Mats Hallberg

Göteborgs Bluesfestival 2026 – Lyckat utfall för blå toner i nedbantat skick

11 augusti, 2026 by Mats Hallberg

9/8 2026

Villa Belparc i slottsskogen Göteborg

Arrangör: Göteborgs Bluesförening

Senast det begav sig var 2023 under en helg i juli. Recenserade den påkostade bluesfestivalen och troligen någon till tidigare år. Bestämde mig för att anmäla intresse för att bevaka då jag hade både tid och lust. Ska påpekas att det var en chanstagning på uppstuds även om jag läste presentationen av utbudet på hemsida. Osäker på om jag lyssnat på någon av grupperna, fast en initierad vän sa att jag hört Sofie Reed i Trollhättan. Arrangören ska berömmas för hur evenemanget organiserades och tillgången till faciliteter. Publiken uppgick till närmare femhundra enligt artistvärd/ presentatör Bertil Löfdahl, vilket var en glädjande hög siffra.

Man kunde sitta under tak och de som ville dansa hänvisades till ytan längst fram och sidorna. På Belparc fanns bar, servering och tillräcklig tillgång till toaletter. Vädret var drägligt och ljudet starkt i bakre delen, men inte smärtsamt högt. Till listan på goda förutsättningar ska den goa stämningen tillfogas. Tippar på att merparten av de som skaffat sig biljett till ett rimligt pris frekventerar Bluesbåten S/S Marieholm. Gladdes åt samma vibe när fyra-fem gånger större publik umgås och diggar, sittande eller dansande. Sista avgörande pusselbiten, de fyra akterna, återstår att analysera. Första framträdandet började sent på eftermiddag efter att det varit jam. Första tre akterna tilldelades cirka en trekvart medan finalen med Kokomo Kings pågick ungefär dubbelt så länge.

SOFIE REED & MARK L HAYNES får äran att inleda, en svensk-amerikansk udda fascinerande duo. De har spelat på festivalen tidigare. Sofies remarkabla biografi återges på hennes hemsida. I ungdomen lämnade hon Ludvika för Minneapolis, oklart varför just den destinationen. Reed spelar dulcimer, lap steel och munspel. Efternamnet härstammar från giftermål Hon är multimedia-artist, sångare, låtskrivare och en visionär med en katalog bestående av fem album, varav senaste samarbetet med basisten från staden i Minnesota världsberömd på 80-talet för den funkscen Prince med flera roterade kring. Haynes medverkar på ett par soulalbum som sålt platina och guld och anlitats av legendariska producenterna/ musikerna Jimmy Jam och Terry Lewis ( The Time S.O.S Band etc.). Deras variant av tajt komprimerad rootsmusik jämte överraskande avstickare är enda internationella inslaget, det framträdande som håller festivalens högsta nivå.

Sugs in i lockande sound. Noterar emellertid sonisk obalans inledningsvis, då basen dominerar på bekostnad av Reeds dulcimer. Hon sjunger kraftfullt med auktoritet med ansenligt omfång, ibland tänker jag på en ung Monica Törnell vars ursprung är Häsingland. Ljust gung fräsigt vilda västern influerad avlöser öppningen. I Home Story tas munspelet fram. Haynes är en stabil klippa vars rytmiska grund tyvärr inte ges plats för utbroderade stick. Det är intimt och suggestivt, riffas och sjungs innerligt. Musiken flyter fram i en lite udda kombo som fungerar väl. Halvvägs in i deras tilldelade tid byter Reed till lap steel. Ett av konsertens krön infaller i upphottad version av Somliga går i trasiga skor där strängbändaren har ett uttrycksfullt feature. Suveränt sväng! Titelspåret från duons album Wish Free framförs med stor inlevelse. Ackordföljderna når ut betydligt bättre på lap steel Ett stampa-takten-beat adderas med slide, ibland kompletterat med munspelande. Gillar skarpt deras sömlösa samspel med tyund, inte sällan härrörande från Delta-blues. Uppfattar att Reed sjunger ett annat titelspår, nämligen balladen Simplicity Chased Troble Away vars refräng råkar vara ordlös. Med bett i rösten och skickligt slide-spel dras det på med effektfull intensitet i finalen.

BLUES BOOSTERS tror jag var okända för de flesta Deras talesperson Pontus Nordh upplyser om att de brukar lira på mindre ställen. De består av förutom honom på gitarr och sång, Filip Bergström på dobro, akustisk gitarr och munspel, Robin Fredriksen på elbas samt Mattias Ollas bakom trummorna. Betraktar dem som duktiga epigoner vilka ändå väckte mitt intresse. Hantverket behärskas i vit bluesrockig tradition där hjältarna bland heter Duane Allman, Alvin Lee (Ten Years After) och Peter Green med flera. Man vågar sig också på svarta förebilder, vilket hedrar dem. Konceptet med tvilling-gitarrer exalterar i en repertoar där original varvas med covers. Rytmsektionen låter kompetent och vokala prestationen skäms inte för sig. Främsta behållningen är dock utan tvekan Bergströms slide-spel. Förbluffande moget och känsligt trakteras dobron. Bortsett från detta inslag hörs inga krusiduller.

Titlar som aviseras är bland andra Morning Light, Never Satisfied jämte en hyllning till Peter Green. En höjdpunkt uppstår när man gör snärtiga Too Late (W. Dixon), förevigas av Totta´s Bluesband. Här vräker Nordh på med ett gnistrande gitarrsolo och basist Fredriksen markerar sin närvaro med mycket energi. Hans bas blir tongivande också när det riffas i klassikern Baby Please Don´t Go med sina karaktäristiska höjningar och sänkningar. Vi får också en hyfsad tolkning av en av Howling Wolfs råaste låtar. Skulle trots allt säga att Blues Boosters mest ägnar sig år bluesrock även om de som framgått klarar av att variera sig. Får för mig att en energisk shuffle hämtats från Alvin Lee. I en låt sjunger för omväxlings skull Filip Bergström och i denna har han dessutom ett kreativt solo. Extranumret visar sig vara en rivig publikfriare, Shake Your Money Maker (E. James) i oefterhärmlige Rory Gallaghers anda.

.BLUEBIRDS från Skövde har hållit lågan uppe under Patric Carlsons ledning i cirka trettiofem år. Deklareras att herrarna skiftar obehindrat mellan ofiltrerad Rhythm & Blues, Louisiana Rock´n Roll, Tex/ Mex och Soul. Sju album har tagit dem till tre världsdelar. Och de har kuriöst nog spelat in på Marianne Records i Skara och blivit covrade av dansband. Sättningen numera är Patric Carlson på sång och gitarr och därtill låtskrivare, Peter Hamberg på trummor, Johan Johansson (intervjuats av undertecknad) på keyboard samt nytillskottet Peder Andersson på elbas som ersätter deras tidigare basist som förolyckades härförleden. Ska påpekas att jag i detta skede delvis tappade fokus då räkmacka inmundigades.

