• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Ystad Sweden Jazzfestival 2023 – del II: Svenska storheter och framtidshopp

15 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Harri Paavolainen

ELARIA ORCHESTRA bildades för fem år sedan av Erika Hammarberg och Lina Lövstrand. Härom året släpptes spänstig debut Ikigai (the meaning of life), bestående av originallåtar med lyster och substans. Recenserade i uppskattande ordalag både skivan och releasespelning på Sthlm Jazzfestival. Nästan i samma veva uppstod tillfälle att återigen publicera intryck av Elaria, när deras besättning på sexton personer sammanstrålade med landets leading jazzlady Rigmor Gustafsson. Torde vara tämligen unikt att ett av våra för närvarande mest kvalificerade storband leds av kvinnlig duo, som var för sig dessutom skriver merparten av materialet. Lövstrand är saxofonist och lysande flöjtsolist medan Hammarberg fram till nu ägnat sig åt att dirigera, arrangera och skriva majoriteten av repertoaren. Som framgår av fotot ovan har den sistnämnda nu beslutat sig för att sätta sig på pianopallen ( officiell premiär på YSJF). Deras konsert går av stapeln vid lunchtid i inbjudande ljus lokal på Ystad Saltsjöbad. Orkestern motto: att på inkluderande grund framföra ny jazzmusik. Kan intyga att hög standard upprätthålls av komponister, ensemble och, solister, ett omdöme som kontinuerligt bekräftas och får näring på festivalen.

foto Harri Paavolainen

Inte alldeles enkelt att ringa in deras moderna sound. Nordiskt lyriskt och europeiskt spetsigt tonspråk kryddas med konventionellt ösiga synkoper från duktiga blåssektioner; utan att sköna linjer sammantaget överges för komplexa irrfärder. Utrymmet medger inte att alla på scen listas, nöjer mig med några musiker som gör skillnad. Rytmsektionen består av två prominenta namn, nämligen batterist Hannes Sigfridsson jämte Lars Ekman vars kontrabas låg tämlig högt i mixen, lyckligtvis utan att överrösta andra instrument. Lövstrand och tenoristen Magnus Dölerud (recenserat dennes senaste skiva) är flitigt sysselsatta inledningsvis, färgar fint i features. Tar ett tag innan övriga blåsare får träda fram.

Efter kompositörens fina pianointro i titellåt levererar nämnde saxman ett briljant solo som successivt expanderar. Den renommerade instrumentalisten Patrik Skogh hade hoppat in som vikarie på första trumpet. Och i trombonsektionen fanns två för mig kända ansikten, multiinstrumentalisten Lisa Bodelius och Göteborgsbaserade Ella Wennerberg.

foto Harri Paavolainen

Några nya låtar lanseras, varav optimismen spirande i Curtain (L. Lövstrand) är en fullträff, liksom kreativa behandlingen från samma tonsättare av vår mest omtyckta skolavslutningspsalm. Sommarnattsvals rymmer i sitt första led påtaglig skönhet framtagen på sedvanlig pianotriosättning, i harmonik närmast ikonisk i sina influenser från nordiskt vemod. I en storbansfest utan svackor ska fler toppar framhävas. Syftar på spanskklingande , underbart orkestrerade Paso Doble och gåshudsframkallande extranumret Berget. Definitivt formidabla liveversioner! I den förra låten sträcks fraser ut sublimt gånger två av Johan Christoffersson på altsax och vi serveras därtill dramatiska sekvenser, upphetsande röj med fräcka böjar. I en annan passage erövrar Erik Tengholm (driver skivbolaget som gett ut Ikigai) publiken med mäktiga toner på trumpet. Andra solister som vid något tillfälle förgyller en ytterst välljudande konsert med högkvalitativa kompositioner, är bland andra Emma Josefsson på barytonsaxofon, Ella Wennerberg och på bastrombon Klas Eriksson. Gillar vad egensinniga Elaria Orchestra åstadkommit, stärker sin ställning som ett av landets mest skarpsinnigt, välljudande ensembler.

foto Markus Fägersten

GUSTAV LUNDGREN FRENCH CONNECTION svarar för en makalös uppvisning i Klosterkyrkan. Sitter med skymd sikt. Ställer jag mig vid sidan av pelare kan på scen skådas svenska gitarrfenomenet (har för JAZZ recenserat två av hans album) ihop med instrumentkollegan Rémi Oswald och kontrabasisten Edouard Pennes. Fransmännen har musicerat tillsammans sedan tonåren. Trion excellerar i ett program kallat ”Django Tribute”., en resa genom hundra år av gitarrjazz med tonvikt på Django-sound. Hyllade gitarristen snart lika gammal som sin hjälte Django Reinhardt (1910-1953) blev driver eget skivbolag, spelar specialdesignat instrument och hade redan i början av 2000-talet turnerat i 37 länder. Antar att pionjären bakom Franska Hotkvintetten, romsk jazz, inte behöver någon ingående presentation. Vi får lära oss att han tog intryck av exempelvis Valse Musette, Benny Goodman, Satchmo och impressionismens tonsättare.

