Mats Hallberg

Stockholm Music and Arts: Timbuktu & Damn – Behållningen uteblev på grund av olidlig volym

4 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Timbuktu 1 minst

Timbuktu & Damn på Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 3

I pressrummet med utsikt över området konstaterades att många av festivalens besökare lämnade, antagligen mycket belåtna, efter att Van Morrison med orkester lirat i halvannan timme. Därför var det sälkerligen otacksamt för mediaomsusade hiphopartisten Timbuktu att ta vid och skapa stämning. Senast jag läste om privatpersonen Jason Diakité handlade det om ett pinsamt fall av dubbelmoral. Under Prideveckan höll han ett brandtal mot kapitalismen, trots att han på uppmaning av sin revisor sysslar med skatteplanering. I min värld där action speaks louder than words, sjönk aktivisten rejält i aktning.

Jag har sett Timbuktu ett par gånger tidigare, varav en gång på just Skeppsholmen. Denna vackert belägna plats är för honom närmast helig mark, inte minst efter att ha sett höjdargig med Prince och Erykah Badu. Jag uppskattar Timbuktu som journalist/ DJ i P3, för medverkan i Så mycket bättre samt hans kamp mot rasism. Men jag har inte lyssnat ordentligt på några av hans åtta album. Ändå påstår jag att han är proffs i att hantera en mikrofon. Men det är ganska omöjligt att dels hinna med när ordmassorna vräks över en, dels urskilja textraderna eftersom det vokala överröstas av hänsynslöst högt inställda instrument. I en låt får han ändå sällskap av tre ytterligare rappare utan att de tillför speciellt mycket.

Damn kan beskrivas som en skånsk supertajt variant av hiphop-ska med tonvikt på blås och klaviatur. Barytonsaxofonisten Sven Andersson hade till och med ett solo. Deras enhetliga scenkläder liknade blå arbetsoveraller. Skåningen är en osannolikt skicklig rappare och hygglig sångare. Han flankeras av skönsjungande Beldina Malaika. Somliga låtar introduceras, något som stämmer in på De luktar rök, Misstänkt ( den gjordes som homage till Prideveckan), jämte Gul och blå. Agiterande och upplysande mellansnack behärskar Timbuktu som bekant till fullo. Hans kanske största hit Alla vill till himlen rusas igenom i infernaliskt tempo.

Ibland borde man sparat på krutet, inte krämat på så mycket. Det serveras mer än vad som kan sväljas, åtminstone för oss som inte är hiphop-frälsta. Sedan måste rubriken kommenteras. Hiphoppare gillar äckligt fet bas, vars botemedel i bästa fall är öronproppar. Men efter idealiskt ljud under regntunga konserten med Van the man, blev ljudet nu en veritabel chock. Hur långt bort jag än retirerade orsakade den vedervärdiga ljudbangen obehaglig huvudvärk.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Tony Allen – Tände till för få gånger när trumikon spred afrobeat

2 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Tony Allen Stockholm Music and Arts, stora scenen
2 augusti 2015
Betyg 3

Först några fakta: Allen föddes i Nigeria 1940. Har i långa perioder bott i först London och sedan Paris. Den timide ganska kortväxte mannens berömmelse härrör från ett mycket långvarigt samarbete med Fela Kuti. Brian Eno har påstått att Allen är/har varit en av världens bästa trummisar. Jag har flera vinylskivor där hans fulländade behandling av trumsetet var en förutsättning för konstnärlig framgång. Det sista han gör på Skeppsholmens stora utomhusscen är att komma med ett statement. Han betonar då att vad han spelat ska kallas afrobeat, inget annat. I nästa andetag tackas vi för att ha lyssnat uppmärksamt.

Inklusive Allen ser vi sju personer på scen, varav några trakterar flera instrument. Lite onödigt kan tyckas att ha två ytterligare på percussion. I övrigt hörs mycket gitarr, blås och klaviatur. Och som vanligt i funk av modernt afrikapräglat snitt får vi tvingas stå ut med alltför mycket bas. Tyvärr misslyckas de i sitt öppningsnummer, både avseende ljudet som var anskrämligt och beträffande det musikaliska genom att starta sin show helt intetsägande. Lyckligtvis infann sig den rätta karaktären strax därefter med medryckande riff. I ett kort mellansnack påpekade Allen att tiden inte medgav något prat, sa att det viktiga var att hålla igång ett groove.

