Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Roas av hängiven ensemble som spetsar Shakespeare med sanslösa scener och smarta repliker – Trettondagsafton på Göteborgs Stadsteater

by

pressfoton Ola Kjelbye

Av William Shakespeare

Bearbetning: Ellen McDougall, Joel Horwood, Anna Berg och ensemblen

Regi: Ellen McDougall

Scenografi och kostymdesign: Moi Tran

Maskdesign: Lill Dahlgren

Koreografi: Mari Carasco

Ljusdesign: Bella Oldenqvist

Koreografi och arrangemang: Máth Roberts

Ljuddesign: Karin Bloch-Jörgensen

I rollerna: Oméya Simbizi, John Njie, Ashkan Ghods/ (Morten Vang ersättare i 3 föreställningar), Karin de Frumerie, Fredrik Evers, Krister Kern, Johan Gry, Sven Boräng, Marta Andersson-Larsson, Malte Munkesjö (praktikant) samt August Andersson (praktikant)

Premiär: 25/9 2026 Stora scen

Spelas till och med 29/12

Senaste gången en omtumlande dos Shakespeare drabbade mig var på Göteborgs Filmfestival i år. Syftar förstås på Hamnet som Joel Horwood relaterar till inledningsvis i sin essä publicerad i programmet. Trettondagsafton med sin gåtfulla ej klarlagda titel ska vara den pjäs av den troligen mest spelade dramatikern någonsin som sätts upp oftast efter Hamlet, Romeo och Julia och En Midsommarnattsdröm. Överraskande statistik med tanke på vilka det finns att välja på. Apropå denne mästerlige tillverkare av pjäser tacksamma att bearbeta har hans repliker förekommit på scener i Sverige lika ofta de senaste femtio åren som den mycket långa period som förflöt före senaste halvseklet. Komedin daterad till 1601 gjordes på samma scen 2009 i regi av Stefan Metz. Fredrik Evers var med också i den uppsättningen. Erinrar mig vagt att jag recenserade dess könsöverskridande förvecklingar för Ny Tid. Har desto starkare minne av att ha sett den tolkning som blev en braksuccé på Backa 1991 med Maria Lundqvist i en huvudroll. Pjäsen sätts upp för sjätte gången i huset vid Götaplatsen.

Teamet bakom helgens premiär kommer till största delen från utlandet. Prisbelönta Ellen McDougall lanseras som en stjärnregissör känd för sina nydanande Shahespeare-tolkningar. Hon som regisserat i Shakespeare´s Globe har också arbetat med nyskriven scenkonst och tycker om att röra sig från det lekfulla till det mörka. När det gäller texten blir man omgående varse att många kockar varit inblandade (inklusive ensemblen), vilket i detta fall lyckligtvis varit till gagn för produktionen. Samma omdöme inbegriper ensemblens sammansättning, kombinationen av slitstarka skådespelare, unga förmågor och i yrket rutinerade frilansare. Inklusive paus varar föreställningen i ungefär 2,40. ”En klassisk och vacker virvelvindskomedi om kärlek och förväxlingar” lyder beskrivningen. Händer mycket på scen också i periferin. Därtill är scenografi och ljusdesign raffinerade ingredienser värda extra applåder. Min poäng är att man har bäst behållning av att beskåda scenen på visst avstånd. Jag satt perfekt.

Tredje gången gillt är i sammanhanget en passande klyscha. Syftar på att de premiärer som ägt rum i huset efter sommaren lämnats med en känsla av otillfredsställelse. För mig som naturligt nog önskar bli berörd har viktiga aspekter saknats. Här stämmer helheten. Kan därför till och med acceptera att fokus tappas tillfälligt efter paus. Intrigen spårar ur ett tag när Baron Andreas blek om nosen (Johan Gry) dividerar om huruvida han måste utmana på duell och Malvolio (Fredrik Evers) vänder ut och in på sig krumbuktandes så att han framstår som extremt löjlig och vi skrattar. Att jag blev på gott humör berodde på uppnått ideal. Roades således av en uppsättning som ända in i kaklet blottar människors tillkortakommanden och strävanden. En maxad hyllning till teatern och som inte minst tillhandahåller en extraordinär upplevelse att bli uppfylld av. För att etiketteras som komedi är inslagen av sorg, ångest och fåfäng trånad överväldigande. Ytterst få ur det brokiga persongalleriet i Illyrien har kontroll över sina liv längre stunder. Olyckliga av obesvarad kärlek eller under påverkan av alkoholens frestelser försöker de ändra sina betingelser.

Intrigen i en förväxlingskomedi om tvillingar som ovetandes om varandras öde överlever ett skeppsbrott är inte en originalidé, utan baserad på betydligt äldre berättelser. Det handlar mycket om sken och verklighet när ena tvillingen Viola i skepnad av ung man vid namn Cesario söker arbete hos hertigen Orsino. Därefter tumlas det runt i en svåröverskådlig karusell av förälskelser. Den i sin sorg svåråtkomliga grevinnan Olivia uppvaktas av åtskilliga friare, fast själv blir hon kär i hon som bytt identitet, påstår sig vara Cesario. Även om lyckan förstås inte kommer omfatta alla intrasslade i den väv Amors pilar sytt, är det en vink om upplösningen om man har med sig att pjäsen tillhör Shakespeares lyckliga komedier. Egentligen behöver man inte anstränga sig för att ha koll på vem som åtrår vem. Uppsättningens förtjänster överbryggar röran av relationer och förhoppningar.

