Mats Hallberg

I höstas (september 2019) cyklade jag en regnig torsdagskväll till Nefertiti efter att ha varit på teaterpremiär. Minns jag rätt blev jag inbjuden till en tillställning som lockade. Anna Kruse skulle tillsammans med sitt band göra ett program med Edith Södergrans dikter, tonsatta i divergerande musikaliskt skrud. Kom in i handlingen när de befann sig i slutet av första akten. Blev trollbunden av anslaget och soundet. De förträffliga lyhörda musikerna hon omgav sig med heter Thomas Markusson, Jeppe Holst och Nicholas Kingo De två sist nämnda ingår i Edith Band. Enda som fanns att anmärka på: en pinsamt fåtalig publik, något som artister brukar tycka illa om att det rapporteras om. Desto större anledning att publicera detta porträtt i “spread-the-word” anda. Damen , som om jag minns rätt kommer från Östergötland, är nöjd med året som gått. Ett skäl är att man kunnat genomföra lyckade premiärspelningar på konstmuseet Louisiana, Dunkers Hus, Nefertiti och Fasching.

Efteråt tackade jag för vad jag fått vara med om och presenterade mig. Kruse utbildade sig vid Rytmiskt Musikkonservatorium i Köpenhamn. Nu har hon under tjugo år bott i metropolen i vårt södra grannland. Fick för kännedom vad som i stort sett utgör hennes samlade skivutgivning. Fyra cd jag i omgångar lyssnat på. Orkar ni läsa mitt ymnigt flödande porträtt baserat på många timmars skivlyssnande, får ni en personlig genomgång och bedömning. I och med att det blivit en livsgärning att sprida dikter av en pionjär som varit död i snart ett sekel, utgår samtliga dessa skivor släppta 2010-2017 från Edith Södergrans epokgörande lyrik.

Har en samlingsvolym med Edith Södergrans dikter jämte manuset till Magnus Nilssons pjäs Guds djärvaste ängel om ett mytomspunnet möte mellan två finlandssvenska genier, Södergran och Elmer Diktonius. Och i somras såg jag Molly Sandén, popularisera den stolta kvinnan, vars alltför korta tillvaro plågades av sjukdom. I övrigt inte ägnat mig så mycket åt författarskapet. Å andra sidan har jag lyssnat desto mer på hennes ord på senare tid, så som de framställs ur en enastående tonkonstnärs mun. Live förmedlar Kruse brottstycken av sin djupa kunskap. Enligt henne var den enormt språkbegåvade poeten, som bodde med sin mor under fattiga omständigheter, rebellisk, lite kaxig, hade humor och använde sina erfarenheter i skrivandet.

Debuten innehåller fjorton spår, och har en speltid på 64 minuter. Sju delikata musiker medverkar. Kruse har sagt att det finns musik för varje situation vi befinner oss i, varje stämning i livet. Hållningen som förespråkas märks sannerligen på Lyckokatt. Så många stilblandningar att albumet ter sig omöjligt att sätta etikett på. Här finns prydlig kammarmusik, fantasifullt jazzstök, vismelodier i konventionell tappning, tango i optimistisk riktning, beat med bångstyrigt groove, vemodig pop, behaglig ambient, valstakt och blues med en själfull shouter.

Vanligtvis föredrar jag sammanhållna alster, men nu “kapitulerar” jag inför hejdlös mångfald. Man kliver in i andra världar, ljusår från skval och förutsägbarhet. Anna uttolkar Ediths existentiella formuleringar, antingen utdraget märgfullt eller snärtigt och komprimerat. Hon står som ensam komponist till allt material på tre fullängdsalbum med Södergran-tolkningar.