Trots rutin som genererar stabilitetsaknas något som sticker ut även om hantverket behärskas. Anser att bandet är lite småtråkiga eftersom jag inte utskiljer egenart i ett förvisso distinkt sound. Mina favoriter Roffe Wikström, Peps och Sven Zetterberg har rört sig med fabulös substans i en helt annan dimension. Vad tillför Bluebirds frågar jag mig ibland under konserten, när jag uppför mig som en nog alltför sträng smakdomare. Kompositören introducerar sina låtar och går i en av dem till och med runt avfyrandes licks bland festivalbesökarna som publikfriande grepp. Får fakta om låt från -89 där klaviaturspelaren jag hört så ofta live hamnar i framkant, Vi får veta att Wake Me Up tolkades av Streaplers(!) med annan text. Two Towns överraskar med nedtonad surf-stil. Ganska ny låt betitlad You Take My Blues Away lanseras. Johan Johansson solar elegant i låt som jag tycker mig snappa kommer från Freddie King. Genomgående framförs stilar som shuffle eller boogie i ett föredömligt samspel. Tajt och distinkt, fast låtarna stannade inte kvar hos mig. I´m So Glad You´re Mine levereras på slutet, sitter fint.

Skam å sägandes kände jag inte alls till KOKOMO KINGS. Tre dagar tidigare hade jag blivit tipsad om deras spelning av Henrik ”Pilen” Pilqvist vars magnifika musicerande jag däremot stött på ett antal gånger. Bortsett från gitarristen ovan består bandet med fem plattor i ryggen av låtskrivande basist Magnus Lanshammar, Jonas Holmberg på gitarr och bakgrundssång, Daniel Winerö med trumstockarna samt numera Marino Valle som vokalist. Deras generöst tilltagna show bedrivs i lika hög grad som frejdig bruksmusik för dansande som för oss lyssnare. För mitt vidkommande kändes det splittrat. I mina öron öron sjunker kvalitén i låtar anpassade för mottagarna att främst röra på ben och höfter i takt. Uppseendeväckande både att pådrivande basist – mest kontra- men också elbas emellanåt – står för gruppens låtskrivandet och att man lyckats engagera den etablerade Marino Valle på lead vid sångmikrofonen. Mot hans insats kan inga anmärkningar riktas, tvärtom.

Första melodierna stuffar fram, görs med osvikligt självförtroende. Ofta lutar man åt rockabilly-stuk, vilket känns ovanligt för en bluesfestival. Precisionen i pulsen från rytmsektion blir ett fundament varifrån gitarristerna broderar. Utan yttre åthävor briljerar den respekterade ”Pilen” i en handfull solon, vilket är vad jag uppskattar allra mest i showen. Kanske att svära i kyrkan, men för min del hade en speltid på en timme varit lagom. Nu blir det aningen segt när boogie och långsammare låtar serveras en danslysten heterogen publik. Av de låtar jag blir mest förtjust ska framhållas en skönt lunkande shuffle jämte Dancing On The Graveyard. Förvånas att Jambalaya-stuk införlivas och ett sjok av låtar som nästan går in i varandra. Soundet skiftar verkligen karaktär flera gånger. Dras ibland in i deras sound för att i andra partier tappa engagemang. Måste ändå medge att det svänger skönt emellanåt med groove i upptrampade fotspår och och de allra flesta ur publiken fick sannolikt vad de önskade sig. Och den exalterande tvillinggitarr effekten gjorde sig gällande också här.

Ystad Sweden Jazz Festival 2026 del III – Framträdanden med fokus på det vokala

10 augusti, 2026 by Mats Hallberg

Varje lyckad festival innehåller positiva överraskningar. Berusas av dylika kickar. Personligen värderar undertecknad som absolut inte kan kan göra anspråk på epitet frankofil, konserten med CAMILLE BERTAULT QUINTET – ”Bonjour mon amour” ute på ljusa Ystad Saltsjöbad som en sådan sensationell tilldragelse. Troligen kommer den finnas med mig resten av livet då intrycket var så pass överväldigande. Visste inte alls vem den på franska jazzscenen expressiva artisten var. Enda petitess till minus var att hon höll på femton-tjugo minuter för länge, vilket gjorde att jag hade lämnat lokalen när begäran om extranummer tillgodosågs. Sångerskan och kompositören omger sig med fyra musiker vilka ses traktera flygel, trumpet, bas samt trummor/ slagverk. Sättningen är Fady Farah ursprungligen från Libanon vid flygeln, Julien Alour på trumpet i vissa melodier, Christophe Minck på bas samt spännande rytmläggaren Minino Garay som flyttade till Paris från Argentina sent 80-tal. Karismatiska personen som äger scen har beskrivits som genial röstekvilibrist som rör sig i nycirkus anda och ”the new voice of jazz” (Vanity Fair). Hon prisades för några år sedan på Frankrikes motsvarighet till Grammis. Och sex album på tio år vittnar om kreativt sökande, det senaste emanerar från brasilianska tongångar vilka studerats på plats. Hon har framträtt i Stockholm, men debuterar på YSJF.

Jazziga uttryck blandas med ingredienser som folkmusik, funkigt beat och självfallet chansons i en originell brygd av skönhet och innovation. Bertaults virala genombrott skedde för övrigt då hon imiterade ett berömt solo av Coltrane. PÅ YSJF slås direkt en inriktning an, en dos vokal akrobatik. Finstilta konturer framhävs i fördelaktig akustik. Således bejakas nyanser i oemotståndlig spännvidd och en sömlös samverkan artist – musiker. Noterar ett lockande sound hos finurlig pianotrio, som ibland får tillskott av utomordentlig trumpetare. Att det sjungs på franska och meddelas utförliga introduktioner på charmig engelska ger en speciell dimension. Främst framförs material från senaste projektet. I hennes andra exalterande låt vars engelska titel är The Grain Of Sand äntrar Alour scen. Konstaterar efter två-tre nummer att musiken kännetecknas av ett medryckande sug, att fartfyllda melodier virvlar runt med rytmläggare i framkant. Han håller definitivt grytan kokande eller puttrande, för att nyttja en sliten kliché. Spelar också på cajon (inte hundraprocentigt säker på om det är i standardformat då jag inte ser) och blir i ett skede percussionist stående, förenad med de andra i gänget.

Vad som primärt fängslar entusiastisk publik är förstås enda kvinnan på scen, hennes stämma, rörelser och prat. Fäbless för att töja stämbandens gränser riskerar alltid att gå till överdrift. Bertault klarar avvägningen fast hon beter sig motsatsen till förutsägbart. Flertalet titlar presenteras. Man gör bland andra Bizarre med fint feature från soft trumpet, en underhållande rap som fått heta Dodo, låt tillägnad hennes kära katt och Voir La Mer, Artistens innovativa uttryck och fabulösa utlevelse kan inte nog understrykas. Explosiv expressionism mixas lyckligtvis elegant med lyriskt idiom när bossor nuddas och chansons framförs. Ibland gifter sig Bertaults höga stämma med trumpetens ton. Raffinerat! Vid ett tillfälle hålls sluttonen ut på ett fenomenalt vis.

