utbytbarhet och evig ungdom. Ramsi, gestaltad av Bahador Foladi, som har det tyngsta förflutna att bränna upp, vilket centralt driver själva handlingen vidare i pjäsen, kommer främst vår bild av den faderslöse, auktoritetstroende invandrarpappan som kämpar mot sitt sociala arv, nära. Foladi ger karaktären rättvisa men faller då och då lite för mycket in i komedins uttryckssätt.

Men den dramaturgiska sammanfogningen av pjäsens olika delar är imponerande och föreställnigen blir aldrig långtråkig. Även om regin och scenografin effektivt synes anpassad i sin sparsamhet för att lätt fungera på turné, med sina enkla skynken och ljussättningar, så framstår ett slingrande episkt allmängiltigt drama man nyfiket följer.

Bitvis är Eld ett förtätat samtida kammardrama men anspelar också, såsom stora dramer gör, på urgamla myter. Myten om att som fågeln Fenix kunna resa sig ur askan, är med i de fyras hoppfulla tro på rening. Samtiden syns i nutidsmannen som flyr genom att titta på söta katter i sin mobil hellre än att erkänna verkligheten och närvara vid en gammal väns begravning. En samtidskvinna gör yoga för att stå ut med sin oförmåga till närhet. Hon syns hantera sitt beteende och sina känslor medan ridån bakom henne fullständigt rasar. En redig kvinna från en förening för grannsamverkan, är stolt för henne ”kan man lita på”. Hon undersöker katastrofen ordentligt (fotograferar?) och kan redigt berätta för brandkåren exakt var branden startade. Men hon skräms och sugs till elden, som hon saknar relation till. Allvaret, trauman tittar fram, men omgivningen tycks stå handfallen. Till hjälp dyker guden Ra upp bland lågor, pricksäkert karaktäriserad med allvar och ironiskt skratt av Electra Hallman.

Arkiverad under: Recension, Scen, Teater, Teaterkritik, Toppnytt Taggad som: Dramaten, Eld, Jonas Hassen Khemiri, Recension, Teaterkritik, Teaterrecension

Rigmor Gustafsson Kvartett, Fasching in Bloom, 6 aug 2022

7 augusti, 2022 by Pernilla Wiechel

Scen – Moderna museets trädgård, Fasching in Bloom
Sång – Rigmor Gustafsson
Piano – Jonas Östholm
Bas – Martin Höper

Trummor – Chris Montgomery

Stockholms Jazzfestival, där Rigmor Gustafsson ofta deltagit, beskriver hennes långa varierade karriär med redan tio album utgivna i eget namn. Hon sägs vara en av Sveriges och Europas främsta och mest populära jazzartister. Bland de många priser hon fått är Kungliga Akademiens Jazzpris ett, Sveriges Radios pris Guldkatten ett och dessutom har hon tagit emot medaljen Litteris et artibus från Kungens hand. Hon framträdde i samband med Victorias bröllop, Allsång på Skansen, Så ska det låta och På spåret. Sin första grammis (av tre) fick hon för albumet Alone With You (2007) som innehåller enbart egna kompositioner, vilket även har sålt Guld. Första skivan släppte hon 1996 men ger i dag ut sina album på det tyska skivbolaget ACT. Senaste albumet Come Home (2019) består av egen musik men även verk av andra kvinnor såsom Kate Bush, Joni Mitchell. Sammantaget finns grund för höga förväntningar inför kvällens framträdande, det första jag ser med henne.

Av kulturbloggens intervju 2015 framgår att hon inte kommer från en musikalisk familj utan att den kommunala musikskolan istället betytt mycket för henne. Hon nämner särskilt en förstående gitarrlärare som insåg att intresse för musik kommer via lek och lust.
– Han improviserade och det var så jag lärde mig. Ena dagen var det Idas sommarvisa för att nästa vara ett klassiskt stycke. Jag hade heller ingen aning om vilken musik jag spelade så det där med jazz fattade jag långt senare. Min lärare gav mig kassettband med musik och det var först långt senare som jag fattade att det var jazz.

Det är också sammantaget just lekfullheten som slår mig, denna solbestänkta kväll, som bjöd på uppehåll och ett härligt lugn för publiken i Moderna museets trädgård mitt i självaste Pride-festivalen. Hennes fria, familjära, lediga sätt att chosefritt med alltid egen säker känsla framföra de ofta överraskande tolkningarna, är det som sticker ut. Gustafsson sprider en sällsynt lust och glädje till musik runt om sig. Att hon dessutom bryter på värmländska (som Monika Z) och säger att hon funderar på att sjunga oftare på svenska…(vilket nog fler än jag upplevde ökade närvaron i verken) blir också något som höjer känslan under kvällen.

