ELARIA ORCHESTRA bildades för fem år sedan av Erika Hammarberg och Lina Lövstrand. Härom året släpptes spänstig debut Ikigai (the meaning of life), bestående av originallåtar med lyster och substans. Recenserade i uppskattande ordalag både skivan och releasespelning på Sthlm Jazzfestival. Nästan i samma veva uppstod tillfälle att återigen publicera intryck av Elaria, när deras besättning på sexton personer sammanstrålade med landets leading jazzlady Rigmor Gustafsson. Torde vara tämligen unikt att ett av våra för närvarande mest kvalificerade storband leds av kvinnlig duo, som var för sig dessutom skriver merparten av materialet. Lövstrand är saxofonist och lysande flöjtsolist medan Hammarberg fram till nu ägnat sig åt att dirigera, arrangera och skriva majoriteten av repertoaren. Som framgår av fotot ovan har den sistnämnda nu beslutat sig för att sätta sig på pianopallen ( officiell premiär på YSJF). Deras konsert går av stapeln vid lunchtid i inbjudande ljus lokal på Ystad Saltsjöbad. Orkestern motto: att på inkluderande grund framföra ny jazzmusik. Kan intyga att hög standard upprätthålls av komponister, ensemble och, solister, ett omdöme som kontinuerligt bekräftas och får näring på festivalen.
Inte alldeles enkelt att ringa in deras moderna sound. Nordiskt lyriskt och europeiskt spetsigt tonspråk kryddas med konventionellt ösiga synkoper från duktiga blåssektioner; utan att sköna linjer sammantaget överges för komplexa irrfärder. Utrymmet medger inte att alla på scen listas, nöjer mig med några musiker som gör skillnad. Rytmsektionen består av två prominenta namn, nämligen batterist Hannes Sigfridsson jämte Lars Ekman vars kontrabas låg tämlig högt i mixen, lyckligtvis utan att överrösta andra instrument. Lövstrand och tenoristen Magnus Dölerud (recenserat dennes senaste skiva) är flitigt sysselsatta inledningsvis, färgar fint i features. Tar ett tag innan övriga blåsare får träda fram.
Efter kompositörens fina pianointro i titellåt levererar nämnde saxman ett briljant solo som successivt expanderar. Den renommerade instrumentalisten Patrik Skogh hade hoppat in som vikarie på första trumpet. Och i trombonsektionen fanns två för mig kända ansikten, multiinstrumentalisten Lisa Bodelius och Göteborgsbaserade Ella Wennerberg.
Några nya låtar lanseras, varav optimismen spirande i Curtain (L. Lövstrand) är en fullträff, liksom kreativa behandlingen från samma tonsättare av vår mest omtyckta skolavslutningspsalm. Sommarnattsvals rymmer i sitt första led påtaglig skönhet framtagen på sedvanlig pianotriosättning, i harmonik närmast ikonisk i sina influenser från nordiskt vemod. I en storbansfest utan svackor ska fler toppar framhävas. Syftar på spanskklingande , underbart orkestrerade Paso Doble och gåshudsframkallande extranumret Berget. Definitivt formidabla liveversioner! I den förra låten sträcks fraser ut sublimt gånger två av Johan Christoffersson på altsax och vi serveras därtill dramatiska sekvenser, upphetsande röj med fräcka böjar. I en annan passage erövrar Erik Tengholm (driver skivbolaget som gett ut Ikigai) publiken med mäktiga toner på trumpet. Andra solister som vid något tillfälle förgyller en ytterst välljudande konsert med högkvalitativa kompositioner, är bland andra Emma Josefsson på barytonsaxofon, Ella Wennerberg och på bastrombon Klas Eriksson. Gillar vad egensinniga Elaria Orchestra åstadkommit, stärker sin ställning som ett av landets mest skarpsinnigt, välljudande ensembler.
GUSTAV LUNDGREN FRENCH CONNECTION svarar för en makalös uppvisning i Klosterkyrkan. Sitter med skymd sikt. Ställer jag mig vid sidan av pelare kan på scen skådas svenska gitarrfenomenet (har för JAZZ recenserat två av hans album) ihop med instrumentkollegan Rémi Oswald och kontrabasisten Edouard Pennes. Fransmännen har musicerat tillsammans sedan tonåren. Trion excellerar i ett program kallat ”Django Tribute”., en resa genom hundra år av gitarrjazz med tonvikt på Django-sound. Hyllade gitarristen snart lika gammal som sin hjälte Django Reinhardt (1910-1953) blev driver eget skivbolag, spelar specialdesignat instrument och hade redan i början av 2000-talet turnerat i 37 länder. Antar att pionjären bakom Franska Hotkvintetten, romsk jazz, inte behöver någon ingående presentation. Vi får lära oss att han tog intryck av exempelvis Valse Musette, Benny Goodman, Satchmo och impressionismens tonsättare.
