Doktor Glas
Gästspel på Stora Teatern i Göteborg 12/3
Baserad på roman av Hjalmar Söderberg
Regi & Manus: Torsten Flinck
Röst: Eva Röse
Producent: Dennis Karlsson – United Stage
Låt mig utgå från förväntningar och förkunskaper. Anmärkningsvärt nog begick jag här min debut. Hade inte tidigare sett den karismatiske skådespelaren, sångaren och regissören live. Lite lustigt att jag kvällen före råkade se Fadren, en leva – ut – pjäs som 54-åringen gjort i flera format.
Flinck har pratat om hur han tömmer sig då han står på scen, något som kunde mer än anas på Stora Teatern. Efteråt var jag fortfarande omskakad, därtill lite chockad efter hastigt möte med the man himself. Hursomhelst, en näranog fullsatt salong visste att de inte skulle serveras halvmesyrer, utan en polyfon monolog från livets skuggsida. Antar att föreliggande uppsättning är ett avancerat hopkok, där tidigare gjorda Doktor Flinck korsas med Allan Edwalls berömda bearbetning. Den före detta Dramaten-skådespelaren lärde sig åtskilligt av hantverket, genom att såväl studera som samarbeta med Edwall på Brunnsgatan. Sedan har han under årens lopp lagt till ett antal egna valörer, vilket gör att han kan påstå att han står för manus.
Om inte konstnären – känd lika mycket för sitt kaotiska privatliv – kunnat idenifiera sig med traumat och ensamheten hos Doktor Glas, hade nog inte anrättningen blivit lika vällagad. Som liten pojke var han, enligt egen utsago, dömd till att iaktta, fick inte deltaga. Doktor Glas är ju skriven i början på förra seklet som en dagbok med vissa restriktioner, utifrån en betrodd herres perspektiv, en person som kan beskrivas som en deprimerad ensling. Jo, jag har läst Söderbergs gastkramande roman , rankar den som ett mästerverk. Tror mig ha sett minst en filmatisering, läst Kerstin Ekmans Mordets praktik samt blivit uppslukad av den tolkning som utfördes av Krister Henriksson.
Den täta enaktaren innehåller ett slags preludium. Det består av kammarmusik, projicerade skuggfigurer samt en förälskad kvinnoröst; en röst som återkommer. Till slut äntrar Torsten Flinck scenen från en sidodörr i salongen. Iförd mörk kavaj och med brun portfölj under armen tar sig Doktor Glas till sitt skrivbord. Och han sätter igång att förmedla sin sorgliga ödesmättade berättelse, fylld av kval och vämjelse. Men han är även som bekant i stånd att se skönhet och andras lycka, på vägen mot sin undergång. Visst är det ädelt att ställa upp för medmänniskor vars desperation är uppenbar. Personligen har det hänt att jag bittert fått ångra mig och i Helga Gregorius fall begär hon att Glas ska bortse från allt vad läkaretik heter. Han får dock hjälp på traven genom att framställa pastorn som en grotesk person. Det äckel som antyddes hos Henriksson, blir till ett smaskigt huvudspår hos Flinck. Med utstuderade grimaser och rullande ögon visar hans rollfigur de tvådelade motiven till hans gärning.
Personporträtten är förstås mycket skickligt genomförda.
Replikerna levereras likt svallvågor för att några gånger mer likna en melankolisk krusning. Vad man inte får glömma är att upphovsmannen varit mån om att tillföra ett antal förlösande skratt, vilka demonstreras extra mycket av några hardcore-fans tre rader framför mig. Stycket hamnar i ett slags evigt nu, när Flinck kommenterar karaktärernas agerande. Hajade till när jag hörde en anakronism i form av nedsättande nutida könsord. Att han skalat bort och lagt till gör monologen osedvanligt raffinerad. Texten väller fram stötvis genom olika temperament, vilket blir drabbande. Men det är samtidigt problematiskt, eftersom den intensive skådespelaren varvar upp i okontrollerbar hastighet. De extrema svängningarn i tempo och styrka, innebär att en del repliker går förlorade.
Måste erkänna att jag blev besviken på att han sluddrade mer än någonsin Plura eller Lundell, inte minst eftersom hans radioröst prisats. (Satt förresten intill en kvinna, vars ansträngningar var ansenliga för att kunna uppfatta alla svar, när hon dagen innan intervjuade en inspirerad Flinck för en podd.) Drogmissbruk och adhd kan vara två förklaringar. Visst fängslade han enormt med en kringvandrande borrande spelstil. Men jag utgick från att artikulationen skulle befinna sig på en högre nivå. Jämförelsen med Henriksson är ofrånkomlig, något Flinck också inser. Monologerna har självklart avgörande ingredienser gemensamma. Intressantare då att fästa sig vid några skillnader. Flincks instudering är mer diabolisk, ojämn med otroliga toppar, mer varierad avseende tilltal och tonläge, fast den innehåller inte lika sofistikerade imitationer.
Det är som väntat en naken råare version, omöjligt att fastslå vilken jag föredrar. Denna gång blev det inte stående ovationer, fast responsen var översvallande. Den besvarades med liten piruett, korstecknet, knuten näve i luften jämte yttrandet ”Vad ni fjäskar, men som kulturarbetare tjänar man inga pengar. Därför kommer jag signera program och skivor.”