Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Birgitta Komaki

Filmrecension: Förolämpningen – en film väl värd att se

by

Förolämpningen
Betyg 4
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regissör Ziad Doueiris

En fascinerande historia om vad några ord för mycket kan leda till. En historia som börjar med en obetydlig incident mellan två män utvecklas till en angelägenhet för hela landet.

När bilmekanikern Toni av misstag stänker vatten på byggförmannen Yasser är det en bagatell. Men när han inte vill tala med honom och slår sönder det ombyggda röret börjar upptrappningen. Tvingad av sin chef skall den motvillige Yasser träffa Toni för att be om ursäkt. Men när Toni uttalar en grov förolämpningen mot Yasser brister det. Yasser slår Toni så två revben knäcks.

Sedan eskalerar osämjan till Tonis fru , till advokater, rättegång och olika gruppers engagemang. Det som kunde ha varit en bagatell I ett annat land växer i hela samhället. För det här är Libanon och Toni är kristen libanes och Yasser är muslimsk palestinsk flykting. Och mycket motsättningar finns under ytan i samhället och de kommer upp på grund av konflikten. I intensiva pläderingar i rätten kommer mer och mer fram om deras liv framför domaren som lyssnar och dämpar. Historien om personerna vävs in i det politiska och religiösa motsättningar som finns. Filmen tar inte ställning för någon politisk sida och inte heller ifråga om religion.

Skickligt målar filmen upp den politiska och religiösa pamfletten. Att den kristna enklaven i ett muslimskt land som Libanon är utsatt och har minnen av förföljelse. Att de flesta stödjer palestiniernas sak är tydligt men samtidigt finns en avundsjuka och ovilja mot det stora antalet palestinska flyktingar som lever i Libanon. Flyktingar som får stöd av FN och olika humanitära organisationer. Regissören och manusförfattaren Ziad Doueiri har skapat manus tillsammans med sin exfru Joulle Touma. Filmen har Oscarnominerats till Bästa icke engelskspråkiga film.

Med mycket bra dialog och ett manus som håller hela vägen blir det en fantastisk film. Skönt att personerna Toni och Yasser hela tiden är de viktigaste i filmen. Deras ilska , känslor och ovilja att ge sig samtidigt som de vaktar på sin moraliska gräns. Till exempel när bilmekanikern Toni bara måste hjälpa Yasser att starta sin bil. Eller när ingen vill säga orden i förolämpningen igen.

Man förstår att här är två hederliga rejäla män som kunde ha varit vänner om omständigheterna sett annorlunda ut och de inte hade varit så förbaskat styvnackade. Rättegångsscenerna som är en stor del av filmen är både intressanta och roande. Med en far och dotter på varsin sida i målet blir utmaningen stor och domstolen nästan som en teater. En scen där mer och mer från Toni och Yassers liv lyfts fram och där rätten och allmänheten är publik och deltagare.

Skådespelarnas prestationer är värda en eloge speciellt Kamel el Basha som Yasser och Adel Karam som Toni.

En film värd att se i sommarvärmen.

Filmrecension: Svanen – en isländsk film med mäktig natur

by

Svanen
Betyg 3
Svensk biopremiär 27 juli 2018
Regissör Ása Helga Hjörleifsdótirr

En isländsk film om en ung flicka mellan barndom och vuxenliv. Filmen baseras på en roman av Gudbergur Bergsson.

En betagande vacker och mäktig natur bildar bakgrund till historien om flickan Sóls sommar på landet. Dit har hon skickats för att arbeta och för uppfostran.

På landet är allt nära naturen och livet är lugn. Födelse och död är naturligt och det finns många sysslor som skall göras utan att stora ord sägs. När drängen Jón dyker upp på gården blir hon vän med honom i det lantliga hemmet. Hon delar sina drömmar och hans poesi med honom.

Världen utanför känns avlägsen tills den dag dottern kommer hem från universitetet. Hon blir mottagen som en drottning men kritiskt betraktar hon allt på landet som gammaldags. Att människorna är trista och utan drömmar. Plötsligt är det fel på lantlivet och den harmoni som rått. Livet blir komplicerat och Sól är ännu för ung att förstå alla känslor mellan vuxna.

