Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Pernilla Wiechel

Rapport från Psykoterapimässan 2022 – Att arbeta med psykoterapi i en föränderlig värld – vad behövs och vad får effekt?

by


Bilden: Doktor i religionskunskap, psyko- och gruppterapeut och handledare, Christina Lloyd, presenterar ett material för arbete med ungdomar och meningsskapande.
Tid: 4, 5 oktober
Plats: Älvsjö
Arrangör: Akademikerförbundet SSR, Psykoterapeutföreningen SSR, Psykoterapistiftelsen

Årets Psykoterapimässa omfattade allt från en praktikers vardag i den tillgängliga allmänvården, inom exempelvis psykiatrin – till den vård privata psykoterapeuter ger, influerade från Europa, i former som saknar understöd i Sverige i dag. Frågan väcktes om vår föränderliga värld med klimatkriser och krig och skolskjutningar kanske behöver ett bredare utbud och förändrade vårdformer. Omkring 50 besökare åhörde varje föredrag, men mässan var i sin helhet decimerad och småskaliga aktörer saknades. Via montrar var bland annat Natur och Kultur, Sveriges Kommuner och Landsting (SKR), Akademikerförbundet (SSR), Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi, Institutet för Visualiserande Psykoterapi – Symboldrama, representerade. En särskild fond visade sig vara upprättad inom SKR till Ing-Marie Wieselgrens minne för hennes stora initiativ för psykisk hälsa. Projektet, ursprungligen ett uppdrag från regeringen, är pågående och högaktuellt inom ramen för SKR i dag. En glädjande nyhet var också den nya evidensskapande forskningen för visualiserande psykoterapi, VPT-S, som psykoterapeuten, psykoanalytikern, handledaren, och författaren Marta Cullberg Weston presenterade. Med stöd i den senaste hjärn- och minnesforskningen har metoden tillsammans med hypnosterapi, EMDR och angränsande former blivit alltmer populär inom inte minst traumabehandling samt behandling av utbrändhet.

Då föredragen ibland låg fem parallellt var en helhetsbild svår att få. Och tyvärr missade undertecknad inledande panelsamtal och avslut. Men stort var att Paul Perris vid Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi, i sitt föredrag om Schematerapi, nämnde och uppmanade till en diskussion om etisk stress. Han avsåg den stress som psykoterapeuter upplever, exempelvis frustrationen att inom rådande ramar inte kunna möta behovet man just inringat. Etisk stress, nämnde han, kan också orsakas av de nya riktlinjerna som reducerat samtalstiden till endast 25 minuter. KBT är annars känd för att var den form av terapi som överlevt, och anpassats bäst till landstingets och Socialstyrelsens krav. Intressant är därför att även KBT-are upplever att en gräns är passerad för hur deras tillgängliga psykoterapiform bedrivs och kringskärs idag. Innehållet i och efterfrågan på de filosofiskt inspirerade existentiella terapiformerna i dag, väckte också frågan om dagens psykoterapi möjligtvis är alltför naturvetenskapligt orienterad. Kanske liknar dagens modeller alltför mycket den somatiska vården. Här vill jag nämna främst föreläsare och psykoterapeut och utbildare Elisabeth Serranders ögonöppnande föredrag om existentiell terapi samt Christina Lloyds (se bildtext o bild) föredrag om bl.a. sin avhandling med empiri från unga terapipatienter – som b.a. utmynnade i materialet Meningen med mig – ett material för arbete med ungdomar och meningsskapande som nu används runt om i landet. Christina arbetar även med dessa frågor i SKR:s delarena Meningskapande i vår tid.

Slutligen kan sägas att konferensens breda program även borde kunnat intressera allmänheten generellt. Ett samhälle definieras, säger vissa, utifrån hur väl det tar hand om de sina med stora behov.

Musikrecension: En musikalisk familjefest – Eric Bibbs liveinspelning Scalateatern

by

Scen: Scalateatern 30 sept 2022 
Artist: Eric Bibb
Gästartister: Sarah Dawn Finer, Rennie Mirro (son), Ulrika Bibb (fru)
Steelgitarr: Johan Lindström
Fiol: Esbjörn Hazelius 
Munspel: Greger Andersson 
Gitarr: Christer Lyssarides 
Kora: Lamine Cissokho  
Trummor: Olle Linder 
Producent: Glen Scott
Musical director: Glen Scott (spelar även bas) 
Stråkkvartett: (presenterades endast med förnamn)
 