Lundgren är trygg ciceron, berättar att man tagit med sig massor av låtar, inser att omdisponering krävs under de drygt sjuttio minuter som står till buds. Konserten som sägs vara en slags releasefest flödar av tekniska finesser, dock bibehålls på ett förunderligt vis känslan för melodiers teman. Standardmelodin You Took Advantage Of Me avlöses av intrikat flödande ackordföljder, vilka hämtat inspiration från Debussy med flera. Låter som om Lundgren och Oswald turas om med att anföra och kompa. Deras intuitivt uppövade, hisnande samarbete väcker beundran. Att höra trion som funnits sedan 2010 fläka på i en av stilbildarens sex valser gör mig upprymd.

foto Markus Fägersten

En fullsatt Klosterkyrka kan fröjdas åt idealisk akustik, vilket adresseras. Huvudansvarige från Fasching harangeras. Basisten Pennes flyter enormt elegant in i väven av harmonik och kvicka vändningar. Roterar inom sin kompletterande roll oavsett om det handlar om ekvilibristiskt handlag eller reflekterande struktur. Gitarrernas konverserande befinner sig i samma härad som supergitarristerna på Friday Night In San Fransico (vilka jag hört live var för sig) med osannolikt grandios interaktion.. Stämmor flätas in i varandra oerhört raffinerat. En absolut höjdpunkt visar sig vara ett original av det svenska esset, en svängig blues fylld av oväntat mycket grooviga takter. Tillförsel av rytmiska ingredienser sker via trummande på instrumenten. Behagligt dröjande sound genomsyrar soundtrack till Orfeo Negro. Måste återigen betonas vilken bländande teknik man exponerar. En tillställning som i andras händer skulle kunna blivit enahanda är det motsatta. Likt cirkusartister har de förmodligen gjort sina tiotusen timmar.

Vi får ytterligare original av Lundgren, varav ett delvis påminner om schlagern Besame Mucho, All Of Me, stompig snyggt utsmyckad sak betitlad Swing 42 (D. Reinhardt), theme ur Cinema Paradiso (A. Morricone) vars kloka framförande verkligen låter musiken andas, Sjörök (G. Lundgren) där vissa passager är fullkomligt briljanta, ett finalnummer där toner publikfriande fladdrar iväg med total kontroll samt i extranummer prydligt exekverad standard. ”Onödigt bra” skulle dräpande domen ironiskt ha avkunnats från kollegor.

foto Harri Paavolainen

Cyklar en av dagarna ut till Saltsjöbad nyfiken på hur det hedersuppdrag PELLE ”TRAZAN” JONASSON fått kommer utfalla. Inklusive honom själv bakom trumsetet finns på scen fyra internationellt verksamma personer rekryterade av ”Trazan” assisterad av Johan Hörlén av vilka jag förstås känner till just altsaxofonisten JOHAN HÖRLÉN som förekommer på över hundra album. Hans bas är numera WDR Big Band i Köln. I samma renommerade storband under ledning av Bob Mintzer (hedersgäst YSJF 2022) ingår amerikanske kontrabasisten JOHN GOLDSBY. Vid flygeln sitter tyske professorn, arrangören och kompositören OLAF POLZIEHN medan JOANNA PASCALE från Philadelphia frontar i några nummer. Dagen före när de repade var första gången kvintetten umgicks tonalt, vilket självfallet inte kunde märkas. Så fungerar erfarna jazzproffs.

Pelle Jonasson, främst förknippad med XL-Big Band ( hörts live ett par gånger), avslöjar att han var Jan Lundgrens första trummis. Kompositionerna under denna festivalbeställning hämtas från olika upphovsmän. Om jag inte missförstod har den sammanhållande länken arrangerat musiken för sin utvalda sättning. Blev förtjust i approachen, i ett tillgängligt sound med delikatesser som utan att bli mesigt, tilltalade både oss jazzkännare och ,inbillar jag mig, ovana öron.. Håller inte med kollega som efterlyste mer komplexitet.

foto Harri Paavolainen

Stilig och på samma gång frejdig öppning i det projekt sympatiske mannen med underliga smeknamnet arbetat på under ett års tid. Första solot formuleras spetsigt distinkt av reslige Johan Hörlén i Well And Where tagen från en cd med honom och elegant musicerande basist. Låt av just eleganten Goldsby tar vid. Fäster mig vid boppigt tonspråk i prydlig, intelligent utformad ballad. Fångar upp Hörléns fina ton, vare sig han spelar expressivt snabbt eller mjukt återhållsamt. Kan möjligen i somliga passager efterfråga en mer urskiljbar stil. Forgotten But Not (J. Goldsby) visar sig vara en pigg melodi med finstilta konturer, sådana varje musikälskare oavsett preferenser kan njuta av.

Efter ett knippe polerade delikatesser kliver Joanna Pascale in i handlingen., vokalissa som gett ut fyra album och besökt YSJF minst tre gånger. Tar sig först an delikat ballad varvid utsökt kommunikation med Hörlén uppstår. Underbart finlir! Mjukt invirade toner lyckas undvika att bli utslätade. Vi får veta av fint fraserande Pascale att hon gärna botaniserar i sångbokslådan längst ner. En av de obskyra pärlorna plockas ur soundtrack från 1948. Förvisso framförs också med bravur I Remember You och The Song Is You. Mycket känslor pressas in i aptitlig sång med texter som pockar på uppmärksamhet. Stringenta, glädjerusiga tolkningar framförs med lysande teknik.

