Mats Hallberg

Gör avtryck med egentillverkad spontanitet på första soloalbumet – Dreams av Adam Forkelid

10 november, 2025 by Mats Hallberg

Adam Forkelid

Dreams

Inspalad live 12 oktober 2024 i Krematoriet i Stockholm

Mix och master: Klaus Scheuermann

Prophone Records (distr. Naxos)

Releasedatum: 24/10 2025

Jag har här recenserat pianisten och kompositörens två senaste skivor jämte en tillsammans med Örjan Hultén om jag har ordning på Forkelids utgivning. Träffade honom på Unity häromåret när egna kvartetten spelade och före det på Utopia, också jazzkrog i Göteborg, och då som medlem i Svante Söderqvists eminenta trio. Forkelid är känd från olika sammanhang med varierande sättning. I fjol bestämde han sig för att genomföra en intim konsert på sin kreativa hemmaplan i Stockholm under huvudstadens Jazzfestival.

Denne särpräglade melodiker ansåg i likhet med närvarande åhörare att en sällsam stämning infann sig den gången i Krematoriet, när han mestadels improviserade på den Fazioli F278 som står där. Både pianisten själv och hans professionella jazzmusiker-fru menar att de utan tveksamhet kan identifiera hans sound när de lyssnar på inspelningen den som Adam Forkelid ombesörjde på egen hand. Skivbolaget beskriver musiken som en drömsk och föränderlig resa vars medvetandeström utförare och mottagare delade.

Av albumets sex stycken är fyra improvisationer, ett bygger på en gammal inspelning på telefon medan Strive som lagts sist är en nytolkning hämtad från kvartettskiva jag recenserade härom året. Få låter som Forkelid i Sverige, även om somliga passager kan påminna om Jacob Karlzon eller Joel Lyssarides. Keith Jarrett framstår som en självklar referens. Finner tonspråket mycket angenämt. Kompositören kan delvis betraktas som en stigfinnare, en meditativ kraftkälla vars spel och fantasifulla melodier är värd än större spridning. Om 46-åringen sägs att han musikaliskt sett gärna tänjer på gränser. Skivan uppstod ur lusten att i liten skala genomföra en exklusiv impro-konsert med ett par hållpunkter.

Man sugs ofrånkomligen in i löpningar och meditativa tillstånd. Ibland är anslaget meditativt och minimalistiskt, ibland ombytligt dramatisk. Musiken är således reflekterande och impulsiv om vartannat. Och han har utarbetat ett öppensinnat karaktäristiskt anslag som definierar honom. Tredje stycket som fått heta Time bryter av från huvudspåret genom sina spontana eruptioner. Albumets final är en skönt porlande ballad präglad av vacker harmonik. Första soloalbumet från pianist Adam Forkelid bör definitivt betraktas som helgjutet.

Innerlig och svängig vokaljazz i förstklassigt utförande – Rigmor Gustafsson / Erik Söderlind i Råda Rum

10 november, 2025 by Mats Hallberg

7/11 2025

Råda Rum i Mölnlycke

Vissa artister och musiker dras man till för att de förmedlar sound man går igång på och känslor som går rakt in. Så har fallet varit med sångerskan Rigmor Gustafsson och gitarristen Erik Söderlind, vilket medfört att jag sökt mig till flera av deras respektive konserter, recenserat några av deras skivor och framträdanden i uppskattande ordalag samt haft turen att höra dem på festivaler. Fast i Mölnlycke blev det premiär vad beträffar att lyssna till dem på duo. Minns när Rigmor framförde tolkningar av Bacharach/ David skrivna för Dionne Warwick för tjugo år sedan på Nef. Erik som är yngre hörde jag sannolikt live första gången några år senare. Skönsjungande värmländskan med sina elva album plus samlingar i bagaget har tilldelats många hedrande utmärkelser medan gitarristen kallats fenomen av självaste Mike Stern och fått pris av branschen (gitarrtillverkare). Att jag träffat dessa chosefria jazziga individer då och då och dessutom fått positiv respons i skrift, har som konsekvens att hade de gjort mig besviken skulle jag troligen avstå från att recensera.