Förekommer mycket musik av skiftande slag. Discodängan med Gloria Gaynor inramar upptågen, vilket signalerar att stilbrott kommer vara McDougalls melodi. Och när paus infaller kommenterar jag till den unga skådespelare jag råkar sitta bredvid de bitterljuva kärleksballader och up tempo låtar som tolkats. Undrar om de är aktuella hits man borde ha koll på. Akten efter paus inleds med oorganiserad allsång i skeva stämmor. Kul! I egenskap av stoltserande hovnarr initierar oftast Sven Boräng dessa nöjesaktiviteter. I uppseendeväckande hatt och cowboyboots skiner han genom att vara sanningssägande lustigkurre. Hans Feste fyrar av en minnesvärd monolog om livet kontra scenen.

En förunderlig kontrastverkan vad beträffar sound uppstår när det glättiga anslaget balanseras mot melankoli. Den klassiskt skolade, rutinerade kompositörens Máth Roberts arr och inte minst hans ostinato-slingor över enstaka toner på piano, genererar en trollbindande atmosfär. Den suggestiva kraften ser till att bibehålla och rent av förstärka ens intresse, för ett kaotiskt skeende att likna vid ett spektakel. Somliga musikinslag illustreras maffigt med rök och stroboskop. Minimalistiska rytmen i öppningsscenen påminner raffinerat om hjärtslag. Popballader till romantiska ackord sjungs på såväl svenska som engelska, vilka fungerar som angenämt avbrott från gestalternas eskapader och som mer bränsle till brasan.

Scenografi och rekvisita är en fröjd för ögonen. På vridscenen är huset där grevinnan bor placerat, runt om finns höga ställningar att klättra upp i. Bortsett från en scen gör ensemblen inga sortier, utan håller sig kvar för beskådande i bakgrunden, också när deras rollfigurer inte medverkar i handlingen. Liksom publiken tycks de nyfiket följa vad som inträffar. Osäker på om greppet finns som scenanvisning eller om det är regissörens påfund. Apropå stilbrott och anakronismer ska skådespelarnas kläder framhållas. Den som haft ansvaret för kostymdesign har varit synnerligen kreativ.

Med tanke på fonden av mörker med krig, olycka och gestalter som sörjer är det som nämnts häpnadsväckande att dramatiken tillhör kategorin ”lyckliga komedier”. Skulle kunna ses som en ventil för upphovsmannen att hantera privat sorg. Måste erkänna att jag blev brydd och höjde på ögonbrynen vid läsningen av Joel Horwoods miniessä (ingår i programmet). Han påstår nämligen beklagande att världen publiken tvingas leva i är mindre tolerant och att han oroas över konservativa värderingar. Det är väl det minsta man bör oroa sig för. Vi lever ändå i en tid när äldre på boenden blir bestulna och våldtas medan ungdomar riskerar förnedringsrånas eller lever under hedersförtryck och korruption påspädd av klaners välfärdsbrottslighet definieras som systemhotande. Tänk också på våldsdåd och terrorattentat. Listan på hot mot västerländska demokratier kan göras betydligt längre. Knappt något av våra största samhällsproblem behandlas tyvärr på våra teaterscener, eftersom skygglappar och agendasättande bestämmer innehållet.

Som tur är har bidragslämnare till manus lagt band på sig, avhåller sig från woke-marxism. Istället skämtas putslustigt om exempelvis kronprinsessan Victoria och Daniel. Och som Maria sätter Marta Andersson-Larsson svårslaget rekord i hysterisk hispighet rusandes fram och tillbaka med ett brev. Fiktionen bryts genom uppmaningar till bland andra sufflös och scentekniker. Underhållande att betrakta. Och återigen ankommer på Johan Gry att markera förakt mot sitt eget gebit. Samma ironiska yttrande fälldes i Måsen.

Vad beträffar humoristiskt stoff refereras det till Britt Ekland, danser som lambada och i den vevan blir någon tillfrågad om hen kan twerka. Tre aktörer ur det yngre gardet begår sin debut på Stadsteatern, gör väl ifrån sig som virila ynglingar med självförtroende i sina biroller. Oméya Simbizi har å andra sidan intrigens mest centrala position, utgör motor som Viola/ Cesario. Ska poängteras att mask- och perukdesign inte betonat hur lik hon är sin tvillingbror, även om kläder, pigment och längd sammanfaller. Simbizi vars yrkeskunskap prisats flera gånger har stor vana från tv-serier, film och tidigare Shakespeare-uppsättningar i Skottland samt hos frigrupper i Göteborg. Hon utstrålar närvaro, levererar repliker tydligt och verkar ha uppmuntrats till att utveckla sin dragning till det teatrala. Karin de Frumerie brukar ofta tilldelas huvudroller. Här medverkar hon ganska sällan, omtalas desto mer som en åtråvärd skönhet. Med pondus tar hon scenen i besittning ett par gånger, exponerar sin gymnastiska bakgrund.

Fredrik Evers ömklige Malvolio drömmer om att stiga i aktning, att erbjudas en betydligt förmånligare tillvaro. Liknande löjeväckande roller kretsande kring missförstånd, har lustfyllt kreerats vid åtskilliga tillfällen på sistone. Han är skicklig att med rätt tajming få publiken att skratta åt rollen, med dess fåfänga försök och förhoppningar. Johan Gry är inte heller främmande för att gestalta uppblåsta drinkare vilka gör sig till åtlöje. Det nya denna gång är att han är lierad med Krister Kern i form av ständigt berusade baron Rap, tillika Olivias farbror. Kern har också ett tungt cv från film och tv, från institutioner och frigrupper. Uppskattar duons oborstat sofistikerade samspel. Och om det är på det viset att Kern begår sin debut på Stora scen bör den betecknas som en debut med stor auktoritet. Ashkan Ghods i flärdfull utstyrsel domderar med emfas på ett högst förväntat och kompetent sätt.

