Mats Hallberg

Ulla Fluur

Second Time Around

4

Inspelad i Atlantis Studio Stockholm hösten 2025 (inspelning, mix, mastering Niclas Lindström)

Producenter: Ulla Fluur & Niclas Lindström

At Last Music Sweden

Releasedatum: 6/5 2026

Har lyssnat noga två gånger i mina högklassiga Sony-hörlurar kopplade till cd-spelaren, är beredd att försöka beskriva och bedöma vad jag njutit utav. Interpreten Ulla Fluur debuterade sent i livet. Närmare bestämt 2021 när pandemin hade drabbat oss. Man ska ju inte röja en dams ålder. Men jag som nu tar ut tjänstepension är jämnårig om jag minns rätt. Det kuriösa är att jag i lyriska ordalag recenserat samtliga tre tidigare album plus en lunch-spelning i regi av SWEJS på Nef, vilket förmodligen gör mig till den som uttalat sig mest om hennes verk och valet av standards/ covers/ schlagers. Enligt sångerskans hemsida är undertecknad otvivelaktigt den recensent som mest aktivt lanserat Fluur, hennes särart och hennes goda smak vad beträffar samarbetspartners. Jag förvånas över takten i utgivningen, att trummor denna gång slopats samt noterar att det är debut vad avser sång på engelska. Signum har tidigare varit att stöpa i olika utsträckning populära låtar från skilda genrer i en friare, jazzig formel.

Här visar det sig att ursprungliga visionen att tolka standards med ett naket sound, där centrum utgörs av talangfulle William Nilsson och dennes nylonsträngade gitarr, utvidgades till att innefatta kompositörer som Sir Paul McCartney, Billy Joel och Jesse Harris. Den sistnämndes ”claim to fame” härrör särskilt från samarbete med Norah Jones och megahitten Don´t Know Why. Sättet att hämta från väldigt olika håll för att förädla till egna lyskraftiga versioner är ett mönster jag känner igen. Har tidigare kunnat handla om ädelschlagers, blues, soulstänk, artrock, ösig dänga, visa, ballader, folkmusik med mera. Har också hänt att kvinnan från Stockholm fått texter skrivna till sig. Musikaliskt har Martin Höper och Leo Lindberg tidigare varit nyckelpersoner som något av kapellmästare/ arrangörer.

Framgår inte vem eller vilka som står för de omdömesgilla arren på Second Time Around, varför man kan anta att flera delat på sysslan. Niclas Lindström på Atlantis anges visserligen som konstnärlig producent. Frestande att sätta geni-stämpel på honom, att utse denne studioräv till en svensk motsvarighet till Daniel Lanois, tack vare förmågan att ta fram optimalt sound, utkristallisera kvalitéer vilka har en uppslukande verkan på oss hängivna lyssnare. Förutom Nilsson på akustik gitarr hörs Jon Henriksson på kontrabas och Eskil Larsson på tenorsax/ klarinett samt i ett par spår accordeoinsten Lisa Långbacka. Henriksson och Långbacka har jag haft nöjet att lyssna till åtskilliga gånger live och på skiva vilket resulterat i positivt hållna recensioner, inte minst en stor förtjusning i musik de själva tillverkat på skilda håll och inom olika genrer., medan jag nog bara enstaka gånger kunnat höra ende blåsaren på plattan. Han har lirat med bland andra Martin Sjöstedt trio, Elvira Lundstedt, William Nilsson Quartet och ingick i senaste Up & Coming Jazz Talents-projektet initierat av Bohuslän Big Band. Att ha en sättning utan trummor och klaviaturinstrument och därtill akustisk bas jämte dito gitarr gör stor skillnad. Presstextens konklusion är att med denna sättning ”finns det ingenstans att gömma sig”. En uppseendeväckande formulering som tål att tänkas på!