Anledningen till att jag blir oerhört stimulerad beror till hälften på hennes utsökta musiker. Sympatiskt att de ges generöst med utrymme. Låter oupphörligen spännande om dem, aldrig ointressant. Rytmsektionen agerar eggande eller inkännande. Pianisten är en stor tillgång som i första halvan ofta hamnar i periferin underligt nog. Adderandet av fraser från duktig trumpetare genererar som nämnts stort mervärde. Bandet öser på med öppna spjäll i febrig bop och i Farahs första solo i instrumental längre sekvens kan afrikanska poser beskådas. Bertaults dansanta agerande i stick var ögongodis. För att ge en bild av vidden av stilar, ska inflikas vad hon gjorde med ackompanjemang till piano med nedslag i renässansen(?), liksom sprudlande chansons där briljant pianist anför. Finalen före extranummer skildrar New York med storstadens pulserande beat. Bertault imponerade väldeliga med sin teknik, utstrålning, mångsidighet och interaktion med instrumentalister, vilka övertygade i motsvarande grad. Hade varit fulländning om hon hade avrundat tidigare.

Stjärnor med mest strålglans på YSJF jämte Ivan Lins och Kurt Rosenwinkel hittas uppseendeväckande nog i konsert på Saltsjöbad ledd ANNA PAULINE. Hennes show ”LUCKY TO BE ME” (titeln på skivan i fråga) gästar av inga mindre än JANIS SIEGEL och RANDY BRECKER. Drömmen om inspelning i New York kunde realiseras genom kontakt förmedlad av pianisten Mattias Nilsson som ackompanjerat sångerskan världsberömd från Manhattan Transfer (framträtt på YSJF). Via Siegel kom Anna Pauline Andersson i kontakt med projektets pianist och arrangören som sammanförde dem med Brecker. Utgår från att legendariske trumpetaren och dito lika prisade sångerskan inte behöver närmare presentation. Har förunnats höra dem var för sig live ett par gånger (recenserat). Också skånska sångerskan som arbetat med musik i länder i Afrika, har hörts flera gånger när hon besökt Göteborg. Anna Pauline kunde anlita John Di Martino som pianist och kapellmästare, Boris Kozlov på bas som också står för basgångarna hos Manhattan Transfer, en dansk attraktion bakom trummorna i form av Anders Mogensen vars engagerande spel ofta kunnat avnjutas med små sättningar och storband i Göteborg samt danske saxofonisten och flöjtisten Jesper Lövdal. Dela scen med dessa torde ha varit ett krön i karriären för en begåvad sångerska som kanske inte riktigt etablerat sig i landet hos den stora jazzpubliken.

Alltför mycket hände under halvannan timme för att få plats här. Vill spegla inriktning, förmedla höjdpunkter, kulminerande inslag och merparten av repertoaren. Har inte lyssnat på plattan, utgår från att valda standards ges ett aningen annat format i livetappning. Inspelningarna lanseras som ett konstnärligt statement : ”en sammanfattning, fördjupning och förnyelse tjugo år in i karriären”. Så gott som samtliga spår framförs, sofistikerat med osviklig ackuratess. Inledningen är rytmisk i glädjens tecken med finstämt feature på sopransax. Den avlöses av I Hope It´s Spring For You (L. Gullin/ C. Parker) vars mäktiga ballad med klara konturer berör. Ljuvligt anslag på flygeln och med tanke på kompositör självfallet barytonsax i sticket.

Brecker tar sig upp på scen där han sätter sig i tolkning av ikoniskt soundtrack signerat Michel Legrand med sång på franska. Första insatsen är att likna vid uppvärmning. Därefter i tre-fyra solon demonstreras varför Brecker varit en mästare på trumpet och flygelhorn i närmare sextio år (har för egen del lyssnat på hans musicerande i mer än femtio år). Fraseringarnas känslighet får mig att rysa av välbehag. Hans fabulöst distinkta sound når bortom vad ord kan göra rättvisa, ett minne att ta med sig.

Brecker förgyller Anna Paulines egna innerliga ode till godhjärtad mormor (möjligen farmor), Vad beträffar input i sång och ackompanjemang en fullträff. Ett krön i Siegels frånvaro blir versionen av As You Desire Me. Pianointrot, bluesiga anstrykningen och hur arret syresätts resulterar i magi. Den tiofaldigt Grammy-belönade gästen förenas med skånskan i bland annat titelspåret, i lättsamma Singing In The Rain arrad i gungande afrobeat marinerad i positiva tankar och pålägg av improvisation och romantiskt anlagda extranumret In My Solitude (D. Ellington ) från 1934. Därtill ägnar hon sig i en avdelning åt vocalese, påvisar hur ord kan kommenterar och imiterar solon av Red Garland respektive Miles Davis. Oerhört höga toner toppar uppvisningen. Blir en min-masterclass av en enormt respekterad veteran vars förmåga inte verkar reducerad. Skulle sångcoacher hävda att röstomfånget är intakt, eller var det ett annat för trettio-fyrtio år sedan? I Joy Spring (C. Brown) arrad av Jon Hendricks träder Siegel också fram i helfigur, nu med underskönt feature från Brecker.

Har för mig att Jazzradion var på plats, vilket innebär att intresserade kommer kunna lyssna på denna fröjdefulla tillställning. Anna Pauline yppade smärre problem med ljudet och på slutet försvårade basen för känsliga toner på flygeln och trumpet att nå ut. Marginella fläckar som tekniker på P2 fixar. Anna Pauline har vågat sig på Barbara Streisands paradnummer People som med sina stigningar tassar ömsint fram, färgas av glimrande inpass på flygelhorn respektive sopransax. Och på duo med kontrabasisten framför hon en svävande, vacker ballad av Lou Donaldson. Rytmsektionen backar som väntat förtjänstfullt upp solister och arrangören, tillika skivans producent, har stenkoll på melodierna på flygeln. Hade vi inte haft nöjet att höra världsklass-artister / musiker skulle upplägget kunna ha tett sig spretigt.

På en för YSJF ny scen med läktare inhyst i Hotell Fritid & kongress anordnades tre programpunkter. På bilden ovan syns EMMALISA HALLANDER fronta med sångmikrofonen. Av den skara lovande unga jazzsångerskor som kommit fram efter pandemin kan på goda grunder hävdas att Hallander kommit längst. I branschen är hon omtalad för sin pipa och jag har haft nöjet att höra live en handfull gånger, även recenserat. På hennes cv finns flera priser och stipendier, medverkan i Henrik Dorsins långkörare Svenska revyn (recenserad här) och Allsång på Skansen i SVT, popduon Sand & Hallander samt två egna album; varav det senaste recenserats av undertecknad. Har skrivit att sångerskan och låtskrivaren har förutsättningar att bli lika stor som Isabella Lundgren. Kvällen före berättar hon för mig hur nöjd hon är med att efterfrågade Filip Ekestubbe på piano och basist Niklas Fernqvist valt att exklusivt spela med henne. Kompletterar ackompanjerande pianotrio gör batterist Henrik Jäderberg.

Salen som baktill utrustats med läktare är så gott som fullsatt. 27-åringen redovisar sina texters innebörd och repertoarens titlar. Charm, närvaro och chosefri läggning utstrålas, vilket inte är oväsentligt. Att jag fallit för artisten beror främst på avsevärda talangen, kunskapen i att skriva sånger och om att framföra dem med maximal verkan. Det bottnas fullkomligt naturligt i traditionen, medfört att släktskapet hittills avhållit henne från djärva utflykter inom jazzen. Fantastisk klar stämma, omfång, frasering och tonhöjd är vägvinnande kvalitéer. Kan påpekas att akustiken var till belåtenhet. Alla sånger sjungs på engelska.