Har suttit och famlat efter rätt formuleringar alldeles för långe. Kanske bästa betyget på denna lustfyllt maxade variant av Trettondagsafton med utlagda samtidsmarkörer, är att jag känner mig sugen på att se om den. Det håller den definitivt för. Manus är ömsom klyftigt, ömsom totalt skruvat. Musiken, scenografin, ljusdesign samt den rytm regin anbefallt är fyra ytterligare plusfaktorer. Till syvende och sist framstår uppsättningen som en hyllning till teatern och dess möjligheter. Ensemblen uppmuntras att spela ut och i flera fall till att sticka i väg i överspel, vilket vi betraktare unnar dem eftersom mungiporna åker upp. Det överdrivet dråpliga matchas elegant av utströdda tänkvärdheter och inte minst musiken. Stadsteaterns spektakulära Shakespeare-uppsättning är ett kul och uppfriskande äventyr värt att rekommendera.

Sammanhållen, sofistikerad och sparsmakad sångfest – Reaching For The Moon med Elina Duni& Rob Luft

by

Elina Duni/ Rob Luft

Reaching For The Moon

4

Inspelad juni 2025 i Frankrike

Producent: Manfred Eicher

ECM

Releasedatum: 24/4 2026

Har blivit två genomlyssningar, varav den första i hörlurar nattetid. Ska sägas att jag uppskattade albumet mer första gången vilket kan ha berott på att sången lagts i framkant på bekostnad av ackompanjerande utsökt gitarrist. Även om tonspråket ofta avviker från det för västerlänningar gängse, applåderar jag att de elva spåren är melodibaserade. Något man inte är bortskämd med när det gäller ECM och deras vanligtvis mer eller mindre introverta utgivningar.

Rob Luft född i London 1993 som kompar på gitarr och elektronik är ett namn jag hade visst hum om. Hans cv innehåller bland annat tre album i eget namn, samarbete med John Surman och flera prestigefyllt priser. I och med Reaching For The Moon har tre skivor gjorts tillsammans med albansk-schweiziske sångerskan Elina Duni, fast för första gången på duo. Duni har en bakgrund som klassiskt pianist i barndomen och bildade en jazzkvartett efter studier i jazz. Kvartetten ägnade sig åt att mixa folksånger från Balkan med improvisation, vilket gav eko bland kritiker och är en bakgrund som är märkbar på denna intima produktion. 2017 släppte Duni en soloplatta, uppseendeväckande för att det sjungs på nio språk. I samband med skivsläppet av albumet på duo anordnades under försommaren en releaseturné i Europa.

De elva spåren utgör en härligt vildvuxen brokig kompott av sånger. Det kreativa paret ligger bakom tre original vars titlar är Foolish Flame, Magnolia samt Your Arms. Kan inflikas att illustrerat texthäfte medföljer cd-utgåvan. Titellåten är skriven av Irving Berlin för en film som heter likadant från 1930, vars signaturmelodi många storheter sjungit in. Rörande soundtrack finns här ytterligare två låtar. Dels Yumeji´s theme av japansk kompositör som glider över i Sleep Safe And Warm av Krzysztof Komeda vars vaggsång fanns med i Roman Polanskis skräckartade film Rosemary´s Baby. Enligt skivbolaget flyter Dunis stämma ordlöst in i dessa melodier. Också på detta album hörs åtskilliga språk. Vi får exempelvis ett stycke på franska av Fauré och Cammina Cammina av italiensk singer-songwriter vid namn Pino Daniele. Vidare levereras en traditionell låt från Kosovo och Leili Lullaby signerad en persisk sångerska.

Duni kompletterar ljudbilden med percussion på tre spår: Ani More Nurse, Leili Lullaby samt Lonely Woman som avrundar kollektionen sånger. Valda med omsorg utan skönjbar gemensam nämnare vid en ytlig betraktelse. Första tre sångerna bildar nästan en slags trilogi vad beträffar sound och framför allt tempo. Sammanfattningsvis är det fråga om reflekterande världsmusik och visa med drag av poetisk kammarjazz och stänk av up tempo med markerat beat. För det mesta slingrar sig musiken stillsamt och svävande fram.

Att lägga titellåten först fungerar fint, lyssnaren fångas och tas med in i deras musikaliska universum. Snacka om att tillverka ett subtilt sound. Försynt plockas med ackord och laboreras med elektronik från Lufts sida för att rätt syresätta verserna Duni så skickligt framför. Hans avspända teknik med svajarm och pedaler gifter sig sömlöst med hennes strålande frasering och artikulation. Gitarristen ges utrymme för eleganta stick och ett solo anges specifikt av ECM. Sången i förgrunden bedårar tack vare denna för mig obekanta kvinnas auktoritet. På framför allt Ani More Nuse bryts mönstret genom att pulserande rytmik tillförs. Och avlösande Foolish Flame kännetecknas av sitt arty pop stuk á la Joni Mitchell och hennes egenartade sätt att stämma sin gitarr. Trevligt med ett konsekvent ECM-album där melodier för en gångs skull har högsta prioritet, fast utforskande ingredienser inte exkluderats. Har i funderandet på slutgiltigt omdöme pendlat emellan 3+ och det betyg som ändå till sist delades ut.