foto Harri Paavolainen

Projektledaren hedrar Nisse Sandström genom att framföra dennes Backgammon som han spelat in på egen svensk-dansk produktion med upphovsmannen, en målande saxofonist som varit en slags mentor för Hörlén. Hör elegant vispspel, basfeature och lödigt lir från saxofonist. Värdefulla, rent av avgörande, bidrag till helheten tillförs av Olaf Polziehn. I superb akustik ges pianisten i en låt huvudrollen, tar sig fram i utsökta löpningar uppbackad av rytmsektion adderande sväng. Vokala extranumret heter I Just Dropped By To Say Hello. Sångerskans favoritballad utvecklas till en synnerligen ömsint finish med vackert, idylliskt solo från Hörlén. Sammantaget övertygande prestationer från samtliga i en förunderligt ledig stil.

foto Markus Fägersten

JAN LUNDGREN & HANS BACKENROTH framför i stort sett en liveversion av fjolårets rogivande och finurliga duoplatta Jazz Poetry inspelad live i Berlin. Sättningen flygel och basfiol kan tyckas udda, fast kombinationen av melodi- och rytminstrument är klockren. De rutinerade och flitiga musikerna har, vilket jag förmånligt kunna registrera vid många tillfällen, samarbetat otaliga gånger live. På duo har de dock först nyligen samverkat. Konstnärlige ledaren för YSJF och Montmartre i Köpenhamn och kapellmästaren från Jazz på Skansen. Blir naturligt att Lundgren överlag styr skeendet, även om den melodiskt inriktade basisten också ges utrymme att emellanåt prägla en jazzigt kammarbetonad konsert. Egendomligt nog råkar de vara lika gamla minus en dags övervikt för Lundgren. Backenroth som medverkat på cirka 150 skivor släppte för ett par år sedan en lysande hyllning till Charlie Parker som er recensent beslöt sig för att ha som Gyllene Skivan-kandidat.

Inledande Kristallen den fina är ett konstnärligt styrkebesked, lockar eftertänksamt fram obeskrivlig skönhet. Följs upp av skivans öppningsspår, en sprittande sak med antydan till boogie woogie. Hänryckt publik förses med ytterligare två lysande original signerade Lundgren. Dels Unexpected Return tillägnad Bengt Hallberg (de båda gjorde gemensamt en skiva), dels Svante dedikerad till livligt fyrfota husdjur. Ivriga hund-låten ges en kul knorr på slutet. Omväxlande kompositioner håller mycket hög kvalitet, bevisar att man främst rör sig i melodiskt konstruerade landskap. Samstämmigt sätt att förhålla sig till pauseringar därtill, medför att ljuv musik uppstår.

foto Markus Fägersten

Backenroth introducerar deras första cover She´s Leaving Home (Lennon/ McCartney) , en fullkomligt bedårande instrumental ballad, tolkad med jazziga tillägg där man inom sig hör en ung Paul McCartneys intonation. Stråkarna som garnerar George Martins mästerliga orkestrerin,g gör den till ett ytterst lämpligt val av cover, liksom varsamt, vackert framskridande duetten A Thousand Kisses Deep (L. Cohen / M. Robinson), konsertens allra ljuvligaste stund. Omsorgen om detaljer förför. Vidare innehåller programmet skandinavisk folkmusik, bland annat polska av Mats Edén från Groupa. Backenroth färgar med svängigt intro och duon synkar virtuost i outro. Det Improviseras bländande i repetitivt tema. Basisten anför också i två taktfast drivande alster signerade instrumentkollegorna Oscar Pettiford respektive NHÖP.

Mozarts Lacrimosa får sig en rejäl omdaning, stöps om i suverän korsbefruktning. I extranummer excelleras i boppig harmonik utförd i högt tempo, I genrebrytande klassiker signerad Bird kommer stråken fram. Lekfullt och oerhört njutbart när flow uppstår hos två så intimt musicerande vänner som till fullo behärskar sina arbetsverktyg i fenomenalt samspel.

foto Anna Rylander

NEXT GENERATION: OHOJ var första bandet som stod på scen på innergården hos Morten Café i den sidoverksamhet som etablerades för ett antal år sedan. Formatet NEXT GENERATION innebär att talanger som går utbildningar på folkhögskola eller Musikhögskolan i Malmö ges möjlighet att nå ut. Livescenen är ett slags skyltfönster då då det är fri entré till konserter som pågår i ungefär en trekvart. OHOJ som tidigare i år släppte sitt debutalbum (där tre välbekanta namn gästar) består av Jon Mellerby på altsaxofon, Olle Lannér Risenfors på kontrabas och bakom trummorna sitter Hampus Petersson. Trion sägs utforska divergerande uttryck genom färgsprakande, reflekterande låtar.

Monk-kompositioner i ovanligt vårdad tappning inleder. Smeksamma tongångar Richard Rodgers tar vid. Man befinner sig stilmässigt förvånansvärt långt ifrån bökande, berömda saxofontrios. Broderas snyggt av Mellerby med föredömligt understöd av dynamisk rytmsektionen, inte minst trumslagaren. I låt skriven av just Petersson bjuds på solo från rytmläggaren. Upplyses om att ballad tillägnad kär katt är deras mest spridda låt på Spotify, ett alster dekorerat med glödande finurlighet. OHOJ:s förehavanden genomsyras av skönjbar melodisk kärna. Emellanåt riskerar de att bli förutsägbara, mer nerv kan behöva tillföras.

