Lördagen den 12 augusti
Linné
3
Vad är väl en festival utan regn? Från himlen strilar regndropparna ner. Folkmassorna tar skydd under Linnescenens tält. Här inne i tältvärmen uppträder Umeåfödda Frida Hyvönen med band. Linnea Olsson på cello och multiartisten Amanda Lindgren från Systraskap på sång, trumpet, trummor och stundtals keyboard. Förutsättningarna för en stark konstertupplevelse är onekligen goda.
Fridas senaste svensktalande album Kvinnor och barn, en av fjolårets bästa, om genus, kvinnlig styrka och landet kontra staden står på menyn. Från Min stad om stockholmare som skryter om att aldrig ha varit mer norrut än Gävle. Till Sjön och den sju minuter långa Fredag morgon om ett destruktivt förhållande från dess begynnelse till dess slutskede.
Frida är lika pigg och pillemarisk som vanligt. Vid låtsluten slår hon bestämt på tangenterna och skapar ett oljud. Bandet hänger på med falsk trumpet och en cello som gnisslar. Men där tar lekfullheten slut. Det är en klassisk konsert, en Frida H standrad 1A, med få överraskningar. Det är inte dåligt. Men inte alls så magiskt som det kan bli med en inlevelsefull Frida vid pianot.
Det kan låta konservativt, som att musiken bara passar i en viss form, men Frida gör sig bäst i det lilla formatet, alternativt med en stormannaorkester som kan svälla upp hennes smäckra vaggvisor. Det krävs en Dramaten-scen eller varför inte ett kyrkorum för att göra musiken rättvisa. Jag ångrar bittert att jag inte äntrade den intima spegelsalen på Storsjöyran där Frida spelade. Jag vill komma nära men står allt för långt bort för att kunna utskönja alla nyanser i Fridas fylliga arrangemang. Kvällens konsert är habil med verkliga proffsmusiker på scen. Men Frida har varit bättre, mycket bättre.