
Manus, regi, scenografi och musik: Claes Eriksson, Andreas T Olsson och Per Andersson
Ljusdesign: Annika Tärnström
Ljud: Tomas Alexandersson
Kostym: Ulrika Wassén
Mask & peruk: Tina Bengtsson
Producent: Anne Otto
Musiker och musikarrangemang: Per Johansson
Medverkande: Claes Eriksson, Andreas T Olsson och Per Andersson
Göteborgspremiär 27/12 2024 på Lorensbergsteatern
Spelas till och med 6/1
Minns ett samtal med GP:s kände nöjesjournalist Tore Ljungberg i samband en pressträff inför Galenskaparnas 30-års jubileum. Erkände för honom att jag aldrig sett dem live, bara på tv och film. Berättade att jag däremot bevistade Claes Erikssons egna shower Solo respektive Max i egenskap av publikombud hos Skådebannan. Minns att Ljungberg rankade dessa produktioner högre än någon revy med Galenskaparna och After Shave. Han torde ha tillhört de mest svårflirtade inom sitt skrå. Kommer ihåg ett inslag från dokumentären härom året om Galenskaparnas enormt framgångsrika karriär. Claes Eriksson exemplifierade talande varför han inte hyser något större förtroende för recensenter, särskilt smakdomare från huvudstaden. Minns jag rätt dissade en inflytelserik tyckare totalt deras första uppsättning i Stockholm, blev ändå en publiksuccé. Och när Claes Eriksson och ensemblen återkom med ny föreställning hyllade denne exakt de faktorer han tidigare sågat längs fotknölarna.
Anakronisterna är den första revy där en veteran i revy-Sverige väljer att samarbeta med några utanför inarbetade kretsen han befunnit sig i och skrivit åt, två sjuttiotalister från Mölndal respektive Uddevalla. Den ene så etablerad komiker genom bland annat Grotesco och Diggiloo, att han röstats fram till näst främste invånare när hemstaden firade 100-års jubileum (bevittnades av undertecknad) och varit med i Stjärnorna på slottet. Den andra ingår i Dramatens fasta ensemble och har gjort egna hyllade produktioner som jag tyvärr ännu inte sett.
Denna så kallade oheliga allians växte fram som ett nytt projekt där trion skulle stå för det allra mesta själva. Produktionsbolag har bildats och i våras spelade man på Intiman i Stockholm. Programmet på tjugotre nummer inklusive sammanbindande titelsång genomförs i ett svep på cirka hundranio minuter. Tiden går alls inte långsamt, finns mycket att skratta åt. Blir förresten en kul utvikning om tidsuppfattning på slutet. Hade dock ändå föredragit paus. Fjärde mannen på scen är deras ackompanjatör och kapellmästare. Vid pianot sitter Per Johansson som jag känner från lysande framträdanden på jazzklubbar. Han har samarbetet vid flera tillfällen med Per Andersson.

Efteråt är jag förbluffad över att så få kollegor anmärkt på den hiskeligt ojämna standarden. Ett uppenbart resultat av att inte anlita utomstående regissör. Skulle tippa på att en skicklig sådan skulle behållit ungefär hälften av inslagen, bett manusförfattarna att bearbeta resterande eller strukit, krävt att bättre uppslag skulle sett dagens ljus. Självklart vet den meriterade trion att ”kill your darlings” är en nyttig metod, men de föredrar här i full frihet att inte fästa avseende vid estetiken. Hur många av sketcherna och sångerna är något mer än underhållande i stunden? Vilka har förutsättningar att leva vidare likt det allra mesta i revyer signerade Hasse och Tage? Ligger nära till hands att jämföra med de tre nyårsrevyer av makarna Hagman och deras vänner jag sett på Aftonstjärnan, Tomas von Brömssens sista revy och Jacke Sjödins påkostade Show Show sedd i samma salong som Anakronisterna.
Hade på förhand rimliga förhoppningar om att kunna leverera om inte en hyllning utan reservationer, så en väldigt entusiastisk text. Fick två utmärkta pressbiljetter på sjunde rad till en fullsatt Göteborgs-premiär, hade tillfälligt lyckats pressa tillbaka rethosta och matthet. När jag tar mig ner för trapporna utanför den anrika teater Galenskaparna sålde nyligen, infinner sig istället en halv besvikelse. Å ena sidan präglas uppsättningen av enastående tajming, beundransvärd förmåga att memorera komplexa haranger, fyndiga rim, frapperande goda sångröster och glimtar av genialisk särart. Å andra sidan blir det på tok för många inslag som bara roar för stunden genom flamsig crazy-humor. Vill påstå att ordvrängaren Jacke Sjödin sammantaget höll högre nivå på sitt manus, även om han också emellanåt hamnar i Woke-diket.