Lundgren är trygg ciceron, berättar att man tagit med sig massor av låtar, inser att omdisponering krävs under de drygt sjuttio minuter som står till buds. Konserten som sägs vara en slags releasefest flödar av tekniska finesser, dock bibehålls på ett förunderligt vis känslan för melodiers teman. Standardmelodin You Took Advantage Of Me avlöses av intrikat flödande ackordföljder, vilka hämtat inspiration från Debussy med flera. Låter som om Lundgren och Oswald turas om med att anföra och kompa. Deras intuitivt uppövade, hisnande samarbete väcker beundran. Att höra trion som funnits sedan 2010 fläka på i en av stilbildarens sex valser gör mig upprymd.
En fullsatt Klosterkyrka kan fröjdas åt idealisk akustik, vilket adresseras. Huvudansvarige från Fasching harangeras. Basisten Pennes flyter enormt elegant in i väven av harmonik och kvicka vändningar. Roterar inom sin kompletterande roll oavsett om det handlar om ekvilibristiskt handlag eller reflekterande struktur. Gitarrernas konverserande befinner sig i samma härad som supergitarristerna på Friday Night In San Fransico (vilka jag hört live var för sig) med osannolikt grandios interaktion.. Stämmor flätas in i varandra oerhört raffinerat. En absolut höjdpunkt visar sig vara ett original av det svenska esset, en svängig blues fylld av oväntat mycket grooviga takter. Tillförsel av rytmiska ingredienser sker via trummande på instrumenten. Behagligt dröjande sound genomsyrar soundtrack till Orfeo Negro. Måste återigen betonas vilken bländande teknik man exponerar. En tillställning som i andras händer skulle kunna blivit enahanda är det motsatta. Likt cirkusartister har de förmodligen gjort sina tiotusen timmar.
Vi får ytterligare original av Lundgren, varav ett delvis påminner om schlagern Besame Mucho, All Of Me, stompig snyggt utsmyckad sak betitlad Swing 42 (D. Reinhardt), theme ur Cinema Paradiso (A. Morricone) vars kloka framförande verkligen låter musiken andas, Sjörök (G. Lundgren) där vissa passager är fullkomligt briljanta, ett finalnummer där toner publikfriande fladdrar iväg med total kontroll samt i extranummer prydligt exekverad standard. ”Onödigt bra” skulle dräpande domen ironiskt ha avkunnats från kollegor.
Cyklar en av dagarna ut till Saltsjöbad nyfiken på hur det hedersuppdrag PELLE ”TRAZAN” JONASSON fått kommer utfalla. Inklusive honom själv bakom trumsetet finns på scen fyra internationellt verksamma personer rekryterade av ”Trazan” assisterad av Johan Hörlén av vilka jag förstås känner till just altsaxofonisten JOHAN HÖRLÉN som förekommer på över hundra album. Hans bas är numera WDR Big Band i Köln. I samma renommerade storband under ledning av Bob Mintzer (hedersgäst YSJF 2022) ingår amerikanske kontrabasisten JOHN GOLDSBY. Vid flygeln sitter tyske professorn, arrangören och kompositören OLAF POLZIEHN medan JOANNA PASCALE från Philadelphia frontar i några nummer. Dagen före när de repade var första gången kvintetten umgicks tonalt, vilket självfallet inte kunde märkas. Så fungerar erfarna jazzproffs.
Pelle Jonasson, främst förknippad med XL-Big Band ( hörts live ett par gånger), avslöjar att han var Jan Lundgrens första trummis. Kompositionerna under denna festivalbeställning hämtas från olika upphovsmän. Om jag inte missförstod har den sammanhållande länken arrangerat musiken för sin utvalda sättning. Blev förtjust i approachen, i ett tillgängligt sound med delikatesser som utan att bli mesigt, tilltalade både oss jazzkännare och ,inbillar jag mig, ovana öron.. Håller inte med kollega som efterlyste mer komplexitet.