Yttre förutsättningar bortom arrangörens kontroll påverkar möjligen min koncentration. Efter hand faller nämligen två regnskurar. Eget material varvas med standards som The Song Is Ended och Without A Song vars tolkning av Sonny Rollins betonas. Ett av deras original kännetecknas av skönt släpigt backbeat. Hör en lovande trio med uppenbar potential, hemfallen åt svepande och sammanhängande struktur. Batteristens innovativa energi en bonus!

foto Anna Rylander

MALIK är en kvartett vars ledare och låtskrivare heter Sofia Ahnfelt som spelar altsaxofon. Övriga medlemmar heter Melker Edenroth (gitarr), Magnus Adestedt (elbas) samt Helmer Larsson (trummor). Grabbarna kommer från Stockholm. Låtarna beskrivs som okonventionella i välorganiserade arr. Pianolösa kvartetten har tagit sitt namn efter en storm och gjort en ep. Rytmsektionen backar upp antingen spröda eller framfusiga klanger från blås- och stränginstrument. Fäster mig i förstone vid ett attraktivt sound med snirkligt cirkulära melodier. En av låtarna som stimulerar mest är på duo – gitarr + altsax – och influerad av Portugals stränder.

Djärvt på gränsen till övermod att helt förlita sig på original, låtar som har titlar som Chikan och Början. Den senare andas melankoli, vilket vidgar uttrycket. Att enda kvinnan frontar en nybildad instrumental grupp kan ses som ett gott tecken i tiden. Den duktiga saxofonisten är begiven på måleriska fraser. Stundtals blir det dock händelsefattigt, med stänk av monokroma drag. .Som om avsikten vore att kreera specifika tillstånd. Uppfriskande då att introverta mönster ibland späds ut med rätlinjigt ösiga takter. I finalen tog Edenroth med oss på en underhållande utflykt och Helmer Larsson slog i en sekvens följe, något som gjorde avtryck.

Arkiverad under: Musik, Recension

Way Out West 2023 – Sam Fender

14 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Thomas Johansson

3

12/8 2023

Flamingo-scenen Slottsskogen

29-årige Sam Fender kommer från en by utanför Newcastle i norra England. Hans två album har varit listettor i hemlandet. Hade inte hört talas om detta stjärnskott förrän Ulf Lundells rekommenderade i Vardagar 4. Fender lirar enligt uppgift på den gitarrmodell som heter som honom själv, vilket gör att man undrar om namnet är taget. Han har nominerats till och erhållit ett flertal priser, engagerats som skådespelare och modell och använder delar av sin förmögenhet till filantropisk verksamhet. Vill man förkovra sig i artistens biografi hänvisas till Wikipedia. Mycket utförlig info där. Passade in i schemat att se honom och öronen var välvilligt inställda efter några smakprov i förväg

. Kännetecknande för låtskrivaren är hans medryckande alster, tenorstämman samt dialekten. Kanske som ett resultat av hans adhd förekommer en tvångsmässig besatthet av överlägset mest frekventa svärordet. Han bryr sig heller inte om att hela tiden hålla tempot uppe, förefaller istället lite ofokuserad med rejäla pauser som följd. Berättar för oss att han tycker om vårt land i allmänhet och Göteborg i synnerhet. Omger sig på scen av ett antal kompisar . Bandet består av Dean Thompson på gitarr, mandolin (?) och sångbakgrund, Tom Lingener på basgitarr, Joe Atkinson på främst klaviatur, trumslagaren Drew Michael samt tenorsaxofonisten Johnny ”Blue Hat” Davis och trumpetaren Mark Webb.

Publiken utsätts för gitarrbaserad, överlag uppfriskande larmande pop. Ibland småstökig, ibland av prydligare natur. Låtarna draperas genomgående i ett framåtlutat, snärtigt driv. Störs inledningsvis av massivt trumbeat tillverkat av primitiv hantverkare. Lägger förstås omgående märke till potentialen i rösten hos mannen i centrum. Observerar ögongodis i pastellfärger på backdroppen. Ett par av hans lätt upphetsande melodier annonseras som upp-och-hoppa låtar, vilket har fog för sig. Många i publikhavet beter sig glädjerusigt i omgångar, sätter igång att nynna refränger, vilket Fender tar till vara på. Kul!

foto Thomas Johansson

Emellanåt ter sig kompet tämligen ospännande. Så trots att vi snackar 3 + finns beståndsdelar som skulle kunna slipas på. I en passage slås det om till ett hårdförare klimat, rejält rockig atmosfär sprider sig. Riffande röj med fräckt uppbruten rytmik får fäste. När det bär iväg renderar Sam Fenders musik i en insvepande uppåtkick.

En av hans i särklass mest gripande verk har fått titeln Spit Of You, en hjärtskärande ballad om att inte nå fram till sin far (problematik som känns igen). När den framförs äntrar trumpetaren scen. Förstklassiga Alright anspelar på pandemin. Plötsligt stilbrott signaleras, outrot omvandlas till malande sekvens, brister ut i crescendon.

foto Thomas Johansson

Influenserna är många. Steely Dan och Donny Hathaway kan inte direkt skönjas.. Däremot Jeff Buckley, Tracy Chapman och Suzanne Vega. Största inspirationskällan tycks The Boss vara. Enda covern på WOW blir därför en soloversion av dennes Dancing In The Dark, som jag förresten hörde med Springsteen på Ullevi tidigare i sommar. I min värld en av hans absolut mest lättviktiga skapelser trots det patos den bärs fram av. Därpå lanseras medryckande hit i form av starka Seventeen Going Under, varvid upptänd publik i blandade åldrar hänger på.

