Mats Hallberg

Julafton för effektfixare när barnklassiker hottas upp – Alice i underlandet på Göteborgs Stadsteater

4 april, 2016 by Mats Hallberg

Alice i underlandet
Av: Lewis Carroll
Översättning: Åke Runnquist
Regi och bearbetrning: Anna Pettersson
Scenografi: Lisa Hjertén och Anna Pettersson
Kostym: Anna Pettersson
Video: Max Marklund
Ljus: Max Mitle
Ljud/Kompositör: Gustave Lund

Föutsättningarna är långt ifrån idealiska då jag aldrig varit något fan av sagor, varken Sagan om ringen eller Matrix har varit min kopp te. Och jag har inte haft tid att läsa in mig. Tur då att Anna Petterssons vision förverkligas av ett gäng fullblodsproffs, personer vilka sannerligen lyckas roa publiken. För ögon och öron är uppsättningen ett mäktigt kalas som pågår i närmare två timmar. Jag blev inte fullständigt begeistrad när ridån föll, fast nu dagen efter märker jag att upplevelsen växer allt mer. Gäller i lika hög grad för de som är på som bakom scen. Memorerandet av repliker lades tydligen sist i repetitionsarbetet, vilket känns symptomatiskt för Pettersson. Ett välgörande fritt förhållningssätt till dramats märkliga existenser, sådana som utan spärrar agerar genom en orgie i ologiska handlingar.

Den rosade dramatikern och skådespelaren Anna Pettersson verkar gå igång på att skildra maktstrukturer. Tyvärr missade jag hennes variant av Fröken Julie. Hos Alice hittar hon liknande stoff att frossa i. Andra aktens öppning är en bländande uppvisning i artikulation och manér av Adam Lundgren och Ulf Drakenberg. Tebjudningen hos överklassen gör dem ungefär lika komiskt löjliga, som den pompösa, men halvt avklädda drottningen, förstås gestaltad av Sven-Åke Gustavsson. Den kanin som Lundgren gör representerar överklassen på ett så inbilskt sätt, att de repliker han vräker ur sig om småsparare och fattigt folk, studsar tillbaka mot honom själv.

Den i underjorden streetsmarta Alice får ett tredelat råd: Prata franska, gå utåt med tårna och kom på vem du är. Hur mycket av kritik mot klassamhället finns det i originalmanus, en illustrerad barnbok skriven vid Oxfords universitet på 1860-talet? I Stadsteaterns bearbetning leks det hejdlöst med metaperspektiv. Är inte bara överklassen som gisslas. Gliringar får också stockholmare, framställs som glidare som lägger beslag på huvudroller ( tacksam slagpåse för Carina M Johansson utanför sina övriga roller.) Just Johansson blir själv föremål för en uppläxning. Lekfulla utvikningar krokar i diverse associationsbanor. Ett moment vars introduktion sker redan i inledningen, när Erdogan som konferencier rör ihop sin berättelse om tillkomsten av Alice i underlandet. Inte långt därefter mumsar ensemblen i sig rim när skillnaden scen – salong ska förklaras. Kålmasken Carina Boberg och katten Carina M Johanssons två soloprestationer förtjänar att lyftas fram, bedrifter värdiga stora fanfarer , när de är i rampljuset utan att förfoga över gängse repliker.

Den uttråkade Alice uppför sig, som kännare vet, nyfiket och världsvant i underjorden, styr emellanåt skeendet. Gizem Erdogan är en nytt ansikte för Göteborgspubliken, har setts i filmer och på scen i vår huvudstad. Trots att hon nyligen gått ut Teaterhögskolan i Malmö, kan hon själv ta en jättelik vridscen i besittning. Har heller inga problem med att en 29-åring gör roll som flicka på sju år.