Emmalisa triumferar redan i andra låten, balladen Out Of Memory ännu ej utgiven. Den avlöser hennes up tempo hit When I Hear Silence. Att eufori sprids beror i nästan lika hög utsträckning på omgivningen med Ekestubbe i spetsen. Roas av oemotståndliga växlingar, mellan det högintensiva och reflekterande tongångar. Fäster mig vid elegant brygga av Ekestubbe och konsertens första bas-feature i en av få standards, en sprittande dänga. En av de kompositioner som nog ligger tillverkaren varmast om hjärtat heter Month Of May, Urskiljer sig genom att vara raffinerat konstruerad, slingrar sig snyggt fram som evergreen med sin bitterljuva harmonik.

Vi får ett knippe ej inspelade tolkningar och kompositioner vilka samtliga framförs med bravur. En låt handlar om skrivkramp, ett bluesigt alster om musikerexistentialism och i ett supersnabbt arr av Sarah Vaughan på I´m Happy tas svängarna ut kopiöst. I den febrigt pådrivande rytmen begås konsertens andra trumsolo och ett basintro med tempo. Emmalisa gillar att scat-sång, bjuder på en uppvisning. Vilken kontrast till den sorgsna, utsökta balladen Rain In July vars löpningar av Ekestubbe i temat var mumma. Detsamma kan sägas om hans arr på Who Can I Turn To, musikalmelodi från -64 som många tagit sig an. Uppskattar att ett par låtar färgas av souligt sväng inte olikt soundet hos Ida Sand. The Thing Called Love (C. Porter) görs galant, kryddas med snyggt stick och accentuerade fills av rytmläggaren. Man avslutar härligt frejdigt med All Of Me. Tippar att åtskilliga nyfikna chanstagare fick en ny favorit i Emmalisa Hallander, hennes oförställda vokala glädje och förmåga.

Att tilldela energiknippet VERONICA SWIFT epitetet yrväder blir för futtigt. På scen framburen av formidabla DR BIG BAND sveper hon snarare fram som en tromb, med undantag för ett par nödvändiga pauser jämte lugna betraktelser. Inför begeistrade åskådare vars häpna öron troligen rycks med av upptågen, gör unga amerikanskan med musikerföräldrar hejdundrande succé tillsammans med sammansvetsade musiker i toppform. Hon turnerade i Sverige strax före pandemins utbrott, fast för mig var hon som enligt egen utsago sysslar med ”transgenremusik” ett oskrivet blad. Hennes utforskande sida, dramatiska framtoning och exceptionella röstresurser gör henne till idealisk samarbetspartner för kvalificerade orkestrar som vill bli utmanade. Swift var tydligen underbarn vars handlag med det mesta från standards och opera till rock, bossa och funkigt groove imponerar. Tekniken förbluffar liksom kreativa ådran.

Med denna show flyttad till stadens teater avslutas stolt årets upplaga av YSJF. Kön i tältet ringlade sig rekordlång efteråt, till en stjärna med rättmätig status som signerade inköpta skivor. Ska också skjuta in att volontärer och programkommitté tackas för sina insatser innan konserten kickas igång. I samband med detta hjärtligt applåderade inslag meddelade festivalgeneralen Thomas Lantz sin avgång och efterträdare kungjordes.

Storbandet från Köpenhamn använder sig denna gång ibland av en ”avslagare” för outros men ingen dirigent. Som seden påbjuder börjar storbandet själva. Blir salig av dynamiken i första stroferna och man river igång med både sax-battle och trombon dito. Låter svindlande tajta i ensemblespelet när synkoperna flödar. Swift virvlar in på scen i ett fyrverkeri av scat i spektakulär utstyrsel. Omgående skojar hon till det genom att införliva takter från operans värld. För fjärde gången (inklusive teve) står hon framför DR Big Band.

Mix av jazz, opera och rock & roll utlovas. Kunde ha lagt ”black music” som funk och soul. á la Blues Brothers och JB:s. 32-åringen har turnerat med såväl Wynton Marsalis som Postmodern Jukebox och ett hårdrockband från L.A. Queen har varit idoler. Och med dramatiska gester görs i helt annorlunda arr deras mest pompösa hit, följt av pop av tidiga Beach Boys, också i ett arr med en uppsjö av avvikelser. I mellansnack tar sig stjärnan tid att berätta om sig själv och sina låtval, kommunicerar med publik. Jazzigt ursprung kommer därpå med A Stranger In Town (M. Tormé). Röstens sagolika schatteringar kan påminna om Liza Minelli, Shirley Bassey, Aretha Franklin, Janis Joplin, Beth Hart, Barbara Streisand, Etta James med flera. Vi blir höga på endorfiner genom att utsättas för denna naturkraft vars uppenbarelse utanför scen ter sig jämförelsevis oansenlig.

Slås ånyo av nivån på DR Big Band. De låter magnifikt om dem – världsklass helt enkelt. Förvisso inte lyckats fullt ut vad gäller kvinnliga medlemmar, eftersom deras enda är en av trombonisterna. Hur vidunderligt trumpetsektionen spelar gick inte fram fullt ut till där jag satt närmast scen. Blev något helt annat när man tog sig till solistmikrofon framför orkestern. Under söndagen sitter vikarien Magnus Hjorth med den äran på pianopallen. Skirt anslag i dröjande Mel Tormé-kompositionen exponerar klassen och introt till Månskenssonaten(!) sätter han med besked.

Komna halvvägs uppnås musikalisk flow. Vad som förmedlas genererar leenden, värme och extas. Rytmsektionen får ligga i för att följa artistens souliga gospel-vibe, exempelvis i paradnummer för Judy Garland och i ett hejdlöst original av Swift där tonsättares ikoniska verk bakats in i låten. Hon tar oss vidare till en lika spektakulär mix av Ellington, Janis Joplin och Hendrix för att skildra andan på Woodstock (om mina anteckningar stämmer). Maxat energipåslag med full kontroll leder vidare till underbart funkig JB:s referens. Sanslöst skönt sväng uppstår . Snacka om furiöst stampa-takten-groove! Jag som samlar på James Brown-utgåvor njuter i hela kroppen. Swift med sin fantastiskt töjbara stämma klarar skapligt att inte snubbla över kanten (over the top). Vidare innehåller denna upplyftande, utsträckta del en sekvens bestående av Ella Fitzgerald-influerad scat. Navet i DR Big Band Sören Frost är i sitt esse och kollegan i rytmsektionen Kaspar Vadsholt på kontra- och elbas är lika makalös. Gitarrist Per Gade kliver fram och riffar på Jimmy Nolan-manér. Och Karl- Martin Almqvist påminner i sitt soulfunkigaste solo om självaste Maceo Parker.

