Mats Hallberg

Ystad Sweden Jazzfestival

31/7-5/8 2019

MIMI TERRIS med sextett är en raritet på landets mångförgrenade jazzträd. Hon berör genom personligt färgade sånger. Vi som fått bevittna kvinnan från Göteborg live, kommer alltid ihåg händelsen Med operautbildning i bagaget har Mimi på sina tre album, ägnat sig åt skenbart lättsam musik, ofta med äldre tiders genuina schlagers som utgångspunkt. Lyssnar en noggrant upptäckter man att de egentillverkade låtarna innehåller raffinerade arrangemang och spänner över både visa, swing, blues och tango. Hur hon relaterar till livet och sin bipolaritet framkommer inte bara i texterna, utan är något som förstärks i minnesvärda mellansnack. I formfulländad stil och oklanderlig frasering, leder en guldstrupe ett ypperligt band på innergården hos Morten Café: Johan Ohlsson (piano/ dragspel), Mattias Carlsson (diverse blåsinstrument), Måns Persson (gitarr), Mats Ingvarsson (bas), Kristoffer Rostedt (trummor) samt Mårten Lundgren (trumpet). Somliga av herrarna är kända från andra sammanhang. Inspirerade insatser toppas av solon på klarinett, dragspel och Django-influerad gitarrist. Det är om vartannat vemodigt och sentimentalt, gladlynt och snärtigt. Bandet sprider en vänlig mild mentalitet, ett par gånger fräser det till med vitala solon och dito tempostegring. Faller pladask för flera “hits”, såsom en cirkusblues om kvinnans oavvisliga rätt till självständighet, balladen om Göteborg, Päronträdet, Paradvåning, Här kommer Natten (Pugh) i New Orleans-stuk och slingrigt repetitiva extranumret Flytta hemifrån. Sammantaget en genommusikalisk bitterljuv tillställning!

RONNIE GARDINER SEPTET genomför en mycket lyckad utomhuskonsert utomhus vid lunchtid. Drivkraften består i att rekonstruera den nerv som fanns i husbandet under Blå måndag på Skansen, (vet att jag sett dem ) när nestorn Gardiner var kapellmästare. Tre plattor har det blivit. 88-årige amerikanen som bosatte sig i Sverige på 60-talet, måste betecknas som ett unikum till rytmgeni, vars program för strokepatienter ingår i bilden. Publiken bjuds på tillgänglig svängig jazz, rotad i korsningen swing – bebop. Hantverket är proffsigt på avslappnad nivå, utfört med kärlek till såväl beat som det lågmälda. Satsas friskt och framgångsrikt i en räcka solon. Vill lyfta fram trumpetesset Karl Olandersson, Claes Brodda på sax och stilfulle Mathias Algotsson vid flygeln. Med bibehållen finess drar man på så att det står härliga till. Utomordentligt synkat ensemblespelet i oantastliga standards, vilket bidrar till att den välvilliga publiken blir upprymd. I en blues beter basisten Hasse Larsson fräckt som en shouter, medan gitarristen Claes Askelöf adderar ett coolt tema i Lars Sjösten-melodi. Rytmens mästerliga frambringare, tillika sympatisk bandledare, en hipp pådrivare, inte minst när det vankas gungande shuffle. I slutet mår vi prima av hans långa urladdning. Energipåslaget (Caravan en toppnotering) och kunnandet från dessa förvaltare är beundransvärt i kompositioner av J. J Johnson, Benny Golson, Quincy Jones, Duke Ellington, Ray Brown, Mathias Algotsson med flera. Förvisso utan att vara djupverkande en synnerligen givande stund!

SOUNDSCAPE ORCHESTRA gör intressant, egensinnig musik. Nyligen kom debuten, en dubbelvinyl betitlad Nexus. Gruppens medlemmar: Thomas Wingren (elektronik/ percussion och gruppens talesperson), Anders Åstrand (vibrafon), Joel Lyssarides (rhodes, keyboards), Peter Fredman (klarinett, sax o flöjt) samt Calle Rasmusson (trummor). Att Lyssarides vikarierar är smått sensationellt, då han är en prisad stjärna under eget namn. Soundscape inriktar sig på att inkorporera teknik med akustiska tongångar, sfäriska klanger med pulserande beat. De lanseras av arrangörerna som en extraordinär upplevelse, i DN som framåtskridare.. Spårar referenser till Miles 70-tal, Return To Forever, Steps, Headhunters, Weather Report med flera. Tar in fängslande musik, vars sublima sound jag skulle tillgodogjort mig i än högre grad vid inomhuskonsert, inte minst för att deras intelligent formade originallåtar, ofta kräver koncentrerad lyssning. Dessutom blev vädret efterhand ett problem, obarmhärtigt ösregn tog vid när sista tonen klingat ut. Deras signum att måla med breda penseldrag, skriva låtar vars karaktär ändras mitt i, från exempelvis mjuk flöjt till hårt markerat beat av taggade Rasmusson och tillbaka igen. Resulterar i ett äventyrligt, dynamiskt sätt att komponera. Öronen registrerar hur Åstrand glänser när han hamnar i framkant, hur utdragna takter på basklarinett ger mustig klangfärg och hur eggande friktion uppstår utifrån suggestiva tillstånd.