Tonsättningarna tillhör de mest originella som gjorts när dikter kläs i toner. Inte bara mångfalden frapperar, utan också den lekfulla seriositeten. Nocturne sätter omgående ribban högt med sin fabulösa innerlighet parad med en suggestiv lyster. Adjektiv som totalt sett definierar de fyra albumen. Lika minnesvärd är titellåten, präglad av sprudlande kontraster. Diers har en avgörande inverkan på det spännande soundet, liksom Kingos rhodes jämte Eva Mallings flexibla basspel. Sissel Vera Pettersens saxofon befinner sig i framkant på flera spår, vilket berikar på ett högst angenämt sätt. Dialogen som uppstår i Sången om oceanen mellan blåsinstrumentet och percussions är en njutning. När strålande musiker får utrymme för solon, går tankarna till exempelvis Jan Garbarek, Chet Baker eller Chick Corea. Genom varsamt införlivande av elektronik tillförs en extra dimension. Ljuvligt drömska klanger uppstår.

Ett kritikerrosat album med femton tonsättningar som klockar in på 56:37. Samma musiker som på debuten tre år tidigare plus Flemming Agerskov på trumpet, cellisten Soma Allpass och i understödjande roller Jesper Uno Kofoed, Mette Outzen samt John Fomsgaard. Anna vet intuitivt hur rätt stämningar byggs upp. Sången antar skiftande kulörer, hela tiden med tydligt textfokus. Oklanderlig frasering är en stor tillgång. Av nödvändighet blir hon expert på betoningens svåra konst, en förutsättning för att gå i land med detta avancerade projekt. Någon enstaka gång reciterar hon. Ibland kan det uppenbara noteras. Södergrans dikter har inte alltid sångbara kvaliteter. Att det några gånger kan förefalla kantigt och osmidigt, stör emellertid inte över hövan. Desto oftare jublar man invärtes över underfundiga kompositioner.

Efter att ha lyssnat i hörlurar åtskilliga gånger på Champagnefötter resulterar den koncentrationen i en mängd stimulerande intryck. Fäster mig vid det intima tilltalet, hur röst och instrument harmonierar genom att tvinnas ihop, fruktbara lusten att experimentera och av sammansättningen av ord. Södergrans dikter känns fräscht tidlösa, appellerar till alla utrustade med öppna sinnen. Man får uppfattningen att Kruse upptäckt en frände av samma kön, en syster hon kan spegla sig i.

Det fylliga, avskalade ljudet måste framhållas. Slås återigen av att musiken spretar åt alla möjliga håll utan att avsedd nerv försvinner. I ena vågskålen meditativ impressionism, i den andra Curtis Mayfield-sväng. Finns så mycket mer här än vackra visor. Befriande att svensk-danskan så påtagligt tagit fasta på devisen om att det finns musik för varje situation i livet, olikartade förhållanden att konfronteras med.

Musikerna är fantastiska, turas om att ha features. På ett smakfullt, ofta graciöst sätt ackompanjeras därtill verser och vad som gjorts till refräng. Champagnefötter kryddas av ett antal magianstrukna passager i stick och mellanrum Fleming Agerskovs lyriska trumpet i Sången på berget och Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland, Sissel Vera Pettersens saxofon i En fången fågel, harmonikan i Jag tror på min syster jämte låtar präglade av snitsigt varma ackord på gitarr, pedal steel respektive banjo från Jeppe Holst. Råder en utsökt balans mellan melodi och rytm. Lyssnaren bibringas ett kalejdoskop av känslor, från lågmält berörande med dystra stänk till glädjestrålande berusning.

Tredje albumet Himlens Rand kom 2017, innehåller tolv spår och pågår i fyrtionio minuter. I likhet med tidigare “Södergran-album” har Kruse producerat i samarbete med ljudteknikerna John Fomsgaard och August Wanngren. Stommen musiker är densamma. Kompletterar Diers, Malling och Kingo gör Gunnar Halle på trumpet och effekter, Gustaf Ljunggren på gitarr, basklarinett och flöjt och Mia Engsager på trombon. Jesper Uno Kofoed spelar percussion och utgör kör tillsammans med August Wanngren och John Fomsgaard. Åtskilliga arr har skrivits av ovan nämnde Ljunggren. En annan nyhet är att Stina Ekblad är engagerad som uppläsare, en passande uppgift med tanke på hennes finlandssvenska tonfall. Hon fanns med live redan i begynnelsen jämte sakkunnige professor Ebba Witt-Brattström (som jag råkar ha träffat vid ett par tillfällen).