Hur lät det då? Kanske var mina förväntningar orimliga, men jag anser att standarden på låtarna var ojämn. Hade i alla fall väntat mig mer eftersom jag sett ett antal funkiga konserter med afrikanskt ursprung. Ibland doftade det JB´s och deras rytmiska finesser, såsom on-the-one groove och call and response-teknik. Musikerna är kompetenta, men med undantag för gitarristen är det ingen som sticker ut. Måste klaga på ljudet vars dova ljudmatta gjorde att det blev för lite av klanger. Och det blir aldrig riktigt kul med överlastat basljud som orsakar obalans. En trevlig höjdpunkt var när bandet framförde vad som måste ha varit en komposition från Fela och hans Africa 70. Det var ett tillfälle när musiken genuint flödade och pulserade. Annars var jag som helhet lite besviken över att konserten inte lyfte mer. Enligt mitt förmenande fattades det välbehövliga extra när det gäller slagkraftiga låtar.
Allen var sympatisk och sa ”millions of thanks that you pay me respect.”

Fick intrycket av att han numera lever på gamla meriter. I ett kortare solo märktes inriktningen på ett stadigt ganska långsamt beat. Mycket av hans storhet beror nog på vad jag tyckte mig registrera som synnerligen rörliga handleder. Hellre än att ägna sig åt det virtuosa spelar han i markerad laid-back stil. En smågungig spelning med hyfsat stor svängfaktor, fast jag som lyssnat en hel på liknande tongångar var ändå inte helt nöjd.

Stockholm Music and Arts: Thåström – Generös, koncentrerad och överväldigande knock out

2 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Thåström på Stockholm Music and Arts
1 augusti 2015
Betyg 5
Likt Karl-Bertils botfärdige pappa på julafton ska jag genast slå fast att jag kanske inte är rätte mannen att recensera. Har haft ett uppehåll på tio-femton år från denna legendars explosiva musik. När Pimme körde över publiken överladdad med aggressivitet och gnisslande toner skrämde han bort mig. Äger dock ett antal epokgörande skivor med Imperiet och Ebba Grön. Har sett honom på diverse scener såsom Backa fritidsgård -82, Liseberg, Heden och Himlabacken i Göteborg samt på Lollipop utanför Tullinge för att nämna några ställen. Är nog inte ensam om att ranka honom som lika betydelsefull för svensk musik som Eva Dahlgren, han är för mig den manliga motsvarigheten. De må ha valt olika uttryckssätt men är båda omistliga. Det kändes lite egendomligt att återvända till Thåströms skoningslösa sound igen utan att riktigt känna igen låtarna eller bandet. Var befriande att det aggressiva var ersatt med en välgörande konstruktiv kraft. Det enda jag kan sakna från en helgjuten konsert som klockade in på 1,25 (inklusive tre extranummer) var någon av de fantastiska covers han är känd för eller någon klassiker från förr.

Pimme gör entré med hatt och vinröd kostym. Öppningen är mäktig och sången når ut. Första refrängen lyder ”tänk att alltid vara på väg”. Allt från honom och det fyra man starka bandet andas integritet och auktoritet. Den sedvanliga scennärvaron och aningen spastiska rastlösheten känns igen. Förutom övertygande sång med skaplig frasering bjuder frontmannen på munspel, höghastighets-triangel och lite oansenligt gitarrspel.Bandet låter minst sagt bra, är en tajt enhet som är oerhört melodiska, trots att det till stora delar handlar om mangel och gnissel. De har en fenomenal förmåga att leverera smärta och skönhet, såriga kanter och spruckna drömmar. Ljudet är förväntat högt och ganska hårt, men bara några gånger får vi dras med obalans när basen slår ut resten av instrumenten.Angående det visuella badade scen i bitvis stroboskopartat vitt ljus och stundom låg rök tät.