Attraktiva arrangemanget var välorganiserat. Ett par hundra hade betalat ett rimligt pris för biljetterna värmde i novemberkvällen. Folk satt utplacerade vid mysigt belysta bord, bar öppnades inne i lokalen i paus och därtill fanns faciliteter i form av Råda Rums restaurang. Publiken var lyckligtvis där för att lyssna på musiken och vår feedback uppskattades av duon. Akustiken var tillfyllest om än inte kristallklart ljud. Dessa praktiska omständigheter och utformningen av spelningen inverkade väsentligt till en lyckad helhetsupplevelse. Inramningen gjorde sitt till. Båda signerade skivor som fanns till försäljning. Gustafsson och Söderlind introducerades dessutom initierat av arrangören. Har en personlig relation till platsen då pappa och andra släktingar har begravts här, utgick härifrån när jag konfirmerades och fick gå i täten och varit på åtskilliga evenemang, bland annat med mammas pensionärsförening.

Konserten inleds med hundraprocentig närvaro i gospel av Nat Adderley betitlad Seremoniette. Den ödmjukt lysande stjärnan berättar nästan varje gång vad hon ska företa sig. Somligt ur repertoaren hämtas från sångerskans senaste fullängdare, den första på svenska (recenserats här). Två standards har fått utmärkt svensk text av Anders Lundin. Pärlor som i original heter It Could Happen To You och If I Were A Bell signerade Jimmy Van Heusen och Frank Loesser som Lundin döpt till Mig hände det nyss respektive Tack så länge. Två strålande sånger som det sprudlar om där det sofistikerat nog ges utrymme åt diverse finesser. I Mig hände det nyss infaller aftonens första utbroderande av tema. Förutom bryggan som inhöstar applåder får vi scatsång. Tack så länge präglas av originell metaforik jämte Söderlinds ackordföljder i sticket. Vad beträffar sångsolisten kan tyckas att jag svär i kyrkan (fashionabla Råda Rum tillhör Råda församling), sticker dock ut hakan. Hävdar att den förnämliga artisten stundtals var övertänd före paus.

Varför inte fortsätta genomgången över vad som sjungs på modersmålet? Nostalgi är en ballad vars text knåpats ihop av Sofia Pettersson vars debut jag har på cd. Melodin gjord av Rigmor låter lite kantig inledningsvis, lyckligtvis får den efterhand en idealisk form. Birger Sjöbergs Den första gång jag såg dig jazzas till så markant att öronen behöver anpassa sig. Erik lägger snyggt melodins tema över den loop han förberett. Vidare blir det vokal uppvisning när favoritpoet tolkas i Strövtåg i hembygden.

’Mannen som spelar utan plektrum och träffande beskrevs vara influerad av Joe Pass, träder fram i helfigur i två eftertänksamma, stillsamma ballader. Dels romantiskt anstrukna högt rankade Here There and Everywhere signerad sir Paul McCartney hämtad som bekant från Revolver, dels hans egna senaste mästerverk döpt till Matti komponerad för albumet han gav ut i fjol tillsammans med Lars Jansson. I Beatles-balladen ”smugglas” snygga tillägg in i licks på känt jazzmanér, medan vad som gränsar till gåshud i Eriks ”rekviem” till sin okonventionelle granne (vi får bakgrunden till vänskapen) förstärks av Rigmors ordlösa sång á la ledmotivet ur Bagdad Café. Vokal uppvisning! Tror det är första gången jag hört den aktade gitarristen jobba med loopar i flera låtar. Fruktbart att på så vis ge oss ett fylligare sound genom inspelad melodi och möjligen också lagrad basgång. Lite grann som att ha spännande dialog med sig själv. Hans fabulösa teknik märks i omgångar, utvinns utan att den drivne instrumentalisten flashar med uppövade färdigheter på sin Gibson 350 T.

