
Utan dig är jag tyngdlös. Det engelska citatet, som inleder Jessica Silversagas personliga, drömska utställning, passar bäst. Motiven tycks trevande sukta efter form och stabilitet hos betraktaren. Det är lite krävande. Hon är maskrosbarnet som missat rättigheten till en egen barndom. I sitt fotograferande söker hon sig nu vidare. Syftet att uttalat väcka tankar kring maskrosbarn är hennes eget, uppbackat av Fotografiska.

De iscensatta motiven tycks beskriva tillstånd som ”strax före”, ”ännu inte”, ”tyngdlös dimma”, eller ”ensam skogsälvslek”. Modellernas ansikten är dolda i skuggan, bakom tunna vingar, eller bara utanför skärpan. Kvinnokroppen i sängen där ett flor, en tunn slöja gör konturerna blygt dolda är talande. Som betraktare känner man sig plötsligt burdus som en slags förövare. Ett eventuellt initiativ till sex skulle enbart bli som ett övergrepp. Silversaga tycks peka på delar i en personlighet som inte fått utvecklas, sådant som inte fått stöd. Att inte bo i sin egen kropp riktigt. Att inte våga ta plats.

Triptyken med kvinnan som sträcker ett flor över ansiktet är som barnet omgivet av en fosterhinna. Hon ber om att bli sedd för att födas. Utan hjälp kommer hon inte fram. Även om Silversagas informationstexter pekar med hela handen så står verken stabilt för sig själva. Övervägande är det en sammantagen skör och därför problematisk lätthet hos kvinnorna som dröjer sig kvar hos mig. I metoo#-tider ger motiven perspektiv. Vem blir jag framför en hopplöst konturlös älva? Vilken kärlekspartner har tålamod att locka fram en inre form, en bas, som ännu inte finns ute i ljuset?

Jag ser bilder av hår som tycks falla in i omgivningen. Ansikten som enbart bländas av ljus. En kropp utan kraft som hejdlöst faller över en gren. Det är en stark utställning om kanske det man i familjeterapi kallar ”tapetflickor”. De som väljer att inte sticka ut från det omgivande bakgrundsmönstret. Allt för att slippa vara, agera och ta konfrontationer. Min önskan blir därför att vargen, den som modellen bär på i en av Silversagas bilder, slutligen lånar ut sin kraft och fruktbara vrede. Då kan hon bryta sin konturlöshet och möta upp med en egen form i sin omvärld.
Frilansande journalist: Pernilla Wiechel