Aptitliga anrättningens sista tuggor är saftiga. På vägen fram har många byten av instrument gjorts. och en tillfreds artist tackar för visad respons. På sluttampen agerar bandet som lightversion av E Street Band anförda av inspirerad saxman och robust rytmläggare. Sam Fender och hans band bevisar i sina bästa stunder att det inte behövs många ackord om de sätts samman på optimalt sätt.

foto Thomas Johansson

LÅTLISTA Will We Talk? – Getting Strated – The Borders – Alright – Spice – Howdon And The Death Queue – Spit of You – Get You Down – Dancing In The Dark – Seventeen Going Under _ Hypersonic Missiles

Arkiverad under: Musik, Recension

Way Out West 2023 – Dungen

13 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Thomas Johansson

12/8 2023

Flamingo-scenen i slottsskogen

2

Dungen var en utfyllning i festivalens line up som tillkom med kort varsel sedan Johnny Marr tvingats avboka sitt gig på grund av inställt flyg. Om inte minnet sviker har jag sett Dungen på Kulturkalaset i Göteborg och skrev om spelningen på Music & Arts 2016, definierade vad de gjorde på Skeppsholmen som en excentrisk, kul kick. Hjärnan bakom det väl valda namnet är Gustav Ejstes, son till en riksspelman. Han ingår också i Amason som undertecknad recenserade på WOW 2919. De tiotalet skivor han släppt under innevarande millenium kan nästan betraktas som soloprojekt, då han trakterar flertalet instrument själv och skriver musiken till texter på svenska.

I liveversionen ingår experimentellt inriktade gitarristen Reine Fiske, basisten Mattias Gustavsson samt trumslagaren Johan Holmegard. Den sistnämnde känd från samarbeten med Goran Kajfes, Jonas Kullhammar, Fire Orchestra med flera. Reine Fiske har hög status som avantgardistisk soundutforskare och har varit med i sen upplaga av Träd Gräs och Stenar.

foto Peter Birgerstam

Baxnar inledningsvis över hur extremt ostyrigt det låter. Noise-anhopning i minst sagt murrigt ljud. Belackare skulle kunna utbrista ”vilket onödigt oväsen”! Således en fullkomlig antites till normalt förekommande publikfriande estetik. Dungens sound genomsyras av en psykedelisk ådra doppad i ohämmade progressive-influenser och i viss mån svensk folkmusik och i sina mest tilltalande stunder legendaren Bo Hanssons svävande sound. I längre avsnitt hörs tyvärr obefintligt av pulserande groove eller melodisk struktur, inslag jag räknat med. Ejstes sitter mest vid sitt keyboard, spelar dessutom orgel, använder tamburin och spelar allra sist på wurlitzer.

Man undrar om Dungen spontant river av vad som faller deras ledare in. Konserten ger ett splittrat intryck. Utflippat brötiga excesser kontrasteras emot rätlinjig rock och naivistiska sångtexter med ett tonfall á la Jakob Hellman. Svävande partier kränger och dar runt. Förvisso högst originellt. Kämpar med att tillgodogöra göra mig vad som massivt kommer ur högtalarna. Låter för mina öron tyvärr alltför skärande, oskarpt och mullrande. Exponeras för både bas och diskant i sina yttersta lägen. Har avgjort störst behållning av de utdragna sekvenserna på orgel, vilka kompletterar Fiskes utanför boxen-licks och dynamisk rytmsektion. I en låt ackompanjerar Dungen sig själv.

foto Thomas Johansson

Visste sedan tidigare att Holmegard är en hörvärd trumslagare, vars kapacitet sätts på prov på ett sätt som uppskattas. Panda visar sig vara konsertens mest utkristalliserade låt, trevlig kontrast till andra tämligen otillgängliga ingredienser. Efter cirka trekvart uppstår lätt aggressivt tunggung som förnöjer. Kanske standard för Dungen, men trist att inga som helst presentationer ges. I finalen vidöppna spjäll där tätpositionen intas av påkopplad Fiske via sin pedalpark med mycket fuzz, rundgång och dylika effekter. Även om lyssningen sittandes på festivalens praktiska träläktare genomfördes delvis på uppstuds, förstod jag alltför sällan vad deras intention var och utfallet blev skralt, inte alls som på Skeppsholmen.

Arkiverad under: Musik, Recension

Way Out West 2023 – Blur

13 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Thomas Johansson

11/8 2023

Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg

4

Många ingångar till en liverecension av Blur, också personliga. På 80-talet reste jag två helger till London och i samma decenniums början studeras i Sussex under två vårterminer. Bodde då i familjer i och utanför Brighton. Så en viss kunskap finns om en kultur nära oss men ändå väsensskild i sin klassuppdelning. Kanske var jag därför preparerad och extra mottaglig för den våg av Brit-pop som nådde sin kulmen i mitten av 90-talet. Av de ytterst få musikrelaterade i min ägo symboliserar en av dem just detta fenomen med porträtt på medlemmarna i Blur som omslag för ett tryck från NME. Fenomenet underblåstes ju av Oasis-brödernas verbala sluggande mot Blur. I retrospektiv kanske bra PR, men fånigt! De nio studioalbum åstadkommit har rönt stora försäljningsframgångar, i några fall blivit listettor. De hade ett uppehåll i sex år och Think Tank tillkom utan gitarristen Graham Coxon. Men sedan fjorton år kamperat kvartetten (live med gästmusiker/ femte medlem på keyboard) ihop. Gruppen med sina klassiska hits har tilldelats utmärkelsen ”Outstanding Contribution to Music”.