Att vara med om den nästan tre timmar långa inspelningen på Scala är som att vara gäst vid en musikalisk familjefest med stor värme. När Eric Bibb, med sina fem medtagna gitarrer, från scenen påminner oss om bluesens roll i svåra tider, håller man med. Timmarna ge en insikt i vad folkmusik – till skillnad från konserter man enbart ska stilla beundra o imponeras av – kan ge. Eric verkar här efter ett långt musikerliv vilja bjuda på hela sin bredd som artist. Hans kontakter och förmåga att, som i kväll, samverka med absoluta toppmusiker från folk-, blues- och jazzvärlden är imponerande och en fröjd att få njuta av. Men ett mer avskalat eget uttryck hade också hållit långt. För en musikintresserad var det samtidigt underhållande att får ta del av interaktionen musikerna emellan, vid de många omtagningarna. Har man enbart dansat i en varm källare vid Mariatorget där Eric spelade blues under 80 – 90-talet, vidgade kvällen verkligen bilden av honom som artist.
Hans bakgrund i familjens stora musikervänkrets i New York/USA och deltagandet i kampen på 60-talet för de svartas rättigheter under Martin Luther Kings tid, väcker initialt ett intresse för hans texter. Erics far var också musikartist, Leon Bibb, men också motståndsman. Som barn pratade Eric gitarr med självaste Bob Dylan. Av de flera fantastiskt musikaliskt fint arrangerade låtarna under kvällen, så var det nog framför allt just i de bluestunga, med autentiskt material, som publiken blev helt nockad av. De (ofta) sju musikerna på scenen samverkade där starkt under hans ledning och temperaturen i rummet höjdes rejält. Men i sin helhet gick kvällen i kärlekens och helandets tecken, vilket sannolikt Erics personlighet fått styra. Anekdoterna ”extradottern” Sarah Dawn Finer och sonen bjöd på gav också fina vinkar om det. Eric har både stöttat musikervänner, lett barnkörer, sjungit godspel vid sidan om sina 40 album och flertalet turnéer. 
Förutom det egna fina gitarrspelet kvällen igenom vill jag särskilt nämna: Autentiska blueslåten med textraden ”..true story”  om ett minne från afroamerikanska Rosewood i Florida, sången och samspelet med stråkkvartetten i finstämda New world is going to come (titel?), det fina framförandet och texten i One-Ness Of Love med Sarah Dawn Finer, härligt ös med alla musiker i flera låtar efter paus, samt det värmande extranumret med refrängen Wish I was a ..in the ground då alla kom fram på scenen. 
Nu väntar turnéer i England, Frankrike och Australien men även i Sverige, och man kan bara önska lycka till!
(OBS! Kulturbloggen har skrivit om Eric Bibb genom åren. Läs särskilt Mats Hallbergs senaste recension av nya albumet Dear America, 8 okt 2021.)

Arkiverad under: Scen

Scen: O Agora Que Demora – En stund som dröjer

by


Plats: Gästspel på Orionteatern

Föreställningar: 23, 24, 25, 26 september 

Samproduktion mellan Riksteatern, Théâtre National Wallonie-Bruxelles, Ruhrtriennale/Allemagne, SESC São Paulo, Comédie de Genève/Suisse, Odéon-Théâtre de l’Europe/France, Teatro Municipal São Luiz – Lisbonne/Portugal, Festival d’Avignon/France, Le Maillon-Théâtre de Strasbourg Scène européenne/France och Temporada Alta/Espagne

Konstnärligt team

Av och regi: Christiane Jatahy  
Scenografi och ljusdesign: Thomas Walgrave  
Filmregi: Paulo Camacho  
Musik: Domenico Lancelotti och Vitor Araujo  
Ljuddesign: Alex Fostier  

Turnékoordinator: Henrique Mariano  
Filmredigering: Christiane Jatahy och Paulo Camacho  
Kamera: Paulo Camacho  
Andra kamera: Thomas Walgrave  
Mixning: Breno Furtado och Pedro Vituri  
Scenmästare & videoteknik: Stefano Serra  
Scentekniker: Dimitri Wauters  
Ljustekniker: Isabel Scheck, alternatively with Juan Borrego  
Ljudtekniker: David Defour, alternatively with Jeison Pardo Rojas  
Scenografi och kostym: Ateliers du Théâtre National Wallonie-Bruxelles  