Filmen innehåller mycket poesi och övernaturligt som sprunget ur den isländska sagoskatten. Samtidigt skildrar den människor på landet som jordnära och utan större åthävor. Det sägs att lantbrukarparet har haft många sommarbarn för att glömma problemen med sin egen dotter. Då hade jag gärna velat veta mer om dottern. Och drängen Jón med sin poesi och hopplösa kärlek. Filmen skildras ur Sóls perspektiv och det hon ser. Och även om hon ser mycket är hon är ett barn. Det gör att man saknar förklaring till många skeenden. Filmen är som en saga med mycket symbolik och drömmar men historien engagerar inte mig så mycket.

Grima Valsdottir har fått välförtjänt beröm för sin roll som Sól. Filmen har fått mycket uppskattning på olika festivaler.

Filmrecension: Racer and the Jailbird – filmen som greppar för mycket

by

Racer and the Jailbird
Betyg 2
Svensk premiär 29 juni 2018
Regi Michaél R. Roskam

Filmen börjar med en stark inledningsscen när den unge Gino jagas med hundar.
Nästa gång vi träffar honom är han en vuxen kille i ett stökigt gång. Samtidigt dyker det unga raceressät Bénédicte (Bibi) upp. De blir kära och lär känna varandra. Mer och mer blir hon medveten om hans stökiga liv. Det häftiga gänget är inga jetsetare utan ett kriminellt gäng med rån som sysselsättning. Att han ljuger om att han importerar och exporterar bilar blir snart klart. Men hon är kär. Kärleksscenerna är heta och sensuella. Bilkörningen på banan och landsvägen snabb och intensiv. Men verkligheten kommer in och Gino, eller Gigi som han nu kallas åker fast. Men Bibi är ung och kär och håller fast vid sin kärlek. Där kunde filmen ha slutat och det hade blivit en helt OK film.

Men den slutar inte där. Istället verkar det som regissören har fått panik för att det är för lite action och våld. Så filmen fortsätter med dödlig sjukdom, albansk maffia, tortyr, skällande hundar och mycket våld.

Det blir som två filmer i en och det är för långt. En konstruerad historia som inte känns äkta. Två bra skådespelare i huvudrollerna kan inte rädda filmen. Matthias Schoenaerts som Gino är perfekt i rollen som smågangster. Utan egentligen vilja till brott visar han hur svårt det är att hoppa av kriminalitet. Att den där sista stöten alltid finns där som en möjlighet.

Att det är så lätt att falla tillbaka. Det känns ärligt i filmen medan andra saker är osannolika. Vilken far och bror skulle acceptera utan protest att en ung tjej vill offra sitt liv för en dömd kille med långt straff framför sig. Att hon som är stjärna på racerbanan bara slutar att köra. Adéle Exarchopoulos, känd från bland annat filmen Blue is the wormest colour är bra skådespelare men har här en roll utan större utspel.

En film med för många ingredienser och utan en trovärdig historia.

Filmrecension: Beast – kanske sommarens bästa thriller

by

Beast
Betyg 4
Svensk biopremiär 20 juli 2018
Regissör Michael Pearce

När Moll (Jessie Buckley) möter Pascal (Johnny Flynn) blir det ett livsavgörande möte. Hon dras till det vilda och farliga i honom. Hon är själv en flicka med ett mörker. Hennes utstrålning är stark trots att hon är pressad och illa behandlad av en mor (Geraldine James) utan all värme. I konkurrens med en söt behagfull syster som charmig men harmlös blir omtyckt av alla är hon den udda. Hos Moll finns en botten, en mörk och djup botten trots den i början lugna ytan. Att hon har ett förflutet med problem där hon huggit en flicka med en sax får hon leva med.

Men vad skall framtiden bli? När hon träffar Pascal blir han en väg ut och de dras till varandra. Att tre flickmord har skett i trakten och att han är en främling skapar många frågor. I en vacker natur vid havet utspelas både kärlek och drama. Han är den oborstade killen som inte anpassar sig efter sällskapsliv och skjuter kaniner trots förbud. Som inte bryr sig om några sociala spelregler och inte bryr sig om någon utom Moll. Som visar den mjuka sidan mot henne men också den farliga. Men är han skyldig eller oskyldig till flickmorden?