foto Peter Birgerstam

Under spelningen i kvällsmörkret nämnde Damon Albarn gruppens starka band till Sverige, påpekade att det var till oss de kom först när det blev tal om att turnera utomlands. Till saken hör att jag såg dem på Hultsfred 1994 och laddade då upp genom att i bilen lyssna på deras två första album. Inte osannolikt att det var den lyckliga tillställningen i Småland som gruppens frontfigur hänvisar till. Vidare lånade jag på bibliotek Alex James självbiografi om hur han testat att leva upp till rockmyten, fast lyckligtvis studsade tillbaka och kom på fötter. Underhållande inblick i glamourtillvaro och annan sysselsättning vid sidan av rampljuset Läste därtill i presscentret initierad krönika i GP betitlad ”Blur, Britpop och Brexit” proppad med mer eller mindre obskyra referenser. Den förberedelse som gjordes inför själva konserten inskränkte sig till att se dem på Youtube från Wembley Arena förra månaden och lyssna på intervjuer. Konserten på WOW sändes enligt uppgift live på Tv4 (i vars tält jag stod och informerade mig när Håkan Hellströms skulle dra igång).

foto Peter Birgerstam

Gruppens medlemmar och i synnerhet sångaren exponeras som synes ovan, i angenäm överlag brungul färgskala på gigantiska videoskärmar. Blir inledningsvis bestört över hur basen slår igenom, vilket lyckligtvis justeras. Originellt nog kickas det inte igång med bubblande toner, utan startas upp med ballad med låtskrivaren sittandes vid elpiano.. Samma öppning som på sprillans färska skivan från vilken fem låtar hämtats. Ett album rosat av skribenter, fast ställer mig för egen del tveksam till i flera fall deras skepnad live. Innan jag fördjupar mig i vad som hände på scen och bedömningen av deras förehavanden bör en avgörande plusfaktor understrykas. Blur har en enorm potential i sin låtskatt. Har släppt ett 30-tal singlar av vilka ett dussintal är härligt klatschiga eller stämningsfulla., gett dem välförtjänt popularitet. En sådan låtskatt skapar förväntningar även hos en skribent som annars sällan numera skriver om dylika tongångar. Om valda delar av låtskatten framförs i skapligt skick berättigar det i sig till utdelat betyg, vilket man ska ha med sig. Det är lätt att gilla charmen och ambitionen hos Blur.

foto Thomas Johansson

Låt mig resonera en smula om konstnärliga uttrycks grad av påverkan. För mig är det en avgörande skillnad på att betrakta och att vara omsluten av livemusik. Vad beträffar Blur vistades jag med några undantag i först nämnda tillstånd, varför en mer än godkänd konsert innebar en smärre besvikelse. Publiken berömdes av mannen ovan ett par gånger, fast tyckte ändå att den där explosiva tändningen infann sig vid alltför få avdelningar. Många gitarrbyten görs. Noterar att Albarn vid ett par tillfällen trakterar klaviatur och förvånansvärt ofta hänger på sig elgitarrer (spelar tydligen ett flertal instrument). Trumslagare Dave Rowntree och den gladlynte basisten Alex James uträttar vad som repats in, bidrar begåvat till helheten och har några enstaka ögonblick i framkant. Genomgående fäster man sig annars för Graham Coxons gitarrfigurer, slingorna på keyboard och den nasala röst britpopens kungar identifieras med.

foto Thomas Johansson

Första av många gitarrbyten sker inför Popscene, vars studsande energi renderar i ett välbehag. Bevisar att det skenbart enkelt konstruerade kan framstå som genialiskt. Fuzzigt sound inramar! I en episod spelas i medium tempo. Självlysande frontmannen i sin sportjacka plockar fram en akustisk gitarr, i ett knippe alster på raken känns det på gränsen till lojt, utan önskvärd nerv.

foto Thomas Johansson

Första högtidsstunden vi längtat efter infaller istället när nio låtar avverkats. Blir lika upprymd som alla andra av roliga Country House åtföljd av underbara dängan Parklife, med sin oemotståndliga inbjudan till gensvar från publiken som mår hur bra som helst av att få bli deltagare i showen, viftar från sida till sida på klassiskt manér. Ett andra krön bestegs med ungefär lika mycket assistans från saliga åhörare i Boys & Girls, röjiga Advert – avsevärda adrenalinpåslaget här måste framhållas då det är atypiskt för Blur och förmodligen ett tyngre sound som är en blinkning till Nirvana – och de smäktande tonarthöjningar vilka konstituerar Song 2. Sistnämnda hit kan delvis beskrivas som en söt vaggvisa. Som vackrast, mest berörande låter det som man förutsett i Tender, levererad fristående från tidigare nämnd trippel.

foto Peter Birgerstam

Refrängen i behagligt lunkande To The End är nog deras mest ikoniska, går direkt till hjärtat, sprider en i dessa våldsamma och dystra tider underbart rogivande känsla. Här och i förmodligen lika krävande Song 2 visar Albarn som varit involverad i andra intressanta projekt, att hans stämma är intakt. I mina anteckningar står också att när de tar i som mest finns antydningar till grunge och att Tender framställs mer gnisslig än vad jag föreställt mig, tycks mig influerad av temat ur Twin Peaks.