Stilig och på samma gång frejdig öppning i det projekt sympatiske mannen med underliga smeknamnet arbetat på under ett års tid. Första solot formuleras spetsigt distinkt av reslige Johan Hörlén i Well And Where tagen från en cd med honom och elegant musicerande basist. Låt av just eleganten Goldsby tar vid. Fäster mig vid boppigt tonspråk i prydlig, intelligent utformad ballad. Fångar upp Hörléns fina ton, vare sig han spelar expressivt snabbt eller mjukt återhållsamt. Kan möjligen i somliga passager efterfråga en mer urskiljbar stil. Forgotten But Not (J. Goldsby) visar sig vara en pigg melodi med finstilta konturer, sådana varje musikälskare oavsett preferenser kan njuta av.
Efter ett knippe polerade delikatesser kliver Joanna Pascale in i handlingen., vokalissa som gett ut fyra album och besökt YSJF minst tre gånger. Tar sig först an delikat ballad varvid utsökt kommunikation med Hörlén uppstår. Underbart finlir! Mjukt invirade toner lyckas undvika att bli utslätade. Vi får veta av fint fraserande Pascale att hon gärna botaniserar i sångbokslådan längst ner. En av de obskyra pärlorna plockas ur soundtrack från 1948. Förvisso framförs också med bravur I Remember You och The Song Is You. Mycket känslor pressas in i aptitlig sång med texter som pockar på uppmärksamhet. Stringenta, glädjerusiga tolkningar framförs med lysande teknik.
Projektledaren hedrar Nisse Sandström genom att framföra dennes Backgammon som han spelat in på egen svensk-dansk produktion med upphovsmannen, en målande saxofonist som varit en slags mentor för Hörlén. Hör elegant vispspel, basfeature och lödigt lir från saxofonist. Värdefulla, rent av avgörande, bidrag till helheten tillförs av Olaf Polziehn. I superb akustik ges pianisten i en låt huvudrollen, tar sig fram i utsökta löpningar uppbackad av rytmsektion adderande sväng. Vokala extranumret heter I Just Dropped By To Say Hello. Sångerskans favoritballad utvecklas till en synnerligen ömsint finish med vackert, idylliskt solo från Hörlén. Sammantaget övertygande prestationer från samtliga i en förunderligt ledig stil.
JAN LUNDGREN & HANS BACKENROTH framför i stort sett en liveversion av fjolårets rogivande och finurliga duoplatta Jazz Poetry inspelad live i Berlin. Sättningen flygel och basfiol kan tyckas udda, fast kombinationen av melodi- och rytminstrument är klockren. De rutinerade och flitiga musikerna har, vilket jag förmånligt kunna registrera vid många tillfällen, samarbetat otaliga gånger live. På duo har de dock först nyligen samverkat. Konstnärlige ledaren för YSJF och Montmartre i Köpenhamn och kapellmästaren från Jazz på Skansen. Blir naturligt att Lundgren överlag styr skeendet, även om den melodiskt inriktade basisten också ges utrymme att emellanåt prägla en jazzigt kammarbetonad konsert. Egendomligt nog råkar de vara lika gamla minus en dags övervikt för Lundgren. Backenroth som medverkat på cirka 150 skivor släppte för ett par år sedan en lysande hyllning till Charlie Parker som er recensent beslöt sig för att ha som Gyllene Skivan-kandidat.
Inledande Kristallen den fina är ett konstnärligt styrkebesked, lockar eftertänksamt fram obeskrivlig skönhet. Följs upp av skivans öppningsspår, en sprittande sak med antydan till boogie woogie. Hänryckt publik förses med ytterligare två lysande original signerade Lundgren. Dels Unexpected Return tillägnad Bengt Hallberg (de båda gjorde gemensamt en skiva), dels Svante dedikerad till livligt fyrfota husdjur. Ivriga hund-låten ges en kul knorr på slutet. Omväxlande kompositioner håller mycket hög kvalitet, bevisar att man främst rör sig i melodiskt konstruerade landskap. Samstämmigt sätt att förhålla sig till pauseringar därtill, medför att ljuv musik uppstår.