Filosoferande bard från Island imponerar – Svavar Knutur i Sjömanssalen i Göteborg

by

20/9 2026

Sjömanssalen på Första Långgatan i Göteborg

Arrangör: Gatenhielmska Huset

Hade varit iväg på event fyra dagar i rad och ville söndag eftermiddag vara hemma och se på fotboll på teve. Blev övertalad av den isländske artistens svenska PR-kontakt att bege mig till hållplats Masthuggstorget. Och det något motvilligt tagna beslutet fick jag definitivt någon anledning att ångra, tvärtom. Hade aldrig varit i lokalen tidigare som tydligen förvaltas av organisationen bakom Gatenhielmska (deras hus är beläget en spårvagnshållplats längre bort vid Stigbergstorget, har besökt och skrivit om kulturevenemang där ett halvdussin gånger senaste åren). Man borde guidas i rummet eftersom två väggar upplåtits åt monumentalmålningar av Torsten Billman (1909-1989), vår främste visuelle skildrare av sjöfart och sjömannens tillvaro. Är aktiv medlem i Ove Allanson-sällskapet och skrivit betraktelse till en vänbok, vilket är relevant i sammanhanget då litterära sällskapet tillhandahållit och sålt böcker om konstnären Torsten Billman. Att denna intima så kallade pop up konsert arrangerades i just Sjömanssalen, berodde enligt presentatören på att de erbjudits möjligheten att använda rummet till olika offentliga evenemang. Skulle tro att kapaciteten är cirka åttio sittplatser och att publiken uppgick till cirka hälften av den siffran. Singer Songwritern Svavar Knutur, aktuell med sjätte skivan i eget namn, har besökt Göteborg en gång tidigare. Han befinner sig i skrivande stund på turné i Skandinavien.

Kan inte erinra mig på rak arm att jag tidigare hört en man från Island framförande eget material, ytterligare en faktor som gjorde att arrangemanget kändes exklusivt. Min kunskap om det lilla vindpinade landet i den nordiska gemenskapen baseras i huvudsak på samtida film, musik och skönlitteratur. Känner en man från ön som sedan länge är bosatt i Göteborg och som är vän med John Swedenmark. Swedenmark översätter isländska romaner och diktsamlingar varav några belönats med Nordiska Rådets pris. Han var tidigare kulturredaktör på LO-tidningen / Arbetet under en period då undertecknad under hans redaktörskap publicerades i tidningen. Min poäng är att jag har läst en del av hans strålande översättningar som står i mina hyllor, varav en gavs till mig i 50-års present tillsammans med en dvd om gruppen Sigur Rós (sett dem på Skeppsholmen). Har närvarat när min vän språkgeniet framfört sina översättningar live då Författarcentrum Västs Uppläsningsscen gästats av författare från Island. Författaren Håkan Broström skrev en bok om sina besök på den karga ön till kollegor och introducerade dem på så vis för sina läsare, en bok jag äger.

Torde ha sett ett dussintal isländska långfilmer under årens lopp på Göteborgs filmfestival, den senaste så sent som i år. Intresset för att sprida isländska berättelser via filmmediet resulterade i en antologi jag också äger. Musiken är nästan ett kapitel för sig. Förutom Sigur Rós minns jag Björk i ett tält på Heden, Anna Greta (Anna Gréta Sigurdadottir) har recenserats live och på skiva och samma uppmärksamhet har minst lika karismatiska Stina Augustdotter rönt. Senaste skivaktuella musikern från Island som recenserats var kuriöst nog Anna Gretas far, den kände mångsysslande saxofonisten och kompositören Sigurd Flosason. Nämnda förhållandevis unga kvinnor pratar flytande svenska, något de gjort sedan jag träffat dem första gången.

Jag valde ovanligt nog att sätta mig längst fram jämte en vän. Här fanns de mest bekväma stolarna. Nackdelen var att jag inte vågade smussla med anteckningar även om mannen med namnet han är ensam om, kanske var informerad om att en recensent fanns på plats. Kan således bara utgå från mina färska minnen och komplettera med vad han själv och andra skrivit. Konserten där Knutson ackompanjerade sig själv på akustisk gitarr utan pedaler eller förinspelad bakgrund pågick i cirka sjuttio minuter inklusive extranummer utan mikrofon nedanför scen sjungandes till ukulele. Texterna som framförs på isländska ska finnas översatta på hans hemsida. Beträffande hur musiken låter är den enligt egen utsago att beteckna som genren ”folk”. Bedömare har utsett honom till en isländsk motsvarighet till Paul Simon, fast i samtal med denne kvalificerade artist framgår att han vill bli erkänd genom att vara sig själv. Kontentan av att jag i hans uttryck märkte stänk av Nick Drake och Richard Thompson vilket också yppades, blev att Knutur verkade besväras en smula av dessa ofrånkomliga kopplingar. Hade till listan av namn kunnat lägga till exempelvis John Martyn och Göran Fristorp.

pressbild använd i marknadsföringen av pågående turné

Svavar Knutur visade sig vara en fullgod gitarrist, utmärkt sångare och en riktigt skaplig låtskrivare. Sedan han bestämde sig för att helhjärtat satsa på en karriär som singer songwriter 2009, har han nästan helt undvikit att skriva kärlekssånger. För oss exemplifierade han dock förnämligt talesättet ”ingen regel utan undantag”. I hans låtar som så här naket ofta framstår som visor, finns ett tilltal som berör. Kompositioner kännetecknas av obändig styrka, skönhet och snitsiga melodier. Visst hade man önskat förstå vad han sjunger om, han som också turnerat i USA och Australien och grundat en melodika-festival.