RIGMOR GUSTAFSSON har jag senaste åren sett i exempelvis Slottsskogen, Kungsbacka, Lerum och på Nef. Har därtill i OJ strött beröm över nya albumet Come Home. Måste emellanåt kännas tufft att leva upp till förhoppningar om succé sa jag till sångerskan, efteråt på Saltsjöbad då hon signerade. Trots att hon stördes av krånglande ljud i vissa skeden, förmedlar värmländskan ihop med ordinarie utsökta pianotrion, ånyo en högtidsstund i paritet med ovan nämnda konserter. Snillrike pianisten Jonas Östholm, mångsidige trumslagaren Chris Montgomery samt underskattade basklippan Martin Höper håller var för sig avsevärd standard. Tillsammans med en leading lady slår det gnistor om dem, helheten blir större än summan av delarna. Öppningen sensibel, stegvis upptrappning via härlig puls. Gillar bluesiga inslagen i Big Yellow Taxi (Mitchell), magnifika stämman bländar i The Lightyears utan att det blir tillgjort. Östholm dekorerar melodier genom flera läckra löpningar, anspråkslöst sväng levereras av Montgomery, vars kaskader i Enjoy The Day renderar i välmotiverade applåder. Konsertens centralgestalt bekräftar en passionerad vokal förmåga som tagit henne till högsta höjd, gett henne status som gigant. Love Make The Changes (Legrand) och Fire And Rain (Taylor) blev till gyllene tolkningar. Och fragila Over The Rainbow gav mig ståpäls, åstadkom oförglömligt känslorus. Publiken var som i en bubbla av njutning, lyssnade andaktsfullt på hur varje nyans fraserades.

Cirka tre mil från Ystad ligger Sövde Amfiteater, som drabbas av skyfall strax före showen med JILL JOHNSON, ANDERS BERGLUND & MONDAY NIGHT BIG BAND. Hade möjlighet att se ungefär 75 minuter av konserten. I jämförelse med Rigmor Gustafsson musik med annan inriktning, begåvad underhållning som roar för stunden. Välfyllt fast inte fullsatt, när festivalen för första gången huserar på denna natursköna plats. Jill däremot, berättar att hon uppträtt här tidigare. Tillställningen präglas av kvalmigt uppehållsväder, perfekt ljud, klös i ensemblespelet, exklusiva arr och smidig, naturlig sång. Här och var märks att Johnson har en fäbless för pråliga schlagers och klämmig country. Samtidigt ska inte förnekas att hon absolut går i land med uppgiften, glad som hon är över att ha “släppts in i finrummet”. Samtliga alster hade arrangerats av Anders Berglund, en ruggigt rutinerad yrkesman med halvsekellång karriär. Berglund kunde inte avhålla sig från att sjunga Frank Sinatra, ett onödigt bagatellartat inslag, när stjärnan var upptagen med spektakulärt byte av aftonklänning.

Professionella MNBB utförde sitt uppdrag med bravur, även om framstående solister saknades. Vokalisten med eget teveprogram har haft långvarigt samarbete med orkesterkungen. Dock första gången Berglund dirigerar organiskt spelande MNBB. Festen i storbanstappning tillkom för att fira pappa och hans skivsamling. Kan flika in att när jag “bevakade” hennes krogshow That´s Life i Göteborg, medverkade blåssektionerna i Bohuslän Big Band. Johnsson är således inte nybörjare avseende jobb med storband. Sammanfattningsvis: Att nå idealet Linda Ronstadt och Nelson Riddle Orch. visar sig vara en ouppnåelig utmaning, även om Moon River är en fullträff. Jill Johnson har inlevelse, textar utmärkt, tar fasta på linjer i melodierna, integrerar snyggt med orkestern och bjuder på självironi. Gott så!

