Pernilla Wiechel

Plats: Gästspel på Orionteatern

Föreställningar: 23, 24, 25, 26 september 

Samproduktion mellan Riksteatern, Théâtre National Wallonie-Bruxelles, Ruhrtriennale/Allemagne, SESC São Paulo, Comédie de Genève/Suisse, Odéon-Théâtre de l’Europe/France, Teatro Municipal São Luiz – Lisbonne/Portugal, Festival d’Avignon/France, Le Maillon-Théâtre de Strasbourg Scène européenne/France och Temporada Alta/Espagne

Konstnärligt team

Av och regi: Christiane Jatahy  
Scenografi och ljusdesign: Thomas Walgrave  
Filmregi: Paulo Camacho  
Musik: Domenico Lancelotti och Vitor Araujo  
Ljuddesign: Alex Fostier  

Turnékoordinator: Henrique Mariano  
Filmredigering: Christiane Jatahy och Paulo Camacho  
Kamera: Paulo Camacho  
Andra kamera: Thomas Walgrave  
Mixning: Breno Furtado och Pedro Vituri  
Scenmästare & videoteknik: Stefano Serra  
Scentekniker: Dimitri Wauters  
Ljustekniker: Isabel Scheck, alternatively with Juan Borrego  
Ljudtekniker: David Defour, alternatively with Jeison Pardo Rojas  
Scenografi och kostym: Ateliers du Théâtre National Wallonie-Bruxelles  

Medverkande

Abbas Abdulelah Al’Shukra, Abdul Lanjesi, Abed Aidy  
Adnan Ibrahim Nghnghia, Ahmed Tobasi, Banafshe Hourmazdi  
Bepkapoy, Blessing Opoko, Corina Sabbas, Emilie Franco  
Faisal Abu Alhayjaa, Fepa Teixeira, Frank Sithole, Iketi Kayapó  
Irengri Kayapó, Isabel Novella, Ivan Tirtiaux, Jehad Obeid, Joseph Gaylard  
Jovial Mbenga, Kroti, Laerte Késsimos, Leon David Salazar  
Linda Michael Mkhwanasi, Manuela Afonso, Maria Laura Nogueira  
Marie-Aurore d’Awans, Maroine Amimi, Mbali Ncube, Melina Martin  
Mustafa Sheta, Nambulelo Meolongwara, Noji Gaylard, Ojo Kayapó  
Omar Al Jbaai, Phana, Pitchou Lambo, Pravinah Nehwati, Pykatire  
Ramyar Hussaini, Ranin Odeh, Renata Hardy, Vitor Araújo, Yara Ktaish  

Den brasilianska regissören Christiane Jatahy låter i ett multimedialt verk publiken möta flyktingar från hela världen i ett pågående samtal utifrån det klassiska eposet Odysseus, mannen som är på väg hem till sin maka efter ett långt krig. I en samproduktion med Riksteatern har verket svensk premiär på Orionteatern och framförs under fyra kvällar med hjälp av elva skådespelare, handkameror och bra ljud- och filmteknik. Samtliga interagerar med varandra och med publiken – samtidigt som de för dialoger med personer ute i världen via en stor filmduk. Premiären skulle ägt rum under våren 2021 men blev uppskjuten på grund av pandemin, men gruppen har redan en kritikerrosad turné i världen bakom sig.

Jathays ursprungsidé var att besöka flyktingförläggningar och möta personer som tvingas fly på grund av ekonomi, krig och miljökatastrofer och berätta ur deras perspektiv. Resultatet blev denna konstnärliga undersökning där Odysséen fungerar som en förenande myt varigenom flyktingarnas egna historier blir speglade. Flyktingarna i olika åldrar från olika länder läser tillsammans med teatersällskaptes lilla filmteam delar av handlingen och drar sedan paralleller till egna upplevelser. 

I detta multi-mediala-cross-over-verk känns det som ett verkligt möte uppstår med personerna i filmerna från världens alla hörn. Musiken, skådespelarna i rummet och att vi alla gör rörelser och dansar gör det svårt att passivt bara låta allt passera. Ett ”nu” i gemenskap uppstår. Jathays lyckas på många sätt överbrygga flera sorters gränser och ge oss ett minne. Värmd kliver jag ut med funderingar kring vilka behov vi människor har som göra att vi just kan behålla oss mänskliga. Totalt bleknar höjda elräkningar och matpriser bort. Föreställningen ger också en kollektiv stund att ta in hur framtiden med klimatflyktingar kan bli. Att kunna kalkylera med en självklar och lugn morgondag blir framöver ett nöje för allt färre.

• Vi är ett mycket litet team, tre personer, fotografen, jag och Thomas Walgrave som har hand om det konstnärliga, ljus och ”scenografi”. Och vi reser med en mycket liten resväska. På varje plats stannar vi två eller tre veckor, samtalar, lär känna människorna. I Jenin på Västbanken till exempel bodde vi i lägret och Ahmed Tobasi, konstnärlig ledare för Freedom theatre i Jenin, blev också vår kontakt med människor i det stora flyktinglägret, säger Christiane Jathays (DN 10/9).