Vad som på konertspråk kallas backdrop, utgör en inte inte oväsentlig del av behållningen. Explosionen av färger och snabba klipp ska Max Marklund ha mycket beröm för. I konsekvensens namn tvingas vi före båda akterna, att ett oräkneligt antal gånger se identiska snuttar projicerade på den jättelika välvda väggen. Barn påstås ju älska uppreoningar, vill höra samma saga om och om igen. Flimrande bländade ljus, dånande ljud, scenteknik i form av exempelvis vajrar, fyndig rekvisita, flådiga dräkter och volymstark musik understödjer berättelsen. Med all denna extravaganza syresätter Anna Pettersson sin skapelse. Måste betecknas som en enastående prestation, att hon som jag minns från Noréns Personkrets, får ihop sina olika ansvarsområden till en högst aptitlig anrättning. Mycket nöjd med den hårt arbetande ensemblen (inga statiser förekommer) plussar jag särskilt för Carina Boberg, jämte i vissa scener radarparet Adam Lundgren och Ulf Drakenberg.

Rimligen borde det vara en utmaning när traditionell intrig saknas, istället ofta ett uppbrutet repliklöst agerande. Till sist den maffigaste ingrediensen. Alice i underlandet innehåller en rejäl dos magi. Hattmakaren Jan Unestam framstår som en fullfjädrad illusionist. I samarbete med trolleriteknikern Peter Wickenberg utför han trick som är otroligt skickligt gjorda. Publiken blir totalt manipulerad! I normalfallet är som sagt sagor inte min grej. I fallet med detta sällsamma allkonstverk gör jag gladeligen ett undantag.

Medverkande
Gizem Erdogan, Carina Boberg, Marie Delleskog, Carina M Johansson, Adam Lundgren, Sven-Åke Gustavsson, Ulf Drakenberg och Jan Unestam

Foto: Ola Kjelbye

Anmärkningsvärd musik- och teaterföreställning – Hjälpgalan på Teater Trixter i Göteborg

28 mars, 2016 by Mats Hallberg

Hjälpgalan på Teater Trixter i Göteborg
23 mars 2016
Av: Petra Revenue
Regi: Ingvar Örner
Scenografi: Ger Olde Monnikhof

Ibland tänker jag på de personer man ser på affärsstråk vars mission är att värva till olika organisationer. Hur har dessa bestämt sig för vilken förening som är mest behjärtansvärd? I vilken utsträckning sprider aktiviste samtidigt sitt eget varumärke? Minns att Tomas Ledin blev kreddig, när han tillsammans med den mer självklare Mikael Wiehe samlade artisteliten på ANC-galan i Scandinavium. ( Tommy Rander som var en av hjärnorna bakom galan har jag intervjuat.) Frigruppen Trixter har i drygt tjugofem års tid skruvat och vridit på tillvaron och odlar ett direkt tilltal. Har gått igenom arkiv och kunnat spåra att jag besökt dem cirka åtta gånger plus att jag läst roman av Revenue och sett hennes egenartade långfilm Karaokekungen. Utgångspunkten i nya uppsättningen, är att gestalta förslag och invändningar, när involverade ska enas om innehåll i en hjälpgala. (Någon som gjorde det enklare för sig tidigare i år var min vän Sam Vesterberg, eftersom han var ensam initiativtagare till den solidaritetsdag vars första akt jag recenserade i Kulturbloggen.)

Livemusik bereds ju alltid stort utrymme vid manifestationer, absolut inget undantag här. Kent Börjesson var med om att bilda coverbandet Stenade Rullarna. För ett tag sedan sa han följriktigt till mig, att hans största hjälte heter Keith Richards. Inte undra på då att han vigt sitt liv åt att reproducera det eviga rockbandets låtskatt. Att han kan framföra ett knippe av deras örhängen på Trixters egen scen, misstänker jag beror på att Börjesson numera lever ihop med teaterns ledare. Delvis identisk låtlista – med öppningsnumret Jumping Jack Flash och Wild Horses som avrundning – kunde jag också höra också när Börjesson, Stefan Bellnäs med flera körde en härlig Stones-afton på krogen La Sombrita. Hur som helst var musiken mer innerlig än ösig. Bolander kompade förtjänstfullt på piano och dragspel. Den fanastiske Stefan Bellnäs på basgitarr flankerade i bakgrunden. Takten markerades av körande kvinnor och Bellas fotarbete på pedaler. Att skippa fullt trumset var en åtgärd som funkade ypperligt. Onekligen stod Dead Flowers och liknande sånger för det underhållningsvärde som efterlystes. Men industrin kring det megastora bandet problematiserades förstås. Och vi fick ocks lyssna på ledmotiv till fotbollsklubben Gais, folksång och musik signerad Björn Knutsson.

