Mats Hallberg

Way Out West: Future Islands delvis en besvikelse, trots oförglömlig sångare

14 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Future Islands, Linné
13 augusti 2015
Betyg: 3

Fick på min lott att hastigt ta mig an en grupp vars musik beskrivs i termer som anarkistisk syntpop och loungig blipfunk. Ni blir kanske klokare om jag som vanligt tar fram en liknelse. Ganska ofta påminner de om ett uppspeedat mer basic New Order, fast de har tillgång till en röst av annan dignitet. Har man väl hört Samuel T Herring live, bandets vokalist och textförfattare, blir han lätt att identifiera och minnas. Gruppen vars hemvist numera är Baltimore bildades efter att de träffats då de studerade konst, har släppt fyra album, blev signade av prestigefyllda 4AD i fjol, gjort omfattande turnéer och framträtt i Lettermans talkshow.

Trist nog var ljudet i det rymliga tält som kallas Linné ofördelaktigt, var antagligen högst avsiktligt ganska orent ljud. Samuels kortfattade prat gick därför inte fram, så jag uppfattade inte låttitlar eller medlemmarnas namn när de introducerades. Den enskilt viktigaste musikern på scen är definitivt Gerrit Welmers på keyboards och programmering. Jag uppskattade hans toner, men hade hoppats att han gjort större avtryck hos mig. Det volymstarka kompet utgjordes av William Cashion på basgitarr och Future Islands turnétrummis Michael Lowry (namnen hämtade från Wikipedia).

Vad jag försöker beskriva och värdera är en påtagligt hipp akt, vars medryckande suggestiva sound och minst sagt karismatiska vokalist, väcker en otrolig respons i det kokande tältet. Folk är så euforiskt högljudda att frontmannen som avslutning säger ”you guys are fucking great”. Inledningen är mäktig och gensvaret direkt bedövande. Tror mig känna bärkraftiga låtar såsom Back in the Tall Grass och den New Order-doftande A Dream of You and Me. Herring meddelar att han tycker det är härligt att vara tillbaka i Sverige efter tre års frånvaro.

Hur lät de och varför övertygades jag inte riktigt? Synten dekorerade på ett uppiggande ganska innovativt sätt, trummandet var taktfast för att efterhand bli mer varierat och basgitarren var ett stadigt fundament. De första låtarna gick i frapperande snabbt tempo, en gång till och med i ”tempo furioso”. Mitt i kom ett härligt funkigt stycke, smög sig oväntat in James Brown-influenser. Strålande var därtill en långsam svävande komposition som bör ha varit Song for Our Grandfathers. Sammantaget var tyvärr nyanserna för få och min aversion gentemot ljudet gjorde sitt till. Var tillräckligt taggad och nyfiken, men kan konstatera att det hajpade bandet inte riktigt tog tag i mig, i motsats till majoriteten av hängivna fans på Way Out West.

Text: Mats Hallberg

Foto: Annika Berglund

Way Out West: Inte helt frälst av Kindness soullektion

14 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Kindness, Azalea
13 augusti 2015
Betyg: 3

Genren är för mig mycket välkänd, däremot inte Kindness aka Adam Bainbridge. Då jag hade noll koll på denne musikskapare gjordes research på nätet, där låter hans musik för det mesta riktigt tilltalande vill jag påstå. Några fakta: Britten har uppgett att han varit DJ i närmare tjugo år, släppt två fullängdare senaste åren, producerat för Black Orange, remixat Röyksopp & Robin och spelat på åtskilliga festivaler. Men det är ganska störande, rent av patetiskt, att programansvariga kallar honom en av världens främsta liveartister.