När jag pinsamt nog inte har och koll på låttitlar och inte har tid att kolla upp fakta, ger jag er refränger kombinerat med observationer. Vi bjöds på ”Det är en ny värld det här” och ”Det räcker för mig” och när Jag är en idiot introducerades tackade den gode Joakim för publikens gensvar denna fina sommarkväll. Låten hade en ihärdig och hypnotisk rytm och var spelningens första absoluta höjdpunkt. I mina anteckningar har jag noterat hur trist det är när basen slår igenom, vilket som sagt hände här och några gånger till. Men ljudet var ändå oftast tillfylles och i slutet gick jag nära scen för att kunna se hur samlat och fokuserat man agerade från scen. Lusten och seriositeten syntes i deras ansikten. Efter en låt som jag tror heter Kom med mig, ett långsamt stycke, pustade Thåström efteråt ut av tillfredställelse. I kvällens andra ballad utmärkte sig gitarristen Peter och det såg ut som att han gjorde bruk av sin svajarm. Effektfullt! Ungefär här presenteras gästmusikern Stefan på elfiol.En hypnotisk slagdänga handlade om att ”ingen sjunger blues som Jeffrey Lee”. (Denne mytomspunne rocksnubbe såg jag förresten på rockklubb i Göteborg på 90-talet, men ljudet var då olidligt så jag lämnade i förtid.)

Texterna har annan prägel numera, är mer av filosofiska och geografiska betraktelser än politiskt entydiga. Visst har det nya sättet att skriva också väsentliga kvaliteter, men kan ändå lite sakna den tradition Thåström var en mästare i. Han sjunger om S:t Anna katedral och gör ihop med bandet en härligt hetsig Rock and Roll är död. Första extranummer blir en nedtonad ödesmättad ”fan fan fan det skulle vara du” där gitarristen använde stråke. Ytterligare extranummer rullar på med obändig energi och potent livsbejakelse. Det otroligt sammansvetsade bandet tog sig i mål med ett stadigt närmast maniskt beat medan huvudpersonen hängav sig åt att närmast recitera ur ”som någonting kan bli gud igen.” Thåström och hans eminenta band hör hemma i en genre jag numera sällan befinner mig i som lyssnare. De är konsekventa, uppfinningsrika och vet nog innerst inne om att de gör något mycket värdefullt. I motsats till många andra stjärnor på artist- och musikhimlen har de underligt nog en okaxig image. Vad de sysslar med live kan i sin genre betecknas som världsklass. Kan noteras att åldersspridningen bland lyssnarna vår påtaglig.

Foto: BeA Nilsson

Stockholm Music and Arts: Tori Amos – Vital solokonsert gav den konstrast som behövdes

2 augusti, 2015 by Mats Hallberg

toriamos

Tori Amos på Stockholm Music and Arts, stora scenen
1 augusti 2015
Betyg 4

Den eldfängda (i dubbel mening ned tanke på hårfärgen) amerikanskan är ett aktat namn, nomineras ofta till grammy och kritiker strör gärna beröm över henne. Jag har aldrig skaffat något av hennes dussintal skivor, har väl ansett att hon är lite av en light-variant till Kate Bush. Hur som helst imponeras jag över det grepp hon har om publiken när hon alternerar mellan flygel och elpiano/synt. Hon fick omgående ett varmt mottagande, svarade med att attackera sina klaviaturer. Den inspirerade damen gav verkligen av sig själv och sitt stora kunnande som singer & songwriter. Öppningslåten markerade hon slutet på genom att smälla igen locket på pianot. Effektfullt! I andra låten, ”Secrets”?, förekom en stilig tonartshöjning.