Utmärkande för Hjälpgalan är att den saknar avstånd mellan komik och allvar. Likt judisk överlevarhumor drar de medverkande sig inte för att skoja, även när det skulle kunna anses opassande. Allra roligast har jag under andra aktens stormöte när eldsjälarna visar sig brinna för helt olika saker. Tina Lenne vill använda ekivoka skämt för att bekämpa patriarkatet. Sittandes i halvring kivas man om mikrofonen för att föra fram vilket budskap som ska avgå med segern. En härligt crazybetonad scen väl värd att lagras i minnets vrår.

De två huvurollerna görs av Anders Lönnbro och David Sperling Bolander. Lönnbro såg jag för några år sedan i ett våldsamt drama på Angereds Teater medan jag kommer ihåg Bolander från nyopera på Atalante och Don Quijote på Stadsteatern. Lönnbro gör Theo som förutom att kläcka idén till hjälpgalan, också är svärfar till Bolanders karaktär. Tycker att den sist nämnde tillsammans med Tina Lenne, är de två aktörer som imponerar mest. De har en slängig skenbart spontan spelstil som känns mycket trovärdig. Aktörerna exponerar på ett glänsande sätt hela spektrat från kaxighet till tveksamhet. Av producent Håkan Palm blir jag efteråt varse att skådespelarna tagit med sig en hel del av sig själva i texten, särskilt som producenten framhåller avvikande mening gentemot en av Davids repliker. Hans motspelare fick sitt genombrott i 70-tals filmen Lyftet, har ett förflutet som (r):are och har varit djupt engagerad i Palestina-frågan.

Hans Theo vill att galan uteslutande ska handla om lidandet i Palestina, men får som framgått mothugg. Miran Kamala med skägg, turban och lila dräkt viftar med en kurdisk flagga och berättar om fasansfulla grymheter som kurder utsatts för. Kräver naturligt nog att detta folk blir föremål för deras välgörande ändamål. Utan något mellanrum, blir det nästan osmakligt när mitt fotbollslag Gais (som det faktiskt ordnats stödgala för) förs fram som en lika lämplig kandidat. Första gången det bränner till denna musikteater-mix, är för övrigt då Karin Blixt framför en dikt till suggestiv ljudkuliss om vilsna valar. Blixt i beige trenchcoat spelar dotter till Theo. Lönnbros vacklande rollfigur blir stressad av de motstridiga viljorna, vill i andra akten blåsa av sitt projekt då kaos hotar. Då rycker regissören , tillika sufflör, in och efterfrågar om den tilltänkta galan på Lorensbergsteatern blir av. Ett synnerligen smart metaperspektiv, av vilka det finns fler.

I paus får jag möjlighet att fråga regissör Örner varför man avblåste planerna på att hålla till på Galenskaparnas teater. Svaret var att Trixters publik inte är van vid förköpsförfarande, därmed blev teatern i city en för stor apparat.

Några sammanfattande omdömen: Gillar att fiktion och verklighet glider ihop, lite ytliga personporträtt, många skratt och poänger –varav flera på gränsen till att inte vara rumsrena, smart idé men ojämnt utfört, den uppbrutna kronologin ett lyckat grepp, David Sperling Bolander och Tina Lenne övertygar, manus borde broderats ut på bekostnad av en eller två Stones-låtar.

På scen: Anders Lönnbro, David Sperling Bolander, Miran Kamala, Tina Lenne, Karin Blixt, Kent Börjesson och Stefan Bellnäs.

