Pernilla Wiechel

Teaterkritik: Kung Mor, Galeasen, urpremiär 17 okt

18 oktober, 2022 by Pernilla Wiechel

Pjäs: Kung mor
Urpremiär: 17 okt 2022 (ges till 20 nov)
Scen: Teater Galeasen
Av: Jenny Tunedal och Christina Ouzounidis
Regi: Christina Ouzounidis
Medverkande: Charlotta Larsson, Hanna Edh, Alexandra Drotz Ruhn, Pelle Grytt
Rum & ljus: Jens Sethzman
Kostym: Pia Gyll (praktikant från Stockholms konstnärliga högskola)
Mask: Anna Olofsson
Rekvisita: Yvonne Brax Kjellström
Komposition: Katharina Nuttall och Christian Berg
Ljudbild: Mikael Nilzén
Foto ovan: Jens Sethzman.

Kung mor är skriven av Galeasens återkommande dramatiker Christina Ouzonidis, och författaren Jenny Tunedal, som härmed debiterar som dramatiker. Teaterpjäsen är baserat på den kritikerrosade diktboken Rosor skador av just Jenny Tunedal och finns även utgiven i bokform. Vi får följa en mor och hennes dotter en tid efter att modern fått diagnosen Alzheimers. Platsen är konkret den öppna avdelningen där modern är placerad, där dottern emellanåt också sover, samtidigt dyker andra sinnliga plaster och fantasivärldar upp. Figurer gör gästspel och försvinner, fantasipersoner iklädda djurmasker sjunger och perspektiv förvrids och förvillas. Gamla minnen grumlas av nuet. Övervägande är det moderns världsbild vi får ta del med hjälp av ett poetiskt vackert men förvrängt språk. Förtvivlan inför tillstånd när vi inte längre känner igen vare sig oss själva eller varandra, kommer nära. Dottern brottas med kärleken till sin mor och i vilken form den kan överleva.

Sammantaget kan sägas att skådespelarna på ett mycket ödmjukt sätt framför den lyriska texten. Den behagligt ljussatta, milda, ljusrosa lugna sjukhusmiljön, i diskreta kläder (Pia Gyll) stödjer också vackert pjäsens andemening och innehåll. Oerhört väl utförda djurmasker (Anna Olofsson) ger visuell njutning. Men med fördel hade dotterns perspektiv kunnat tas fram och byggts upp dramatiskt. Verket hade som helhet kunnat kortas ner och förtätas. En diktbok man läser i ensamhet fyller ett vällovligt syfte, men en scen bör utnyttjas dramatiskt. Partier med moderns villrådiga sökande tar syre från dotterns centrala uppvaknande, vilket jag ser som pjäsens verkliga tema: Hur stor plats får Kung mor egentligen ta i hennes liv?

Men scenen är verkligen stark och fin där man ordlöst och med dramatikens visuella fördelar, i gester ser hur modern (Charlotta Larsson) vinner, efter dotterns (Hanna Edh) desperata utbrott och försök att freda sig. Modern återtar makten och dottern – med djurmask på – faller sakta ner mot golvet igen. Välregisserat och befriande humoristiskt, är också den väl framförda duetten mellan vårdarna (Pelle Grytt och Alexandra Drotz Ruhn) då de beskriver sitt arbete och sina ledord, sin trofasthet. Suggestivt är också att vårdarna syns prata och mumla bakom en stängd dörr vilket framhåller moderns upplevelser. Starka är också dotterns diktrader: ”Vi som sett våra nakna mödrar måste hålla ihop!”, ”Det började långt innan…”. Många ord är målande och effektiva, som när modern inför festen utropar att det kommer att bjudas på ”räkor och saft”. Berörande blir också att sången man sjunger för att återkalla minnen av den man en gång var, är ”Samboronbon en liten by..” av Evert Taube.

Att Galeasens konstnärliga ledare och chef Sophia Artin valt att beställa denna pjäs med så viktigt mellanmänskligt innehåll, är verkligen hedrande.