Medverkande

Abbas Abdulelah Al’Shukra, Abdul Lanjesi, Abed Aidy  
Adnan Ibrahim Nghnghia, Ahmed Tobasi, Banafshe Hourmazdi  
Bepkapoy, Blessing Opoko, Corina Sabbas, Emilie Franco  
Faisal Abu Alhayjaa, Fepa Teixeira, Frank Sithole, Iketi Kayapó  
Irengri Kayapó, Isabel Novella, Ivan Tirtiaux, Jehad Obeid, Joseph Gaylard  
Jovial Mbenga, Kroti, Laerte Késsimos, Leon David Salazar  
Linda Michael Mkhwanasi, Manuela Afonso, Maria Laura Nogueira  
Marie-Aurore d’Awans, Maroine Amimi, Mbali Ncube, Melina Martin  
Mustafa Sheta, Nambulelo Meolongwara, Noji Gaylard, Ojo Kayapó  
Omar Al Jbaai, Phana, Pitchou Lambo, Pravinah Nehwati, Pykatire  
Ramyar Hussaini, Ranin Odeh, Renata Hardy, Vitor Araújo, Yara Ktaish  

Den brasilianska regissören Christiane Jatahy låter i ett multimedialt verk publiken möta flyktingar från hela världen i ett pågående samtal utifrån det klassiska eposet Odysseus, mannen som är på väg hem till sin maka efter ett långt krig. I en samproduktion med Riksteatern har verket svensk premiär på Orionteatern och framförs under fyra kvällar med hjälp av elva skådespelare, handkameror och bra ljud- och filmteknik. Samtliga interagerar med varandra och med publiken – samtidigt som de för dialoger med personer ute i världen via en stor filmduk. Premiären skulle ägt rum under våren 2021 men blev uppskjuten på grund av pandemin, men gruppen har redan en kritikerrosad turné i världen bakom sig.

Jathays ursprungsidé var att besöka flyktingförläggningar och möta personer som tvingas fly på grund av ekonomi, krig och miljökatastrofer och berätta ur deras perspektiv. Resultatet blev denna konstnärliga undersökning där Odysséen fungerar som en förenande myt varigenom flyktingarnas egna historier blir speglade. Flyktingarna i olika åldrar från olika länder läser tillsammans med teatersällskaptes lilla filmteam delar av handlingen och drar sedan paralleller till egna upplevelser. 

I detta multi-mediala-cross-over-verk känns det som ett verkligt möte uppstår med personerna i filmerna från världens alla hörn. Musiken, skådespelarna i rummet och att vi alla gör rörelser och dansar gör det svårt att passivt bara låta allt passera. Ett ”nu” i gemenskap uppstår. Jathays lyckas på många sätt överbrygga flera sorters gränser och ge oss ett minne. Värmd kliver jag ut med funderingar kring vilka behov vi människor har som göra att vi just kan behålla oss mänskliga. Totalt bleknar höjda elräkningar och matpriser bort. Föreställningen ger också en kollektiv stund att ta in hur framtiden med klimatflyktingar kan bli. Att kunna kalkylera med en självklar och lugn morgondag blir framöver ett nöje för allt färre.

  • Vi är ett mycket litet team, tre personer, fotografen, jag och Thomas Walgrave som har hand om det konstnärliga, ljus och ”scenografi”. Och vi reser med en mycket liten resväska. På varje plats stannar vi två eller tre veckor, samtalar, lär känna människorna. I Jenin på Västbanken till exempel bodde vi i lägret och Ahmed Tobasi, konstnärlig ledare för Freedom theatre i Jenin, blev också vår kontakt med människor i det stora flyktinglägret, säger Christiane Jathays (DN 10/9).
  • Vi har tagit den här historien till olika platser på jorden där människor lever odysséer i dag, vi har varit i Palestina, i Libanon, i Sydafrika, i Grekland och Brasilien och på alla platser har vi arbetat med skådespelare som berättat Odysseus historia för människor där. Och genom den kunnat berätta sina egna historier, säger Christiane Jathays (DN 10/9).

Christiane Jatahy är som artist medlem i CENTQUATRE-PARIS (France) och medlem vid l’Odéon – Théâtre de l’Europe (France) och Schauspielhaus Zürich (Suisse).  Föreställningen får stöd av: The Freedom Theatre (Palestine), Outreach Foundation (South Africa)

Arkiverad under: Scen

Musikrecension: Esbjörn Svenssons outgivna solomaterial – Sven-Harrys konsthall

by

Musik: Esbjörn Svensson 

Scen: Sven-Harrys konstmuseum

Tid: 15, 16, 17, 18 sep

Arrangemang: Eva Svensson, Home.s.(17 sep)

Vid fyra konserter har åhörare i Stockholm haft möjlighet att lyssna på aldrig tidigare utgiven solomusik av Esbjörn Svensson på Sven-Harrys konstmuseum. Det är hans änka Eva Svensson som sett till att materialet som spelades in sommaren 2008 blivit tillgängligt för en liten publik varje kväll. Jag kommer dit i sista minuten lördagskvällen, den näst sista, och minst sagt känns det stort. Jag möts av en redan full sal där en utebliven besökare gör det möjligt för mig att lyssna. Samtidigt med mig träder via gästlistan inte mindre än en av E.S.T bandmedlemmar Dan Berglund just in. ”Esbjörn Svensson Solo Home.s.”, ”as live as it is possible”, står det i programbladet. Med en önskan om att skapa ”a place to meet and listen”, ser arrangemanget ut som ett projekt som kommer fortsätta, arrangerat av Eva S. Musiken vi hör i kväll släpps den 18 november i år.