Lyssnaren erbjuds tränga in i ett intimt behagligt album som inte sällan erbjuder magiska moment. Fluur fixar galant övergången till engelska. Fraserar väl med sin rökiga, lite spetsiga röst. Hennes stämma kan emellanåt vara len men aldrig oengagerad. Märks att hon är inriktad på att förmedla väsentliga känslor, vilka ges extra skjuts i pendelrörelser genom egna erfarenheter. Anser att hon har mejslat fram ett självständigt uttryck, varför jag vill avhålla mig från jämförelser även om parallellen till Nannie Porres förstås dragits av kollegor. Sångerskan gör avtryck inom ett tillräckligt register, utan att göra anspråk på att sträva mot Isabella Lundgrens röstresurser. Istället premieras en uppenbar talang för ett avspänt förhållningssätt.

Albumet innehåller tio tolkningar gjorda med delvis varierande sättning som gång efter annan triumferar. Med ett par undantag såsom Gershwin-klassiker och tielmelodin undviks låtar vilka tenderar till att ha överexponerats. För konnässörer av tidig afrikansk-amerikansk musik sticker givetvis Careless Love ut, folksången som blev en slags signatur för bluesdrottningen Bessie Smith. Grammy-belönade Gravy Waltz från 1964 av basisten Ray Brown tillhör också odiskutabelt kategorin standards liksom den bitterljuva balladen The Old Country med Nat Adderley som en av kompositörerna. Därutöver förekommer som nämnts flera väl valda covers.

Inledande Comes Love från 1939 sätter tonen. Genom de första takternas klangrika doft av ikonen Segovia dras vi in i en spansk stämning som strax övergår organiskt i annat pockande sound. Kan inte nog betonas hur utsökta arren är på denna disparata, fast ändå sammanlänkade kollektion lagda i fördelaktig låtordning. Tämligen sprudlande up tempo varvas raffinerat med motiv, subtilt utvunna ur bedårande ballader. Konstnärlige producenten låter olika instrument färga för att framhäva respektive melodis särart. Även om sången kommer i främsta rummet betyder ackompanjatörerna lika mycket. Instrumentalisterna ges dessutom generöst med utrymme att sparsmakat glänsa i stick och intron. Nylonsträngade gitarren, stadiga basgångar och uttrycksfulla fraser på tenorsax utgör grundkonceptet. Det är där sångerskans sträva stämma vistas. Dock, som antytts sker åtskilliga lyckade rockader. Lisa Långbacka sätter sin unika prägel på minst två superba tolkningar. Magin på So It Goes (B. Joel) framkallas exempelvis av Ullas röst till enbart basgång garnerat med hisnande ”in the pocket”- spel från gränsöverskridande Långbacka, känd från bland andra LISAS.

Förnämligt musicerande på klarinett och walking-bas driver Careless Love medan The Old Country baseras på fräckt feature från Henriksson med assistans från Nilsson för att i My Valentine (P. McCartney) – för mig obekant singel från 2011 – vara Långbacka som befinner sig i framkant. En av låtarna marineras läckert i kontinuerligt mjuksvängig bossa. Utan att bli rörigt skapas nära nog projekt inför varje ny utformning. I But Not For Me (G. Gerswhin/ I. Gerswhin) förmedlas pigg hot jazz-anstrykning i ett delikat framförande, om än jämförelsevis mer traditionellt hållet än övriga arr. I basgiganten Ray Browns vals fäster man sig vid svävande sax och sticket från den unge strängbändaren. Balladerna är fullkomligt lysande, äger en aura omkring sig, bäddar in lyssnaren i den otroligt attraherande ljudbild som genomsyrar produktionen. Titellåtens svävande sväng med sitt karaktäristika häng i temat associerar jag i första hand till Monica Zetterlunds väna tolkning tillsammans med Thad Jones & Mel Lewis Orchestra. Antar att Fluur lyssnat på standarden i den tappningen.

