Pernilla Wiechel

Utan dig är jag tyngdlös. Det engelska citatet, som inleder Jessica Silversagas personliga, drömska utställning, passar bäst. Motiven tycks trevande sukta efter form och stabilitet hos betraktaren. Det är lite krävande. Hon är maskrosbarnet som missat rättigheten till en egen barndom. I sitt fotograferande söker hon sig nu vidare. Syftet att uttalat väcka tankar kring maskrosbarn är hennes eget, uppbackat av Fotografiska.

De iscensatta motiven tycks beskriva tillstånd som ”strax före”, ”ännu inte”, ”tyngdlös dimma”, eller ”ensam skogsälvslek”. Modellernas ansikten är dolda i skuggan, bakom tunna vingar, eller bara utanför skärpan. Kvinnokroppen i sängen där ett flor, en tunn slöja gör konturerna blygt dolda är talande. Som betraktare känner man sig plötsligt burdus som en slags förövare. Ett eventuellt initiativ till sex skulle enbart bli som ett övergrepp. Silversaga tycks peka på delar i en personlighet som inte fått utvecklas, sådant som inte fått stöd. Att inte bo i sin egen kropp riktigt. Att inte våga ta plats.

Triptyken med kvinnan som sträcker ett flor över ansiktet är som barnet omgivet av en fosterhinna. Hon ber om att bli sedd för att födas. Utan hjälp kommer hon inte fram. Även om Silversagas informationstexter pekar med hela handen så står verken stabilt för sig själva. Övervägande är det en sammantagen skör och därför problematisk lätthet hos kvinnorna som dröjer sig kvar hos mig. I metoo#-tider ger motiven perspektiv. Vem blir jag framför en hopplöst konturlös älva? Vilken kärlekspartner har tålamod att locka fram en inre form, en bas, som ännu inte finns ute i ljuset?

Jag ser bilder av hår som tycks falla in i omgivningen. Ansikten som enbart bländas av ljus. En kropp utan kraft som hejdlöst faller över en gren. Det är en stark utställning om kanske det man i familjeterapi kallar ”tapetflickor”. De som väljer att inte sticka ut från det omgivande bakgrundsmönstret. Allt för att slippa vara, agera och ta konfrontationer. Min önskan blir därför att vargen, den som modellen bär på i en av Silversagas bilder, slutligen lånar ut sin kraft och fruktbara vrede. Då kan hon bryta sin konturlöshet och möta upp med en egen form i sin omvärld.

Frilansande journalist: Pernilla Wiechel

Framtiden börjar här, ArkDes, 21 mars – 4 aug 2019

ArkDes utställning Framtiden börjar här är byggd av 80 spektakulära, tankeväckande och klassiskt utställda objekt. Temat är hur potentialen, som finns i design och teknologi, formar våra livsförhållanden och framtida värld. Verken känns påkostade och utställningen sker i ett samarbete med Victoria and Albert Museum i London. Stora orange varningsskyltar syns fästa vid de vita väggarna. Med korta meningar som ställer frågor om etik och hållbarhet, är skyltarna pedagogiska och effektivt provocerande. I utställningsfoldern påminner den franska filosofen Paul Virilio oss om att den som skapar skeppet också skapar dess undergång. Föremål är materia, naturresurser blir skrot.

Utställningen presenteras i fyra delar: Jag, Samhället, Planeten, Livet efter. Men det finns faktiskt ett femte rum! Betvivlar du att teknologins materiella muskler ska vara svaret på allt, ställs här – i en abrovink – själva huvudfrågan: Hur tar vi hand om knoppen/etiken hos den/dem som håller i spakarna? Längst in på några få kvadratmeter ryms nämligen temat demokrati. Det lilla urvalet av objekt här är verkligen tankeväckande. Att design och teknologi kan få människor att komma samman, diskutera, bilda nationslösa, sociala och mentala nätverk, blir uppenbart.