En mycket bra film där inget är som man väntar sig. Med skräcken på lur och flickmord och poliser men också vardagliga händelser blir det en extraordinär film. Inget är entydigt och beroendet mellan Moll och Pascal varierar. Bra att det inte är en film om en snäll flicka som skall omvända en elak pojke. Här är hela historien som en saga – en verklig saga med kärlek och grym död. Moll är en flicka som har hållits tillbaka länge men plötsligt visar kraften som finns.

Hennes röda hår och allvarliga ansikte skapar en person som man minns och engagerar sig i. Jessie Buckley ger henne många dimensioner. Hon visar hennes längtan ut från sin kvävande familj och hennes kärlek till Pascal. Men också tvivlet och styrkan att stå emot samhällets tryck. Johnny Flynn matchar henne. Geraldine James som modern och Tristan Gravelle som polisen Clifford gör också bra skådespelarprestationer.

Den speciella naturen på Jersey blir bakgrund till en historia som utspelar sig på landet. Ett samhälle där alla känner till alla och en utifrån kommande är något suspekt.

Scenografin och fotot är fantastiskt. Det är regissören Michael Pearce långfilmsdebut och han har skapat en historia med spänning och dramatik och mycket psykologi. En film som håller intresset och spänningen kvar från första till sista scenen.

Filmrecension: Kärlek över haven – alltför förutsägbar och överlastad av vetenskap och våld

by

Kärlek över haven
Betyg 2
Premiär 8 juni 2018
Regissör Wim Wenders

En historia om Danielle (Alicia Wikander) och James (James McAvoy) som möts på ett hotell i Dieppe. Efter en flirtig inledning blir de snabbt förälskade på ett djupare plan. Men de måste skiljas åt på grund av sina viktiga uppdrag. Hon forskar i biomekanik och ska utföra det djuphavsprojekt hon länge drömt om. Han , som är hemlig spion, har fått ett uppdrag att åka till Afrika för att stoppa de jihadister som planerar bombdåd i Europa. Han blir skickad till Somalia där han genast blir tillfångatagen. Utan möjlighet till kontakt växer ovissheten om kärleken och Danielle funderar mycket varför han inte hör av sig.

Att deras uppdrag är viktiga och farliga betonas filmen igenom. För hennes uppdrag staplas marinbiologiska termer och vetenskapliga uttryck som ingen lekman kan förstå och det betonas att ubåten är den enda i Europa som kan gå ner till det djupet. Hans uppdrag är så hemligt att han och underrättelsetjänsten smyger runt på ett museum för att ha kontakt och han har GPS i sin tand. När han sedan blir tillfångatagen sker tortyren hela tiden och det bröd han får att äta är naturligtvis fyllt av larver. Allt är så mycket i filmen. Tortyren är så hemsk och havet är så djupt.

Eftersom filmen handlar så mycket om deras yrkesliv får man aldrig någon förklaring av varför de har blivit förälskade. Det känns bara otroligt att Danielle som kämpat flera år för att få sitt uppdrag helt plötsligt mest koncentrerar sig på kärleken. James McAvoy är stilig med svällande muskler och Wikander vacker och kylig. Den kemi och kärlek mellan dem som filmen vill framställa känns inte. Man tror inte på deras djupa känslor och inte ens på sexuell attraktion. Två duktiga skådespelare men i den här filmen klickar det inte mellan dem.

När filmen skiftar mellan Afrika och Färöarna blir det alltför rörigt fast jag förstår att man vill visa parallellen mellan ett okänt djup och ett okänt land. Att dödsfruktan kan var lika i helt olika situationer.

Filmen baseras på boken Submergence av J M Ledgard. Boken kom 2011 och fick bra omdömen som en kärlekshistoria, en spionhistoria och ett porträtt av Afrika. Men en bra bok betyder inte alltid en bra film. Den här filmen är alltför förutsägbar och överlastad av vetenskap och våld.