Inleds av en ihållande omslutande synthslinga och Kruses stämma i deklamerande stil. I slutet på En strimma hav hörs Ekblad. Hennes vibrerande inkännande röst som nogsamt värderar varje tonfall, förekommer lite här och var. I nästa låt ligger varsamma basgångar i framkant, medan Ljusfälten har fått en vacker inramning med trumpetspel i centrum. En glimrande pärla! Popjazz i prydligt up-tempo draperat i raka beats varvas på ett utstuderat sätt med låtar av experimentell natur. I de dikter som musikaliskt blivit mest tillgängliga, excellerar Kruse i repriser. Omtagningar som skulle beskrivits som refräng om de vore poptexter.

Gustaf Ljunggrens basklarinett tillsammans med fågelkvitter i Sången om de tre gravarna, utgör utmärkt exempel på den utforskande kategorin. Följs av Om hösten vars struktur kan liknas vid en spännande hybrid. Åtminstone en låt har något österländskt (Indien?) över sig. Pianisten “huserar” påfallande fritt i samspråk med soft trumpet. Ska betonas att Gunnar Halle är en stor tillgång, införlivar ett förtätat långsamt sound. Dristar mig till en möjligen ofrånkomlig observation som antytts tidigare. På några ställen saknas naturlig rytm. Uppstår när fraseringen av texten låter knagglig istället för smidig. Att göra somliga välkända dikter sångbara, visar sig vara alltför stor utmaning. Har självklart överseende med marginella skönhetsfläckar. Helhetsintrycket är ju minst sagt vederkvickande!

Uppskattar Stina Ekbladhs medverkan, skiftande instrumentfokus och hur olika sinnesstämningar blandas. Därtill sången i varierande styrka som tar lyssnaren i besittning. Kort och gott ett bra album, utan att vara lika överväldigande som de föregående.

2017 släpps också en mini-cd för att celebrera att Anna Kruse & Edit Band existerat i tio år. På fjorton minuter levereras sex(!) versioner av Till fots (fick jag gå genom solsystemen). Startar med att skådespelarveteranen Ekblad läser den himlastormande märkliga versen som fått klassikerstatus. Det uppseendeväckande är att bandmedlemmar fått skriva var sin version. I följande ordning framförs musik skriven av Nicholas Kingo, Lisbeth Diers, Gunnar Halle, Eva Malling samt avslutningsvis deras “chef”. För att vara fullständig ska meddelas att även Gustaf Ljunggren och Uno Kofoed förekommer på plattan. Kul grepp att lansera olika tolkningar vars upphovspersoner, förstås antagit erbjudandet om att prägla soundet. Hör bland annat jazzig pop, visa, en snutt ambient och kammarjazz. Min favorit är signerad Eva Malling.

För info från artisten se hemsida och följ henne på Facebook, Instagram och Youtube. OBS Texthäften medföljer samtliga Edith Södergran-album.

För egen del ett märkligt år att redovisa. Orkar inte göra en tillbakablick på hela decenniet. I slutet på 2018 tog jag farväl av min arbetsgivare under drygt trettioett år på Göteborgs Postterminal, främst på grund av orimligt nattschema. Möjligheten att pensionera sig i förtid var alltför frestande, även om den totala friheten varit vansklig att hantera. Borde kanske blivit utrustad med livscoach. Har lyckligtvis haft gott om skrivuppdrag, vilket också gjort att jag kunnat gå på betydligt fler evenemang än ekonomin annars tillåter.

Publicerade cirka 140 texter på Kulturbloggen och Orkesterjournalen plus ett antal betraktelser enbart på Facebook. Har varit selektiv vid förfrågningar, men också hittat fynd när recensionsex skickats eller frigrupper/ artister kommit med inbjudningar. Av större händelser i Göteborgsområdet har jag varit press på filmfestivalen, WOW, P3 Guld, några glassiga krogshower, musikal på Operan, premiärer på Stads- och Folkteatern jämte kammarmusikfestival på Gunnebo Slott. Som jazzälskare lyxigt att kunna bevaka två av landets främsta festivaler De som äger rum i Ystad respektive Stockholm.