Söderlinds intro i Oscars-vinnande It Might As Well Be Spring leder in i intrikat rytm. Samarbetas skickligt, framstår som att improvisatoriska inslag tillförs. Med sitt sätt att sträcka ut i somliga stavelser glänser Gustafsson i Yesterday som understryker att en avdelning ägnas den unge Paul McCartney. Apropå att gitarristen berättat om sitt projekt att göra soloplatta bestående av dennes kompositioner, en cd jag recenserat. Mycket har varit till förnöjelse under första halvan även om marginella invändningar kunnat skönjas i min text. Den definitiva höjdpunkten infinner sig i en glödhet energisk blues som framförs fabulöst. Sången är mästerlig och utbroderade ackompanjemanget likaså. Magisk interaktion! Än så länge existerar inte samarbetet på skiva. Kan bara hoppas på att denna och fler fullträffar kommer att ges ut.

foto med skribenten i mitten taget av Annika Grahn

Några inslag från ett oantastligt andra set återstår att redovisa. Bluesette satte tonen ovanligt nog i sång enbart på engelska. Njuter av otroligt elegant riffande och interaktionen dem emellan som gör den munspelande belgarens hit till ett av konsertens krön. Att duon är inne i ett flow märks i James Taylors vackert avskalade Fire And Rain, som Rigmor i likhet med Bluesette spelade in för länge sedan. Man kan påstå att båda exponerar fenomenala färdigheter i ett av sångerskans paradnummer. Kan som kuriosa nämnas att jag har originalet på vinyl. Soundet breddas på flera melodier genom raffinerat bruk av loopar.

Enastående framgång nås också med örhänget My Romance från 1935. Noterar suveränt stick och att scatsången sitter perfekt. Utförandet genomsyras av maximal professionalism. Nina Simones signaturmelodi I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free – förvisso skriven av två män fyra år tidigare än hennes version och upplockad som hymn för 60-talets medborgarrättsrörelse – utgör med sin rytmiserade kombination av jubel och trots finalen. Lika tacksam som entusiastisk publik bjuds på ett extranummer, med tanke på sättningen ett något okonventionellt sådant. Man tar sig an Imagine i ljuvligt nedtonad tappning. Rigmors intonation och hennes ackompanjatörs sätt att ta fram temat är mästarklass. Under fliken extra info kan upplysas om att jag kom till England som student månaden efter John Lennon sköts ihjäl. Och ett av mina minnen från terminen är köpet av en mini-pubspegel med oemotståndligt naiva refrängen tryckt på glaset.

Berörande och bildande med komisk knorr – Musikalisk presentation av två visböcker, Lunchteater med Martin Bagge & David Anthin

8 november, 2025 by Mats Hallberg

v 45 4-7/11 2025

Lunchteatern Göteborgs Stadsteater

För knappt ett år sedan var jag med om release för En ny svensk visbok – 99 visor och en rapp utgiven av Svenska Akademien. Redaktörerna David Anthin (disputerat på Evert Taube) och Martin Bagge (hedersdoktor, visarkeolog, trubadur mm) har tillsammans med ett redaktionsråd valt ut representativa visor från senaste halvseklet. Någon dag efter att den trevliga tillställningen jag dokumenterade hade ägt rum med flera medverkande ur antologin, fick jag en pratstund med min gamle vän Martin Bagge (vi har samtidigt gått i samma skolas högstadium och därpå samma gymnasium, hans föräldrar bodde i stor villa nära mitt föräldrahem och vi har träffats på åtskilliga konserter). Han som haft sin försörjning på Musiklinjen på Hvitfeldtska Gymnasiet har släppt ett antal skivor och jag minns konserter på Gunnebo och i Slottsskogen. Kommer ihåg David Anthins faktaredovisning och anekdoter på Liseberg i samband med Taube-konsert med orkester och Timo Nieminen som solist.