Fokusering och sväng som sveper oss med – Doktor Glas med Thorsten Flinck

13 mars, 2016 by Mats Hallberg

thorstenflinckdoktorglas

Doktor Glas
Gästspel på Stora Teatern i Göteborg 12/3
Baserad på roman av Hjalmar Söderberg
Regi & Manus: Torsten Flinck
Röst: Eva Röse
Producent: Dennis Karlsson – United Stage

Låt mig utgå från förväntningar och förkunskaper. Anmärkningsvärt nog begick jag här min debut. Hade inte tidigare sett den karismatiske skådespelaren, sångaren och regissören live. Lite lustigt att jag kvällen före råkade se Fadren, en leva – ut – pjäs som 54-åringen gjort i flera format.

Flinck har pratat om hur han tömmer sig då han står på scen, något som kunde mer än anas på Stora Teatern. Efteråt var jag fortfarande omskakad, därtill lite chockad efter hastigt möte med the man himself. Hursomhelst, en näranog fullsatt salong visste att de inte skulle serveras halvmesyrer, utan en polyfon monolog från livets skuggsida. Antar att föreliggande uppsättning är ett avancerat hopkok, där tidigare gjorda Doktor Flinck korsas med Allan Edwalls berömda bearbetning. Den före detta Dramaten-skådespelaren lärde sig åtskilligt av hantverket, genom att såväl studera som samarbeta med Edwall på Brunnsgatan. Sedan har han under årens lopp lagt till ett antal egna valörer, vilket gör att han kan påstå att han står för manus.

Om inte konstnären – känd lika mycket för sitt kaotiska privatliv – kunnat idenifiera sig med traumat och ensamheten hos Doktor Glas, hade nog inte anrättningen blivit lika vällagad. Som liten pojke var han, enligt egen utsago, dömd till att iaktta, fick inte deltaga. Doktor Glas är ju skriven i början på förra seklet som en dagbok med vissa restriktioner, utifrån en betrodd herres perspektiv, en person som kan beskrivas som en deprimerad ensling. Jo, jag har läst Söderbergs gastkramande roman , rankar den som ett mästerverk. Tror mig ha sett minst en filmatisering, läst Kerstin Ekmans Mordets praktik samt blivit uppslukad av den tolkning som utfördes av Krister Henriksson.

Den täta enaktaren innehåller ett slags preludium. Det består av kammarmusik, projicerade skuggfigurer samt en förälskad kvinnoröst; en röst som återkommer. Till slut äntrar Torsten Flinck scenen från en sidodörr i salongen. Iförd mörk kavaj och med brun portfölj under armen tar sig Doktor Glas till sitt skrivbord. Och han sätter igång att förmedla sin sorgliga ödesmättade berättelse, fylld av kval och vämjelse. Men han är även som bekant i stånd att se skönhet och andras lycka, på vägen mot sin undergång. Visst är det ädelt att ställa upp för medmänniskor vars desperation är uppenbar. Personligen har det hänt att jag bittert fått ångra mig och i Helga Gregorius fall begär hon att Glas ska bortse från allt vad läkaretik heter. Han får dock hjälp på traven genom att framställa pastorn som en grotesk person. Det äckel som antyddes hos Henriksson, blir till ett smaskigt huvudspår hos Flinck. Med utstuderade grimaser och rullande ögon visar hans rollfigur de tvådelade motiven till hans gärning.
Personporträtten är förstås mycket skickligt genomförda.

Replikerna levereras likt svallvågor för att några gånger mer likna en melankolisk krusning. Vad man inte får glömma är att upphovsmannen varit mån om att tillföra ett antal förlösande skratt, vilka demonstreras extra mycket av några hardcore-fans tre rader framför mig. Stycket hamnar i ett slags evigt nu, när Flinck kommenterar karaktärernas agerande. Hajade till när jag hörde en anakronism i form av nedsättande nutida könsord. Att han skalat bort och lagt till gör monologen osedvanligt raffinerad. Texten väller fram stötvis genom olika temperament, vilket blir drabbande. Men det är samtidigt problematiskt, eftersom den intensive skådespelaren varvar upp i okontrollerbar hastighet. De extrema svängningarn i tempo och styrka, innebär att en del repliker går förlorade.