Är tämligen övertygad om att kritiker i gemen delar manusförfattarnas synpunkter, även om de inte nödvändigtvis är anhängare av samma enögda lära Därför finns ett behov av att analysera stoffet. Tänker ofrånkomligen på talesättet ”om kartan inte stämmer med terrängen är det terrängen som gäller”. Relevant visdom eftersom orsaken till rådande förhöjda säkerhetsläge förstås inte berörs. Angående fake news som förment rättrogna slår motståndarna i skallen med på ofta mycket lösa grunder, ska påminnas om att gått ett förrädiskt mode i ”lying by omission”. Tidöpartierna förekommer som hastigast liksom kd, Greta Thunberg och Carina Bergfeldt (en av SVT:s mest partiska journalister vars talk show i mina ögon är genomusel). Ibland är de antagligen ironiskt inskrivna, hyllas eller klandras de de. Referenserna fungerar bäst när utrymme för tolkningar ges.
Att poängen i en monolog av Andreas T. Olsson om faktaresistens är att USA valt en president med denna farliga åkomma, är ack så förutsägbart. En anklagelse minst lika giltig för Biden-administration, fast dylik granskning är otänkbar i svensk inskränkt kontext. Aldrig någonsin tas det ställning om det inte är rätt sorts förövare, någon som gynnar deras åskådning. Därför undviks ovälkomna och till synes olösliga problem. Klen tröst i sammanhanget är att man inte explicit kastar skit på riksdagspartiet som inte ingår i sjuklövern, fast det måste ha kliat i fingrarna.
Huruvida parabeln till utskickade skriften Om kriget kommer signerad samma person som ovan, ska betraktas som smart eller naivt plump är förstås en smaksak, en bedömning baserad på praktiskt resonemang och ideologisk hemvist. Att det protesteras mot att vi anslutit oss till ”hemska” fredsbevarande Nato är minst sagt symtomatiskt. Ett hejdlöst nummer som grovt skjuter över målet handlar om den stundande folkräkningen, ett beslut i enlighet med Tidö-samarbetet. Visst blir situationskomiken kul att beskåda med förvirrat nitisk tjänsteman som har Döden (kopierad från Sjunde inseglet) i släptåg. Finns ingen brist på absurda fenomen omkring oss. Men denna högst berättigade åtgärd är inte en av dem. Varför anses det förkastligt att ta reda på hur många som uppehåller sig i Sverige, att försöka få bort ett av alla kryphålen för kriminella att kunna vara skrivna på andras adresser? När jag erinrat mig vad som skaver måste i samma andetag Per Anderssons omvittnade överspel nämnas. Utlevelsen stör allra mest i meningslösa getdressyr-scenen.

Tänker på den skrattlystna publiken vilka nog köper så gott som alla skämt, knappast har intresse av att fundera vidare på eventuella budskap. Och det ska påpekas att åtskilliga rim är väldigt fyndiga. Ska inte förneka att jag har utbyte av en hel del av numren i en revy, vars tema är att vända och vrida på otidsenliga förhållanden, sånt som inte hör hemma i en viss era. ”Inget som är bra får gå till spillo” hävdas det.
En rytmsektion och fler melodiinstrument hade gärna fått ingå i Anakronisterna. Nu vilar ett tungt ansvar på Per Johanssons breda axlar, något han förvaltar utomordentligt väl på sin pianopall. Dessutom trakteras dragspel, trattgrammofon sköts och på slutet förenas han med ensemblen. Man inser att han tvingas vara lyhörd för spontana infall. Vid närmare eftertanke framstår det som exceptionellt att aktörerna inte kommer av sig. Det är snubblande nära ett par gånger, när i synnerhet oberäknelige Per Andersson utmanar övriga. I en avdelning som hyllar Claes Erikssons livsgärning drar han med sig Anders T. Olsson. Enligt föremålet för hyllningen gasas det på långt utanför vad som fastställts i manus.
Vissa av vår tids vansinnigheter kommenteras, ofta med härligt träffsäker finess. Syftar på könstillhörighetsbegrepp med vådliga konsekvenser utifrån något så trivialt som värdering av ett porträtt, friskolors räknemodeller för att frigöra vinst till ägarna, upptagenhet vid ”appearance” symboliserad av Eriksson i sitt esse som hundmodebloggare och dejting via appar gestaltat lika vitsigt som underfundigt av Olsson. Erikssons monolog Dagens fångst sällar sig också till de scener som får revyn att lyfta och påvisar dennes finurliga filosoferande, som inkasserat succéer på löpande band.
Per Andersson förvandlar sig till en hysterisk variant av Papphammar, när han kommunicerades med publiken trasslar in sig i tråd till mobilens lurar. Manifestet som ligger löst i programmet tillhör också ljuspunkterna eftersom det kan tolkas antingen ad notam eller ironiskt. Trygg Teaters sex konkreta hållpunkter har knåpats ihop av spjuvern från Mölndal. Ett klimax uppnås i slutet när Eriksson tagit fram sin gitarr. Frejdigt inventeras katalogen av protestsånger från 60-talet. Samtidigt sjöngs refränger med en desillusionerad ton, värdet av dem ifrågasätts då de näppeligen haft någon bestående effekt. Således mycket även en recensent som samlade på sig ett knippe invändningar kunde ta med sig.