Bagge skänkte mig visboken vars cirka 200 sidor med kommentarer och förklaringar jag plöjt igenom. Publicerade noter har däremot inte studerats då jag tyvärr inte kan tyda dem. Lärde mig mycket och läsningen berikade. Ibland ställde jag mig emellertid frågande till vad som togs upp och förklarades. Eftersom jag lyssnat på och senaste ett och ett halvt decenniet recenserat musik (bevistat visfestivaler både som vanlig publik och recensent) är det oundvikligt att inte ha synpunkter på vilka som inkluderats respektive exkluderats. Att några storheter fått med upp till fem visor kan ses som alltför vidlyftig exponering med tanke på vilka som ratats. Saknar exempelvis, Lasse Tennander, Toni Holgersson, Mia Sandberg, Carl-Johan Wallgren och A- K Hedmark. Den sist nämnde som uttolkare av tonsättningar, förslagsvis Kerstin Thorvall . Att såväl Jaques Werup (omnämns i info om Lill Lindfors) som Lars Demian och Dan Viktor hamnade utanför i nya visboken är högst anmärkningsvärt. Avrundar mitt resonemang med att understryka att uttagningskommittén är i gott sällskap. Swedish Music Hall of Fame (skrivit krönika) är känd för sina förbiseenden Rock & Roll Hall of Fame i USA närmast ökända för sina ”snubs”.

Både den historiska föregångaren och nämnda moderna utgåva presenteras i ord och ton. när man Redogörs åskådligt för visans funktioner. Blev en som väntat stimulerande exposé med två ytterst kunniga herrar. Säcken av väsentliga alster knyts klokt samman med vaggvisor, varav Byssan lull lagts som final. Utan att veta om duon umgås privat kan fastslås att de känner varandra utan och innan, åtminstone på professionell grund likt Hasse & Tage eller Magnus och Brasse. Missade tyvärr när de båtluffade i Bohuslän med liknande visprogram. David sjunger emellanåt fast mestadels ägnar han sig åt att berätta om forskningen kring svensk visa, något han kryddar genom att involvera publiken i mer än förväntad allsång. Kazoo-momentet blir till en oförutsägbar muntration.

Hans radarpartner fungerar som viktig sidekick när han inte sjunger och ackompanjerar sig på akustisk gitarr. Bagge gitarrspel imponerar även om det sker utan stick. Vokalt finns hos honom i äldre tolkningar en fäbless för vibrato som kan påminna om en light-version av Fred Åkerström. Utstrålar en påtaglig proffsig trygghet i sina förehavanden. Musikaliska avhandlingen är pedagogisk även om den inte görs strikt kronologiskt. Man börjar i tidigare århundraden och betar sig fram till våra dagar, vilket medför att Bagge inledningsvis ekiperat sig 1700-tals mässigt. I denna härliga rundvandring introduceras vi först för Bellman respektive Lasse Lucidor. Poängteras när den senare introduceras att livet går upp och ner. På backdroppen visas texter så att nyss lunchande publik kan stämma in i sången.

Efter Bakvända visan med sitt okända ursprung som illustration till karnevalisk tradition får vi den särpräglade Alf Hambes signaturmelodi Visa i Molom, en lysande bard från Steninge jag hört live och som Bagge turnerat med. Det spralliga och sprudlande varvas i deras program med innerlighet och intrikata betraktelser. Vi får reda på Evert Taubes valspråk och skillnaden på temperament hos Karlfeldt visavi Ferlin. Martin brer på med extra darr på stämbanden i den sistnämndes Men går jag över ängarna mest känd i Göran Fristorps version. Blir ett gripande framförande vars verser förenar de populära motiven: kärlek och naturskildringar, teman som bär upp svensk viskonst enligt David.

I sammanhanget känns påbjuden allsång i Änglamark oundvikligt. Gemenskapen och trevnaden ökar på så vis ytterligare. Nu har våra ciceroner klivit in i andra delen av de oerhört omfångsrika, men ändå selektiva vis-lexikonen. Karin Boyes omtyckta Önskan levereras i tappning från Ingalill Dunsö, Blir så känslosamt att det nära nog slår över. Mitt enda uns av kritik uppstår när Bagge i mina öron går aningen till överdrift.