Måste erkänna att jag blev besviken på att han sluddrade mer än någonsin Plura eller Lundell, inte minst eftersom hans radioröst prisats. (Satt förresten intill en kvinna, vars ansträngningar var ansenliga för att kunna uppfatta alla svar, när hon dagen innan intervjuade en inspirerad Flinck för en podd.) Drogmissbruk och adhd kan vara två förklaringar. Visst fängslade han enormt med en kringvandrande borrande spelstil. Men jag utgick från att artikulationen skulle befinna sig på en högre nivå. Jämförelsen med Henriksson är ofrånkomlig, något Flinck också inser. Monologerna har självklart avgörande ingredienser gemensamma. Intressantare då att fästa sig vid några skillnader. Flincks instudering är mer diabolisk, ojämn med otroliga toppar, mer varierad avseende tilltal och tonläge, fast den innehåller inte lika sofistikerade imitationer.

Det är som väntat en naken råare version, omöjligt att fastslå vilken jag föredrar. Denna gång blev det inte stående ovationer, fast responsen var översvallande. Den besvarades med liten piruett, korstecknet, knuten näve i luften jämte yttrandet ”Vad ni fjäskar, men som kulturarbetare tjänar man inga pengar. Därför kommer jag signera program och skivor.”

Konstant ifrågasättande skapar eggande spelsätt – Fadren på Göteborgs Stadsteater

13 mars, 2016 by Mats Hallberg

fadren

Fadren
Av August Strindberg
Regi, bearbetning & ljus: Andreas Boonstra
Scenografi, kostym & dockor: Pontus Stenshäll
Musik: Simon Steensland
Premiär 9 mars 2016

När jag tänker på uppflammande utbrott i Fadren är det Tommy Berggren jag ser framför mig. Han dominerade fullständigt en teveinspelning Bo Widerberg gjorde sent 80-tal. Utbrott av raseri är ofrånkomliga i ett sorgespel om tvivel och villfarelser, men radarparet Boonstra & Stenshäll intar en kritisk hållning till ursprungsmanus. Det är ett understatement, då dekonstruktion är själva grejen med uppsättningen. För den ovana teaterpubliken hade det underlättat med en antydan om spelsätt, genom att ange baserad på Strindberg. Å andra sidan kan den vetgirige numera googla. Visar sig då att de båda männen har gemensam bakgrund i Momentteatern i Gubbängen. De roas av uppbruten estetik med markörer och blinkningar. Greppet funkade ganska bra när Boonstra regisserade Revisorn? på Folkteatern i höstas, funkade nog inte lika smidigt när Stenshäll – Stadsteaterns nya konstnärlige ledare – för ett år sedan tog sig an nutidsfeminism i form av Spår (av Antigone) på just Göteborgs Stadsteater. Vill omgående betona att det är ett nöje att åka med på den uppfriskande originella resan Fadren 2.0

Kvintetten av skådespelare bär svarta oömma kläder och går i schackrutiga skor. Scenografin är iögonfallande! Scenen badar i en gulbrun nyans med fyra nedhängande strålkastare. Den är möblerad med matsalsbord jämte stolar, soffa och fåtöljer. Märkligt nog är benen försedda med wellpapp. Väggarna som omgärdar är så pass märkliga att dramats doktor, sveper med blicken och låter meddela att husets herre näppeligen kan vara frisk. Vi kan notera en gigantisk vapensamling och teckningar av monster. Till avdelningen onomala inslag hör att aktörerna gör entré/ sorti upprepade gånger genom väggluckor nära marknivå. Vidare har radarparet tillfört mycket musik, möjligen har det blivit aningen för mycket av den varan. Men onekligen är det förnöjsamt, när delar ur ensemblen i omgångar sjunger och spelar känd barnvisa av Jojje Wadenius och därefter alster av Stefan Sundström. Och jag gillade överlag valet av musikaliska stämningar.