Teaterrecension: GROTTAN – autentiskt ungt perspektiv snillrikt konstnärligt gestaltat, Malmö Dockteater, 14 oktober

15 oktober, 2022 by Pernilla Wiechel

**Scen: Malmö Dockteater, 13 – 29 oktober**
**Föreställning: Grottan**
**Av och med: Stina Kajaso**
**Scenografi: Sissel Romme Christensen**
**Ljusdesign och teknik: Olivia Grefve**
**Ljusdesign och teknik: Mattias Alheim**
**Musik: Eyal Sachar**
**Dekortillverkning: Jonas Truedsson**
**Produktionsledare: Ingrid Långström Einarsson**
**Producent: Agens Rosenberg**
**Konstnärliga ledare: Erik Holmström och Agnes Rosenberg**

”Välkommen till det moderna primitiva. Välkommen in i Grottan” står det i programbladet som ligger på borden i betongfoajén i källarplan. Bubblet och guldet på stolsitsarna höjer stämningen hos den entusiastiskt fulltaliga skaran besökare. Vid baren står en artig ung man, publikvärden Alvar Johansson, i vit skjorta. Man betalar med swish. Vi välkomnas som en liten samling släktingar till att dela den drygt timmen långa upplevelsen. Efteråt inser man att det vi fått oss till livs är något av ett mångbottnat konstverk med high-technology från det modernaste inom scenografi. Den röda tråden kan sägas vara att i en humoristisk ton få ta del av en ung kvinnas inifrånperspektiv i mestadels mörka stunder, med allt ifrån slumrande begär till fantasier om yttre faror. På Malmö Dockteaters webbsida finns stödord som delvis fångar handlingen:

En föreställning i skräck.
Tar utgångspunkt i Neil Marshalls skräckrulle The Descent och Lennons värsta skrikperiod.
Lite Katarsis für alle
Möter
Carola i sin skrikigaste period
Möter väggen
Dör

Huvudpersonen, den enda på scenen, imponerar med sin självklara scennärvaro. Iklädd diverse glittrande eller flammigt ”lättklätt” med trassligt hår, interagerar hon också nära publiken i uppfinningsrika situationer. Tankarna går till ett barn som glupskt leker med ägd och fri kroppslighet. Omplåstrade små dockor skapar sinnebilder i egna små ytte-pytte-världar, eller hängandes i hål i taket, vid sidan om brutala större realistiska masker och köttbitar. Men varmt rött lysande björnskinn finns också som skyddar. Som frilagda betydelsefulla enheter som i Marie-Louse Ekmans målningar, fungerar scenografin som tagen ur både ungdomars vampyr- och skräckfilmer. Inledningsvis säger huvudpersonen sig, som i sagan om Rödluvan, för egen hand ha skurit sig ut ur ett odjurs mage. Från pjäsens början blir hon därför sedd som en hjältinna, såsom vi alla är i våra liv. Även Hitchcock-scenen med duschdraperiet o skrämda kvinnor inkluderas i handlingen. I en rolig interaktiv scen blir en herre i publiken inbjuden att jaga huvudpersonen… som då njuter av en liten stunds pirr… Det blir en tragikomik som förenar i skratt. Effektiv och gripande är scenen som ackompanjeras av ordet ”psykisk ohälsa” och avslutas i ett ”nerknycklande” till oändliga vårdköer och piller. Här tas verkligen pulsen på vår samtid. Till sist ställer hon sig frågan om hur en ”vacker död” kan se ut, och Godzilla (docka förd med hjälp av publiken) ätandets en vitklädd kvinna projiceras i nyaste videoteknik på väggen. Över allt fladdrar grottans mörka omslutande väggar vars projicerade bilder ger rymdupplevelser till målande nyskriven musik. Men så brakar allt samman. Samtliga överraskande olika vindlingar hålls ändå ihop av en autentisk röd tråd. Såväl manus som bärande scennärvaro gör att man tycker sig verkligen ha följt en ung kvinnas världsbild.

Med fördel skulle skolklasser, men även unga vuxna, kunna använda Grottan som diskussionsunderlag. Teaterarbetare som behöver input i form av nya tekniker skulle också kunna se den och inspireras. Malmö Dockteater, vars verk jag tre gånger tidigare avnjutit, har gjort det igen (!). Med fingertoppskänsla har de visat sig vara en av Sveriges mest framstående nyskapande scener. En lång turné för pjäsen stödd av utökat anslag skulle vara en demokratigärning.