Den rosa, stickade mössan Pussyhat, som samlade kvinnor och män världen över, med Trumps sexism som avstamp, finns här. En superhjältedräkt som dåvarande borgmästaren i Antanas Mockus i Bogota tog på sig, är också med. Röd, försedd med bokstaven C – som i ”citizen” – på magen, gick Mockus ut bland medborgarna för att hedra dem. Här finns en oberoende räddningstjänst Cell411 som går att kontakta utan att polisen får veta det. Appen presenteras också här som ger digitalt medborgarskap utan nationsgränser. Vid en skylt beskrivs också kampanj-startar-stationen 38 Degrees, som kopplar riskkapitalister samman med idealister. Ett historiskt perspektiv ger också sjalen som samlade kvinnorättskämparna i England när det begav sig. Två verk formulerar också demokratifarorna med falska nyheter och ett folkomröstningar som aldrig följs. Nu, liksom i framtiden, utgör de faror att vaka över, sådant som undergräver tilliten i ett samhälle.

På vägen ut går jag ett extra varv runt de låga borden och glasboxarna med de så kallade intelligenta apparaterna. Här syns försöken att med dagens identifierade behov lösa framtidens samhälle. Går det? I en glaskupa syns ett löftesgivande artificiellt blad som kan ta hand om fotosyntesen. Strax bredvid finns en skärm som scannar skogens potential digitalt. De verken – tillsammans med presentationen av valvet i Svalbard som globalt bevarar alla våra frön – sprider dock hopp. Svårare är att ta ställning till de elektroniska musklerna som skapats till äldre, och DNA-koder ur hårstrån som trollar fram efterlysta ansikten (här av fången Chelsea Manning).

Ett verk erbjuder möjligheten att sinnligt uppleva hur det är att leka Gud. Den stora avlånga sandlådan, med ett uppifrån projicerat skogsmotiv, låter oss egenmäktigt förändra naturen efter behag.

För den med lite tålamod, kan utställningen nog utgöra en god bas för diskussioner såväl i grundskoleklasser som mellan vuxna med klimat- och globaliseringsångest.

Frilansande journalist Pernilla Wiechel

Kirsty Mitchell, Wonderland, Fotografiska

Mitchells utställning Wonderland består av bilder skapade i ett försök att hela sig mitt i sorgen efter en mor. Genom sin tidigare karriär inom modedesign och kostymtillverkning når hennes bilder verkliga höjder. Endast sju månader efter beskedet om hjärntumören gick Mitchells mor bort. Som ett sätt att överleva chocken påbörjade Mitchell en fem år lång sorgeresa med kameran som redskap. Wonderland är också en bok med 74 bilder och dagboksanteckningar därtill. Mitchellsmor var mamman som alltid berättade spännande fantastiska sagor. Hon var en engagerad lärare i engelska. När hon nu gick bort alldeles för fort och utan en tillräckligt värdig begravning, bestämde sig Mitchell att göra dessa fotografier också som en hyllning till sin mor. De sagolika och suggestiva bilderna vittnar om en rik inre värld som förmodligen blev möjlig i och med dessa många sagor hon fick höra som liten.

Det känslomässiga spektrum som visas upp i Wonderland är omfattande.
”She is a tree of life for them” är en bildtext till en av fotografen Salgados bilder från Afrika som jag såg i Rom för ett tiotal år sedan. Mitchells hyllning till sin mor får mig att tänka på de orden. Framför bilderna – som rymmer allt ifrån mörker till ljus och romantik – blir man överväldigad och förundrad. En mor är ju ofta den som presenterar livets ramar varinom du kan vistas känslomässigt. Hon ger stöd till att våga uppleva livets alla nyanser. Utan en mors tillit och ro vågar ett barn inte vistas i själens utmarker.

Mitchell vågar och gestaltar därför allt från mörka dödsdrottningen till ljuva godis-fen. De underjordiska rötterna som i en av bilderna slingrar sig är snarare en urkraft än ett hot som sagoväsendet gömmer sig bland. Med naturromantik, mytologiska anspelningar låter hon oss försvinna in i livets magiska världar. De mängder av vackra ordnade bladverk blir också som en myllrande naturdekor bakom den rymdlika modellen hon valt ut som naturväsen. Ornamenten tycks också fungera som något som repetitivt
binder upp sorgen efter en saknad mor.

Kirsty Mitchell,
Fotografiska, Wonderland,
7 dec 2018 – 3 mars 2019.