LÅTLISTA: The Ballad – St. Charles Square – Popscene – Tracy Jacks – Beetlebum – Goodbue Albert – Trimm Trabb – Villa Rosie – Coffee & TV – Country House – Parklife – To The End – Barbaric – Girls & Boys – Advert – Song 2 – This Is A Low – Tender – The Narcissist – The Universal –

Arkiverad under: Musik, Recension

Way Out West 2023 – The Soundtrack of Our Lives

12 augusti, 2023 by Mats Hallberg

foto Peter Birgerstam

11/8 2023

Flamingo-scenen i Slottsskogen Göteborg

4

På 90-talet etablerade sig fyra svenska band av sådan dignitet att dess aura, dess lyskraft inte överträffats av senare bildade konstellationer Av dem är det bara det med den karismatiska frontfiguren som sjunger på skånska som väntar på att bli invalda i Swedish Music Hall of Fame. .Syftar på melankoliskt svepande soundet hos Kent och lekfullheten i Bob Hund, där de senare blivit personliga favoriter som recenserats flera gånger senaste åren. Den andra halvan kunde genom musikalisk kvalitet och engelska texter nå framgång internationellt, inte minst i USA. Banden som avses är förstås Cardigans och Göteborgsbaserade The Soundtrack of Our Lives. De sistnämnda återförenas tillfälligt för fyra reunionspelningar efter att ha avslutat karriären för drygt ett decennium sedan.

foto Peter Birgerstam

Och de verkställer under sin tilldelade timma en härlig urladdning av hits till publikens påtagliga förtjusning på WOW. Står osedvanligt långt fram, saknar därför överblick. Men märker ändå av atmosfären. För tillgodogörandet av konserten var det ett klokt beslut, då man dras in i deras utlevande aktioner, känner sig omsluten av eklektiskt och samtidigt autentisk, riffiande rockmusik med sällsynt bärkraftiga låtbyggen. Sextetten är måna om ett både tungt och finfördelat ljud och har sett till att rätt förstärkare gör susen. Således exemplariskt ljud även om öronproppar behövs.

TSOUL gjorde sex album. Flera ytterst gedigna som, har jag för mig, framförts live var för sig på Slussens Pensionat. Har i min ägo deras debut samproducerad med Torsten Larsson. Den blev ett dundrande genombrott, ett svåröverträffat ymnigt alster belönat med Grammis och mycket högt rankad i omröstning om bästa svenska skivor i Sonic. Räknar vi bort turnéovillige Björn Olsson är det den tajta ursprungliga livesättning jag sett på Lollipop (spelade före John Fogerty), Liseberg, Falkenberg och annorstädes.

foto Peter Birgerstam

Karismatiske Ebbot Lundberg i kaftan med sångmikrofon i handen omges av växeldragande gitarristerna Ian Persson och Mattias Bärjed, Martin Hederos på keyboard och orgel samt en enastående rytmsektion i form av basisten Kalle Gustafsson – Jenneholm jämte Fredrik Sandsten bakom trummorna. Sedan TSOUL upplöstes har samtliga varit engagerade i uppmärksammade projekt. Tilldelats priser, skapat just soundtrack, varit anställd på Göteborg & Co, skött grammofonstudio, haft tv-program, och rört sig med stor framgång i andra genrer. Klaviaturmagikern bördig från Värmland tillhör de i bandet jag träffat, senaste gången på jazzklubb i våras. Hederosgruppen belönades i år trefaldigt för sin andra jazzproduktion. Han ingår dessutom i Tonbruket, ackompanjerar Ane Brun, Sofia Karlsson med flera.

foto Thomas Johansson

Tillbaks till Slottsskogen och WOW. Medlemmarna äntrar scen efter varandra, medvetna om egna och andras förväntningar på vad som komma skall, ger de ett lite flummigt första intryck. Skärpan infinner sig lyckligtvis omgående när rytmsektion hakar i en ösig öppning. Låter härligt larmigt i Mantra Slider. Extremt mycket positiv energi alstras. Njuter av rockiga energin, övergångarna och fräcka garneringar och hur begåvat tempon skiftas. TSOUL är ytterst kompetenta låtskrivare som vet värdet av att variera sig och få till medryckande melodier. Att det enstaka sekunder i ett par sekvenser blir osynk är oväsentligt, stör inte upplevelsen.

foto Thomas Johansson

Bör betonas hur betydelsefulla basist och trumslagare är för soundet. Pumpande precisa basgångar i läckert återgivet ljud jämte pådrivande dynamon med sitt underhållande trumstockssnurrande fick mig att påpeka deras kvalitet för musicerande vän. Han replikerade genom att jämföra dem med rytmsektionen i Deep Purple när det begav sig. Bandet besitter överhuvudtaget en beundransvärt dynamisk ådra. I Bigtime bjuds på oemotståndlig hårdkörning och svischande stegringarna i Grand Canaria bedårar. Noterar snyggt intro av Hederos. Mitt i spelningen river man av sina snyggt uppbyggda crescendon i sin megahit Instant Reapeter ´99. Det låter lätt utflippat, ändå på något märkligt sätt sammanhållet. Melodin lyfter och svävar iväg. Det är egentligen inte någon vacker musik får ändå ilningar av lycka.