Som antytts existerar inget som kan kallas slätstruket eller klichéartat. För att precisera omdömet ska det därför ses som 4+ och högsta betyget hade varit givet om inte ett par låtar hade saknat önskvärd gripande dragningskraft. De är ändå fullgoda tolkningar vilka verkligen inte skäms för sig. En bluesigt gungande atmosfär kreeras exempelvis med små medel och Fluurs vokala förmåga får vi prov på i ovan nämnda vals. Hade gärna hört sångerskan och instrumentalisterna live med denna repertoar, dessa skönt kreativt skrudade varianter. Musiken i denna sofistikerat uttänkta miljö kommer lyssnaren så nära. Ingens insats går mig förbi. Varje komponent är en plusfaktor och helheten blir sålunda ljuvlig. I mellanrummen händer så mycket spännande liksom i samverkan sången- kompet, varför det är lätt att utse minst tre-fyra tolkningar till skimrande diamanter. Avslutningsvis vill jag påstå, trots att det handlar om tolkningar av andras låtar, att känslan av autenticitet är en aspekt som måste lyftas fram. Hudlösa nerven skapar inte sällan en förtrollande närvaro vars högklassiga komponenter utgörs av oklanderlig sång, mästerliga arr och musikernas prestationer i lika hög grad. En närhet till mottagarna etableras till den grad att man känner sig omsluten, tilltalad och ofta påtagligt berörd.

Pressbilder Jonas Rose

Tomas Janzon

Jazz Diary

4

Inspelad I USA vid tre tillfällen augusti – december 2025

Producent: Tomas Janzon

Changes Music

Releasedatum: 10/4 2026

Enligt hemsidan är det färska albumet det sjätte i eget namn av den i USA baserade gitarristen. då har en liveplatta lanserad som promo-platta från Stockholm med välkända svenska musiker exkluderats ur uppräkningen liksom en inspelning från en kyrkokonsert på spansk gitarr och kontrabas. Janzons föregående cd Nomadic rosades av ansedda bedömare och erhöll 3+ här. LIRA tillhörde de vilka öste beröm över instrumentalisten och kompositören. Och 130th & Lenox från 2020 lovordades av Down Beat.Vad jag kunnat utröna omger han sig sig med olika sättningar, ibland enbart traditionell rytmsektion, det vill säga kontrabas plus trummor. På nämnda liveutgåva sker ett samarbete med pianisten Bobo Stenson, en av våra mest hyllade jazzmusikanter. Janzon som undervisar i USA och etablerat sig både i New York och Los Angeles befinner sig för närvarande på turné i sitt hemland. Antingen framträdande med olika rytmsektioner eller solo i programmet ”från Bach till jazz”. Mig veterligen har jag ännu inte haft förmånen att höra honom live, gitarristen som examinerats från Kungliga Musikhögskolan och på det har utbildning i klassiskt gitarrspel. Med undantag för två av de elva låtarna speglar Jazz Diary en inarbetad rutin hos en produktiv låtskrivare, en stegvis process från ax till limpa, från idé till att testa sig fram till melodi nedskriven på notpapper. I presstexten framgår varje melodis tillkomsthistoria. Inte utan att man undrar hur många av efternattens uppkomna skisser som höll måttet och blev inspelade med två olika trios.

På kontrabas hörs Nedra Wheeler som fanns med redan på första amerikanska äventyret 2000 tillsammans med stjärntrummisen Billy Higgins. När jag ögnar igenom hennes minst sagt imponerande cv förvånas jag över att hon passerat under min radar. Detta med tanke på mångsidigt ögonbrynshöjande prominenta samarbeten: Ella Fitzgerald, Stevie Wonder, Pat Benatar, Bob Dylan, Kenny Barron, Tracy Chapman, Kenny Kirkland, Branford Marsalis med flera plus kända soundtrack och egen liveplatta från Birdland. På fyra spår heter batteristen Chuck McPherson medan Tony Austin är rytmläggare på övriga minus finalen. Den utgörs av ett akustiskt stycke på klassisk gitarr hämtat från konsert 2000 med Wheeler som enda ackompanjatör.