Kvartetten inledde kvällen med en Joni Mitchell- tolkning Big Yellow Taxi – med stor plats för pianistens distinkta lekfulla solo, för att sedan övergå till den egna låten Call me lonely, väl sjungen och harmoniskt framförd. Men det var när Gustafsson på svenska framförde – och wealade så fritt i – It could happen (försedd med svensk text av Anders Lundin) som glädjen blev stor och igenkänningar till vårt svenska jazz-sång-arv dök upp, i kanske fler än mina tankar. Det humoristiska avbrottet där ett trumsolo fick ta plats blev också extra lekfullt här. När kvintetten sedan fortsatte med Cornelis på svenska ropade publiken frejdigt ”Ja!”, när hon frågade om det här med att svenska var något som passade henne. Men vi fick också höra en fantastisk närvaro i tolkningen av Kate Bush Wathering Hights. Ärofullt kändes det också att ännu inte inspelat material framfördes, i form av Strövtåg i hembygden av Fröding (musik Mando Diao) och Den första gång jag såg dig (ur Fridas visor av Birger Sjöberg). Men kanske var det extranumret Somewhere over the rainbow (där äntligen den fina basisten fick ett längre solo) och i I get along – som känslan var mest med och hon bjöd på sig själv fullt ut. I den snabba låten A different kind kändes också den lediga, drivna och dynamiska jazzrösten hon förmodligen ägt sedan länge.

Rigmor Gustavsson beskriver själv på sin hemsida:

”Sedan jag var liten har jag alltid hittat på melodier och ackordsekvenser. Jag älskar att sitta vid pianot och bara sväva iväg. Det är, och kommer alltid att vara, en betydande del, kanske den största delen, av mitt musikskapande, och är 100 procent lust och glädje. Men jag känner inte att jag alltid måste framföra min egen musik. Å andra sidan måste jag alltid hitta ett förhållande till en låt. Melodin eller harmonin måste vara bra, och jag måste kunna identifiera mig med texten. Först då kan jag vara totalt närvarande i musiken. Och det är det som är viktigast för mig!”

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Sida 12
  • Sida 13
  • Sida 14
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 17
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Toy Story 5 Betyg 5 Svensk biopremiär … Läs mer om Filmrecension: Toy Story 5 – en magnifik triumf

Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Det finns konserter där publiken sjunger … Läs mer om Recension: David Byrne – Perfektion i rörelse – och en ovanligt lång väntan

Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Dan Hellström / … Läs mer om Välgjort och spretande som ett aptitligt smörgåsbord – Dan Helström & Naturligt-vis med Kålhuuvet, Pop-Arne och vadaren

Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Hemliga Klubben har aldrig varit ett … Läs mer om Recension: Hemliga Klubben på Gröna lunds lilla scen, får till en gigantisk ringdans.

Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

25 juni–2 juli 2026 fyller åtta dagar av … Läs mer om Stockholms berättarfestival samlar 57 berättare från 17 länder den 25 juni–2 juli

Stockholm får en Deckarfestival i höst

Ny deckarfestival tar över Gamla stan i … Läs mer om Stockholm får en Deckarfestival i höst

Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Bo Kaspers Orkester firar 35 år som band … Läs mer om Bo Kaspers Orkester släpper nytolkning av ”Dansa på min grav”

Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

Titel: Modern tid Illustratör: Fabian … Läs mer om Klassrumsgodkänd: ”Modern tid” av Fabian Göranson

En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

The Urge of Inner … Läs mer om En av de mest nedtonade och intimaste skivor som släppts på senare tid – The Urge of Inner Feelings med Lilla Jazzkapellet

Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Sedan jag nyligen skrev minnesord om … Läs mer om Basistlegendar med rebellisk aura har lämnat oss – Nikke Ström 1951 – 2026

Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Disclosure Day Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Disclosure Day – grandios cirkus

Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Titel: Svinen Författare: John Ajvide … Läs mer om Bra idé, sämre genomförande. Svinen av John Ajvide Lindqvist

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
För den som letar efter ett casino med 10 euro deposit utan svensk licens så är SpelaCasino.io en riktigt bra resurs. Där listar de och recenserar alla tillgängliga alternativ.

Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
På Casinodealen.se hittar ni den senaste informationen om nya casinon, licenser och slots hos casino på nätet.

PayPal casino utan licens
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in