Denna långhåriga man går på i blå kostym när solen tagit Slottskogen i besittningen under eftermiddagen. Med sig har Bainbridge ett gäng kompetenta instrumentalister och två sångerskor. Sångerskorna har mycket att göra och gör det bra. Vi får veta att trummisen och en av gitarristen flögs in från New York enbart för denna spelning i solgasset. Inledningsvis hörs relativt strömlinjeformad soulfunk kryddad med slap bass. Tror mig kunna identifiera snygga alster såsom 8th Wonder, That’s Alright, duetten With You (med sampling från Massive Attack ) som var en aptitlig ballad och fullträffen Gee Up. En del låtar tassande, andra skapligt svängiga. Tar en kvart innan första märkbara gitarriffet infaller och ytterligare några minuter innan en tenorsaxofon gör sig gällande. Bandets mjukfunk är som en mer städad variant av 80-talets Rip, Rig & Panic. Längre in i deras set, när det blir mer markerade rytmer, går mina tankar till Galliano. Överlag måste vad de gör betecknas som oförarglig medhårsmusik, hände inget spännande i låtarna förrän i den vildsinta finishen. Avslutningen formade sig rent av till en trumorgie med många inblandade.

Efterhand infinner sig somliga problematiska inslag. För det första går Bainbridge i för mycket närkontakt med publikhavet. Han vill ha händer uppsträckta, medverkan i ordlös sång och givetvis handklapp. Det andra problemet handlar om att det blir för mycket av en exposé över en betydelsefull, mestadels svart rytmisk musiktradition, trots att det också innebär stämningshöjande partybeats. JB’s blåsarrangemang samplas, refränger från både Whitney Houston och Anita Baker förekommer. Blev emellanåt faktiskt lite såsigt! Måste ändå erkänna att finalen som ledde till ett häftigt crescendo var kul. Ingredienser var framför allt sugande dansanta rytmer, en läcker syntslinga och skickligt trummande i olika taktarter.

Text: Mats Hallberg
Foto: Olle Kirchmeier

Way Out West: Mestadels maffig och läckert genomförd show av Beck

14 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Beck, Flamingo
13 augusti 2015
Betyg: 4

Är uppfylld av det lyckorus vars tillkomst är precis det jag vill ha ut av livemusik. Och ändå renderar det inte i högsta betyg, vilket förstås tarvar en ingående förklaring. Vi tar det från början. Lyssnade i likhet med många andra på den originelle låtskrivaren och sångaren från LA, då han slog igenom med dunder och brak för omkring tjugo år sedan. Singeln Loser och albumet Odelay med sin sjaviga slängiga stil fick igång mig. Tyvärr råkade han uppträda på Lollipop just det år då jag inte besökte denna högklassiga festival utanför Stockholm. Sedan tappade jag uppmärksamheten för den flitigt experimenterande Beck Hansen, en man med ofantlig cred. Skamligt nog har jag inte ens satt mig in i senaste, framgångsrika CD:n Morning Phase som belönades med en grammy ifjol. Innan jag dissekerar konserten som varade halvannan timme, några ord om missnöjet med artisten som var grisen i säcken på Pustervik kvällen före: Arrangörerna borde insett att det för många blev ett antiklimax när Beck utgjorde den exklusiva hemliga akten för ytterligare 300:-. Men efter upplevelsen på gigantiskt stora scenen, säger jag att jag skulle vilja ha varit med på klubbspelningen.

Dock, efter första tre låtarna var jag mycket betänksam. Beck och hans kvartett harvade över Devil’s Haircut och Loser – normalt sett urstarka hits från genombrottstiden – i mullrande vedervärdig volym. Deras sound var bombastiskt och distat, det förväntade svänget infann sig inte i dessa halvskumma versioner. Hörde förvisso ett lite småkul psykedeliskt färgat stycke där jag tyckte mig uppfatta en mellotron. Jag retirerade emellertid snabbt till SJ:s utsiktstorn, njöt i förstone av oerhört snygga illustrationer på den backdrop man hade.