Backenroth introducerar deras första cover She´s Leaving Home (Lennon/ McCartney) , en fullkomligt bedårande instrumental ballad, tolkad med jazziga tillägg där man inom sig hör en ung Paul McCartneys intonation. Stråkarna som garnerar George Martins mästerliga orkestrerin,g gör den till ett ytterst lämpligt val av cover, liksom varsamt, vackert framskridande duetten A Thousand Kisses Deep (L. Cohen / M. Robinson), konsertens allra ljuvligaste stund. Omsorgen om detaljer förför. Vidare innehåller programmet skandinavisk folkmusik, bland annat polska av Mats Edén från Groupa. Backenroth färgar med svängigt intro och duon synkar virtuost i outro. Det Improviseras bländande i repetitivt tema. Basisten anför också i två taktfast drivande alster signerade instrumentkollegorna Oscar Pettiford respektive NHÖP.
Mozarts Lacrimosa får sig en rejäl omdaning, stöps om i suverän korsbefruktning. I extranummer excelleras i boppig harmonik utförd i högt tempo, I genrebrytande klassiker signerad Bird kommer stråken fram. Lekfullt och oerhört njutbart när flow uppstår hos två så intimt musicerande vänner som till fullo behärskar sina arbetsverktyg i fenomenalt samspel.
NEXT GENERATION: OHOJ var första bandet som stod på scen på innergården hos Morten Café i den sidoverksamhet som etablerades för ett antal år sedan. Formatet NEXT GENERATION innebär att talanger som går utbildningar på folkhögskola eller Musikhögskolan i Malmö ges möjlighet att nå ut. Livescenen är ett slags skyltfönster då då det är fri entré till konserter som pågår i ungefär en trekvart. OHOJ som tidigare i år släppte sitt debutalbum (där tre välbekanta namn gästar) består av Jon Mellerby på altsaxofon, Olle Lannér Risenfors på kontrabas och bakom trummorna sitter Hampus Petersson. Trion sägs utforska divergerande uttryck genom färgsprakande, reflekterande låtar.
Monk-kompositioner i ovanligt vårdad tappning inleder. Smeksamma tongångar Richard Rodgers tar vid. Man befinner sig stilmässigt förvånansvärt långt ifrån bökande, berömda saxofontrios. Broderas snyggt av Mellerby med föredömligt understöd av dynamisk rytmsektionen, inte minst trumslagaren. I låt skriven av just Petersson bjuds på solo från rytmläggaren. Upplyses om att ballad tillägnad kär katt är deras mest spridda låt på Spotify, ett alster dekorerat med glödande finurlighet. OHOJ:s förehavanden genomsyras av skönjbar melodisk kärna. Emellanåt riskerar de att bli förutsägbara, mer nerv kan behöva tillföras.
Yttre förutsättningar bortom arrangörens kontroll påverkar möjligen min koncentration. Efter hand faller nämligen två regnskurar. Eget material varvas med standards som The Song Is Ended och Without A Song vars tolkning av Sonny Rollins betonas. Ett av deras original kännetecknas av skönt släpigt backbeat. Hör en lovande trio med uppenbar potential, hemfallen åt svepande och sammanhängande struktur. Batteristens innovativa energi en bonus!
MALIK är en kvartett vars ledare och låtskrivare heter Sofia Ahnfelt som spelar altsaxofon. Övriga medlemmar heter Melker Edenroth (gitarr), Magnus Adestedt (elbas) samt Helmer Larsson (trummor). Grabbarna kommer från Stockholm. Låtarna beskrivs som okonventionella i välorganiserade arr. Pianolösa kvartetten har tagit sitt namn efter en storm och gjort en ep. Rytmsektionen backar upp antingen spröda eller framfusiga klanger från blås- och stränginstrument. Fäster mig i förstone vid ett attraktivt sound med snirkligt cirkulära melodier. En av låtarna som stimulerar mest är på duo – gitarr + altsax – och influerad av Portugals stränder.
Djärvt på gränsen till övermod att helt förlita sig på original, låtar som har titlar som Chikan och Början. Den senare andas melankoli, vilket vidgar uttrycket. Att enda kvinnan frontar en nybildad instrumental grupp kan ses som ett gott tecken i tiden. Den duktiga saxofonisten är begiven på måleriska fraser. Stundtals blir det dock händelsefattigt, med stänk av monokroma drag. .Som om avsikten vore att kreera specifika tillstånd. Uppfriskande då att introverta mönster ibland späds ut med rätlinjigt ösiga takter. I finalen tog Edenroth med oss på en underhållande utflykt och Helmer Larsson slog i en sekvens följe, något som gjorde avtryck.