Denna konstnärliga happening varar i närmare halvannan timme. Jazzens domäner lämnades helt även när Brian Vigilone gästar på upploppet. Han är känd från duon Dresden Dolls som Swift haft som idoler och från Violent Femmes, lustigt nog som trummis. Euforisk stämning kräver förstås extranummer. Visar sig bli extatisk dänga i Janis Joplin-style skriven av Brian May för Quuen. Skillnaden på hur originalet låter på debuten med Queen är så himmelsvid att versionen på YSJF bekräftar Swifts innovativa integritet. Passionen och pluralismen är värd smattrande applåder.

Med kort varsel ersätter VIKTORIA TOLSTOY Jill Johnson drabbad av stämbandsinfektion. Tolstoy som ofta varit på YSJF och som jag recenserat flera gånger och förmodligen hört live ett tvåsiffrigt antal gånger, då sällan i egenskap av ensam solist med storband, ackompanjeras av ANDERS BERGLUND BIG BAND. Den numera i Skåne bosatte mannen är i mogen ålder att betrakta som ikon i svenskt nöjesliv och populärmusik. Han glömmer att presentera orkestern, fast kan notera att den innehåller gitarristen Elias Källvik, trumslagare Rasmus Kihlberg (Viktoria presenterar sin make) samt några medlemmar ur DR Big Band och Tolvan (möjligen också Monday Night Big Band). Orkesterledaren dirigerar undantagsvis, sitter i övrigt vid flygeln bortsett från när han sjunger Stevie Wonder och Cole Porter. Vill inte framstå som elak smakdomare, varför vokala inslagen från hans sida förbigås med tystnad. Vad beträffar sångfågelns repertoar plockar hon naturligt nog fram säkra kort när förberedelsetid saknats. Publiken i stadens pittoreska teater verkar inte ledsen för favoriter i repris, varav de allra flesta hämtats ur amerikanska sångboken.

Viktoria öppnar med I Love The Life I Live, förväntat fräckt sväng i dängan av Mose Allison. Uppskattar raffinerat ”häng” i orkestern i You Leave Me Breathless. Tolstoy fortsätter med bluesdoftande rökare från debuten vars utförande måste betecknas som en självklar höjdare. Syftar på You Let My Love Grow Old. Orkester glänser! Tolstoy känns på sprittande humör och hennes arbetsredskap fungerar fläckfritt. I (You Make Me Feel Like) A Natural Woman (C. King/ G. Goffin) stretchar solist och storband underbart, töjer på harmoniken så mycket som möjligt. Berglunds mannar breder utsökt ut sig i sticket. Refereras till Putte Wickman som var med och lanserade Tolstoy i karriärens första skede, varpå omgjord dansbaneschlager levereras. Trumpetsektionens inpass hörs här tyvärr för svagt i mina öron, inte optimal akustik. Omtyckta sångerskan demonstrerar sitt register med stor inlevelse i Never Let Me Go , standard från 1956. Träblåset färgar elegant balladens skiftningar.

En blues i arr av Mikael Råberg släpar sig stolt fram. Kreerat sound är som en fläkt från svunna tider, tänk Woody Herman och Stan Kenton. Snygga outrot extra plusfaktor. Svepande balladen The Second Time Around äger en hänförande laddning, emotionell nog att få mig att tänka på overträffade Monica Z. Man tar sig i finalen storstilat an I Just Found Out About Love, från musikal på 50-talet och påtagligt nöjd publik belönas med skojfriskt extranummer som får alla på gott humör.

HANNAH SVENSSON BAND ”40” på nya scenen Hotell Fritiden torde rimligen vara den programpunkt jag har mest kännedom om. Kan erinra mig cirka tio gånger jag befunnit mig på spelning signerad kvinnan från Falkenberg, varav flera recenserats. Tillkommer gör recensioner av studioproduktioner och tillfällen hon gästat andra. Slumpens inverkan i våra liv ska inte underskattas. Mina föräldrar hade sommarstuga utanför nämnda stad i Halland där hennes far gitarristen Ewan var kapellmästare i cirka trettio år för Falkenbergs ambitiösa Jazzdagar som jag gärna besökte. Här framträdde Hannah flera gånger, ofta med pappa. Och numera är Hannah gift med konstnärlige ledaren för YSJF vars närvaro inte sällan berikar under hennes flagg. Paret framförde förresten Summertime tillsammans på ett av festivalens jam. Konserten handlar om att celebrera jämna år genom att noggrant spegla en tjugoårig karriär som står på egna ben. En avsikt som infrias.

Behändigt hopsatta bandet består av Sven-Erik Lundeqvist vid flygeln, Mattias Svensson på kontrabas, Paul Svanberg bakom sitt trumset samt Klas Lindquist på altsax och klarinett. Är man intresserad lyssnare av jazz bör dessa vara väl kända, baserat på vad de uträttat i så där femton år. Hört dem var för sig ett oräkneligt antal gånger, men tvivlar på att just denna kvartett lirat tillsammans tidigare. Materialet behärskas tack vare yrkeskunnandet och på samarbetet kan inte klagas, fast de antagligen inte haft omfattande rep.

Kollegor påpekade efteråt att sångerskan och kompositören i detta hopplock till repertoar valt låtar som passar hennes röst. Favoriten Come Rain Or Shine om hjärta och smärta sätter tonen. Övertygande sång och bandet måste betecknas som eminent. Successivt tar sig saxmannen in i melodins kärna, vilket kan sägas om egentligen samtliga av Lindquists solon. Han är en mästerlig uttolkare av bop och swing. ”Svempa” lyfter på kepsen efter den värmande respons han rättmätigt erhåller. Vemodigt vackra originalet Not Meant To Be avlöser följt av nonsenstexten Better Than Anything där en osvikligt stabilt kraft råkar dabba sig, vilket medför att introt behöver tas om. Kan inte vara lättsjunget, gäller att ha tungan rätt i mun. Hannah lyckas. Attraheras av groove som etableras och konsertens struktur där lysande instrumentalister ges generöst med utrymme. Som ett smakprov på Monica Z-hyllningar Hannah varit involverad i framförs Trubbel i kongenial tolkning med Lundeqvist i framkant.

Blir scat i trevligt alster om hennes hundar som lever i nuet med melodi som följdriktigt tassar fram. My Foolish Heart tolkas som sig bör innerligt, långsamt framskridande. What A Little Moonlight Can Do som funnits länge på repertoaren kryddas av intro från Svanberg och trumsolo av densamme. Hänförs av deras virtuosa ruschiga tappning där flink pianist anför. Originalet Time To Go marinerad i moll betyder nog mycket för kompositören. Stark sånginsats gör intryck. Sättet Lindqyust formulerar sig på med klarinetten framkallar nära nog gåshud.

Dragningen till melankoli fängslar, utgör en vägvinnande beståndsdel hos Hannah. Estetiken återfinns också i drömskt inlindade, tillika bitterljuvt svepande Woodstock av stora inspirationskällan Joni Mitchell som länge förekommit på repertoaren, med aningen mjukjazzigt anslag i beatet men utan originalets höga toner. Någon med personliga minnen från gigantiska festivalen efterlystes. Extranumret visar sig vara en standard flera framför på festivalen, närmare bestämt den glada bluesen Lucky To Be Me. Ett förtjusande sammansatt panorama gjorde näppeligen någon i den fullsatta salen besviken. Mysigt gig med genuint tilltal.