Värnar min skarpsynta(?) uppriktighet, trots vetskap om att en sur recension försvinner i mediebruset. Hyser oändligt större lust att skriva berömmande, då tillfällen uppstår. När artister/ PR-människor delar länkar, botas min “bekräftelsesjuka” Har hänt några gånger att recensioner genererat hundratals likes och älska-markeringar. Mest respons rönte kanongig med Ida Sand i Lerum och Caecilie Norby på Stora Teatern.

Genomförde fyra intervjuer, varav en via mejlfrågor på engelska vars svar jag översatte. De som intervjuades är erfarna instrumentalister: världsberömde pianisten Shai Maestro, globalt verksamme och mångsidige pianisten Mattias Nilsson, trumveteranen Gunnar Pettersson från Hisingen vars liv inte tidigare dokumenterats samt grundarna av Göteborg Jazz Orchestra, det vill säga Johnny Olsson & Johan Borgström.

LIVEMUSIK På konsertfronten händelserikt med sex festivaler plus jazzvecka i Ljungskile och jazzdag i Falkenberg. För ovanlighetens skull minimalt besök på Kulturkalaset, eftersom det krockade med WOW. Ibland har jag kunnat stå på gästlista även när jag inte “tjänstgjort”, en förmån att vara tacksam över. Den scen som bevakats överlägset flest gånger är anrika och välljudande Nefertiti. Största inomhusarena som bevistats tveklöst Scandinavium, där min morbror agerade presentatör för sådär fyrtiofem år sedan. Spättans antikvariat vid Masthuggstorget och replokalen Fabriken i Gamlestaden kan koras till de minsta lokaler jag hörts livemusik i. Tillräckligt intima för att en publik på ett dussintal personer ger ett trångt intryck.

Trevligt att få ta sig till för mig nya ställen under jazzfestivalen i huvudstaden. Tänker på Nalen, Södra Teatern och Dansens Hus vid Norra Bantorget. Bästa ljud finns generellt på Stora Teatern, Lilla scenen på Liseberg och Ystad Teater. Gjorde återigen en nedstigning till ungdomlig populärmusik när jag rapporterade från P3 Guld, vilket fick stort genomslag på Kulturbloggen.

För att ge en uppfattning av musikalisk mångfald listar jag utan inbördes ordning utsökta konserter. Har säkert missat några glädjekickar, men dessa minns jag i alla fall med välbehag. Råkade bli 88 konserter. Rocket 88 av Ike Turner brukar ju kallas den första riktiga rocklåten. OBS Har inte tagit med samma artist/ grupp mer än en gång, inte heller konserter som jag missade mer än någon inledningslåt.

1. Shai Maestro trio – Nefertiti 2. Rymden – Hebesalen Trollhättan 3. Isabella Lundgren tolkar Dylan – Södra Teatern 4. Marius Neset Quartet – Laxbutiken Ljungskile 5. Pugh Rogefeldt Liseberg 6. Mozdzer–Danielsson-Fresco – Ystad Teater 7. Vivian Buczek med Martin Sjöstedt och Bohuslän Big Band – Nefertiti 8. GWO och Jan Lundgren trio – Ystad Teater 9. Bob Hund – Slakthuset Gamlestan 10. Joyce Moreno – Ystad Saltsjöbad 11. Charles Lloyd – Ystad Teater 12. Lisen Rylander Löve – Liseberg 13. Gothenburg Combo – Gunnebo slott 14. Magnus Carlson & Moon Ray Quintet – Dansens hus i Stockholm 15. Varmare än Körv – S/S Marieholm (Bluesbåten) 16. Caecilie Norby i Jazzy Christmas – Stora Teatern 17. Omar Sosa och NDR Big Band – Ystad Teater 18, Anders Bergcrantz Quintet – Nefertiti 20. Carla Bley trio – Fasching 21. Fresu-Galliano-Lundgren – Ystad Teater 23. Rigmor Gustafsson – Nefertiti 24. Ida Sand & Stockholm Underground – Liveshack Lerum 25. Nils Berg Cinemascope – FOLK 26. Henrik Cederblom – Konstepidemin 27. Fire trio – FOLK 28. Kaja – Kronhuset 29. Magnus Lindgren med Miriam Aida och BBB 30. Kullrusk – Nefertiti

