I
Arrangör: Palladium Malmö (samarbete med Malmö Folk Festival)13 okt
Mandola, flöjter, dragspel, hackbräde, harpa: Ale Möller
Saxofoner: Jonas Knutsson
Percussion: Liliana Zavala
Piano: Johan Graden
Trummor: Robin Cochrane
Saxofon: Anna Malmström
Trombon: Karin Hammar
Nyckelharpa: Erik Rydvall
Bas: Felisia Westberg
När den flerfaldigt prisade och internationellt kände världs- och folk- musikern Ale Möller 2021 firade 50 år som scenartist gjorde han det med ett stort verk – för att hylla lusten till det främmande – Xeno Mania. Verket som från början var en beställning från Sveriges Radio utmynnade i ett album och är nu grunden för nya framträdanden, denna kväll med ett niomannaband. Fyra stora inspiratörer säger han har färgat verket: en grekisk amanes-sångare, en indisk baul-guru, en legendarisk dalaspelman och en riti-spelare från Västafrika. Malmö Folk Festival presenterar Ale Möllers musik som något som aldrig blir mainstream utan lyckas kombinera det traditionella med nytt och angeläget. Själv oinvigd hörde jag helt kort med nyfiket öra delar ur Xeno Mania på Kulturfestivalen i Stockholm i år. Min förväntan inför kvällen, som också inviger festivalen i Malmö, är hög.
Då albumet gavs ut 2021 förklarar Ale Möller i en intervju (MTA-productions hemsida):
– Det är klart att jag funderat på vad som drivit mig i alla år. Framförallt har jag alltid blivit stimulerad och upprymd när det är något jag inte förstår – när något är annorlunda. Jag är nog en obotlig xenoman! Andra är på ett annat sätt och blir obehagliga till mods. Jag tror inte att man ska moralisera om detta. Moralisera skall vi däremot föra när politiska krafter exploatera zenofobi och gör politik av den, säger Ale.
När Malmöpågen Ale Möller inleder på äkta malmöitiska, och ser ut över den övervägande jämngamla publiken, talar han ödmjukt och hans glädje till musiken smittar av sig. Verket Xeno Mania, blir i sammanhanget lätt att tolka – utifrån hans livsverk inom musiken – som ett moget avvägt statement, ett vidare budskap. Hedrande är också att han till framträdandet tycks ha valt de bästa unga musiker som går att finna, och på så sätt lyft fram nästa generation. Han har i sitt liv haft förmånen att få resa ut i världen och inhämtat inspiration, något som inte är alla förunnat, säger han från scenen.
De minuter som konserten varar flyger i väg buret av ett mycket levande och vackert musikaliskt hantverk. Trots sin traditionella något fasta form – lite tagen från gången i klassisk fri jazz och funk-komposition – överraskar varje låt alldeles lagom mycket och innehåller även exotiska inslag. Den frihet som musikerna var och en får i sin tilldelade improvisationsdel ger också precis dem möjlighet att sprida den glädje ett fritt musicerande kan ge. Enkelheten som ram plockar fram det bästa ur varje musikers förmåga. Scenen är din ”hitta på något” som Alle Möller sa till trombonisten Karin Hammar som inledde sista numret. Tankarna går till vad folkmusik egentligen är – en mer jämsides gemenskap som uppstår mellan musiker och publik, om inte i en lada, så just vid en folklig festival. Vi är där för att njuta i gemenskap, inte för att bedöma och imponeras. Låtarna komponerade till minne av fyra bortgångna vännerna ger kvällen en nostalgisk tillbakablick, men skapar också en hyllning till musik i stort. Blandningen av nästan lika många män som kvinnor på scenen, äldre och yngre, formar också en bild av vad musik borde vara – främst en gemenskap.
Utöver Ale Möllers fina musikaliska insatser och täta interaktion med samtliga i sitt gäng – men främst nyckelharpisten Erik Rydvall – visade alla musiker en fantastisk glädje och ett musikaliskt och samstämt topphantverk. Men särskilt vill jag nämna Anna Malmströms utstående insatser på olika blåsinstrument. Otroligt levande och träffsäkert hanterade också Liliana Zavala olika slagverk, för att inte tala om Karin Hammar på trombon i sista numret!