Utomhuskonserten med HAYATI KAFE & ROGER BERG BIG BAND flyttas på grund av ihållande regn till Ystad Teater. Kafe kom till Sverige från Turkiet tidigt 60-tal, turnerat i Europa och Asien, sjungit på flera språk och 2015 på Stockholm Jazzfestival gjorde han en stark prestation som crooner. Nu är han tyvärr ojämn, hittar inte alltid rätt bland tonarter. Storbandet som existerat och frodats utan min vetskap imponerade desto mer. Under ledning av trumslagaren Roger Berg framstår de som exceptionellt vitala herrar, flertalet i äldre årgångar. Samordningen sitter som smäck modell klassiska Basie-harmonier. Man är förbluffande väl synkroniserade. Vi hör enbart material ur The American Songbook introducerade av Kafe, åtskilliga låtar från musikaler. När det stämmer för 77-åringen demonstrerar han mer än skaplig kapacitet, prov på den kapaciteten noteras i röjiga Ella-hyllningen All Of Me och ömhudade balladen The Very Thought Of You. Olika arrangörer har satt tänderna i de standards som står på programmet. Croonern har len timbre, tämligen god intonation, men för dagen inte önskvärt sting. Påstår inte att jättesprakande solon förekommer i storbandet. Min poäng är att de totalt sett gör intryck och i somliga nummer överträffar vokalisten. Roger Berg själv besitter smittsam energi, överger ett par gånger trumsetet för att dirigera. Av medlemmarna känns Lasse Lundström (bas), Olle Tull (trombon) samt Mats Nilsson (piano) igen. Håll utkik efter Roger Berg Big Band hemmahörande i Öresundsregionen.

Amason

10/8 2019

4

Sista dagen bråkade fruktade vädergudarna som förutspåtts. Hällregn bröt ut cirka sju gånger. Gjorde att jag var på väg att tappad humöret och att festivalen hyste färre besökare än vanligt. Innebar därtill att jag inte grejade att anteckna. Vill ändå förmedla intryck av ett för mig nytt, kul band med i indiesammanhang mycket cred, som jag tror medverkat två tidigare upplagor av WOW. En yngre man jag kom konverserade med i blötan, meddelade att Amason var det band han lyssnade mest på under 2015 på Spotify.

Finns en väldigt enhetlig prägel över “supergruppen”, vars analoga attraktiva sound kan definieras som en blandning av progressiv boogierock och poppiga electronica-ballader. Stilmässigt mycket retro över dem. Man botaniserar gärna i 70-talet, både musikaliskt och utseendemässigt och de fyra manliga medlemmarna – bröderna Pontus och Petter Winberg, Nils Törnqvist samt Gustav Ejets – har inte bara likadana scenkläder som sångerskan Amanda Bergman. Uppvisar också gemensamma drag beträffande hårväxt, vilket ger kvartetten hippieframtoning. Märklig detalj!

Första albumet kom 2015, för en spännande grupp som gör sommarens enda gig i Slottsskogen. Man är produktiva, omsätter sina idéer i egen studio. Om knappt en vecka släpps en dubbel-skiva betitlad Galaxy. Utgår från att somligt ur det materialet framfördes live. Identifierade deras fräckt avskalade cover på smöriga I Want To Know What Love Is (Foreigner / 1984) och förstås tredje singeln Ålen.

På Flamingo framgår att frihet och originalitet är ledord för kollektivet. I likhet med Titiyo några timmar tidigare på samma scen, tillhör gruppen de få som växlar mellan sång på engelska och svenska. Daniel Boyacioglu (dubbel svensk mästare i poetry slam) hade engagerats för att deklamera rolig nonsenspoesi. Och två kvinnliga musiker gästade i Amasons show, bland andra den flitigt anlitade Lisen Löve Rylander på tenorsax. Hon tillför kvalitet. Bakom dem syntes lekfulla animationer med mycket himmel, klippor och flygande ting.

Blev förtjust i deras melodibyggen färgade av keyboards och tungt dovt beat. Tyckte om Amanda Bergmans svävande säkra sång (inte förvånande att hon samtidigt håller igång en solokarriär), liksom några instrumentala utflykter, även om gitarrsolot kändes mest utflippat. Apropå vokal förmåga sjunger Gustav Ejets (känd från Dungen) charmigt och nöjaktigt, men jag föredrar Bergman på den positionen.

Ljudet överlag till belåtenhet, men vid några tillfällen tyvärr grötigt och murrigt. Gruppen besitter ett magnifikt personligt sound och skriver låtar av exceptionellt hög kvalitet. Amason, som i princip var ett blankt blad för mig, motsvarade med råge mina förväntningar.