1. 31. Sisters in Jazz feat Caecilie Norby – Nefertiti 32. New Tide Orquesta – Kungsbacka Teater 33. Lars Jansson trio och Sinne Eeg – Laxbutiken Ljungskile 34. Pharoah Sanders – WOW 35. Svante Thuresson med Claes Crona trio tolkar Beppe – Stora Teatern 36. Ronnie Gardiner septet – Helsas Gård Ystad 37. Jakob Karlzon trio – Dergårdsteatern Lerum 38. Sharon Clark med Mattias Nilsson trio – Folkets Hus Trollhättan 39. The Cure – WOW 40. Daniel Norgren – WOW 41. Sofia Mono, Erik Björksten och Olle Niklasson tolkar Joni Mitchell – Bengans fik 42. Josefine Cronholm – Nefertiti 43. Bo Sundström – Kongressalen Trollhättan 44. Olli Soikkeli – Hebeteatern Trollhättan 45. Mimi Terris – Morten Café Ystad 46. Amanda Andreas – Liveshack Lerum 47. Richard Bona & Alfredo Rodriguez – Nalen 48. Hannah Svensson Group – Hwitan Falkenberg 49. Amason – WOW 50. Franska Trion – Liseberg 51. Stina Andersdotter – Nefertiti 52. Örjan Hultén trio – Brötz 53. Major Swing – Mölnlycke Kulturhus 54. 4Wheel Drive – Ystad Teater 55. Magnanimus trio – Morten Café Ystad 56. Ola Salo – Rondo 57. Amanda Ginsburg – Nefertiti 58. Lisa Miskovsky – Stora Teatern 59. Eric Bibb – Stora Teatern 60. Sofia Karlsson & Martin Hederos – Stora Teatern 61. Pernilla Andersson – Brännö Varv

1. 62. Tord Gustavsen trio – Ystad Teater 63. Bernt Rosengren – Liseberg 64. Kiralina Salanday & Blues Transfusion – Liveshack Lerum 65. Ellen Sundberg tolkar Kjell Höglund – Fyren i Kungsbacka 66. The Art Of The Quartet – Nefertiti 67. Dan Viktor – Brännö Varv 68. Gin House Blues – Nefertiti 69. Iiro Rantala – Hebeteatern Trollhättan 70. Göteborg Jazz Orchestra med Mårten Lundgren – Vauxhall (Contrast Public House) 71. Benny Golson & Norrbotten Big Band – Ystad Teater 72. RIM – Folkmusikcaféet 73. Tribute to Svend Asmussen – Ystad Teater 74. Little Dragon – WOW 75. Bådagård & Långbacka – Konstepidemin 76. Bob Dylan – Scandinavium 77. Göteborgskollektivet Forever Young tolkar Neil Young – Stora Teatern 78. Cory Henry – Pustervik 79. Bror Gunnar Jansson – Folkets Hus Trollhättan 80. Claus Sörensen Quart – Unity 81. Christian Jormin/ Magnus Bergström – Katakomberna i Mölndal 82. Soundscape Orchestra – Morten Café Ystad 83. Eric Gadd – Trädgår´n 84. Hannah Tolf – Nefertiti 85. Anders Hagberg – Folkteatern 86. Malin Wättring 4 – Nefertiti 87. Erja Lyytinen – Kongressalen Trollhättan 88. Christina Branco – Ystad Saltsjöbad (som sagt inte någon fallande skala, men de som listas först har oftast gjort störst intryck.)

NYA SKIVOR Är sällan någon som letar upp och införskaffar det senaste. Ibland har jag fått plattor av artister vars konsert jag ska recensera. Vidare har det blivit ett antal recensioner när inspiration fått igång mig, lyssnar i sådana fall med mottagliga öron flera gånger och söker efter både info och välgrundade formuleringar. Har hänt att jag utmanat mig själv genom att lämna den vida jazzfåran, tagit mig an klezmer, nydanande folkmusik funkig fusion och träskrock.