Sedan fick man ordning på ljudet och det audiovisuella formade sig till en attraktiv helhet. Att Beck, åtminstone från stora utomhusscener, föredrar ett oftast opolerat, brötigt, ibland ostrukturerat sound, är lite av hans sigum. Pratglade Beck uppehöll sig i sina mellansnack vid trakten för sin uppväxt och livets enorma konstraster mellan eufori och förtvivlan. ”Is it the end of the summer or the beginning of the best of our life?” Musiken var en provkarta på stilar. Jag antecknade vid ett tillfälle att man bara hittade rätt ibland, ett påstående som endast stämmer in på den misslyckade inledningen. Jag hörde därefter slamrig garagerock som härjade runt, knixig krängande artpop, sfäriska kompositioner, berättelser som framfördes pratsjungandes likt hip hop, en del pulserande discoinfluenser och stötig funk med mycket groove. Blinkningen till Donna Summer och I Feel Love var tusan så fräck.

Konserten blev härifrån aldrig det minsta seg eller ointressant. Mitt i, lite oväntat, framfördes balladen Baby I´m Lost på akustiska gitarrer. I Wave blev det påtagligt att frontmannen är en god sångare. Klämmiga Blue Moon var kanske den mest poporienterade sången ur repertoaren. Första singeln från albumet Midnite Vultures har titeln Sexx Laws. Det var ytterligare en av åtskilliga toppar, fast slutet gjordes ganska utflippat. Sedan spärrade Beck av scenen med tejp, gjorde klädbyte, hade småjazzig bakgrundsmusik varvid bandet presenterades/introducerades i en minnesvärd rapsodi som interfolierades av en svinbra Where It’s At. (Jag hade då bubblig av lycka tagit mig betydligt närmare scen.) Bandmedlemmarna på bas, gitarr, klaviatur samt trummor gick loss på imitation av Michael McDonald jämte hits från Chic, Stones, Devo och Herbie Hancock. Möjligen som juvelen i detta smycke öste Beck själv på med bluesigt munspel. Ja, detta var sannerligen en brokig och kanske rentav en aning bråkig konsert, som jag kommer ha med mig länge.

Text: Mats Hallberg

Foto: Peter Birgerstam

Stockholm Music and Arts: Timbuktu & Damn – Behållningen uteblev på grund av olidlig volym

4 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Timbuktu 1 minst

Timbuktu & Damn på Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 3

I pressrummet med utsikt över området konstaterades att många av festivalens besökare lämnade, antagligen mycket belåtna, efter att Van Morrison med orkester lirat i halvannan timme. Därför var det sälkerligen otacksamt för mediaomsusade hiphopartisten Timbuktu att ta vid och skapa stämning. Senast jag läste om privatpersonen Jason Diakité handlade det om ett pinsamt fall av dubbelmoral. Under Prideveckan höll han ett brandtal mot kapitalismen, trots att han på uppmaning av sin revisor sysslar med skatteplanering. I min värld där action speaks louder than words, sjönk aktivisten rejält i aktning.

Jag har sett Timbuktu ett par gånger tidigare, varav en gång på just Skeppsholmen. Denna vackert belägna plats är för honom närmast helig mark, inte minst efter att ha sett höjdargig med Prince och Erykah Badu. Jag uppskattar Timbuktu som journalist/ DJ i P3, för medverkan i Så mycket bättre samt hans kamp mot rasism. Men jag har inte lyssnat ordentligt på några av hans åtta album. Ändå påstår jag att han är proffs i att hantera en mikrofon. Men det är ganska omöjligt att dels hinna med när ordmassorna vräks över en, dels urskilja textraderna eftersom det vokala överröstas av hänsynslöst högt inställda instrument. I en låt får han ändå sällskap av tre ytterligare rappare utan att de tillför speciellt mycket.