Inledningsvis möter vi Kim Theodoridou Bergquist, vars snabbspolande av påstådda onödiga scener mellan några av pjäsens bifigurer, slår an grundackordet, nämligen motsatsen till naturalism.. Med grovt tillyxade dockor gör hon narr av Strindbergs text. Komik plockas fram med hjälp av olika röstlägen och yvig motorik. Härifrån fortskrider första akten som en oppositionell anti-teater drivet till sin spets. Man utgår från att vi har kännedom om vår nationaldramatiker. Ensemblen ger luft åt risken med föreläsningsteater, vilket gör att det blir än roligare när man ändå stoppar fingrarna i den begärliga syltburken. Metapersektiven flödar, alla vill och får komma till tals; fast om den saken kivas det förstås på ett underhållande sätt. Inte bara hang-ups hos Strindberg granskas, i än högre grad handlar det om att de florerar även hos de skenbart egocentrerade skådespelarna. Tappade räkningen på hur ofta de växelvis klev fram och vände sig ut mot salongen, skenbart som privatpersoner. Jag har upplevt och roats av samma sorts dekonstruktion åtskilliga gånger. Ett våghalsigt grepp med en inbyggd fara, publiken kan bli alltför desorienterad. Här klaras balansgången, vilet regissör Boonstra kan ta åt sig äran av.

fadren2 Eric Ericson torde ha stor vana av introspektion och tar initiativet. Övriga tar vid, kräver att bli lyssnade på. I samband med att de resonerar om vad som är rimligt och trovärdigt, till exempel skådespelarnas åldersskillnader i relation till deras roller, basunerar man ut att i akt 2 kommer det bli Strindbergs originalmanus, med de feta urladdningar vi sett fram emot. Uttalandet är givetvis halvljug, vilket inte förtar mitt positiva omdöme. (När vi sitter i en teatersalong, har vi ju ingått ett oskrivet kontrakt, i vilket står att fantasin har företräde.) Finns egentligen mycket mer att uppehålla sig kring, uppslag att nysta i saknas sannerligen inte. Fyra sådana är skådespelares anställningstrygghet, frågan om uppdaterering av ålderdomligt språk, avsiktligt övertydliga metaforen ”elefanten i rummet” samt viljan att åstadkomma ett barnvänligt slut.

En sak till. Strindbergs doktori Fadren liknade viljan vid själens ryggrad, menade att en man näppeligen har makt, om att han inte är stark nog. Att ryttmästarn hävdar att den starkare alltid har makten, gör honom obehaglig, närmast fascistoid.

Skådespelarnas insatser? Jag anser att Johan Karlberg i huvudrollen gör en av sina absolut starkaste rollprestationer i karriären. Och han har varit länge vid teatern. Trots att vi blivit invaggade i att vad vi sermåste granskas och att dramat är irrelevant; så ryggar en dam till av förskräckelse bakom mig, när en till synes livlös ryttmästare drabbas av konvulsioner på köksbordet. Han och kollegorna vänder och vrider på sina repliker, vilka är inlärda med spetsfundig omsorg. Eric Ericson excellerar i att vara illmarig och en smula lismande. Han verkar frodas när han lika mycket får berätta som iscensätta. Camilla Larsson agerar förtjänstfullt kraftfull motpart och allierad med doktorn. Hon känns inte sårbar, vilket bör ses som en styrka. En relativt otacksam tvådelad position har Pamela Cortéz Bruna, något hon får chansen att utgjuta sig om. Hon spelar både amman och pastorn. Välgörande med hennes utsträckta docerande långsamma sekvenser, fast ibland är det svårt att uppfatta vissa repliker. Den kvinnoroll som gör allra mest intryck har instuderats av en tjugoniåring som spelar den sjuttonårige dottern. Kim Theodoridou Bergquist, som jag såg i underliga Faust och Faustin and out, njöt påtagligt av att ta plats. På pluskontot ska också bokföras att hon totalt behärskade att kliva ut ur rollen och tilltala publiken när regissören så önskade.

