Hjälpgalan på Teater Trixter i Göteborg
23 mars 2016
Av: Petra Revenue
Regi: Ingvar Örner
Scenografi: Ger Olde Monnikhof
Ibland tänker jag på de personer man ser på affärsstråk vars mission är att värva till olika organisationer. Hur har dessa bestämt sig för vilken förening som är mest behjärtansvärd? I vilken utsträckning sprider aktiviste samtidigt sitt eget varumärke? Minns att Tomas Ledin blev kreddig, när han tillsammans med den mer självklare Mikael Wiehe samlade artisteliten på ANC-galan i Scandinavium. ( Tommy Rander som var en av hjärnorna bakom galan har jag intervjuat.) Frigruppen Trixter har i drygt tjugofem års tid skruvat och vridit på tillvaron och odlar ett direkt tilltal. Har gått igenom arkiv och kunnat spåra att jag besökt dem cirka åtta gånger plus att jag läst roman av Revenue och sett hennes egenartade långfilm Karaokekungen. Utgångspunkten i nya uppsättningen, är att gestalta förslag och invändningar, när involverade ska enas om innehåll i en hjälpgala. (Någon som gjorde det enklare för sig tidigare i år var min vän Sam Vesterberg, eftersom han var ensam initiativtagare till den solidaritetsdag vars första akt jag recenserade i Kulturbloggen.)
Livemusik bereds ju alltid stort utrymme vid manifestationer, absolut inget undantag här. Kent Börjesson var med om att bilda coverbandet Stenade Rullarna. För ett tag sedan sa han följriktigt till mig, att hans största hjälte heter Keith Richards. Inte undra på då att han vigt sitt liv åt att reproducera det eviga rockbandets låtskatt. Att han kan framföra ett knippe av deras örhängen på Trixters egen scen, misstänker jag beror på att Börjesson numera lever ihop med teaterns ledare. Delvis identisk låtlista – med öppningsnumret Jumping Jack Flash och Wild Horses som avrundning – kunde jag också höra också när Börjesson, Stefan Bellnäs med flera körde en härlig Stones-afton på krogen La Sombrita. Hur som helst var musiken mer innerlig än ösig. Bolander kompade förtjänstfullt på piano och dragspel. Den fanastiske Stefan Bellnäs på basgitarr flankerade i bakgrunden. Takten markerades av körande kvinnor och Bellas fotarbete på pedaler. Att skippa fullt trumset var en åtgärd som funkade ypperligt. Onekligen stod Dead Flowers och liknande sånger för det underhållningsvärde som efterlystes. Men industrin kring det megastora bandet problematiserades förstås. Och vi fick ocks lyssna på ledmotiv till fotbollsklubben Gais, folksång och musik signerad Björn Knutsson.
Utmärkande för Hjälpgalan är att den saknar avstånd mellan komik och allvar. Likt judisk överlevarhumor drar de medverkande sig inte för att skoja, även när det skulle kunna anses opassande. Allra roligast har jag under andra aktens stormöte när eldsjälarna visar sig brinna för helt olika saker. Tina Lenne vill använda ekivoka skämt för att bekämpa patriarkatet. Sittandes i halvring kivas man om mikrofonen för att föra fram vilket budskap som ska avgå med segern. En härligt crazybetonad scen väl värd att lagras i minnets vrår.
De två huvurollerna görs av Anders Lönnbro och David Sperling Bolander. Lönnbro såg jag för några år sedan i ett våldsamt drama på Angereds Teater medan jag kommer ihåg Bolander från nyopera på Atalante och Don Quijote på Stadsteatern. Lönnbro gör Theo som förutom att kläcka idén till hjälpgalan, också är svärfar till Bolanders karaktär. Tycker att den sist nämnde tillsammans med Tina Lenne, är de två aktörer som imponerar mest. De har en slängig skenbart spontan spelstil som känns mycket trovärdig. Aktörerna exponerar på ett glänsande sätt hela spektrat från kaxighet till tveksamhet. Av producent Håkan Palm blir jag efteråt varse att skådespelarna tagit med sig en hel del av sig själva i texten, särskilt som producenten framhåller avvikande mening gentemot en av Davids repliker. Hans motspelare fick sitt genombrott i 70-tals filmen Lyftet, har ett förflutet som (r):are och har varit djupt engagerad i Palestina-frågan.
Hans Theo vill att galan uteslutande ska handla om lidandet i Palestina, men får som framgått mothugg. Miran Kamala med skägg, turban och lila dräkt viftar med en kurdisk flagga och berättar om fasansfulla grymheter som kurder utsatts för. Kräver naturligt nog att detta folk blir föremål för deras välgörande ändamål. Utan något mellanrum, blir det nästan osmakligt när mitt fotbollslag Gais (som det faktiskt ordnats stödgala för) förs fram som en lika lämplig kandidat. Första gången det bränner till denna musikteater-mix, är för övrigt då Karin Blixt framför en dikt till suggestiv ljudkuliss om vilsna valar. Blixt i beige trenchcoat spelar dotter till Theo. Lönnbros vacklande rollfigur blir stressad av de motstridiga viljorna, vill i andra akten blåsa av sitt projekt då kaos hotar. Då rycker regissören , tillika sufflör, in och efterfrågar om den tilltänkta galan på Lorensbergsteatern blir av. Ett synnerligen smart metaperspektiv, av vilka det finns fler.
I paus får jag möjlighet att fråga regissör Örner varför man avblåste planerna på att hålla till på Galenskaparnas teater. Svaret var att Trixters publik inte är van vid förköpsförfarande, därmed blev teatern i city en för stor apparat.
Några sammanfattande omdömen: Gillar att fiktion och verklighet glider ihop, lite ytliga personporträtt, många skratt och poänger –varav flera på gränsen till att inte vara rumsrena, smart idé men ojämnt utfört, den uppbrutna kronologin ett lyckat grepp, David Sperling Bolander och Tina Lenne övertygar, manus borde broderats ut på bekostnad av en eller två Stones-låtar.
På scen: Anders Lönnbro, David Sperling Bolander, Miran Kamala, Tina Lenne, Karin Blixt, Kent Börjesson och Stefan Bellnäs.