I princip på egen hand framställs melodierna av upphovet till dem. På ett par ställen träder Tomas Janzon tillbaka för att hans kvinnliga medmusiker ska kunna fylla i och vi får dessutom minst ett ansenligt trumsolo. Ackordföljder knåpas ledigt med visst vibrato på en Gibson L 7. Stämningsfulla resonansen i avslutande klassiskt präglade stycke framställs på en Kohno-gitarr. Hans igenkännbara stil bygger på studier av ikoner som bara behöver anges med förnamn (Django & Wes) jämte Joe Pass. På Jazz Diary förekommer renodlade riff sparsamt, desto mer av licks vilka inte sällan får en karismatisk framtoning. Vad beträffar spelstil och skrivande positionerar sig Janzon med en konsekvent hållning. Noterade särskilt andra gången jag lyssnade i hörlurar vilken förnämlig interaktion som kontinuerligt pågår med rytmsektionen, både sammantaget och på individnivå. Den parametern är en odiskutabel tillgång när man ändå stundom kan sakna ett ytterligare melodiinstrument.

Måste anses vara djärvt att fullt ut förlita sig på eget material. Att föregående alster inte nådde än högre i min bedömning berodde på brist på medryckande melodier som hakade tag i en. Vill påstå att att gitarristen, bland annat tack vare uppbackande musiker, denna gång fixar en något högre generell standard. Albumet hade dock gärna fått innehålla tolkningar, liktydigt med hans bearbetning av älskad folkvisa. To Summer baseras elegant på folksången Om sommaren sköna. Vid ett par tillfällen låter kompositioner så pass snarlika att de går i varandra, som om en längre b-del tillfogats. Kanske ofrånkomligt resultat av den speciella, vanemässiga skrivprocessen. Låtarna är som sagt stöpta i snarlik form. Behövs att man lyssnar noga för att urskilja olika beståndsdelar, distinkta grepp och raffinerad klangbild. Att skivan ymnigt recenseras ska tillskrivas dess lockande sound, vilket är viktigt att påpeka. Somliga passager ter sig svängiga, blir till och med smått riffiga med klurig approach, vilket får sägas vara ett kännetecken. Vad beträffar idiom avseende tonlängd går han inte precis i Wes Montgomerys souliga och bluesiga fotspår. Ett av flera utmärkta exempel där det plockas tjusigt har titeln All Neighbors. Första feature från basist uppstår på fjärde spåret Early Sunday och fler kommer efter hand, också minst ett intro. Som antytts blir soundet en aning endimensionellt då Janzon frontar nästan hela tiden och inte tagit med gästande musiker. Somliga harmonier och klanger hade möjligen fått annat utförande om det valts ut en utomstående producent. Som framgår finns ett antal plusfaktorer på denna gedigna produktion. Dessa överväger tveklöst. Trots det kan jag inte låta bli att framhålla att musiken enstaka gånger kan te sig konturlös. Kanske växer cd:n om jag lyssnar fler än två gånger?

Muddy Shoes tillhör de mest spännande numren. Låter omväxlande genom sitt trumintro vars suggestiva uppföljning kommer från Janzons långlivade kompanjon med pregnant basgång. Uppskattar verkligen temat som driver denna pigga bluesdoftande dänga. På ett synnerligen aptitligt vis bidrar alla tre lika mycket. Också i jammigt utformade Did I Say firar kommunikation emellan solist och rytmsektion triumfer. Kul när de får komma till tals, på ett avgörande sätt tillför i framkant. Här träder Chuck McPherson fram med besked när han lägger sina attraktiva fills. En exalterande dialog bryter ut mellan honom och frontande strängbändare. Kul1 En marginell invändning är att nämnda berörande folkvisa vars feature på bas gör susen, tar slut oväntat abrupt. Ska påpekas att All Neighbors förekommer i två tagningar, spelades in med båda trumslagarna. Klassiskt präglade kompositionen Six On Five allra sist tillhör förmodligen absoluta topparna i karriären. Definitivt en avskalad höjdpunkt på skivan som påvisar Janzons goda teknik oavsett genre och förmåga att få till bärkraftiga tongångar.