Högsta betyg har utdelats till meriterade Rigmor Gustafsson i OJ, svensk/norska folkmusikkvartetten RIM, Stockholm Jazz Orchestra och kompositören Peter Knudsen, den estniske accordeonisten Tullike Bartosik, Vivian Buzceck med Norrbotten Big Band under ledning av Martin Sjöstedt, jazziga softa Hans Loelv/ Klas Toresson, superrutinerade Henrik Cederbloms fräckt svängande debut, välkända svenska visor och låtar signerade Willemark/ Knutsson/ Öberg, lyriskt pianospel av Tommy Kotter och det alltigenom kvinnliga projektet Sisters In Jazz feat Caecilie Norby. Därtill kan läggas ett trettiotal fylliga skivrecensioner vars bedömning stannade på godkänd eller med (stort) beröm godkänd.

Finner det svårt och slitsamt att göra finslipade produktioner rättvisa i skrift, fast samtidigt lustfyllt om man lyckas någorlunda.När en text jag knåpat med när fram genom att den framhålls och citeras ur, då känns det som lön för mödan. Underligt nog betydligt enklare att ta beslut som ingående i juryn för Gyllene skivan. Bobo Stenson trio tilldelades utmärkelsen för fjärde gången, ett val även jag lade min röst på. Även om jag är restriktiv gentemot blommiga metaforer, avundas jag kreativiteten hos sportkrönikörer. En praktisk omständighet värd att nämna i digitaliseringens tidevarv, är att jag till skillnad från somliga avlönade skribenter vägrar att recensera via länk på datorn. Apropå leverans av fysiska album, kan som kuriosa nämnas att viskonstens okrönta drottning Christina Kjellsson stod för en glad överraskning, genom att personligen överräcka sitt färska alster på vinyl. Angående att samla, eller ha samlat på vinylskivor, är det en kul “arkeologisk” verksamhet som jag numera får utlopp för på givande vinylträffar på Bengans.

Hade en stående inbjudan till vida omtalade Nilento-studion i Kållered. Gjorde en lyckad utflykt dit med cykel i maj, fick en guidning när man hade matpaus. Mycket intressant! Har också guidats i grupp på Waldemarsudde, Mölndals Museum samt i Jonsered. Efter guidningen vid Jonsereds fabriker blev det charmanta examenskonserter med masterclasstuderande med exempelvis Sjostakovitj på repertoaren.

FILM Brukar få presentkort av mamma med begränsad giltighetstid, vilket per automatik garanterar några biobesök. Har roats av fulländade The Favorite, vars gycklande ton föll mig i smaken. På Göta spreds den andliga extasen äntligen visuellt såsom den blev till i Aretha Franklins största försäljningssuccé Amazing Grace. Vidare njutit av ännu en dokumentär om jubilerande legendariska bolaget Blue Note. Tillkommer tre recensionssvep, ett par pressmeddelanden, hyllningsbetraktelse av svenska Till drömmarnas land samt referat av intervju med Mads Mikkelsen. Dessa texter skrevs under Göteborgs filmfestival. En tilldragelse jag tog semester för på 90-talet, som jag för första gången skaffade mig ackreditering till. 5 i topp: 1. Kursk 2. Vid evighetens port 3. Ben Is Back 4. If Beale Street Could Talk 5. Sons of Denmark SVT Play är en guldgruva, inte minst för dokumentärer. Har med behållning sett sådana i flera avsnitt om country, punk och det så kallade svenska popundret. Särskilt gott handlag med genren har Jane Magnusson, som jag på Facebook lovordade för hur hon sammanställde serien om Ingmar Bergman. Gladdes åt att hon tackade plus att flera gillade mina synpunkter. Gott resultat med annan infallsvinkel också för tredelade dokumentären Hasse & Tage