Ystad Sweden Jazz Festival 2026 – II Internationella storheter och samarbeten

7 augusti, 2026 by Mats Hallberg

Foto Marjus Fägersten – hedersgäst Ivan Lins

KURT ROSENWINKEL tillhör en av vår tids mest respekterade jazzgitarrister och han turnerar gärna i Sverige med olika små sättningar. Att många unga musikstuderande närmast avgudar hans musicerande märktes på mottagandet han rönt på Ystad Teater. 55-åringen från Philadelphia samarbetade med flera celebriteter innan han debuterade och blev bandledare i mitten på 90-talet. Gitarristen som komponerar, driver skivbolag, producerar plattor och undervisar uppges också vara klaviaturspelare. Därtill agerat sideman hos bland andra Brad Mehldau, Mark Turner och Brian Blade. Till YSJF kom mannen som alltid tycks lira försedd med keps för andra gången. Denna gång i sällskap med renommerade tenoristen Seamus Blake (kanadensaren var senast på YSJF med Vivian Buczek), trumslagaren Joe Peri samt Alex Claffy på kontrabas. Rosenwinkel har varit produktiv i studios/ femton album i eget namn eller i egenskap av bandledare), söker därtill samarbeten inom andra genrer – med Eric Clapton, hiphop-artister, framträtt i talkshowen Late Night with Jimmy Fallon och släppte häromåret ett Brahms-projekt.

Brukar ju ha för vana att flika in mitt förhållande musikmässigt till de jag skriver om. Måste erkänna att bortsett från recenserad konsert i Trollhättan har jag sällan lyssnat på Kurt Rosenwinkel. Uppskattar vad gitarristen åstadkommit men han, som mestadels framför eget material på vad jag tror är en halvakustisk Gibson-modell, har ännu inte blivit någon favorit. YSJF menar att han tillhör sin generations mest inflytelserika jazzgitarrister, poängterar hur live-dubbeln Remedy hyllats, nämner samarbeten med Scofield, Clapton, Joshua Redman och Joey DeFranseco.

Redan i första låten skriven av Blake drar Rosenwinkel iväg i publikfriande licks. Det liras innovativt med full satsning från samtliga med en smått vildsint trummis i spetsen. Uppfriskande äventyrligt, fast vissa sekvenser kan framstå som snåriga. Noterar att det spelas efter noter och att Blake på sin tenorsax frontar minst lika mycket som stjärnan som lockat nyfikna och fans till en fullsatt teater. I efterföljande Serenity (Joe Henderson) får också basist och batterist chansen att träda fram, vilket görs med besked. Ett av konsertens krön är ett ljuvlig original betitlat Terra Nova. I denna ballad känns upphovsmannens idiom igen i framför allt det utsökta introt. Rosenwinkel använder diskret pedaler och framställer ett förhållandevis torrt sound. I långsam låt utbryter en sofistikerad dialog gitarr – saxofon.

Ska lyftas fram att den aktive trumslagaren ser till att det aldrig blir ointressant, undviker att klichéer upprepas. Basisten var som väntat duktig i rollen som ryggrad i bakgrunden. När Rosenwinkel sätter igång att riffa i tremolo-stil skapas stimulerande effekt. Samspelet i kvartetten är självfallet oantastligt. Blake formulerar sig med pondus i en teknik som imponerar. Men ska man vara krass kan hävdas att han saknar egenart. Som ni nog insett presenteras merparten låtar. Och efter A Shifting Design kulminerar en spelning som pågår i drygt 70 minuter. Sker när Self-portrait In Three Colors (C. Mingus) tolkas på karaktäristiskt släpigt vis. Claffys utmärkta prestation i basintrot skulle ha nått ut bättre om han getts en fylligare resonans. En annan stimulerande passage var ett gitarrsolo som intro där det riffades expressiva ackord.

När tempot ökar påminner den vördade gitarristens sound stundtals om John Scofield. Utan att vara speciellt dynamisk händer det som sagt hela tiden saker när rytmläggaren är på hugget och färgar med sina fills. Deras emotsedda gig som i mina öron är ytterst gediget, går i mål med ett sensationellt bifall. Det resulterar i ett sprittande extranummer. Här märktes att Rosenwinkel var i zonen och hans medmusiker hängde på.

Två gånger klämde DR BIG BAND in sig på Ystad Teaters scen. Först tillsammans med MATHIAS HEISE i A LOVE SUPREME REVISITED. Förkortningen DR står för danska radion som här hade sin munspelande landsman som solist i ett fängslande projekt inspelat på skiva vars producent är solisten i fråga. Heise som också är kompositör och arrangör gästade YSJF härom året då han frontade Action 4. Märkligt nog troligen debut live vad gäller DR Big Band för min del. Kan avslöja omgående att förväntningar motsvarades. De låter fantastiskt om dem, också live. Karl Martin Almkvist sitter i träblåssektionen. Enda kvinnan och tre ytterligare svenskar återfinns bland trombonerna. Att framföra denna andligt präglade svit passar extra bra i år eftersom verkets skapare föddes för hundra år sedan, närmare bestämt John Coltrane som uppbär ikonisk status.

Storbandet absolut likvärdiga Bohuslän Big Band håller således högsta internationella standard och leds av en notläsande dirigent jag inte har namnet på. Heise ger oss en kort introduktion till sakralt hållna A Love Supreme och poängterar att det liknar en bön. Verket i danskarnas tappning är föga förvånande längre än originalet från 1965 (extramaterial har förvisso släppts på cd). Med improvisationer i solon sträcks sviten till dryga timmen. Utgår från att styckena lanseras i samma ordning som på färska albumet: Introduction – Ackknowledgement (part 1) – Interlude 1 – Resolution (part 2) – Interlude 2 – Pursuance (part 3) – Harmonica Cadenza – Psalm/ Alabama (part 4). A Love Supreme ingår sedan nyligen på lista över tvåhundrafemtio mest betydande låtar/ verk med amerikanskt ursprung från tvåhundrafemtio år tillbaka i tiden.

Spirituella anstrykningen märks omgående. Två saxofonister, kan ha varit Hans Ulrik och Karl Martin Almkvist, inleder genom att avlösa varandra vid salongens sidor. Väldigt överraskande grepp! Profilerade rytmsektionen med basisten Kaspar Vadsholt och trumslagare Sören Frost tar vid, präglar innerliga soundet inledningsvis. Heise bjuder på en rejäl urladdning i sitt första inspirerade solo. Påminns om att musiken har trollbindande dignitet. Gitarrist Per Gade tar ut sina första hörbara ackordföljder efter drygt fem minuter. Storbandets medlemmar sjunger titeln unisont medan basgång försätter oss i rätt stämning och övergår till solo med andlig vibe, Verkets mood accentueras av betagande barytonsolo för att därefter tillfälligtvis radikalt ändra riktning. Hör Gade vräka på i fusion-style ackompanjerad av påslagen rytmsektion. Blir världens tryck när samtliga spelar med öppna-spjäll-attityd. Ska betonas att storbandet vet om att de är beroende av en motor i toppskick. Frost bekräftar naturligtvis att han ärr den formidabla groovemaker och lyhörda person DR Big Band behöver. Vikarierande pianist Rasmus Sörensens fina feature ger oss en fördjupning av valörer. Arren för storbandsformat har naturligt nog större omfång, inte samma densitet som det intensiva och innerliga originalet.