Mollanstrukna Har du visor, min vän av den finlandssvenske dramatikern och viskompositören Bengt Ahlfors har titeln till föreställningen i sig och givetvis anbefalles allsång. Följs av en avdelning med politiskt färgad kamp vars ingång är Vad gör vi med sommaren kamrater? av Elisabet Hermodson som Bagge i sin ungdom samarbetat med. I lanseringen av henne sägs att Brecht möte Taube och för att understryka udden viftas med röd fana. ”Tilltaget” borde inte ha skett utan kommentarer. Naiviteten borde ha problematiserats. Det ledde vidare till Garpe/ Ostens mytomspunna projekt Jösses flickor som sågs när jag gick i gymnasiet. Sjungs ut om segerviss kampvilja i Befrielsen är nära.

Ett undantag från tesen om att en slags kronologi följs infaller i slutet då strof av Birger Sjöberg inkluderats. Sker när ämnet är döden och paras ihop med vad de kallar trotset. Publiken hänförs av annorlunda ingång på den fullkomligt betagande sången Din stund på jorden av Laleh, vars unika drabbande estetik uppstod under uppväxten i Angered. Och när man påminns om låtens bakgrund berörs man desto mer. Kan flika in att jag recenserade den första av de två dokumentärerna om Laleh när den premiärvisades i Hammarkullen och var på plats på Götaplatsen, alldeles utanför där vi sitter när hon frontade egna bandet och GSO. Allra sist lanseras som nämnts vår mest kända vaggsång. Således ett exempel på synnerligen gedigen och omväxlande Lunchteater i musiklyrikens tecken.

Formidabel bedrift berör – A Letter to Eje Thelin med Göteborg Jazz Orchestra & Nils Landgren

7 november, 2025 by Mats Hallberg

Göteborg Jazz Orchestra och Nils Landgren

A Letter To Eje Thelin

Inspelad 7-9/6 2024

Producent: Mats Eklund

Prophone

Releasedatum: 7/11 2025 (vinyl)

Har ni läst mig vet ni sannolikt att det blivit ett antal texter om Göteborg Jazz Orchestra. Har följt dem nästan sedan starten med deras Monday Night Big Band-evenemang som varit enormt stimulerande att hänga med på. Och när jag ursprungligen tillfrågades stiftade jag kontakt med Johnny Olsson och Johan Borgström vilka intervjuades. Deras månatliga spelningar och andra projekt värdesätter jag högt. I praktiken har en vänskap uppstått vars konsekvens bland annat inneburit att jag självfallet skulle ha avstått att skriva om ett mått av besvikelse infunnit sig. Nu motsvarar de på sin tredje skivutgivning till den grad uppskruvade förväntningar, med ett slags uruppförande av Eje Thelins sista storstilade verk Raggruppamento, att betyg något längre ner på skalan hade känts missvisande. Ni få lita på mig när jag hävdar att det inte är frågan om fjäsk, utan helt enkelt ett välgrundat omdöme. Upprinnelsen till projektet är att GJO i en av konserterna med tema svenska jazzhjältar lirade musik av Eje Thelin. Om fortsatta arbetet med att sjösätta ett betydande verk så som det var tänkt att framföras, kan läsas om när man viker ut dubbel-vinylen jämte en introduktion av Eje Thelin, plus rörande betraktelse av hans son närvarande vid inspelningen.

Sviten släpptes postumt året efter att trombonisten, bandledaren och kompositören gått bort i cancer. Har en P2:s inspelning på kassett från inspelningen med Radiojazzgruppen 1989 då Landgren var med. Kompositörens hälsa satte stopp för medverkan varför han originellt nog lät Göran Klinghagen på syntgitarr spela de solon som var ämnade för Thelin. Om denna omständighet jämte Eje Thelins status och estetik upplyses om på denna dubbel-vinyls fjärde sida som helt ägnas åt ett samtal lett av Mats Eklund mellan Nils Landgren och John Eje Thelin, Ejes son. Där understryks vilket avtryck Thelin gjort. Från att ha ha varit omsusad i ungdomen genom att ha lirat tradjazz, till att bli en innovatör och het på festivaler i Europa under 60-talet och följande decennium till att skriva för större sättningar såsom Radiojazzgruppen. Gyllene Skivan omröstningar vanns två gånger. 1973 utsågs han av Down Beat till bäst i världen på sitt instrument.