TV/ RADIO Babel brukar varje gång bjuda på några matnyttiga, stimulerande inslag och intervjuer. Kulturfrågan Kontrapunkt var lika roligt att se på som På spåret. Otroligt snöpligt att lag Apelgren gick miste om titeln med minsta möjliga marginal. Lite lyxigt att ha tillgång till oförutsägbara Kulturveckan när man vill orientera sig. Vidare ska diverse temakvällar lyftas fram och förstås K-special. Av radioprogram lyssnar jag regelbundet på Studio Ett och panelen i God morgon Världen. Är förtjust i Språket och Ring Kulturradion. Jazzradion och deras inspelningsbuss måste harangeras. Av Sommar-värdar fastnade jag för Vera Vitali, Agneta Pleijel, Stina Wolter, Adam Pålsson, Lisa Miskovsky och givetvis en Eija Hetekivi Olsson i stenhård offensiv. (har ännu inte hört alla som jag varit sugen på). Sedan är det aldrig fel att tipsa om Kalle Linds tematiskt upplagda podd Snedtänkt. På promenader har jag tagit för vana att ha med hörsnäckor kopplade till mini-radio, lyssnar mest på P1. En talkshow jag lärt mig tycka om är Nordegren & Epstein.

SCENKONST Blev emellanåt så pass många självvalda skrivjobb att jag hamnade farligt nära ett tillstånd av utmattningssyndrom. Bortsett från recensioner från Göteborgs fyra institutioner inklusive Operan, har åtskilliga visiter avlagts längs med det så kallade Teaterstråket. Därtill på Stora Teatern sett giftig, kul monolog av Anna Pettersson och tveeggat komisk metapjäs utifrån #metoo av Teater Giljotin. Efter pjäsen (Backstage) medverkade bland andra Julia Dufvenius och Simon Norrthon i panelsamtal. Har varit på Wendelsbergsrevyn i Mölnlycke, brutalt ungdomsdrama i Mölndal samt konfliktladdat hörspel framfört live i lägenhet i Bergsjön samt nyskriven sommarteater på Tofta herrgård i södra Bohuslän. För att inhämta fler perspektiv valde jag att se om två uppsättningar på Stadsteatern, dels Förbjuden Ingång med vidhängande publiksamtal uppstyrt av Mattias Nordkvist, dels Lärda Kvinnor vars sista föreställning gränsade till happening när man avsiktligt tog till överspel för att “krama musten” ur sina karaktärer. Minst tre produktioner på Folkteatern bevittnades utan att det blev recensioner. Syftar på den frustande monologen Vi går aldrig sönder, en mer tillgänglig och tankeväckande monolog av Malin Morgan samt Frieda x3 som visade sig vara ett finurligt rörelsebaserat verk om Frieda Kahlo.

Utöver mer eller mindre konventionell dramatik har jag bedömt musikaliskt berättande lunchteater, opera, dansverk om döden, sett öppen repetition, både rörelsebaserad och stum barnteater, engelskspråkig teater, fyra krogshower, musikal med mera. Bevakade i sedvanlig ordning den nationella Scenkonstgalan (tyvärr nedlagd). Att ute i krogvimlet träffa en skådespelare med flera huvudroller bakom sig var roligt då hen delgav mig ofiltrerade “sanningar”. Lika inspirerande som panelsamtalet om konstnärlig kvalitet en folktom söndagskväll i foajébaren på Stadsteatern. Träffade efteråt aktad kollega från DN. Full hand av favoriter: 1. Nakna som foster och gudar – Folkteatern/ Riksteatern 2. Flickan med svavelstickorna – Backa Teater 3. Lärda Kvinnor – Stadsteatern 4. Faces – Göteborgs Dramatiska Teater 5. Dvärgen – Stadsteatern I knivskarp konkurrens (även med sig själv i rollen som Ebba Witt-Brattström) koras Lisa Lindgren för årets prestation som herr Puntila i Pontus Stenshälls utsvävande Brecht-makeover. Kan i sammanhanget nämna att den äkta Ebba såg jag på Världskulturmuseet, när hon redogjorde för sin senaste bok om #metoo-uppropen kopplade till litteraturhistorien.

LITTERATUR Och FÖRFATTARE För att vara säker på vad jag läst noteras varje titel i en för ändamålet avsedd anteckningsbok. Kom upp i föga imponerande 31 böcker under föregående år. Lägger betydligt mer energi och tid på att se på fotboll och bearbeta texter. Är med i två litterära sällskap, varav det ena hade årsmöte i Långedrag. Talar om Ove Allansson-sällskapet som under Bokmässan i montern för Sjöfartens Kultursällskap, delade ut hans stipendium till stockholmaren David Ericsson. Var med och gratulerade en robust arbetarförfattare vars samlade produktion jag läst. Spenderade därför ett par timmar i trängseln. Lyssnade exempelvis på Silvia Avallone (läst hennes första romaner), Gunnar Harding och Gunnar Bolin.