Fakta: Malmö Dockteater uppger att de känner ett starkt släktskap med allkonstnären Stina Kajaso vilket gjort att de bjudit in henne att göra detta nya verk. De gillar hennes oefterhärmliga scenspråk och konstnärliga egensinne och hur hon arbetar med objekt, video och även med dockor. Grottan skapades i nära samarbete med den internationellt verksamma scenografen Sissel Romme Christensen. Scenografen är också verksam i den danska Teater Graense-Loes sedan 15 år, där de utgår från unga människors synsätt och deras bildningsprocesser med en intention att ta pulsen på vår nutid. Med intresse också för kreativa läroprocesser är Grottans tillblivelse beskriven i en blogg: grottan.freaks.se.

Musikrecension: Ale Möller och Xeno Mania – Lusten till det främmande, Malmö Folk Festival, 13 – 16 oktober

14 oktober, 2022 by Pernilla Wiechel

Arrangör: Palladium Malmö (samarbete med Malmö Folk Festival)13 okt
Mandola, flöjter, dragspel, hackbräde, harpa: Ale Möller
Saxofoner: Jonas Knutsson
Percussion: Liliana Zavala
Piano: Johan Graden
Trummor: Robin Cochrane
Saxofon: Anna Malmström
Trombon: Karin Hammar
Nyckelharpa: Erik Rydvall
Bas: Felisia Westberg

När den flerfaldigt prisade och internationellt kände världs- och folk- musikern Ale Möller 2021 firade 50 år som scenartist gjorde han det med ett stort verk – för att hylla lusten till det främmande – Xeno Mania. Verket som från början var en beställning från Sveriges Radio utmynnade i ett album och är nu grunden för nya framträdanden, denna kväll med ett niomannaband. Fyra stora inspiratörer säger han har färgat verket: en grekisk amanes-sångare, en indisk baul-guru, en legendarisk dalaspelman och en riti-spelare från Västafrika. Malmö Folk Festival presenterar Ale Möllers musik som något som aldrig blir mainstream utan lyckas kombinera det traditionella med nytt och angeläget. Själv oinvigd hörde jag helt kort med nyfiket öra delar ur Xeno Mania på Kulturfestivalen i Stockholm i år. Min förväntan inför kvällen, som också inviger festivalen i Malmö, är hög.
Då albumet gavs ut 2021 förklarar Ale Möller i en intervju (MTA-productions hemsida):

– Det är klart att jag funderat på vad som drivit mig i alla år. Framförallt har jag alltid blivit stimulerad och upprymd när det är något jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig xenoman! Andra är på ett annat sätt och blir obehagliga till mods. Jag tror inte att man ska moralisera om detta. Moralisera skall vi däremot föra när politiska krafter exploatera zenofobi och gör politik av den, säger Ale.

När Malmöpågen Ale Möller inleder på äkta malmöitiska, och ser ut över den övervägande jämngamla publiken, talar han ödmjukt och hans glädje till musiken smittar av sig. Verket Xeno Mania, blir i sammanhanget lätt att tolka – utifrån hans livsverk inom musiken – som ett moget avvägt statement, ett vidare budskap. Hedrande är också att han till framträdandet tycks ha valt de bästa unga musiker som går att finna, och på så sätt lyft fram nästa generation. Han har i sitt liv haft förmånen att få resa ut i världen och inhämtat inspiration, något som inte är alla förunnat, säger han från scenen.

De minuter som konserten varar flyger i väg buret av ett mycket levande och vackert musikaliskt hantverk. Trots sin traditionella något fasta form – lite tagen från gången i klassisk fri jazz och funk-komposition – överraskar varje låt alldeles lagom mycket och innehåller även exotiska inslag. Den frihet som musikerna var och en får i sin tilldelade improvisationsdel ger också precis dem möjlighet att sprida den glädje ett fritt musicerande kan ge. Enkelheten som ram plockar fram det bästa ur varje musikers förmåga. Scenen är din ”hitta på något” som Alle Möller sa till trombonisten Karin Hammar som inledde sista numret. Tankarna går till vad folkmusik egentligen är – en mer jämsides gemenskap som uppstår mellan musiker och publik, om inte i en lada, så just vid en folklig festival. Vi är där för att njuta i gemenskap, inte för att bedöma och imponeras. Låtarna komponerade till minne av fyra bortgångna vännerna ger kvällen en nostalgisk tillbakablick, men skapar också en hyllning till musik i stort. Blandningen av nästan lika många män som kvinnor på scenen, äldre och yngre, formar också en bild av vad musik borde vara – främst en gemenskap.