Damn kan beskrivas som en skånsk supertajt variant av hiphop-ska med tonvikt på blås och klaviatur. Barytonsaxofonisten Sven Andersson hade till och med ett solo. Deras enhetliga scenkläder liknade blå arbetsoveraller. Skåningen är en osannolikt skicklig rappare och hygglig sångare. Han flankeras av skönsjungande Beldina Malaika. Somliga låtar introduceras, något som stämmer in på De luktar rök, Misstänkt ( den gjordes som homage till Prideveckan), jämte Gul och blå. Agiterande och upplysande mellansnack behärskar Timbuktu som bekant till fullo. Hans kanske största hit Alla vill till himlen rusas igenom i infernaliskt tempo.

Ibland borde man sparat på krutet, inte krämat på så mycket. Det serveras mer än vad som kan sväljas, åtminstone för oss som inte är hiphop-frälsta. Sedan måste rubriken kommenteras. Hiphoppare gillar äckligt fet bas, vars botemedel i bästa fall är öronproppar. Men efter idealiskt ljud under regntunga konserten med Van the man, blev ljudet nu en veritabel chock. Hur långt bort jag än retirerade orsakade den vedervärdiga ljudbangen obehaglig huvudvärk.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Tony Allen – Tände till för få gånger när trumikon spred afrobeat

2 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Tony Allen Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 3

Först några fakta: Allen föddes i Nigeria 1940. Har i långa perioder bott i först London och sedan Paris. Den timide ganska kortväxte mannens berömmelse härrör från ett mycket långvarigt samarbete med Fela Kuti. Brian Eno har påstått att Allen är/har varit en av världens bästa trummisar. Jag har flera vinylskivor där hans fulländade behandling av trumsetet var en förutsättning för konstnärlig framgång. Det sista han gör på Skeppsholmens stora utomhusscen är att komma med ett statement. Han betonar då att vad han spelat ska kallas afrobeat, inget annat. I nästa andetag tackas vi för att ha lyssnat uppmärksamt.

Inklusive Allen ser vi sju personer på scen, varav några trakterar flera instrument. Lite onödigt kan tyckas att ha två ytterligare på percussion. I övrigt hörs mycket gitarr, blås och klaviatur. Och som vanligt i funk av modernt afrikapräglat snitt får vi tvingas stå ut med alltför mycket bas. Tyvärr misslyckas de i sitt öppningsnummer, både avseende ljudet som var anskrämligt och beträffande det musikaliska genom att starta sin show helt intetsägande. Lyckligtvis infann sig den rätta karaktären strax därefter med medryckande riff. I ett kort mellansnack påpekade Allen att tiden inte medgav något prat, sa att det viktiga var att hålla igång ett groove.

Hur lät det då? Kanske var mina förväntningar orimliga, men jag anser att standarden på låtarna var ojämn. Hade i alla fall väntat mig mer eftersom jag sett ett antal funkiga konserter med afrikanskt ursprung. Ibland doftade det JB´s och deras rytmiska finesser, såsom on-the-one groove och call and response-teknik. Musikerna är kompetenta, men med undantag för gitarristen är det ingen som sticker ut. Måste klaga på ljudet vars dova ljudmatta gjorde att det blev för lite av klanger. Och det blir aldrig riktigt kul med överlastat basljud som orsakar obalans. En trevlig höjdpunkt var när bandet framförde vad som måste ha varit en komposition från Fela och hans Africa 70. Det var ett tillfälle när musiken genuint flödade och pulserade. Annars var jag som helhet lite besviken över att konserten inte lyfte mer. Enligt mitt förmenande fattades det välbehövliga extra när det gäller slagkraftiga låtar.
Allen var sympatisk och sa ”millions of thanks that you pay me respect.”

Fick intrycket av att han numera lever på gamla meriter. I ett kortare solo märktes inriktningen på ett stadigt ganska långsamt beat. Mycket av hans storhet beror nog på vad jag tyckte mig registrera som synnerligen rörliga handleder. Hellre än att ägna sig åt det virtuosa spelar han i markerad laid-back stil. En smågungig spelning med hyfsat stor svängfaktor, fast jag som lyssnat en hel på liknande tongångar var ändå inte helt nöjd.

Mats Hallberg

Footer

Om oss