I noga genomtänkta mellansnack upplyses vi ändå om ämnen han skriver om. Med avväpnande humor levereras livserfarenheter till den grad att uppskattningsvis halva tiden går åt till dessa underhållande monologer på lättbegriplig engelska. Olika tonfall anläggs och det gestaltas med kroppsspråk. Svavar som ratat artistnamn är en estradör av rang när han berättar om sig själv, naturen/ vädret/ bebyggelsen och det isländska kynnet. Inte minst effekten av alkohol, ett självklart behov för många av hans landsmän. Artisten som sägs ha vigt sitt liv åt att utforska och förmedla villkoren historiskt (en legendarisk kvinnlig poet från 1700-talet(?) förekommer i showen) och idag, för innevånarna på den karga ön. Något han gör med besked genom starka sånger och berättelser, parat med en glimten-i-ögat attityd i lika fyndiga som upplysande invävda monologer. En anmärkningsvärd konstrast uppstår live emellan gripande låtar oftast i moll och ett medryckande, bejakande berättande kryddat med personliga åsikter.

Muntra musikanter sprider intrikat sväng och skönhet – Änglaspel 50 på Playhouse

by

19/9 2026

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Är standard att arrangörens konserter drar igång vid 19-snåret, inget undantag denna lördag. Det ovanliga var att jubileumsspelningen fick flyttas längst upp i huset, till en ordenssal där jag en gång ätit miserabelt julbord. Och för att kunna ta oss upp för trapporna behövdes en exalterad och finklädd skock gymnasister passeras. I ordenssalen fanns långbord med vita dukar, porträtt och målningar på väggarna och möjlighet att köpa 2-rätters middag. Frågade en bordsgranne vad hon tyckte om maten. Den var god och prisvärd löd hennes svar.

Räknade inte hur många vi var, men tippar på minst 75 personer, vilket är skapligt. Blev inbjuden att sitta vid bord av en vän som är stammis, skivsamlare och före detta lokal arrangör. I motsats till mig har han plattorna med Änglaspel, bilder på dem sparade och till och varit med om att arrangera konserten med septetten i Skaraborg. Jag recenserade å andra deras 40-års jubileum, minns 30-års jubileet på Nef och hörde dem i Mölndal när det fanns en Jazzförening här. Som synes ovan frontar den fyra man starka blåssektionen. Komponerar och leder med spetsfundiga klurigheter gör den oförliknelige Stefan Forsén sittandes vid flygeln. Jag äger en förträfflig cd med pianisten som somliga kallar geni. I gruppen från Göteborg har han samlat sex av regionens mest prominenta jazzmusiker vilka håller nationell toppklass, varav flera ingår i eller vikarierat i självaste Bohuslän Big Band.

På trumpet syntes ett för Änglaspel nygammalt ansikte i form av Staffan Svensson. Han är omgiven av saxofonisterna Mikael Godée (sopran), Thomas Jäderlund (alt) samt färskaste medlemmen Martin Bjurek Svanström (tenor). Rytmsektionen består av tungviktarna Peter Janson på basfiol och Göran Kroon bakom trumsetet. Samtliga har jag hört och njutit av otaliga gånger live och på skiva. Senaste skivan kom 2002 och den senaste signerad Stefan Forsén 2013. Gruppen är ensamma om sitt sound vars ingredienser bland annat är krängande sväng, expressiva solon, lyriska sekvenser, stänk av spräck, egensinnig allsång och förmedlande av en munter vibe. I brist på på bättre har de jämförts med Charles Mingus, hans auktoritet och magnifika medarbetare, minus basgigantens lynnighet. Och Änglaspel gräver inte heller lika djupt i den svarta jorden.

Första set tar sin början på utsatt tid och varar i cirka 40 minuter. Vi får titlar till flertalet låtar av den som styr skeendet med lagom fast hand, det vill säga kapellmästare Forsén. Han är bland mycket annat känd för förnämliga arr till körer och visor. Första låtarna är Skymningen gryr (förmodligen ett uruppförande enligt uppgift) och låt med madame i titeln vars anagram syftar på ärevördiga Nef. Stimuleras av elegansen i ensemblespelet, lite småskrynkligt i en sekvens. Först ut av solister är Thomas Jäderlund. Ska sägas att det är kutym för den som håller i rodret, att omsorgsfullt ge oss namnet på varje solist plus sättning ett antal gånger, vilket inte sällan stannar på halva vägen med ”och så vidare” . Händer när Forsén inser att infon är onödig. Upprepning är kul till en viss gräns. Fångas av ett snyggt svepande vemod, jämte deras prydliga och vackra ensemblespel. Vispar och diskret basgång supportar här raffinerat innerligt spel av Forsén.

Änglaspel föredrar att göra lekfullt spänstig musik, som förflyttar sig i olika riktningar. Förunderligt nog samlas efter fördjupande utbrytningar flödena ihop till en enhetlig struktur. En annan inriktning man ömt vårdar är den lyriska. Ofta tonsättningar av dikter eller kompositioner som påminner om hymner. Samspelet är ypperligt! Som framgår av mina tyvärr lite oskarpa bilder används notställ. Om jag hör rätt heter en av konsertens höjdpunkter Hafes, vars växlingar från småbökigt till sväng och lyriska passager tilltalade mig mycket. Denna hit blir till ett koncentratet av Änglaspels estetik. Staffan Svensson trumpet färgar delikat i olika skepnader, avlöses av Jäderlund i ett av dennes mest lyckade solon, vars första takter erinrade om Cannonball Adderley. Sopran- respektive tenorsaxofonist kompas i två av sina personliga inlägg enbart av gruppens polyrytmiske batterist, vilket resulterar i fruktbara, fängslande dialoger.