• Vi har tagit den här historien till olika platser på jorden där människor lever odysséer i dag, vi har varit i Palestina, i Libanon, i Sydafrika, i Grekland och Brasilien och på alla platser har vi arbetat med skådespelare som berättat Odysseus historia för människor där. Och genom den kunnat berätta sina egna historier, säger Christiane Jathays (DN 10/9).

Christiane Jatahy är som artist medlem i CENTQUATRE-PARIS (France) och medlem vid l’Odéon – Théâtre de l’Europe (France) och Schauspielhaus Zürich (Suisse).  Föreställningen får stöd av: The Freedom Theatre (Palestine), Outreach Foundation (South Africa)

Musik: Esbjörn Svensson 

Scen: Sven-Harrys konstmuseum

Tid: 15, 16, 17, 18 sep

Arrangemang: Eva Svensson, Home.s.(17 sep)

Vid fyra konserter har åhörare i Stockholm haft möjlighet att lyssna på aldrig tidigare utgiven solomusik av Esbjörn Svensson på Sven-Harrys konstmuseum. Det är hans änka Eva Svensson som sett till att materialet som spelades in sommaren 2008 blivit tillgängligt för en liten publik varje kväll. Jag kommer dit i sista minuten lördagskvällen, den näst sista, och minst sagt känns det stort. Jag möts av en redan full sal där en utebliven besökare gör det möjligt för mig att lyssna. Samtidigt med mig träder via gästlistan inte mindre än en av E.S.T bandmedlemmar Dan Berglund just in. ”Esbjörn Svensson Solo Home.s.”, ”as live as it is possible”, står det i programbladet. Med en önskan om att skapa ”a place to meet and listen”, ser arrangemanget ut som ett projekt som kommer fortsätta, arrangerat av Eva S. Musiken vi hör i kväll släpps den 18 november i år.

I det närmaste sitter publiken ljudlöst och lyssnar andäktigt till toner mycket efterlängtade för en redan trogen publik. Jag noterar siffror för det som uppfattas vara nio avdelade stycken. I programmet har melodierna namn efter alfabetet Alfa, Beta, Gamma, Delta, Epsilon, Zeta, Eta, Theta och Iota. För mig som enbart hört ett par album av trion digitalt faller tankarna på andra jazzpianister som uppträder solo och dragen av Keith Jarret blir tydliga. För mig känns musiken spännande då inte en melodislinga återkommer såsom tema utan enbart vissa anslag och rytmer upprepas och knyter samman styckena som alla har sin egen karaktär. Radband av ljusare toner faller från ner i följd och möts av ett mörkare flöde som vänder karaktären i avsnittet. Skulle jag rita tonerna blir det ett grafiskt blad av Ulf Trotzig där de tunna abstrakta linjerna, rytmiskt hackas och möts fastän de har olika karaktör och riktning. Det är som verken är gjorda som fri improvisation, men varje stycke har ändå sin särart. 

Alfa (1) börjar lugnt men har en del spännande toner som skaver om än det för tankarna till Keith Jarrets Köln konsert väldigt mycket. Tema eller melodi bryts hela tiden, men harmonier och rytmer återkommer. I Beta (2) möts ljusa snabba rinnande toner av mycket mörka bottnar och det blir mer drag och sväng och lite inslag av blues. Gamma (3) är ljusare men tonerna möts mer från olika håll och slutar i mer oro med mörkare men mjukt nästan hamrande anslag på pianot för att avlutas ljust. Delta (4) har mer energi och är kraftfullare, mer dynamiskt. Epsilon (5) är det absolut vackraste, ljusaste stycket som för tankarna till en sommarkväll, små, små lyhörda drillar hörs av toner. Zeta (6) är mer splittrat, lätta hammarslag, mustigare och en och samma mörka ton håller i sig länge vilket ger melankoliska inslag. Eta (7) börjar ljust med jämna men oförutsägbara toner av samma styrka, lite samma rytm hela verket igenom. Theta (8) är lätt och ljust med cembalo-likt flöde men med liksom omkastade melodislingor som känns tidstypiska ändå från 1700-talet. 

Kanske har jag antecknat fel namn för fel verk..men mina ord ovan ger ändå en bild av kvällens poetiska resa. Konserten avslutas med att en diabild framträder med ett fint porträtt av Esbjörn själv och våra lyhörda öron tycks höra ett inspelat sorl. Men då ingen kommer fram och säger något, eller musiken återkommer inser vi åhörare att konserten är över och vi applåderar. Om det vi hört är färdiga verk, eller enbart improviserade provstycken, det är svårt att säga, men de känns fina och inspirerande som de är. Vi har som lånat ett musikaliskt öras känslighet tillsammans, och det är något alldeles extra. Det är inte utan att man känner en stolthet, att det i vårt land funnits någon som fått ro att komponera utifrån sin talang så här. Hoppas fler får tillfälle runt om i Sverige att ta del av denna intima konsertform. Det ger mycket mer än att sitta ensam hemma och göda streamingtjänster.