Minns att jag såg E.T Project på Skeppsholmsfestivalen 1986 och då hade införskaffat Polyglot på lp. Dyrgripen finns kvar i välbevarat skick Apropå Raggruppamento (omgruppering på italienska) som enligt sonen summerar en livsgärning, har GJO vid skilda tillfällen framfört ett par av kompositionerna och hela sviten för cirka ett och ett halvt år sedan på Park Lane. Då med duktiga Lisa Bodelius i solistrollen. Albumets titel har hämtats från en komposition av Georg Riedel (1934-2024) skriven under hans sista år för storband och han komponerade för GJO.

bild från 1986 av berömde fotografen Christer Landergren

Innan mina intryck från att ha lyssnat i hörlurar redovisas, kan det vara på sin plats att lista fakta om inspelningen. Framgår inte i vilken studio inspelningen skett, däremot talas det om att Per Sjössten fungerat som ljudtekniker, medproducent och ansvarat för mastring. Ralph Soovik från Bohuslän Big Band har tjänstgjort som dirigent, tillika medproducent också han. Den smått legendariske ljuddesignern Åke Linton ansvarar för stereomixning. Ska tilläggas att de två som kompletterar skaran av medproducenter, nämligen Olli Rantala och Gustaf Wiklund. Akustiken är inte oväntat perfekt.

Flera av de välmeriterade som här spelar med GJO har också engagerats av Bohuslän Big Band och Martin Bjurek Svanström i träblåset är till och med anställd hos BBB. Han omges av Björn Cedergren, Andreas Hall, Pontis Pohl samt Andreas Thurfjell. Trombonsektionen består av Jakob Sollerman (syns ofta med BBB), Ella Wennerberg, Fredrik Wiklund samt Anders Carlsson. GJO är känd för sin eminenta trumpetsektion. I studion formade verksamhetsledaren Mats Eklund en kvartett med Patrik Jansson, Robin Rydqvist och Jonathan Kronevik. Kompet utgörs av pianist Simon Westman, gitarrist Erik Weisglass och dess rytmsektion med Olli Rantala på bas, Vanja Holm percussion samt bakom trummorna Adam Ross.

Lyssnare tillförs okuvlig energi och livsmod genom spänstigt klangrika kompositioner. Blir rörd av hur strålande synkade GJO maximalt utvinner kompositörens musikaliska bokslut. I likhet med Polyglot fångas jag av framsvepande harmonikens stämmor, rytmiska finesser och extraordinära solon. Vitala musiken känns tidlös, med omdöme kombineras storbandets traditionella sound med införlivandet av modernt tonspråk.

Så här långt skrivet har det blivit hög tid att ösa lovord över trombonsolist Nils Landgren vars spel enligt sonen John har något av Eje Thelins DNA över sig, kommer så nära det är möjligt dennes sound utan att imitera. Och när han ger sig i kast med undersköna beklagande vemodskänslan i Gloomy fixar inte sonen att sitta kvar och lyssna, berättar om den gripande anledningen. Landgrens första solo i Vision sätter standarden, betyder något extra för honom får vi veta. Det följs upp med ypperliga insatser i en handfull omväxlande kompositioner, alla med djupverkande substans.

Pulserande soundet kryddat med flera utomordentliga solister – Landgren, Olli Rantala på bas och Erik Weisglass gitarrspel – gör Things till en av höjdpunkterna utöver nämnda betagande Gloomy som etsar sig fast i en. Upptakten med titelstyckets första del tar tag i en med sin riviga introduktion. Tekniken hos samspelt enhet och hantverkskunnandet hos visionär kompositör i all ära. Vad som rör vid ens innersta är den emotionella kvalitet melodierna besitter. I vidunderlig senast nämnd ballad tycker jag mig höra fragment från Gil Evans, dennes episka orkestreringar av Porgy And Bess och Sketches of Spain. Associationen faller sig naturlig då sonen upplyser om att hyllade faderns ideal var att kunna låta som Miles Davis, göra motsvarande avtryck.

