Scen: Malmö Dockteater, 13 – 29 oktober
Föreställning: Grottan
Av och med: Stina Kajaso
Scenografi: Sissel Romme Christensen
Ljusdesign och teknik: Olivia Grefve
Ljusdesign och teknik: Mattias Alheim
Musik: Eyal Sachar
Dekortillverkning: Jonas Truedsson
Produktionsledare: Ingrid Långström Einarsson
Producent: Agens Rosenberg
Konstnärliga ledare: Erik Holmström och Agnes Rosenberg
”Välkommen till det moderna primitiva. Välkommen in i Grottan” står det i programbladet som ligger på borden i betongfoajén i källarplan. Bubblet och guldet på stolsitsarna höjer stämningen hos den entusiastiskt fulltaliga skaran besökare. Vid baren står en artig ung man, publikvärden Alvar Johansson, i vit skjorta. Man betalar med swish. Vi välkomnas som en liten samling släktingar till att dela den drygt timmen långa upplevelsen. Efteråt inser man att det vi fått oss till livs är något av ett mångbottnat konstverk med high-technology från det modernaste inom scenografi. Den röda tråden kan sägas vara att i en humoristisk ton få ta del av en ung kvinnas inifrånperspektiv i mestadels mörka stunder, med allt ifrån slumrande begär till fantasier om yttre faror. På Malmö Dockteaters webbsida finns stödord som delvis fångar handlingen:
En föreställning i skräck.
Tar utgångspunkt i Neil Marshalls skräckrulle The Descent och Lennons värsta skrikperiod.
Lite Katarsis für alle
Möter
Carola i sin skrikigaste period
Möter väggen
Dör
Huvudpersonen, den enda på scenen, imponerar med sin självklara scennärvaro. Iklädd diverse glittrande eller flammigt ”lättklätt” med trassligt hår, interagerar hon också nära publiken i uppfinningsrika situationer. Tankarna går till ett barn som glupskt leker med ägd och fri kroppslighet. Omplåstrade små dockor skapar sinnebilder i egna små ytte-pytte-världar, eller hängandes i hål i taket, vid sidan om brutala större realistiska masker och köttbitar. Men varmt rött lysande björnskinn finns också som skyddar. Som frilagda betydelsefulla enheter som i Marie-Louse Ekmans målningar, fungerar scenografin som tagen ur både ungdomars vampyr- och skräckfilmer. Inledningsvis säger huvudpersonen sig, som i sagan om Rödluvan, för egen hand ha skurit sig ut ur ett odjurs mage. Från pjäsens början blir hon därför sedd som en hjältinna, såsom vi alla är i våra liv. Även Hitchcock-scenen med duschdraperiet o skrämda kvinnor inkluderas i handlingen. I en rolig interaktiv scen blir en herre i publiken inbjuden att jaga huvudpersonen… som då njuter av en liten stunds pirr… Det blir en tragikomik som förenar i skratt. Effektiv och gripande är scenen som ackompanjeras av ordet ”psykisk ohälsa” och avslutas i ett ”nerknycklande” till oändliga vårdköer och piller. Här tas verkligen pulsen på vår samtid. Till sist ställer hon sig frågan om hur en ”vacker död” kan se ut, och Godzilla (docka förd med hjälp av publiken) ätandets en vitklädd kvinna projiceras i nyaste videoteknik på väggen. Över allt fladdrar grottans mörka omslutande väggar vars projicerade bilder ger rymdupplevelser till målande nyskriven musik. Men så brakar allt samman. Samtliga överraskande olika vindlingar hålls ändå ihop av en autentisk röd tråd. Såväl manus som bärande scennärvaro gör att man tycker sig verkligen ha följt en ung kvinnas världsbild.
Med fördel skulle skolklasser, men även unga vuxna, kunna använda Grottan som diskussionsunderlag. Teaterarbetare som behöver input i form av nya tekniker skulle också kunna se den och inspireras. Malmö Dockteater, vars verk jag tre gånger tidigare avnjutit, har gjort det igen (!). Med fingertoppskänsla har de visat sig vara en av Sveriges mest framstående nyskapande scener. En lång turné för pjäsen stödd av utökat anslag skulle vara en demokratigärning.
Fakta: Malmö Dockteater uppger att de känner ett starkt släktskap med allkonstnären Stina Kajaso vilket gjort att de bjudit in henne att göra detta nya verk. De gillar hennes oefterhärmliga scenspråk och konstnärliga egensinne och hur hon arbetar med objekt, video och även med dockor. Grottan skapades i nära samarbete med den internationellt verksamma scenografen Sissel Romme Christensen. Scenografen är också verksam i den danska Teater Graense-Loes sedan 15 år, där de utgår från unga människors synsätt och deras bildningsprocesser med en intention att ta pulsen på vår nutid. Med intresse också för kreativa läroprocesser är Grottans tillblivelse beskriven i en blogg: grottan.freaks.se.