I det närmaste sitter publiken ljudlöst och lyssnar andäktigt till toner mycket efterlängtade för en redan trogen publik. Jag noterar siffror för det som uppfattas vara nio avdelade stycken. I programmet har melodierna namn efter alfabetet Alfa, Beta, Gamma, Delta, Epsilon, Zeta, Eta, Theta och Iota. För mig som enbart hört ett par album av trion digitalt faller tankarna på andra jazzpianister som uppträder solo och dragen av Keith Jarret blir tydliga. För mig känns musiken spännande då inte en melodislinga återkommer såsom tema utan enbart vissa anslag och rytmer upprepas och knyter samman styckena som alla har sin egen karaktär. Radband av ljusare toner faller från ner i följd och möts av ett mörkare flöde som vänder karaktären i avsnittet. Skulle jag rita tonerna blir det ett grafiskt blad av Ulf Trotzig där de tunna abstrakta linjerna, rytmiskt hackas och möts fastän de har olika karaktör och riktning. Det är som verken är gjorda som fri improvisation, men varje stycke har ändå sin särart. 

Alfa (1) börjar lugnt men har en del spännande toner som skaver om än det för tankarna till Keith Jarrets Köln konsert väldigt mycket. Tema eller melodi bryts hela tiden, men harmonier och rytmer återkommer. I Beta (2) möts ljusa snabba rinnande toner av mycket mörka bottnar och det blir mer drag och sväng och lite inslag av blues. Gamma (3) är ljusare men tonerna möts mer från olika håll och slutar i mer oro med mörkare men mjukt nästan hamrande anslag på pianot för att avlutas ljust. Delta (4) har mer energi och är kraftfullare, mer dynamiskt. Epsilon (5) är det absolut vackraste, ljusaste stycket som för tankarna till en sommarkväll, små, små lyhörda drillar hörs av toner. Zeta (6) är mer splittrat, lätta hammarslag, mustigare och en och samma mörka ton håller i sig länge vilket ger melankoliska inslag. Eta (7) börjar ljust med jämna men oförutsägbara toner av samma styrka, lite samma rytm hela verket igenom. Theta (8) är lätt och ljust med cembalo-likt flöde men med liksom omkastade melodislingor som känns tidstypiska ändå från 1700-talet. 

Kanske har jag antecknat fel namn för fel verk..men mina ord ovan ger ändå en bild av kvällens poetiska resa. Konserten avslutas med att en diabild framträder med ett fint porträtt av Esbjörn själv och våra lyhörda öron tycks höra ett inspelat sorl. Men då ingen kommer fram och säger något, eller musiken återkommer inser vi åhörare att konserten är över och vi applåderar. Om det vi hört är färdiga verk, eller enbart improviserade provstycken, det är svårt att säga, men de känns fina och inspirerande som de är. Vi har som lånat ett musikaliskt öras känslighet tillsammans, och det är något alldeles extra. Det är inte utan att man känner en stolthet, att det i vårt land funnits någon som fått ro att komponera utifrån sin talang så här. Hoppas fler får tillfälle runt om i Sverige att ta del av denna intima konsertform. Det ger mycket mer än att sitta ensam hemma och göda streamingtjänster.

Arkiverad under: Scen

Operarecension: Norma på Folkoperan – blir helt absorberad

by

Norma
Musik Vincenzo Bellini
Libretto Felice Romani
Översättning Tuva Lisa Rangström
Dirigent och musikaliskt arrangemang Henrik Shaefer
Regi Eirik Stubø

Ljus Ellen Ruge

Scenografi och kostym Magdalena Åberg
Premiär på Folkoperan 14 september 2022

Roller 14 sept:
Norma: Julia Sporsén
Pollione: Daniel Svenson
Adalgisa: Ann-Kristin Jones
Oroveso: Johan Schinkler
Flavio Polliones vän: Mattias Gunnari
Clotilde, Normas förtrogna: Rebecka Elsgard.
Därutöver barn, kör och orkester, scenarbetare med mera.