En skir, elegisk ballad präglas av rogivande stämning med bland annat delikat spel på flygelhorn. Solister ur blåset färgar likt ett pärlband, glänser med avancerad teknik. Spännvidden är som framgått enorm, från extatisk brygd som i enstaka fall gränsar till kakafoni till stark skönhetsupplevelse av andlig dimension. I kadensen signerad Heise uppvisas fenomenal kontroll av arbetsredskap från hans sida, vilket utmynnar i en bedrift där känsla och kunnande förenas. Sopransax och flygelhorn konverserar stillsamt med sköra klanger. Mycket nöjd publik kvitterat ut ett dansant extranummer med feature av Sörensen vid flygeln med flera. Även om jag satt för nära ska ansvarig harangeras för superb akustik. Medger att recensionen blev alltför deskriptiv. Hursomhelst var det en minst sagt anmärkningsvärd svit som i denna tappning gjorde djupt intryck. Munspelsvirtus Mathias som lärt känna alla medlemmar i DR Big Band hade arrat. En bedrift i sig! Och Dr Big Band övertygade stort som man kunnat förutspå.

Varje festival ger besökare chansen att upptäcka nytt. Kvällen före jag reste till Ystad lyssnade jag på liveinspelning med FRANCESCA TANDOI TRIO från Italien för att få en uppfattning om vad som komma skulle några dagar senare i stadens pittoreska Teater. Arrangören informerar om att pianisten, låtskrivaren, sångerskan och pedagogen på några få år fått internationellt erkännande. Den långbenta damen född på 80-talet i Rom har en rytmsektion bestående av Stefano Senni på bas jämte Pasquale Fiori bakom trumsetet. Sedan debuten 2014 har sex album släppts av en pianist som i barndomen övade på klassiska stycken, utbildade sig i Holland och uppgett Oscar Peterson som främsta inspirationskälla. Tandoi medverkar på över tjugofem inspelningar, varav flera med Scott Hamilton.

Pianotrion från kontinenten ledd av en charmerande kvinna demonstrerade klara kvalitéer, men risken är ändå överhängande när YSJF summeras, att de kommer försvinna i tuffa konkurrensen, för att trion inte urskiljer sig tillräckligt trots att det av anteckningarna att döma gjorde en fullgod insats. Har aldrig haft förmånen att höra Diana Krall live, däremot Elaine Elias och härom året spelade Sarah McKenzie från Australien på flygel och sjöng på festivalen. Vill påstå att hennes röst gjorde större avtryck än italienskan fast de båda är likvärdiga. Till denna eftermiddagskonsert äntrar rytmsektionen scen något före hon som är vid rodret. Slås av sprudlande start med intrikata mönster vars tempo ökas drastiskt i b-del. En mängd kaskader kreeras av trummis och melodin som följer innehåller bas-feature.

Tandoi gör reklam för Songbook vol 1, hennes första album med originallåtar. Från den hämtas inledningsvis Magic Three respektive I´ll See You In My Dreams. Fäster mig därpå vid en framsvepande ballad laddad med känslor och hör ett drömskt alster med basintro. Fiori är en attraktion, ”on fire” konverserandes kvickt med Tandoi. I ljuvliga Lush Life begås pianointro i standard med kreativa tillägg. Pianisten sjunger i tillbakalutad stil växelvis på två språk i fragil, luftig komposition. Njuter av grandios tolkning på A C Jobim som är konsertens krön. I ett arr som gör skillnad märks särskilt väl hur oerhört samtrimmad trion är. Ett förunderligt energipåslag jobbas upp utan att fokus tappas. Romantiskt framgungande ballad med engelsk sång skrudad i bluesens tecken, övergår till läcker shuffle. Och mitt i ett konventionellt prydligt utformad melodi briserar trummisen i ett omotiverat break. Lika kul som oväntat!

Vi får prov på hennes förtjusning i bland andra Stevie Wonder när Overjoyed fint framförs vokalt till eget ackompanjemang. Känsliga anslaget utvinner elegant temats uppåtrörelse, imiterar Wonders spel. Publiken informeras om att näst senaste skivan är ett tribut-album. Sista låt före extranummer har titeln Goodnight Blues och kännetecknas av schvung i attacken som gör en på gott humör. Till den adderas rullande sekvens med mycket infall och effektfullt outro. Talas om att Songbook Vol 1 har två prominenta gäster; Stacey Kent och Becca Stevens. Kanske är det kompositionen Stevens medverkar på som utgör extranummer. Behagliga soundet sprider glädje och hopp och låten med amerikanska singer songwritern har fått heta just Hope.

Kompositören, sångaren och pianisten IVAN LINS från Brasilien utsågs till årets upplagas hedersgäst, en utmärkelse som uppenbarligen gladde honom. Jan Lundgren nämnde i sin presentation att den flerfaldigt Latin Grammy Award-belönade mannen med en karriär på över femtio år är en av hans alla tiders favoritkompositörer. Jag känner förstås till hur aktad stilbildaren är och hört ett antal sånger tolkas, men måste erkänna att direkt koppling till veteranens musik inte existerar. Blir därför en behaglig förstagångs-upplevelse under närmare två timmar på Ystad Teater inklusive två(!) extranummer. 81-åringen och hans grupp gör sista anhalt på sin Europaturné här. Förutom honom själv stående i ljusa lediga kläder vid ett keyboard ser vi engelsmannen Chris Wells bakom trummorna, fransmannen André Sarbib vid flygeln, landsmannen Claudio Cesar Ribeiro bosatt i Portugal med elgitarr på magen samt elbasisten Braulio Araujo från Brasilien.

Lins presenterade sina låtar och deras tillkomst, gillade att ähna sig åt mellansnack. Han gav oss engelska titlar, fast somliga utläggningar gick inte fram som avsetts då han stundom mumlade istället för att artikulera tydligt. En oviktig detalj på totalen. Trevligt att han ville sprida livsnjutande anekdoter. Skönhet och sensualism har varit obestridliga faktorer i skapandet. ”Planeten behöver bli lyckligare” var hans bejakande paroll. Observerade att initierade applåderade vid ett par tillfällen inför hits som aviseras. Antar att Love Dance och The Island (ursprungligen titel på portugisiska) framfördes. Mestadels handlar det om mjukpoppiga låtar med visst bett i melodi och tyngd i basen. Det sjungs givetvis på portugisiska och ett par av hans musiker förstärker ibland refränger genom att bilda kör. Till sin repertoar finns en ansenlig katalog på över fyrtio album att utgå från. Arrangören upplyser om att Lins tolkats av bland andra Sting, George Benson, Barbara Streisand, Ella Fitzgerald, Sarah Vaughan samt Quincy Jones. 2013 tilldelades artisten medalj av regeringen i Brasilien.