Vid Klara kyrka präglas av sin yviga, fast samtidigt koncentrerade form. En anmärkningsvärt lyckad kombination av motpoler som infaller i fler kompositioner. En omständighet värd att peka ut är att bandledaren ibland förhåller sig overksam när blåsare är igång som mest. Volymsvaga instrument skulle nog ändå inte nå ut. Tål att betonas hur samtliga berikar tillställningen med strålande solon och fina features, även Janson på sin kontrabas och rytmläggare Kroon pådrivare på högerflanken. Och Forséns anslag fängslar fortfarande oss finsmakare. En av den stabile och innovative trumslagarens konversationer jag hade mest utbyte av, hade han för övrigt med Godée och hans ljusa ton på sopran.

Ska poängteras att akustiken var till belåtenhet. Vi slapp dessutom nästan helt störande ljud från aktiviteter i våningar nedanför. Om mina anteckningar är korrekta avrundandes en ytterst vital första del med en av deras klassiker, nämligen Nost som med sin inspiration från nordisk folkmusik genererar ett fett utropstecken. Den enda av mina favoriter som saknades i repertoaren var deras vokala hit Evinnerligen.

Efter paus inleder man med låt där stämmor sofistikerat sammantvinnas. Därpå framförs tonsättning på dikt av Göran Sonnevi. Texten sjungs unisont av blåssektion och Forsén. Vi får fler fusioner mellan det instrumentala och röster i samklang. Roas av en lätt crazy allsång i Gals And Pals-stuk. Och det blev mer av den varan. Första ”träningspasset” på scen var den samtidigt festligt och rörande övningen upphängd på ”ja” och motsatsen. På samma sångbara tema ges Det finns luft från första skivan. Låter intrikat med yvig tonbildning. Vackert och fascinerande på ett sätt som är gruppens signum. Här byter för övrigt Staffan Svensson till flygelhorn. I annan avdelning där medverkan av publik anbefalldes till assistans av Göran Kroon, lirades enligt uppgift blues för att utmynna i att Martin Bjurek Svanström tog över och kastade loss.

I en alldeles lagom lång konsert levereras också en fullödig liveversion av Zanzibar Foxtrot signerad Peter Janson. En infallrik och otyglad sak där instrumentalister uppmuntras till egna utflykter ”all over the place”. Kul spräck förekom och på något mirakulöst sätt bands denna dissonanta utsvävning samman. Det blev ett storstilat jubileum som jag lämnade med ett stort leende och inre tillfredsställelse.

Extranumren lanseras som en nostalgikick. Först levereras Hemlängtan av Lars B Almkvist (ordinarie trumpetare). Den bitterljuva tankeväckande valsen skänker frid. Ett annat paradnummer har sparats till final. Till lycklig publik sprids deras önskan om Gonatt , en sorts vaggvisa med vad jag tycker mig höra raffinerad tonartshöjning. Uppskattade vad gruppen med sin härligt säregna estetik åstadkom live – deras konserter infaller alltför sällan. Änglaspel motsvarade tämligen högt ställda förväntningar.

OBS Beklagar att Peter Janson skymd bakom blåsarna inte syns på någon bild.

Engagerande grovkornig Göteborgsversion – Så som i himmelen på Lorensbergsteatern

by

pressfoton Mats Bäcker

Manus: Kay Pollak & Carin Pollak (baserat på filmen)

Manusmedverkan: Edward Af Sillén

Sångtexter: Carin Pollak och Fredrik Kempe

Kompositör: Fredrik Kempe Arrangemang: Karl-Johan Ankarblom

”Gabriellas sång”: Stefan Nilsson och Py Bäckman

Regi: Markus Virta

Scenografi: Lars Östbergh

Kostymdesign: Anna Hagert

Mask- och perukdesign: David Julio

Koreografi: Roger Lybeck

Kapellmästare: Erik Braag Månsson

Ljusdesign: Palle Palmé

Producenter: Vicky Von Der Lancken & Johan Von Der Lancken

Orkestern: Erik Brag Månsson, Marcus Sturewall, Viktor Reuter, Sven Fridolfsson, Edvin Glänte, Lene Aadalen Skomedal, Erika Risinger och Johannes Bergion

Ensemblen: Philip Jalmelid, Tuva Börgedotter Larsen, Sanna Nielsen, Christopher Wollter, Åsa Fång, Peter Apelgren, Robin Stegmar med flera inklusive barnstatister

Premiär: 17/9 2026 på Lorensbergsteatern

Spelas till och med 12/12

Har dagen efter min upplevelse på nionde rad smält intrycken, googlat en del och läst det fylliga programmet. Noterat att landets två ledande kvällstidningar utdelade högsta betyg till urpremiären på Oscars (Kay Pollak saknade inte anbud från New York, London och andra länder), vars uppsättning sågs av en publik på flera hundra tusen. Inte nog med det. Musikalen baserad på den publika filmsuccén från 2004 har satts upp i Tyskland och turnerat i Norden, Österrike och Tyskland. Jag såg filmen när det begav sig. Minns att jag tipsade om den på min arbetsplats i egenskap kulturombud för SEKO. Samlade dock i efterhand på mig relevanta invändningar.