Den oerhört vackra låten man ryser av övergår i en fas med anstrykning av Thad Jones / Mel Lewis Orchestra till ett fantastiskt fyrverkeri av synkoper. Det på sin tid världsledande storbandet, var ju initiativtagare till högklassig storbandsmusik under måndagskvällar och en storhet som GJO gjort tribut till. I titelstyckets andra del, logiskt nog placerat sist i sviten, triumferar rytmläggarna Ross och Holm i en maffig dialog. Som ett ljuvligt appendix hörs Georg Riedels brev till en av svensk jazz stjärnor som döden så grymt tog ifrån oss i förtid. Uppseendeväckande att maestro skrivit en finurlig, optimistiskt hållen dänga till Thelin. Osäker på om de musicerade tillsammans, kan däremot med säkerhet slå fast att verket och dess utförande av GJO och berömd gäst förtjänar sina superlativ.

Det jazziga överväger när arvet från groove-pionjärer delikat förvaltas – Headhunters hos Playhouse

7 november, 2025 by Mats Hallberg

5/10 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

1973 kom albumet Headhunters av Herbie Hancock, kanske första gången en numera ikonisk klaviaturspelare och kompositör som härom belönades med Polarpris, på allvar ändrade musikalisk inriktning. Sättningen med rytmsektionen Harvey Mason (trummor), Bill Summers (percussion) och Paul Jackson (elbas) tillsammans med Bennie Maupin och kapellmästarens kreativa sound fortsatte att göra fler plattor innan de splittrades. Två år efter den uppmärksammade debuten ersatte Mike Clark Mason bakom trummorna. Skivorna gavs ut i Herbie Hancocks namn, fortfarande verksam och med stjärnstatus. Såg honom på Kåren under hans electro-funk period sent 80-tal och recenserade honom för ett par år sedan på WOW. Headhunters blev sedermera namnet på ett betydande jazzfunkigt band med en stil dedikerade musikälskare kan relatera till.

På 2000-talet har originalmedlemmen Summers och kompanjonen som anslöt till kvintetten ett par år senare släppt ett halvdussin plattor, antingen studioproduktioner eller liveinspelningar, med nya medlemmar. Och de turnerar flitigt. Jag recenserade Headhunters när Fasching besöktes i fjol under stadens jazzfestival. Och för ett par år sedan befann de sig på Nef, vilket kan ha varit en anledning till att det långt ifrån var utsålt på Valand.

Veteranerna omges på scen av vikarierande Craig Handy på tenorsax, Chris Severin på elbas samt Kyle Roussel på klaviaturer (keyboard/ flygel/ synt). Hos de yngre musikerna finns tunga meriter. Saxofonisten från Kalifornien är medlem i Mingus Dynasty och spelade rollen som Coleman Hawkins i filmen Kansas City , spelat in med Betty Carter, Freddie Hubbard, Joe Henderson och gett ut en handfull plattor i eget namn. Producenten, arrangören, bandledaren, kompositören, pedagogen och skådespelaren Kyle Roussel har samarbetat med Dave Matthews Band, Pete Townsend, medlemmar ur Neville Brothers, Beck, Preservation Hall Jazz Band och många fler. Chris Severin ska ha jobbat med både Elvis Costello och Wynton Marsalis, ingått i Windjammer och senaste åren släppt egna album. Också ackompanjerat Lou Rawls, Dianne Reeves, Irma Thomas och ingått i Alan Toussaints band. Således representerar de svindlande kompetens och en enorm erfarenhet ihopsamlad från vitt skilda håll.