Daniel Norgren

9/8 2019

4

Daniel Norgren började spela som enmansorkester. Senaste tioårsperioden har han etablerat sig på allvar, skulle kunna påstås att en kult uppstått kring honom och hans osvenska kompromisslösa musik. En räcka skivor har släppts och många uppmärksammade gig har det blivit. Har inga plattor, däremot hört honom live utan att ha recenserat tidigare. Sitter i behaglig väderlek ganska långt ifrån Flamingo för att vila benen, vilket inte hindrar mig från att se och höra utan besvär.

36-åringen bosatt utanför Ulricehamn öppnar sin akt genom att på piano spela en vers ur, hör och häpna, Idas sommarvisa. Visan ramar in en frapperande försynt första fas. Uppriktiga, eftertänksamma känslor överförs till åhörarna. Med piano, trummor, ståbas och nedtonad gitarr görs americana, med drag av sorgsen country i Harvest Moon –anda. Uttrycksfulla, lagom skitiga ackordföljder på gitarr, är vad som avviker från det mallade soundet. Efter några låtar lämnar sångaren och låtskrivaren pianopallen, för att lira på en röd telecaster(?). I mina anteckningar har jag skrivit: tillbakalutat är bara förnamnet.

Från musikern med bohemisk framtoning och hans komfortabla manskap, noteras ett eget, stundtals aningen introvert universum. Den vackra vilsamma musiken lunkar på. Visserligen taktfast med många refränger, men ljusår från up tempo partystyle. Snarare drömskt i omgångar.. Kritikerrosade multiinstrumentalisten säger att det är ära att ånyo få spela på WOW. Tyvärr ges inga låttitlar. Vi får nöja med att han tackar för applåder. Beträffande trummisens Erik Berndtssons input, behövde han än så länge inte anstränga sig över hövan.

Dock, ett radikalt omslag sker. Berndtsson får svettas när han ligger i framkant i ett opåkallat crescendo. Ett spännande stilbrott inkluderar rundgång, tempohöjande stampa takten-låt, boogie och en hård vals. Det blir både Steve Earle-aktigt röj och New Orleans vibbar. Man öser på i Whatever Turns You On. En annan absolut höjdpunkt infaller i och med att skarpt blänkande Moonshine Got Me broderas utanför sin skrivna form.

Övriga livemusiker heter Andreas Filipsson (gitarr) och Kristian Ågren på shaker. Det tajta självmedvetna bandet, med sina två differentierade stilar, belönas med rungande bifall när de spelat klart. Sannerligen en injektion att ta emot deras utlevelse, respekt för traditionen och smått osannolika variationen i uttryck.

Pharoah Sanders

9/8 2019

4+

En bokning som bryter av, expansiv livemusik som når djupt och siktar högt. Fast jag ägnat mig åt att lyssna på jazz sedan drygt fyrtio år, har jag nästan försummat Farrell Pharoah Sanders, 79-årig tenorsaxofonist från USA alltid iförd huvudbonad på scen. I jazzkretsar är han ett stort namn, ett av de med störst lyskraft. Finns en spirituell aura kring honom. Senaste skivan (liveinspelning) heter lämpligt nog The Creator Has A Masterplan. Den ofta tillknycklade friformjazzen han associerats med hörde vi inte mycket av, under en svindlande skön spelning med ortodox pianotrio på festivalens största scen. Ganska glest med folk varför det var enkelt att komma nära, vilket uppmuntrades av föredömligt ljud på rätt volym.

När trion satt sig och börjat spela stapplar Sanders in med sitt instrument på magen. Mannen med käpp möts av hjärtliga applåder. Man blir rörd av såväl hans uppenbarelse som hans tekniskt slipade musicerande med långa toner, vilka glimtvis växlar över till pulserande beboptakter. Genom sin karriär förknippad med avantgarde via samarbeten med Don Cherry, Mc Coy Tyner, Sun Ra och Ornette Coleman. Genombrottet kom emellertid i samband med epokgörande samarbete med John Coltrane. En ljuvlig ballad där Pharoah Sanders stäcker ut, kongenialt uppbackad av sina medmusikanter, är passande Naima (Coltrane). Magi uppstod ett flertal gånger! Varför jag ändå avstår från högsta betyg, beror mest på att konserten hade blivit än mer gåshudsframkallande, om den fått pågå längre.