foto Peter Birgerstam

Bryr mig inte om vad Ebbot sjunger om. Antagligen en mix av filosofiskt tankegods eller bara formuleringar som passar in i texterna, .fyller i fyndiga melodier. Hans skrovliga stämma är väl varken bättre än sämre än brukligt. Den fungerar och känns synonym med detta slagkraftiga band, på motsvarande sätt som i Union Carbide. Sluddrandet emellan låtarna som innebär obefintlig hörbarhet, enda att sätta upp på minuskontot. En livefavorit är som alltid Sister Suuround. Otroligt suggestiv med rullande basgångar, förträffligt finlir från gitarristerna. Persson proper och balanserad med fräckt driv. Bärjed bitvis vilt otyglad, behöver lätta på trycket, får Ebbot att vid ett tillfälle undra vad som händer. Slår taktfast på cymbal i ett skede och försöker destruera en av sina gitarrer, möjligen influerad av Pete Townshend. Många gitarrbyten sker. Deras twin-riffande och snyggt utbroderade slingor tillhör också de obestridliga plusfaktorer som konstituerar gruppens smittsamma sound.

foto Peter Birgerstam

Hög tid att runda av recensionen. I mina anteckningar står också ”underbart beat, oemotståndligt driv, uppenbar Stooges-referens, stänk från The White Album – Martin Hederos i framkant förmedlar Ray Manzarek-vibe, gitarrister i högform, tillbakalutade fasen i Nevermore mäktig höjdpunkt man ryser av, den naket paketerade balladen The Passover som final serverar stor skönhet. När det var över blev både utövare på scen och vi mottagare rörda över vad som skett. Landar i 4:a med mycket mersmak. Detta var på den nivån man kunde begära och mer därtill. Snubblande nära högsta betyg.

LÅTLISTA: Mantra Slider – Firmanent Vacaction – Galaxy Grammophone – Grand Canaria – Bigtime – Instant Repeater ´99 – Second Life Replay – Sister Surround – 21st Century Rip Off – Broken Imaginary Time – Confrontation Camp – Nevermore – The Passover

foto Peter Birgerstam

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Gå till sida 1
  • Gå till sida 2
  • Gå till sida 3
  • Gå till sida 4
  • Gå till sida 5
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Gå till sida 170
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Prenumerera på vårt nyhetsbrev – kostnadsfritt


Prenumerera på Kulturbloggens Nyhetsbrev

Nytt

Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Askungen Musik Gioacchino … Läs mer om Teaterkritik: Folkoperans premiär av Askungen lockade till fler skratt än man kan tänka sig

Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Taelgia Betyg 4 Premiär 22 september … Läs mer om Recension av tv-serie: Taelgia – spännande, mänsklig och förenklar inte problemen

Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vid en pressträff i Filmhuset i … Läs mer om Milad Alamis film Motståndaren utsedd till Sveriges Oscarbidrag 2023

Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Anna Lundqvist Lisboa Cinco Sou … Läs mer om Vertikalt expanderande sång möter duktig jazzkvartett från Portugal – Sou Anna av Anna Lundqvist Lisboa Cinco

Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Past Lives Betyg 4 Svensk biopremiär 22 … Läs mer om Filmrecension: Past Lives – en av årets mest medryckande filmupplevelser

Bokrecension: Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen

Hedersförtryck - Berättelser från … Läs mer om Bokrecension: Hedersförtryck – Berättelser från Sverige och världen

Sex nominerade till Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2023

Sex nominerade till Kulturhuset … Läs mer om Sex nominerade till Kulturhuset Stadsteaterns internationella litteraturpris 2023

Omvälvande genreöverskridande kompositioner blandar det sorgliga med det sköna – Everyone´s Too Sad For Everything med Erik Dahl Ensemble

Erik Dahl Ensemble Everyone´s Too Sad … Läs mer om Omvälvande genreöverskridande kompositioner blandar det sorgliga med det sköna – Everyone´s Too Sad For Everything med Erik Dahl Ensemble

Scenografi, orkester och Feline Andersson plusfaktorer i rörig saga som relaterar till samtida maktstrider – Wicked på GöteborgsOperan

Manus: Winne Holzman (baserad på roman … Läs mer om Scenografi, orkester och Feline Andersson plusfaktorer i rörig saga som relaterar till samtida maktstrider – Wicked på GöteborgsOperan

Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

HOMAN Koncept Vejdren Grind och Vincent … Läs mer om Teaterkritik: HOMAN är en lek med rörelser till skratt, skam och perfektion

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
    • Kulturdebatt
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Filmrecension
    • Musikalrecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Balett
    • Dans
    • Film
    • Opera
    • Teater
    • TV
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik Roskilde samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Hitta och jämför casino utan svensk licens hos CasinoUtanGränser.se/casino-utan-licens/
nya casinon utan svensk licens
Hos casino-utan-svensk-spellicens.com hittar du de senaste spelsajterna som inte har licens i Sverige.
Casinogringos
Jämför casino utan licens på onlinecasinos.se
Svenska casinobonusar
Shiba - urhunden med stil

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2023 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in