Har sannolikt sett Pollaks predikande epos om kollektivets kraft som övervinner rädslor och enas mot faror också på teve. Lustigt nog råkade jag i natt få möjlighet att fräscha upp minnet genom att se sista halvtimmen på en filmkanal. I en essä i programmet om vad som enligt uppgift blev något långt större än en överföring från film till scen, slås det fast att verket gjort för biosalonger var ett mästerverk som gick hem överallt. Då bortses från att det inte blev någon Guldbagge, att uppföljaren med få undantag sågades skoningslöst samt att bister kritik från ansedda recensenter finns att läsa på Wikipedia. Så som i himmelen hamnar i statistik över svenska spelfilmer för vuxna på elfte plats, klart före populära Änglagård som det kan dras paralleller till. Frida Hallengren fick ett så glänsande genombrott att hon gjordes till affischnamn i havererade uppföljaren. Därtill utkristalliserades Helene Sjöholms insats i Gabriellas sång som en milstolpe i svensk musikalhistoria.

Upphovsmannen känd för sina filmer och föreläsningar menar att man ska komma till Lorensbergsteatern för att ta del av dramat och kärlekshistorien. Gillade tonen och blicken på barnet i Elvis Elvis vars underlag, böckerna av Maria Gripe, lästes med förtjusning. Samma sak fast med än större verkan avseende Barnens ö och den tankeväckande romanen av P C Jersild som slukats och står i en bokhylla. Pollaks främsta bedrift! Vilken enorm besvikelse då att genomlida Älska mej som i sin demonstrativa övertydlighet provocerade. Minns att jag motiverade min frustration i brev till en vid den tiden jobbarkompis som var C-fotograf på inspelningen. Arton åren därefter blev det inga fler filmer.

Istället en karriär med psykologisk betoning med föreläsningar om självhjälp vilket resulterade i mycket uppmärksamhet och ett par böcker. Så som i himmelen kan ses som ett krön på denna praktik. Pollaks idé om att tro kan försätta berg när rädslor tryckts undan. Självförtroendet på körens medlemmar växer till oanade höjder genom kantorn/ körledaren Daniels försorg. Han den världsberömde dirigenten och kompositören som efter kollaps flyttat tillbaka till sin barndomsby och köpt nedlagda skolan. Han lockar fram deras inre förmåga vilket orsakar konvulsioner i bygden och församlingen. Och på kuppen lär sig konvalescenten som inpräntar vikten av att lyssna att bli social hitta tillbaka till glädjen och finner kärleken. Till en viss gräns bör dylik frälsningslära betraktas skeptiskt, även om prästens motstånd är förutsägbart väntat. Dessutom blir hans förnekelse av sexuell lust parat med aggressivt laddad fetisch för jaktgevär och självskadebeteende en drivande konflikt i dramat. Efter massvis med förvecklingar och hot kommer som bekant kören iväg till den tävling i Wien som handlingskraftige handlaren anmält dem till. Efter Daniels ankomst existerar inte längre någon vardaglig lunk i den lilla norrländska byn, utan det är antingen himmel eller helvete. Den polaritet musikalpublik är van vid. Oerhört många problem måste åtgärdas. Olika viljor och oförlöst mobbing behöver redas ut och den ohanterliga situationen med allt värre hustrumisshandel mot stjärnan Gabriella måste lösas.

Sitter långt ut på nionde rad på denna lyxiga helaftonsföreställning. Jämte mig sitter ett par av uppsättningens nyckelpersoner. Premiären innehåller några extra uppiggande komponenter som inte har med recensionen att göra. Inte heller de stående ovationer som kunnat förutspås. Tänker på trevliga körsången på trappan, röda mattan utanför entrén, bubbel och kändisar vilka intervjuas och fotas. Scenens hela djup tas i anspråk på ett sätt jag sällan upplevt här. Scenografin är fiffigt konstruerad med kulisser i brunt som sänks ner i vajrar. Berättelsen åskådliggörs med scener från naturen, i affären, från Daniels oinredda nya hem, långbord med festande körmedlemmar och med scener från resan ut i Europa. Flest scener äger rum i kyrkan förstås.

Musikerna sitter osynliga i orkesterdike till höger. Några av dem har jag recenserat tidigare, till och med träffat. Syftar på basisten Viktor Reuter och i viss mån Erika Risinger på stråk. Sven Fridolfsson är anställd i Göteborg Wind Orchestra där han har en framskjuten position som altsaxofonist medan hans son Edvin Glänte förekommer i flera kvalificerade konstellationer inom jazz. Musiken som isolerad företeelse når mig inte som jag hade hoppats. Att den bara ibland gör önskvärt avtryck kan möjligen bero på kompositör Kempes fäbless för Melodifestivaler. Roas förvisso av hur orkestern påminner om ett wienerkapell inledningsvis. Och de är duktiga på att ackompanjera i ”arior”, duetter och inte minst när kören ger full hals. Ett par gånger urskiljer sig på bästa sätt ett ensamt digitalpiano när storsatsande sångare backas upp.