Saxofonlegendaren verkar trivas lika bra som den hängivna lilla publiken. I ett upprymt avsnitt sjöng han ordlöst, varefter munnen formade rytmiska kvicka läten, likt de haranger som brukar förekomma i indiskt tonspråk. Ska påpekas att huvudpersonen hade mycket god assistans av de personer han presenterade två gånger om. I teman som raffinerat byggs upp utan att alltid kulminera, hör vi till stor belåtenhet begåvade Benito Gonzalez med utsökta löpningar över klaviaturen, rytmkreatören Gene Calderazzo bakom trummorna samt följsamme Oli Hayhurst på kontrabas. Behagliga harmonier jämte koncentrerat och inspirerat samspel, resulterade i en storartad upplevelse som omedelbart färdades in i hjärtat. Vad vi fick med oss förutom jazz med tyngd var 78-åringens avskedsfras: “God bless, peace and love.” Närvaron gick nästan att ta på!

The Cure

9/8 2019

4

Äger en dubbel-lp, en maxi-singel och några kassetter med gruppen som aldrig lagt av, fast medlemsbytena varit många. Vet att jag såg dem cirka 1988 i Scandinavium. Släppte kontakten med Robert Smiths konstellation tidigt 90-tal, en konstellation som brukar inordnas i antingen gothgenren eller syntrocken. En i musik insatt vän tilldelade dem passande epitetet Den mörka romantikens kungar. Peakade som bekant på 80-talet, revolutionerade då den svartklädda skolan av indierock. Basisten Simon Gallup har varit med sedan storhetstiden. Trumslagaren Jason Cooper rekryterades mitten på 90-talet. Roger O´Donnell som sköter syntar, har funnits med i omgångar i över trettio år, medan stjärnvärvningen Reeves Gabriels på gitarr är senaste tillskottet.

Även om The Cure som sagt inte är något revival-band, har de näppeligen något nytt att tillföra numera. Vad de däremot förfogar över är en fantastisk låtskatt, vars släpiga eller fartfyllda strukturer, de framför med häpnadsväckande fräschör. Live finns imponerande bett och energi och showen är välplanerad in i detalj. Frontmannen och låtskrivaren Smith har åldrats med värdighet, sjunger med nästan samma inlevelse, attack och skärpa som i fornstora dar. Han har inte tappat nämnvärt i styrka eller precision. Arrangörerna beslutade att ge bandet hela två timmar fram till stängningsdags på Flamingo, den största scenen. Egentligen galet att klaga när ett spelskickligt band får breda ut sig, men det blev i mastigaste laget.

Ljudet är tungt men lyckligtvis bra balanserat, bortsett från att det strulade med basen strax före de gick av första gången. Enligt Smith var avslutande halvtimmen reserverad för deras mest poppiga alster. Då radade man upp hits som glädjespridaren Friday I´m In Love, The Walk, Why Can´t I Be You?, det definitiva mästerverket Lullaby samt allra sist andra singeln Boys Don´t Cry. Deras självklare ledare styr skeendet, spelar både elektrisk och akustisk gitarr och vid ett tillfälle panflöjt. Scenen badar i ljus och kulörta färger. Och bakom musikerna syntes videoarbete, inklusive att bandet filmades ur olika vinklar. Givetvis användes laser och ett otal spotlights. Inte det fräckaste i den vägen jag skådat på WOW, men den visuella produktionen ska berömmas.

De suggestiva småsvängiga låtarna dryper av melankoli, medan motpolen – de bekymmerslösa popdängorna – svänger kopiöst. O´Donnells extremt ansvarfulla uppdrag går han i land med på ett glansfullt sätt. Trumslagaren har fullt upp, vet precis vad han sysslar med. Rytmerna sitter bombastiskt, fast ändå med finess. I en effektfull sekvens framgår vilken påverkan basgångarna har. Har sparat det bästa till sist. Gitarristen Gabriels vars långvariga samarbete med David Bowie varit en milstolpe i karriären, fogade in storartade licks som adderade extra lyster till gruppens sound.. Mycket fuzz och en dos dist, men förnuftigt nog inga utdragna solon.

En stor folkmassa njöt i idealiskt väder, fick vad de önskat sig: Vackra slingor, feta beats och tunga medryckande melodier. Smith tackade för applåder, annars varken introduktioner eller gängse mellansnack. Dock, innan finalen brister det nästan för 60-åringen från Blackpool, när han berättar om hur otroligt roligt det känns, om hur löjligt många gånger han turnerat i Sverige.

Fler titlar från låtlistan: Pictures Of You, Love Song, Last Dance, Fascination Street, Never Enough, In Between Days, Just Like Heaven, Pornography, A Forest, Shake Dog Shake