Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Petter Stjernstedt

Way Out West: Lana del Rey- I gränslandet mellan ljust och mörkt

by

Lördagen den 12 augusti
Flamingo
Lana del Rey
3

Välkommen till Lanas universum. Där primadonnor dansar med pionjärer – Marlyn Monroe med Charlie Manson och Nancy Sinatra. Där Hollywood-filmen fortfarande blomstrar och döden är vacker konst att beskåda på nära håll. Det är märkligt att se Lana dra på smilbanden, på samma vis som hon gör på omdiskuterade covern till nya albumet Lust for Life.  Flickaktigt fnittrar hon mot fanskaran och glimmar med ögonen. Sångerskan som gjort sig ett namn på att vara melankolins drottning är ikväll helt omaskerad. Hon rollspelar varken som femme fatale eller damsel in distress. Nej ikväll är hon sig själv fullt ut, eller?

Den amerikanska sångerskan tar selfies med hängivna supporters som står och trycker vid staketet. Lana Del Rey, sångerskan som hyllat döden och romantiserat våldet, har med Lust For Life påbörjat en ny era i karriären, en där hon tänker omfamna livet. Men ekvationen går inte ihop. Lana är för dyster för ett gränslöst älskande. Det hela känns påklistrat, som ett dåligt skådespel. Musiken, den whisky- och cigarettdoftande pop noiren går i kyliga tongångar. Det blir liksom aldrig varmare av att befinna sig i Lanas närhet.

Kvällen till ära sjunger hon både nya och gamla popörhängen såsom nykomlingen Cherry och  Ultraviolence, titelspåret från förra albumet med samma namn. Det är snyggt, men cold as ice. Jag har svårt att inte jämföra med Regina Spektors magnifika avskalade konsert som precis avslutats när en Lana i vit aftonklänning stiger upp på scenen. Lana har ett röstregister som få, kan obekymrat växla mellan mörk och ljus stämma.  Musiken klär hon in i diverse populärkulturella referenser, hemmavideos och skatefilmer. Allting är bara så snyggt och genomtänkt.

Men Lana är inte en kvinna med folket. Hon är enhörningen som precis som i vackra White Mustang , ikväll framförd till bilderna av löpande hingstar, bör få släppas fri. Ett överdrivet skratt och en ekande melankoli dränker känslorna. I ett gränsland mellan ljus och mörker befinner sig Lana. Rätt snart måste hon göra ett vägval. Antingen förblir hon nattens drottning eller så söker hon sig till ljuset. Hon kan i symbolisk mening inte välja att vara både och.

Way Out West: Frida Hyvönen – kompetent men långt ifrån hennes bästa

by

Fotograf: Peter Birgerstam

Lördagen den 12 augusti
Linné
3

Vad är väl en festival utan regn? Från himlen strilar regndropparna ner. Folkmassorna tar skydd under Linnescenens tält. Här inne i tältvärmen uppträder Umeåfödda Frida Hyvönen med band. Linnea Olsson på cello och multiartisten Amanda Lindgren från Systraskap på sång, trumpet, trummor och stundtals keyboard. Förutsättningarna för en stark konstertupplevelse är onekligen goda.

Fridas senaste svensktalande album Kvinnor och barn, en av fjolårets bästa, om genus, kvinnlig styrka och landet kontra staden står på menyn. Från Min stad om stockholmare som skryter om att aldrig ha varit mer norrut än Gävle. Till Sjön och den sju minuter långa Fredag morgon om ett destruktivt förhållande från dess begynnelse till dess slutskede. 

Frida är lika pigg och pillemarisk som vanligt. Vid låtsluten slår hon bestämt på tangenterna och skapar ett oljud. Bandet hänger på med falsk trumpet och en cello som gnisslar. Men där tar lekfullheten slut. Det är en klassisk konsert, en Frida H standrad 1A, med få överraskningar. Det är inte dåligt. Men inte alls så magiskt som det kan bli med en inlevelsefull Frida vid pianot.

Det kan låta konservativt, som att musiken bara passar i en viss form, men Frida gör sig bäst i det lilla formatet, alternativt med en stormannaorkester som kan svälla upp hennes smäckra vaggvisor. Det krävs en Dramaten-scen eller varför inte ett kyrkorum för att göra  musiken rättvisa. Jag ångrar bittert att jag inte äntrade den intima spegelsalen på Storsjöyran där Frida spelade.  Jag vill komma nära men står allt för långt bort för att kunna utskönja alla nyanser i Fridas fylliga arrangemang.  Kvällens konsert är habil med verkliga proffsmusiker på scen. Men Frida har varit bättre, mycket bättre.

Arkiverad under: Scen

Way Out West: The XX sluter ögonen

by

Fotograf: Peter Birgerstam

 

Fredag 11 augusti
Azalea
The XX
4

När rockvärldens mest introverta trio besöker Way Out West undrar många vart det ska sluta. Ni kan vara lugna.  Det här är smakfull minimalistisk popmusik med Oliver Sim, Romney-Madley Croft och Jamie Smith som våra guider i natten. Artister visar sitt engagemang på olika vis. Vissa dansar, andra skämtar och flörtar med publiken. The XX , den brittiska rocktrion, sluter ögonen och lever sig in i musiken.  Det gör vi också. Bandet bjuder på en proffsig och tight konsert. Alla låtar sitter där de ska och musikparet har ett samspel som går få förunnat. Med bara blickar eller läpprörelser kommunicerar de på scen. Jamies dova stämma mot Romneys hesa klara röst och Sims synthmatta i förgrunden. Det är magiskt.  