Utöver Ale Möllers fina musikaliska insatser och täta interaktion med samtliga i sitt gäng – men främst nyckelharpisten Erik Rydvall – visade alla musiker en fantastisk glädje och ett musikaliskt och samstämt topphantverk. Men särskilt vill jag nämna Anna Malmströms utstående insatser på olika blåsinstrument. Otroligt levande och träffsäkert hanterade också Liliana Zavala olika slagverk, för att inte tala om Karin Hammar på trombon i sista numret!

Rapport från Psykoterapimässan 2022 – Att arbeta med psykoterapi i en föränderlig värld – vad behövs och vad får effekt?

6 oktober, 2022 by Pernilla Wiechel

Bilden: Doktor i religionskunskap, psyko- och gruppterapeut och handledare, Christina Lloyd, presenterar ett material för arbete med ungdomar och meningsskapande.
Tid: 4, 5 oktober
Plats: Älvsjö
Arrangör: Akademikerförbundet SSR, Psykoterapeutföreningen SSR, Psykoterapistiftelsen

Årets Psykoterapimässa omfattade allt från en praktikers vardag i den tillgängliga allmänvården, inom exempelvis psykiatrin – till den vård privata psykoterapeuter ger, influerade från Europa, i former som saknar understöd i Sverige i dag. Frågan väcktes om vår föränderliga värld med klimatkriser och krig och skolskjutningar kanske behöver ett bredare utbud och förändrade vårdformer. Omkring 50 besökare åhörde varje föredrag, men mässan var i sin helhet decimerad och småskaliga aktörer saknades. Via montrar var bland annat Natur och Kultur, Sveriges Kommuner och Landsting (SKR), Akademikerförbundet (SSR), Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi, Institutet för Visualiserande Psykoterapi – Symboldrama, representerade. En särskild fond visade sig vara upprättad inom SKR till Ing-Marie Wieselgrens minne för hennes stora initiativ för psykisk hälsa. Projektet, ursprungligen ett uppdrag från regeringen, är pågående och högaktuellt inom ramen för SKR i dag. En glädjande nyhet var också den nya evidensskapande forskningen för visualiserande psykoterapi, VPT-S, som psykoterapeuten, psykoanalytikern, handledaren, och författaren Marta Cullberg Weston presenterade. Med stöd i den senaste hjärn- och minnesforskningen har metoden tillsammans med hypnosterapi, EMDR och angränsande former blivit alltmer populär inom inte minst traumabehandling samt behandling av utbrändhet.

Då föredragen ibland låg fem parallellt var en helhetsbild svår att få. Och tyvärr missade undertecknad inledande panelsamtal och avslut. Men stort var att Paul Perris vid Svenska Institutet för Kognitiv Psykoterapi, i sitt föredrag om Schematerapi, nämnde och uppmanade till en diskussion om etisk stress. Han avsåg den stress som psykoterapeuter upplever, exempelvis frustrationen att inom rådande ramar inte kunna möta behovet man just inringat. Etisk stress, nämnde han, kan också orsakas av de nya riktlinjerna som reducerat samtalstiden till endast 25 minuter. KBT är annars känd för att var den form av terapi som överlevt, och anpassats bäst till landstingets och Socialstyrelsens krav. Intressant är därför att även KBT-are upplever att en gräns är passerad för hur deras tillgängliga psykoterapiform bedrivs och kringskärs idag. Innehållet i och efterfrågan på de filosofiskt inspirerade existentiella terapiformerna i dag, väckte också frågan om dagens psykoterapi möjligtvis är alltför naturvetenskapligt orienterad. Kanske liknar dagens modeller alltför mycket den somatiska vården. Här vill jag nämna främst föreläsare och psykoterapeut och utbildare Elisabeth Serranders ögonöppnande föredrag om existentiell terapi samt Christina Lloyds (se bildtext o bild) föredrag om bl.a. sin avhandling med empiri från unga terapipatienter – som b.a. utmynnade i materialet Meningen med mig – ett material för arbete med ungdomar och meningsskapande som nu används runt om i landet. Christina arbetar även med dessa frågor i SKR:s delarena Meningskapande i vår tid.

Slutligen kan sägas att konferensens breda program även borde kunnat intressera allmänheten generellt. Ett samhälle definieras, säger vissa, utifrån hur väl det tar hand om de sina med stora behov.

Musikrecension: En musikalisk familjefest – Eric Bibbs liveinspelning Scalateatern

1 oktober, 2022 by Pernilla Wiechel

Pernilla Wiechel

Footer

Om oss