I rollerna:
Johan Karlberg, Camilla Larsson, Eric Ericson, Pamela Cortéz Bruna och Kim Theodoridou Bergquist.

Foto: Ola Kjelbye

Storartad bedrift i absolut toppklass – Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika på Göteborgs Dramatiska Teater

5 mars, 2016 by Mats Hallberg

Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika
Manus: Sara Stridsberg
Regi: Anna Ulén
Scenografi, kostym och rekvisita: Fianna Robijn
Premiär 4 mars 2016 på Göteborgs Dramatiska Teater

Internationella kvinnodagen är nära förestående. Arbetet (tidigare LO-tidningen) har uppmärksammat med ett slags specialnummer. Okontroversiellt? Om man analyserar ”tilltaget” närmare, kan det ju ses som självkritik från en genusmedveten facklig veckotidning. När jag var facklig redaktör behövdes ingen extra satsning, infriade istället en strävan att ha fifty-fifty representation. I helgen har två pjäser av Sara Stridsberg haft premiär, en händelse som ser ut som en tanke. Av henne har jag bara läst extrema Darling river. Jag har inte sett något verk där Solanas varit i fokus, var ganska skeptisk till om jag var kapabel att tillgodogöra mig Stridsbergs pjäs på drygt två timmar efter fyra påfrestande jobbnätter. Det hat och de hot som riktades mot TUR-teatern i Kärrtorp följde jag med stort obehag via medier.

Dagen efter en fömodad pärs, känner jag mig upplyft. Iscensättningen i den intima lokalen vid Stigbergsliden, kan vara det bästa jag sett någonsin av en frigrupp. Därtill överträffar produktionen många uppsättningar på institutionsteatrar. Finns en riktning, en artkulerad energi som är helt enastående. Allt sitter osannolikt väl ihop, från val av musik till instuderandet av varje biroll. Och Mia Eriksson är fullkomligt briljant som den plågade provokatören Valerie Solanas, hon som anser att mäns underlägsenhet är flagrant. Repliker och tonfall, kroppsspråk och pauser, interagerande och publikkontakt; kan inte nog understrykas hur fulländat hon åstadkommer sin tour de force. Vore direkt fel att förbigå Eriksson vid kommande Scenkonstgala.

Dramat tar sin början på en vinröd galonsoffa, på vilken en hostande Valerie Solanas ligger som intagen på en klinik på 80-talet. Utan att rakt igenom vara någon dokumentär får vi härifrån centrala brottstycken av ett sammansatt liv. Berättarstilen har liknats vid en feberdröm. Å ena sidan forskning inom psykologi och nydanande tankar om könsmaktsordning, jämte ett flöde av spretiga texter. Å andra sidan tonvis med destruktivitet och övergrepp: pappa som våldfört sig, prostitution och droger. Av vad hon blivit berömd för, reciteras en väsentlig harang ur SCUM-manifestet (övers. Sara Stridsberg) och skotten mot en vädjande Andy Warhol iscensätts med tvivelaktig tragikomisk touch. Solanas desperata gärning kan delvis förklaras, aldrig försvaras. (Minns särskilt en kvinnlig litteraturredaktör som på ABF-seminarium för några år sedan relativiserade mordförsöket.) Sara Stridsberg och regissör Anna Ulén har skapat ett mycket intelligent scenkonstverk. Historien berättas inte linjärt, utan vi kastas mellan olika tidsplan. Röster till och om Solanas kommer från olika delar av salongen, ett effektfullt grepp. En karaktär – Ultra Violet – får röst av Alexandra Pascalidou via i högtalare. Regissör och författare har lekt på ett fyndigt sätt, inte minst när Lars Wik som universitetsläare inbegriper publiken i sitt upprop, eller när Solanas ropar till den som läser hennes epitaf att hon inte är död än. Ett annat grepp som kanske inte står i scenanvisningarna, är bruket av bedövande ljudkaskader på ett trumset uppställt i ett hörn. Har svårt för att bestämma mig om dessa hårdslående inslag var motiverade, möjligen ett fungerande alternativ till den klassiska boxbollen. Tycker att pjäsen med den långa titeln, baserad på Stridsbergs prisade roman Drömfakulteten, ger en utmärkt inblick i ett trasigt liv med irreparabla ärr från barndomen. I en av många inlagda intervjuer beskriver hon sig själv som författare, manshatare, forskare och surfare. Hennes filosofi och uppfattning om världen, gör mig som man deprimerad. Stridsbergs manus visar en störd individ fylld av motsägelser. Ur hennes högvarvsgående hjärna kommer växelvis galenskaper och genialitet. Solanas bevekelsegrunder och påverkan på radikalfeminismen åskådliggörs skarpsinnigt, samtidigt som vi ser ett stycke helgjuten dramatik.