Deras närvaro, att alltid vara i fas med musiken och ge sitt allt, smittar av sig på publiken. Jag står vid Azalea-scenen alldeles hänförd lyssnandes till den snyggaste Brave For You jag hört. Romney håller ett tal om mod och passar på att tacka för all den kärlek publiken ger.

The XX är inget vanligt rockband och Romney och Jamie inga vanliga rockstars. De satsar på känslor istället för attityd. Och gillar föga att ta allt för stor plats. Blygsamt ler de mot folkmassan, verkligt tacksamma för det fina välkomnandet. Ödmjukheten tillsammans med ett gott samspel och ett stort engagemang är styrkor som lyfter dem utöver andra rockband. Trions känslosamma, ibland lågmälda men alltid dramatiska musik, når verkligen ut ikväll. En klubbifierad On Hold med hårda basgångar och avicii-pump sticker ut i mängden. Men trion klär sig även i avicii-kostym. Stämningen är laddad när en fokuserad Romney viskar fram textraderna till I See You, en av bandets få hitar. Sångerskan passar återigen på att uttrycka sin tacksamhet:  “We See You and We Love You. All Of You. You On the Sides. On The Front. And You Far Behind. Everyone”. Kärleken är ömsesidig. Jag sluter ögonen och bara njuter.

Arkiverad under: Scen

Way Out West: Perfume Genius – dramatiskt utan sårbarhet

by

Fotograf: Peter Birgerstam

Linnéscenen
Perfume Genius
3

En sårbar dramaqueen med den största kärlek till musiken. Så skulle jag beskriva Mike Hadreas, sångaren i indiepopbandet Perfume Genius. Dramatiskt är bara förnamnet på fredagens konsert.  No Shape, bandets fjärde album, var till en början en svår nöt för mig att knäcka, men den växte snabbt och rätt snart var det en av mina absoluta favoriter bland väldoftande musikproduktioner. Perfume Genius har för vårt album de släppt ifrån sig skruvat upp dramatiken. Det tar man till vara på här. Med snabb trumvirvel och hårda basgångar formas det episka ljudlandskap som är Perfume genius. En passionerad Mike åmar sig på scen och dansar sensuellt framför oss. Det känns intimt, som att vi fått tjuvkika på en högst privat angelägenhet, en älskog mellan Mike och scenen, musiken och i förlängningen oss åskådare. Jag älskar hur han bjuder på sig själv. Men saknar det verkligt sårbara. Hans sånger med temat kring ensamhet  och utsatthet, sexualitet och identitet, smärtar aldrig som de borde. Mer variation i musiken med fler lågmälda stycken hade bättre balanserat denna väl uppumpade show.

Way Out West: Frank ocean – känslosamt och innerligt

by

Flamingo
Frank Ocean
4

I i det sista tvekar jag om han alls kommer att dyka upp. För fem år sedan bokade festivalen Frank men i sista stund hoppade han av. I år har Frank ställt in stora spelningar på festivaler som Primavera, Sasquatch! och Hang Out. Så det är inte konstigt att en känner viss mått av nervositet.

Med spänning står vi där och trampar frenetiskt i gruset. Tiden går. Fem minuter blir till tio som blir till femton. Efter en tjugo minuters försening äntrar han scenen. Frank bär en vit t-shirt med tryckt ironisk drogpropaganda.  Texten på hans rygg jämför spelet Pacman med pillerknaprande homo sapiens.  Frank ger ett avslappnat intryck. I de två första låtarna står han helt ensam på scen och sjunger. Det är avskalat och enkelt. Vid flertal tillfällen avbryter han sin sång. Han har tappat bort texten eller gjort en miss som vi i publiken knappast skulle noterat om det inte vore för Franks ärlighet och perfektionistiska läggning. Men det skadar inte helhetsintrycket utan bidrar snarare till att ge oss en mänskligare bild av Frank , ett musikalisk geni som aldrig ger ifrån sig något halvdant.

Under kvällens gång följer en kameraman efter Frank. Videoprojektionerna i bakgrunden som smidigt växlar mellan skakig kamera, svart-vit eller brusig bild förstärker känslan av att befinna sig mitt i en musikvideo. Det är ett unikt scenuttryck med en lika unik artist i centrum. Efter en fin Solo kommer orkestern in och backar upp Frank. Forest Gump och Self Control är vackra partier som blir än mer magnifika med stråkar. En känslosam Frank sätter sig ner på golvet och börjar spela på sitt minipiano. Med enkla medel skapas en närvaro och ett engagemang hos publiken. Det är både innerligt och smakfullt. I Wither öppnar sig en molnbeklädd himmel i laserljusets sken och i Nikes omvandlas stadsparken till en kareokebar där exalterade och tårögda flickor och pojkar sjunger med efter noter till sången om trasig kärlek. Som avslut hör vi Pyramids, en tio minuter lång harang om den svarta kvinnan som degraderades från drottning till särling. En uppenbar parallell till vår samtid och den svarta kvinnans idag låga status. Det är ett utmärkt slut på en känslosam konsertupplevelse med en Frank som bara blir bättre och bättre för vart år som går, som ett riktigt fint välbalanserat vin.