Lusten att till synes överdriva det norrländska kynnet behöver problematiseras. Jag som saknar personlig koppling och aldrig vistats längre norrut än Jämtland några gånger i ungdomen, kan inte avgöra vilka egenskaper som har förankring och vilka brett anlagda karaktärsdrag som mest är fördomar. Här blandas friskt lättköpt humor á la Pistvakt och mental misär likt teveserien baserad på Karin Smirnoffs romaner med de förödande manbarhetsriterna i Jägarna osande av såväl krutrök som klichéer. Pollak ger oss maximalt med förnyat bränsle i debatten om rejäla och sammanbitna norrlänningar. När det brister beter byns innevånare som hemvändande dirigent, vars psyke behöver lappas ihop på grund av att hans ensidigt ägnat sig åt musiken, utan jämvikt i själen. Dessutom skaffar han sig cykel fast han inte ens kan cykla. Utan att veta vad som är trovärdigt misstänker jag att manus gycklar och gödslar friskt med vår syn på norrländska typer. Rollfigurer påpekar också för den de tror är utböling vad som gäller i byn Ljusåker, hur folk är.

Har inget att erinra mot regin sammantaget. Markus Virta förmedlar med fast hand den krängande intrigens tvära kast i ord och ton. Vi rycks med. Det blir aldrig ointressant. Rytmen i växlingen mellan scener är föredömlig. Vad som stör en del är dock att inget lämnas kvar till betraktaren när varje dramatisk scen tas till sin spets. Sättet varpå reaktioner signaleras blir övertydligt, vilket antagligen manusförfattarna ska lastas för. Noterade att det jobbats mycket med koreografin. En stimulerande plusfaktor, särskilt när skiftande personligheterna hos individerna i kören exponeras.

Trots brännande realistiska sekvenser bör musikalen betraktas som en saga vars handling drivs i två plan. Dels den frigörande ideologi med inslag av nyandlighet som upphovsmannen brinner för. Tänker exempelvis på en nyckelreplik av prästfrun Inger. Till sin make (Christopher Wollter vars föreställning om Brel & Piaf tillsammans med Fång jag sett) med nerverna utanpå, anfäktad av påstått syndfulla begär, säger hon bestämt att Gud inte sysslar med att förlåta eftersom han inte dömer. Vilken berömlig hållning! Dels missionen (som det är lättare att instämma i fullt ut) om körsångens betydelse, den läkande folkrörelse som växt sig unikt stor i Sverige.

En stor behållning med Så som i himmelen är att få uppleva hur den folkrörelsen manifesteras i oansenliga kyrkokören i Ljusåker och ta del av hur kören ledsagas och blir allt bättre. Här finns åtskilliga moment av unisona strupar att beröras av. De handplockade rutinerade musikalartisterna/ skådespelarna går galant i land med uppdraget. Till och med musikaldebuterande Peter Apelgren tar ton, håller den förnämligt vid ett tillfälle. Ensemblen gör utmärkt ifrån sig i Mycket som är fin (kanske den mest lyckade sångtexten) och rör en vid hjärteroten i En sång till livet och som back up till Gabriella i Min egen styrka.

Musikalvarianten på det omtalade dramat kryddas av åtskilliga solosånger (vad som i operor går under beteckningen arior) och duetter. Philip Jalmelid river ner applåder med sina vokala insatser i huvudrollen som den till att börja med lite motvillige lokala körledaren, nerdimpandes med status från den stora världen, med sin uppfattning och sin kunskap i bagaget. Kuriöst nog är han lite look alike vid jämförelse med Michael Nyqvist (1960-2017), fast dennes gåtfullhet och karisma saknas. Jalmelid, i likhet med flera andra i ensemblen deltagare i musiktävlingar på SVT, har uppträtt med GSO och GWO och fick sitt genombrott i Chess på GöteborgsOperan vilket kan skönjas. Tekniken och kulminerande uttryck bemästras, vilket för mig påminner om publikfrieri.

Rörs dock mer av duetterna med Tuva Borgedotter Larsen, framför allt Du är aldrig ensam. Hon fick sitt genombrott i originaluppsättningen på Oscars. Glänser i lika hög grad med sin sång som i sitt skådespeleri som den rättframma chosefria Lena. Vad som stannat kvar till den avgjort starkaste upplevelsen var inte oväntat framförandet av Gabriellas sång och dessutom andra aktens Min egen styrka. Sanna Nielsen är motsatsen till glättigt oförarglig glädjespridare, bilden jag hade av henne. Genom sina för rollfiguren nödvändiga och livsuppehållande bedrifter i kampen mot makens (Robin Stegmar i en monstruöst endimensionell roll) sjukliga ondska, står hon fram för oss på ett fenomenalt vis. Snacka om minnesvärd prestation som erövrar mig, hugger tag i mig

Som framgår engagerade premiären också recensenten. Har inte försökt tyda mina anteckningar eftersom det fanns så mycket att bearbeta, så många trådar att ta ställning till. Målsättningen var att varken hissa eller dissa utan att hitta ett mellanläge. Verkade resultera i viss övervikt för kritiska synpunkter. Det var underhållande att se estradören och den flerfaldigt vinnande SVT-tävlande Peter Apelgren i ett nytt sammanhang, Han övertygar som fixaren Harald. Ett mått på hur meriterad ensemblen är att Kaja Reingardt (Olga) tillhörde fasta ensemblen på Stockholms Stadsteater i över trettio år. Finalen med nynnande kör som i sin ledares frånfälle själva finner sin grundton, blir till en icke-verbal sammanfattning av en svindlande resa på inre och yttre plan. Mäktigt! Man ryser av hur de starka känslorna sprids från scen. Hoppas ni blir sugna på att beskåda detta äventyr och inte blir avskräckta av vad som dryftats i texten, i mina analyserande reflektioner.