Tycker hon gjorde en grymt bra version av ”Feel like teen spirit” , som påstods tillhörde hennes absoluta favoritballader. Låten sades vara en ”special request”. I minst en sång växlade hon mitt i mellan flygel och elpiano. Någon gång kändes syntens hårda trumprogrammering aningen malplacerad, men det ska ses som randanmärkning. Andra gången Amos vräkte på med tunggung förstärkte hon med eko och spelade melodistämman på sitt elpiano. Lät ordentligt medryckande. Hennes show hade som finalnummer en stampa-takten-rökare som innehöll några takter från engelskt tidigt 80-tal (Duran Duran?).

Konserten som klockade in på cirka 65 minuter hade skönt nog föredömligt ljud. Ljudteknikerna ska verkligen ha cred eftersom det är vanskligt att få till rätt ljud på stora utomhusscener med de speciella förutsättningar som råder på den vackra plats vi befinner oss på.Anmärkningsvärt att hon på Pridetågets dag i Stockholm, hade förberett ett passande minitema. Då vajade några regnbågsvimplar längst fram i publikhavet. Eftersom det var denna speciella dag fick vi höra en stark låt med Joe Jackson (har den på LP hemma men osäker på titeln. Tror den finns med på Body & Soul från -84) jämte filmmusik i form av Bruce Springsteen´s Philadelphia. Apropå vind såg det lite komiskt ut när notpapper for iväg över scengolvet, varvid en ur hennes crew plockade upp dem utan ordning, vilket innebar att stackars Amos fick välja bort ett stycke då noterna hade försvunnit. Amos behärskar till fullo vad hon gör, men jag är lite tveksam till om hon är en fullfjädrad låtskrivare. Ibland påminner hon ganska mycket om utlevande Kate Bush. Sammantaget är jag väldigt nöjd och gör väl klokt i att botanisera bland hennes rikhaltiga produktion.

Foto: Linda Åkerberg
toriamos2

toriamos3

Stockholm Music and Arts: Natali Felicia – Duktigt hantverk utan tillräcklig personlighet

1 augusti, 2015 by Mats Hallberg

Natali Felicia på Stockholm Music and Arts, Eric Ericsonhallen
1 augusti 2015
Betyg 3

En halvtimmas konsert i den avkristnade kyrkan på Skeppsholmen som döpts till Eric Ericsson-hallen med en helt nybakad talang, är vad jag har utgå ifrån. 20-åriga Natalie Bergqvist skriver, om jag fattat rätt, egna kompositioner. I programmet presenteras hennes musik som drömsk, mörk och filmisk.

För mig och säkert för flertalet i den nyfikna publiken var hon helt okänd. Har ändå hyllats internationellt utan att ha hunnit göra en fullängadare.Hon börjar med sin debutsingel ”Used to be”, Hon och det könsblandade bandet framför genomgående snyggt ihopsnickrade melodier till ett takfast komp. Efter ett tag undrar jag vad hon vill säga. Hon gör inte tillräckligt mycket avtryck. Men det finns potential till något stort, bara hon hitta sitt egna uttryck.

Efter tre-fyra låtar kom en ballad som visade prov på avsevärt självförtroende. Och det framgår tydligt att hon har önskvärda röstresurser. Balladen ackompanjeras av en sirlig lyssnarvänlig gitarrslinga. Natali rundade av spelningen i den helt fullsatta hallen med först ett suggestivt stycke som skulle kunna vara signerat gänget bakom Mapei. Sist gör hon vad som ska släppas som nästa single i veckan. Denna låt är i halvlångsamt tempo och definitivt drömsk. Tyvärr får vi inte veta vad låtarna heter och hennes tankar om dem. Och när kvartetten går ner från scen för att tacka uppfattar jag inte vad medlemmarna heter. Det är sådant den unga lovande damen behöver förbättra. Den kommentar jag snappade upp handlade om hur fantastiskt det var att stå i en fin kyrka med sitt band.

Tycker att ljudet var väl högt och lite burkigt, diskanten dränktes av syntetiska ljudlanskap. Det var som ni insett tunga synttrummor och syntar som låtarna byggdes kring, inte speciellt mycket gitarr.
Ska bli intressant att följa Natali Felicia, även om hon ännu inte känns riktigt färdig som artist.

Foto: BeA Nilsson

Mats Hallberg

Footer

Om oss