Väldigt befriande att vi slipper det didaktiska spelsättet, istället har man valt att finslipa gestaltningen. I princip samtliga biroller görs på ett formidabelt sätt. Någon viskade i mitt öra att Hanna Ullerstam är lite av en birollsdrottning, särskilt på film. Hon är oerhört övertygande som studiekamraten och väninnan Cosmo girl, lika skicklig i den nedtonade positionen som Sister White.

Replikerna från henne klingar och snärtar med osviklig precision. När Ullerstam neutralt förkunnar råd till den som vakar över en döende följt av Åh döds med Bob Hund, då är det som mitt hjärta är på väg att gå i tusen bitar för att citera Anne Linnet i översättning. En annan fullpoängare är Martha Rasmussen Lubiana vars karaktär kämpar med objektet för sin avhandling. Hon excellerar i rappa frågor, sammanfattningar och en osannolik fontän av primalskrik. Åsa-Lena Hjelm har jag sett i ett otal starka uppsättningar på Stadsteatern. Hon gör två diametralt skiftande roller, dels doktor Cooper, dels den vimsiga neurotiska mannan. I den sist nämnda tolkningen sker entrén sjungandes och viftandes i solhatt med sönderbränd brun klänning.

Lars Wik förekommer i egenskap av domare, bartender, Morrisey (huvudrollsinnehavare i några av de bisarra filmer som gjordes i the Factory) samt lärare och forskningshandledare på psykologisk institution. Oavsett roll gör han intryck! När han går igång som auktoritet på universitetet glänser han. En välgörande omsorg om detaljer och en vilja att spela ut märks hos honom och resten av ensemblen. Sufflösen Miia Rasku blir originellt nog kvar på sin stol när hon läser psykiaktrikerns utlåtande. Sist men absolut inte minst, måste mycket beröm utdelas till Erik Åkerlund. Han flimrar förbi som ägare av Olympia Press men gör framför allt en exceptionell gestaltning som den skenbart coole Andy Warhol. Porträttlik fömedlar han smärtan i en ömklig omsusad figur, så att luften vibrerar av klibbig ångest. Det är makalöst begåvat! Återigen ett stort plus till de medverkande skådespelarna.

Fianna Robljn har som scenograf, rekvisitör och kostymansvarig bidragit framgångsrikt till en trovärdig uppsättning.

Att musiken – som domineras av Velvet Underground featuring Nico – är smakfullt vald behöver knappast poängteras.

På scen:
Valerie Solanas: Mia Eriksson
Andy Warhol, Maurice Girodias: Erik Åkerlind
Cosmo Girl, Sister White: Hanna Ullerstam
Dorothy, Dr Ruth Cooper: Åsa-Lena Hjelm
Morrissey, Robert Brush, Domare: Lars Wik
Daddy’s girl: Martha Lubiana
Psykiatrikern: Miia Rasku
Ultra Violet (röst): Alexandra Pascalidou

Mats Hallberg

Footer

Om oss