Gick bara någon enstaka gång på Författarcentrums uppläsningsscen. Ett avgörande skäl till detta är att flera författare tyvärr varit behäftade med usel mikrofonteknik och dito diktion. Ett trevligt evenemang huvudsakligen ämnat för inköpare på bibliotek är Författardagen på Stadsbiblioteket. Deltog också i år och fick därmed en gedigen presentation av en unik Bellman-biografi signerad Carina Burman. Till nämnda bibliotek styr jag stegen varje månad för att gå på deras utsökta program. Kan vara Världsbokdagen, bokpresentationer, uppläsningar, panelsamtal eller berikande evighetsserien Klassikerprat. Blev som enda man inbjuden till litteraturfrukost hos dem. Vi som hade plattformar utgjorde målgruppen för läsecirkel designad för kommande besök av Torbjörn Elensky, vars nya roman vi skänktes. Som extra bonus blev det rundvandring, men tyvärr missade jag själva träffen med Elensky.

. Mitt lokala bibliotek i Mölndal hade i våras en temasatsning på Demokrati. Lyssnade då vid skilda tillfällen på Elisabeth Åsbrink och Isobel Hadley- Kamptz. På UB redovisade ett antal kvinnliga professorer hur sensationellt spridda svenska kvinnliga författare var under 1800-talet, hur stora upplagor som trycktes och översattes. Litteraturhuset nära Järntorget ordnar spännande evenemang. I hektiska adventstid medverkade Augustprisvinnaren Marit Kapla och Erik Andersson och i samma lokal hölls en intressant diskussion av kvinnliga yngre kritiker om kontroversielle M Houellebecqs senaste roman. Folkteatern har anordnat angelägna kunskapsförmedlande föredrag/ samtal. Tänker särskilt på en spirituell konversation om den komplexe Karin Boye med bland andra Ulrika Knutsson (som jag också hade förmånen att träffa på kammarmusikfestival när temat var Proust). På Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan på Norrmalm pratade Monika Fagerholm om sin nya roman.

Bokrekommendationer, 10 i topp över mina läsefrukter: 1. De dubbelt så bra – Bengt Ohlsson 2. Ett jävla solsken – Fatima Bremmer (biografi om Ester Blenda Nordström) 3. Americanah – Chimamanda Ngozi Adiche 4. Siesta hela veckan – Jan Sigurd 5. Malström -en memoar – Sigrid Rausing 6. Historier från Österlen – Fritiof Nilsson Piraten 7. Kungsträdgårdens svarta hål – Per Johansson 8. Den stora utställningen – Marie Hermansson 9. Solidärer – Anna Jörgensen 10. Mitt namn är Lucy Barton – Elizabeth Strout

Som önskad present fick jag omtalade reportageboken Klubben skriven av DN-journalisten Matilda Gustavsson. Fruktansvärt otäcka avslöjanden av vad som kunnat pågå bakom den eleganta finkulturella fasaden. Korruptionen och bedrägerierna är egentligen lika stötande som de sexuella övergreppen JCA dömts för (som ju utgör en bråkdel av de psykotiska maktfullkomliga handlingar han läggs till last i Klubben).

Väljer att illustrera avdelningen boktips genom att lansera ytterligare en välskriven, i detta fall skrämmande bok utan fiktiva inslag. Erhöll nämligen av Teg Publishing När vinden exploderar mot min hud – dagbok från Damaskus av Suzanne Ibrahim (fristadsförfattare i Östersund). En välskriven, skakande berättelse om hur civilbefolkning utsätts för värsta tänkbara faror. En lika viktig bok som sammanställandet av de intervjuer jag hörde Syrienfödda Samar Yazbek redogöra för i samband med Bokmässan.

ps Om stad inte anges i krönikan åsyftas Göteborg.