Spelningen avslutade pågående turné. Antagligen därför genuin spelglädje kunde registreras, trots den klena publiktillströmningen som medförde att eufori på väg mot extas inte riktigt uppstod i lokalen, blev en flödande inspiration trevligt nog uppenbar. Förutsättningar för partystämning saknades således, men beundransvärt nog var det ändå (för att använda talspråk) kanon.

För mig kändes det som pusselbitarna föll på plats vid återseendet. Nya Headhunters estetik, medryckande ensemblespelet och hur varje medlem exponeras i raffinerade features, ofta genom möten i dialogform. Som lyssnare dras vi in i vindlande rytmer och melodier, vilka stundtals tycktes så jam-betonade att det förmodligen improviserades en hel del i utsträckta låtar. Enbart åldermännen för ordet och talesman för jazzfunkiga storheterna är i första hand kepsprydde Bill Summers.

Konserten uppdelad i två halvor på cirka 55 minuter vardera öppnar med Four String Drive av Mike Clark. Fräckt suggestiv slinga övergår i olika faser. Efter diverse utflykter från främst hovrande saxofonist återgår man till grooviga tongångar. Sitter i den bakre delen, konstaterar att ljudet är utomordentligt finfördelat och volymen på en nivå där man ibland kan vara utan öronproppar. Fokus förflyttas kontinuerligt på scen och efter ett par blixtsnabba vändningar svänger det kopiöst. Strålande bas-feature leder in dem i en funkig klassiker jag borde kunna titeln på. Mike Clark dominerar ett tag med skickliga manövrar, lämnar över stafettpinnen till Summers.

En komposition det inte räder någon ovisshet om är E.S.P, förtäljs att den är signerad en av av deras hjältar, nämligen förnämlige låtskrivaren Wayne Shorter vars alster utgjorde titellåt på album 1965 med Miles Davis berömda kvintett. Olika stämmor möts och korsas i vindlande melodi som stretchas. Efter fint spel på flygeln utvecklas tolkningen till slagsverksdialog kompletterat med chant från percussionist som sprider gemyt. Efter denna händelserika sak följer Butterfly (H. Hancock), mysig ballad som sveper fram tassandes där Handy anför. Fast den beskrivningen måste kraftigt korrigeras eftersom infernalisk urladdning uppstår mitt i. När man drastiskt går ner i tempo är basist och pianistens löpningar i framkant. Konstaterar i pausen som nämnts att de levererar avsevärt mer jazziga tongångar än den svängiga funk de främst förknippas med.

Andra set innehåller standard med mycket välkänt tema som passar som i handsken. Syftar på A Night In Tunisia som kompletteras med de två största hits Herbie Hancock skrev tillsammans med flera eller adapterade för den omtalade debuten. Tänker förstås på Watermelon Man och obligatoriska finalnumret Chameleon vilka på plattan har en speltid på drygt 22 minuter. på Valand är de ännu längre. Låtarna fylls av sidohandlingar, publiken erövras med kul sidosprång och solon. Basisten går loss, nestorn bakom trummorna likaså. En energisk up tempo-sekvens liknar skalövning.

Summers tar över, ställer sig vid mikrofonen nära scenkanten och hedrar sina förfäder genom att sjunga och ha med sig ett rytminstrument, möjligen en guiro. Tillför en andlig dimension och inkluderar oss, vårt deltagande krävs för att inslaget ska funka. Och tillräckligt många är med på noterna. Tenoristen träder fram i rampljuset, för musiken framåt när den omvandlas till ett oemotståndligt beat. Roussels längsta solo kommer när han i sällskap av rytmsektionen utvinner melodin ur Donny Hathaways supersvängiga The Ghetto. Och finalen som man aldrig riktigt räkna ut hur länge den i intervaller pågår, är som nämnts det hypnotiskt släpiga beat som förändrade afrikansk-amerikansk musikhistoria. Vi serveras en underbart lössläppt lätt oorganiserad Chameleon vars oberäkneligt sugande, vandrande fokus tillför extra spänning.

Mats Hallberg

Footer

Om oss