Med en avskalad scenografi, vackert skurna nutida kläder, konsekvent och stram regi och lågmält stödjande kör blir den målande belysningen och den imponerande tekniska skickligheten i sången det man fastnar för inledningsvis. Smart scenografi där orkestern sakta hissas upp och skapar själva scenrummet ger också musikerna med samtida instrument en hedersam position och ödmjuk närvaro. Övertygande redan från början är dock Johan Schinkler i rollen som Oroveso vars varma, men allvarsamma mörka röst lägger hela grundstämningen till dramat. Daniel Svensons Pollonius och Julia Sporséns Norma som initialt inte riktigt blir levande bakom den tekniskt mycket bärande och skickliga sången tar dock igen det med råge.

Från och med den första duetten mellan Norma och den yngre prästinnan Adalgisa, vackert och mjukt ungdomligt sjungen av mezzosopranen Ann-Kristin Jones, blir man som publik helt absorberad. Sången är så stilla kraftfull, så tajt framförd träffsäkert i avancerade stämmor, med en så fin inlevelse, att det känns som att bli inbjuden till ett intimt samtal. Bel canto-stilens slingrande förförande melodier och Bellinis vilja att inlevelsen i gestalterna både ska synas i agerandet och sången, uppfylls verkligen. Efter halva första akten är det som om kontraktet med publiken håller i sig ända till slutet. Vissa scener känns sjungna med en så pass samtida text och dröjande musik att ens egna livsberättelser blandas samman med handlingen på scenen. Man värjer sig lite mot det som sätts i svallning, vilket ju måste anses vara ett mycket högt betyg.

Applåderna tar inte slut när Julia Sporsén, som kraftfullt bärande föreställningen igenom sjungit Norma tar emot hyllningarna från den stående publiken. Ann-Kristin Jones med sin lite mjukare gestaltning av Adalgisa får liknande varma applåder. Den mindre rollen som Pollione som Daniel Svenson väl genomfört tycks också uppriktigt ha nått ut. En premiärkväll ska väl vara lite festligare och publiken är ofta välvilligt inställd, men här handlar det nog om stor succé och ingen artighet.

Eirik Stubø har i sin debut som operaregissör lyckats modernisera, förtäta, och göra berättelsen om Norma giltig för vår tid. Kluvna mellan krig och klimatkris känner vi med henne när hon tar ställning i svåra existentiella frågor.

Bakgrund: Bel canto-peran Norma kom, enligt Wikipedia, till efter att den berömda operasångerskan Giuditta Pasta önskat sig en specialskriven intressant kvinnoroll av Vincenzo Bellini. De var vänner och han flyttade till och med tillfälligt in hos Pasta för det intensiva arbetet. Tillammans med Romani som skrev librettot, skapad de vad som idag anses vara ett av operahistoriens stora kvinnoporträtt. Premiären 1831 på Teatro alla Scala i Milano innebar först inte en omedelbar succé, då publiken tolkade in Italiens samtida politiska spända läge i handlingen, utan succén kom först senare. Alexandre Soumets tragedi utgjorde grunden men Romani och Bellini utvecklade Normas komplexa karaktär till att bli mycket mer inkännande. De tog bland annat bort barnamordet i handlingen inspirerat av Medea. Soumets tragedi hämtade inspiration från den mytologiska gestalten Niobe och Medea samt Lady Macbeth av Shakespeare och druidprästinnan Velléda från Les Martys ou Le Triomphe de la religion chrétienne av Chatueaubriand.

Handlingen: Översteprästinnan Norma står inför ett komplext dilemma. Hon, som dotter till druidernas överstepräst Oroveso, tillbes av det ockuperade folket i Gallien som lyder hennes råd i svåra tider. Men i hemlighet lever hon ett dubbelliv och har två söner med ockupationsmaktens romerske konsul Pollione som hon älskar. Förskräckt upptäcker hon att Pollione är otrogen med den yngre väninnan och prästinnan Adalgisa. Först reagerar hon som en uppriven rival och vill hämnas, men landar efter överväganden i en gränslös kärlek till Pollione samt i en djup kärlek till barnen. Vänskapen till Adalgisa värderas också högt, nästan högre än kärleken till barnens far. Med sin hållning lyckas hon påverka både Pollione och Adalgisa. Det dramatiska slutet är menat att ses som en följd av hennes samvetes inre konflikter och inte som ett osjälviskt offer. Slutscenen anses vara en av operalitteraturens mest gripande scener och är uppbyggd på en enda storslagen melodi.