Esbjörn Svenssons outgivna solomaterial – Sven-Harrys Konsthall
Esbjörn Svenssons outgivna solomaterial – Sven-Harrys Konsthall Musik: Esbjörn Svensson Scen: Sven-Harrys konstmuseum Tid: 15, 16, 17, 18 sep Arrangemang: Eva Svensson, Home.s. Vid fyra konserter har åhörare i Stockholm haft möjlighet att lyssna på aldrig tidigare utgiven solomusik av Esbjörn Svensson på Sven-Harrys konstmuseum. Det är hans änka Eva Svensson som sett till att materialet som spelades in sommaren 2008 blivit tillgängligt för en liten publik varje kväll. Jag kommer dit i sista minuten lördagskvällen, den näst sista, och minst sagt känns det stort. Jag möts av en redan full sal där en utebliven besökare gör det möjligt för mig att lyssna. Samtidigt med mig träder via gästlistan inte mindre än en av E.S.T bandmedlemmar Dan Berglund just in. ”Esbjörn Svensson Solo Home.s.”, ”as live as it is possible”, står det i programbladet. Med en önskan om att skapa ”a place to meet and listen”, ser arrangemanget ut som ett projekt som kommer fortsätta, arrangerat av Eva S. Musiken vi hör i kväll släpps den 18 november i år. I det närmaste sitter publiken ljudlöst och lyssnar andäktigt till toner mycket efterlängtade för en redan trogen publik. Jag noterar siffror för det som uppfattas vara nio avdelade stycken. I programmet har melodierna namn efter alfabetet Alfa, Beta, Gamma, Delta, Epsilon, Zeta, Eta, Theta och Iota. För mig som enbart hört ett par album av trion digitalt faller tankarna på andra jazzpianister som uppträder solo och dragen av Keith Jarret blir tydliga. För mig känns musiken spännande då inte en melodislinga återkommer såsom tema utan enbart vissa anslag och rytmer upprepas och knyter samman styckena som alla har sin egen karaktär. Radband av ljusare toner faller från ner i följd och möts av ett mörkare flöde som vänder karaktären i avsnittet. Skulle jag rita tonerna blir det ett grafiskt blad av Ulf Trotzig där de tunna abstrakta linjerna, rytmiskt hackas och möts fastän de har olika karaktör och riktning. Det är som verken är gjorda som fri improvisation, men varje stycke har ändå sin särart. Alfa (1) börjar lugnt men har en del spännande toner som skaver om än det för tankarna till Keith Jarrets Köln konsert väldigt mycket. Tema eller melodi bryts hela tiden, men harmonier och rytmer återkommer. I Beta (2) möts ljusa snabba rinnande toner av mycket mörka bottnar och det blir mer drag och sväng och lite inslag av blues. Gamma (3) är ljusare men tonerna möts mer från olika håll och slutar i mer oro med mörkare men mjukt nästan hamrande anslag på pianot för att avlutas ljust. Delta (4) har mer energi och är kraftfullare, mer dynamiskt. Epsilon (5) är det absolut vackraste, ljusaste stycket som för tankarna till en sommarkväll, små, små lyhörda drillar hörs av toner. Zeta (6) är mer splittrat, lätta hammarslag, mustigare och en och samma mörka ton håller i sig länge vilket ger melankoliska inslag. Eta (7) börjar ljust med jämna men oförutsägbara toner av samma styrka, lite samma rytm hela verket igenom. Theta (8) är lätt och ljust med cembalo-likt flöde men med liksom omkastade melodislingor som känns tidstypiska ändå från 1700-talet. Kanske har jag antecknat fel namn för fel verk..men mina ord ovan ger ändå en bild av kvällens poetiska resa. Konserten avslutas med att en diabild framträder med ett fint porträtt av Esbjörn själv och våra lyhörda öron tycks höra ett inspelat sorl. Men då ingen kommer fram och säger något, eller musiken återkommer inser vi åhörare att konserten är över och vi applåderar. Om det vi hört är färdiga verk, eller enbart improviserade provstycken, det är svårt att säga, men de känns fina och inspirerande som de är. Vi har som lånat ett musikaliskt öras känslighet tillsammans, och det är något alldeles extra. Det är inte utan att man känner en stolthet, att det i vårt land funnits någon som fått ro att komponera utifrån sin talang så här. Hoppas fler får tillfälle runt om i Sverige att ta del av denna intima konsertform. Det ger mycket mer än att sitta ensam hemma och göda streamingtjänster.