Uppskattade svänget och subtila finesserna. Samtidigt kan otränade öron som mina ibland sakna variation. Visste visserligen på förhand att tendenser till tuggmotstånd inte skulle förekomma. En kollega sa till mig efteråt att han halvvägs in i konserten tyckte att det blev lite såsigt. Lyckligtvis förändras estetiken sista halvtimmen. Up tempo med med klös och rytmisk energi förändrar soundet. Musiken kan näppeligen definieras som jazz, ingen värdering utan ett konstaterande. Vidsyntheten på YSJF är en oslagbar styrka värd att betona. Uppiggande att lent framrullande beat då och då omvandlas till euforiska eruptioner. Tippar på att Lins väna röst med darr på stämman är tenor. Låter väldigt luftigt och avspänt, ungefär som jag föreställt mig. Ett par riviga gittarrsolon överraskar, liksom rytmen influerad av säckpipor och kärlekssång delvis på engelska.

Som antytts hörs oftast tassande melodier vilka ibland byts ut mot extatiska krön, vilket stimulerar hängivna åhörare. Mycket av musiken bäddas in i ett romantiskt skimmer som fyller ett behov hos mottagare. Pianisten får en stund i rampljuset när ett fint solo porlar fram. Innebörden i tre låtar på raken förklaras alltför långdraget, men är ju Ivan Lins show. Sång vars engelska titel är Remember Me introduceras. Ett av konsertens krön uppstår när nämnd säckpipsinfluens möter tillbakalutad, eggande samba i en härligt markerad basgång.

Blir upplivad av hur det riffas på sluttampen och när man brister ut i hårdare gungande beat. Ribeiro samspelar i en sekvens fräsigt med Lins klaviatur och i ett senare drar den först nämnde iväg i ett efterlängtat solo. Låt om fullmånen levereras före bejublade extranummer. På programmet stod också en rap ackompanjerad av gitarr med wha-wha-pedal. Då hade vi också tjusats av två sånger skrivna till nuvarande hustrun. I den andra vågskålen fanns sånger om lidande. Noterade att refrängerna ofta nynnades. Ska påpekas att Lins hyllade den anrika Teatern, dess arkitektur och atmosfär. Spelglädjen i ett medley som extranummer var påtaglig. Av impulsivt nedtecknad tanke framgår att jag förmodligen inte skulle välja att lyssna på denna musik hemma, men att få höra Ivan Lins, hans kompositioner och hans band live gjorde mig upprymd.

En kvartett förbundna av åtråvärd kemi lanseras under beteckningen SWEDEN LOVES ITALY. Den består av såta vännerna JAN LUNDGREN och kontrabasist HANS BACKENROTH som gjort skiva på duo. Italienska halvan utgörs av ROSARIO GIULIANI på altsax tillsammans med trumslagare ROBERTO GATTO från Rom. Basisten är lika flitig som festivalens konstnärlige ledare och är den jazzbasist ej bosatt i Göteborgstrakten jag hört och skrivit om flest gånger senaste decenniet. Italienarna är tydligen stora namn på kontinenten, fast för mig nya ansikten. Nämns på scen att fryntlige batteristen i sin ungdom lirat med den sårbare giganten Chet Baker och med Lee Konitz. Nybildade gruppens högst ansedde saxofonist har hett album i eget namn och samarbetat med celebriteter som Charlie Haden, Phil Woods, Kenny Wheeler, Randy Brecker och Enrico Rava.

Original har tillverkats för gruppens räkning vars röda tråd är kärleken till Italien. Repertoaren spetsas av bitterljuva soundtrack signerade Ennio Morricone och Nino Rota. (ska försöka att inte sväva ut och redovisa allt som framfördes). Tyckte mycket om utfallet av projektet. Kvalitet rakt igenom med ett spektrum av flödande känslor. En fullsatt teaters respons blev följaktligen gång på gång smattrande och ihållande applåder. Framkommer att det är första gången Lundgren lirar med Gatto medan han spelat med Giuliani i exempelvis Japan.

Som beräknat förhåller de sig tämligen fritt till förlagorna. Njuter av interpreternas jazziga versioner av soundtrack till La Dolce Vita, La Strada, Cinema Paradiso och Gudfadern. Sist nämnda görfräcka arr när det snällt smeksamma ändrar karaktär till kusligt mood är en fullträff. Således en hel del oförglömliga teman av Rota och åtminstone en pärla av Morricone. Lustfyllt hänger man sig åt att musicera, ta fram essensen ur episka melodier och samtidigt föra in ny fräschör. Därtill är repertoaren som sagt utökad med original från någon i svensk-italienska projektet. Remarkabelt att detta är männens första konsert, ter sig rent av obegripligt.

En slingrande, äventyrlig vals med bas-feature bidrar till högt upplagd ribba. Kan inte tyda anteckningarna ordentligt. Ser att Duke Ellingtons namn förekommer. En komposition av Gatto döpt till Four Stories präglas av märgfulla konturer toppad av spektakulärt inpass från låtskrivaren. Underbara balladen Never Too Late (J. Lundgren) är en vacker, avskalad historia som skickligt undviker att bli sötsliskig. Konsertens intensitet maximeras i saxmannens The Hidden Force Of Love. Här blev det åka av med hardbop som riktmärke. Stämningsfullt nostalgi gör åter entré i och med Ack Värmeland du sköna/ Dear Old Stockholm introducerad av Backenroth och med intro av densamme. Stan Getz – vibe frodas fast det improviseras en hel del, lekfullt omilt här och var. I sekvens tas melodin ut med stråke. Extranumret har indirekt redan avslöjats. Blev de svepande, välkända bågar som manifesteras i lika sorgsna som visuella valsen som är ledmotiv i La Strada. Härligt musicerande musiker förnekar sig inte, utan busar med temat i omgångar. Skulle absolut vilja höra konserten igen (inspelade av P2?).

Ystad Sweden Jazz Festival 2026 – I Delvis bortom genrens vidsträckta terräng

5 augusti, 2026 by Mats Hallberg

29/7 – 2/8

Hemkommen från Österlen försöker jag överväldigad och synnerligen nöjd, samla intrycken efter att ha överdoserat på vital livemusik. Sjuttonde upplagan av Ystad Jazz Festival har nyss avslutats. Drygt 45 konserter i och utanför staden drog cirka 11 000, en imponerande publiksiffra med åtskilliga slutsålda konserter. Jazzradion från P2 spelade in sex av dem. Det kom både långväga publik och utövare från Europa, USA och Sydamerika. Årets hedersgäst var till exempel Ivan Lins från Brasilien, vilket kan ses som ett tecken på att konstnärlige ledaren Jan Lundgren töjer på genrens ramar (ibland upplöses de rent av). Jazzkonstnären till sjuttonde upplagan heter Frank Björklund, vars original det blev sedvanlig auktion på. Till Festival-tornväktare utsågs Nils Petter Molvaer och till ambassadör Daniel Müllern. Cirka 70 samtrimmade och specialiserade volontärer möjliggör detta väloljade och vänliga arrangemang, ett eldorado för musikälskare. Egentligen helt osannolikt att vi slapp förseningar, ljudkrångel, ogynnsamt väder och andra missöden. Organisatoriskt funkade festivalen fläckfritt och den är vida omtalad för sin vänliga atmosfär. Inte heller kan klagas på programmets kvalité, tvärtom. Och arrangörerna är oerhört serviceminded mot oss ackrediterade, av vilka den stora merparten rest från utlandet. Stämbandsinfekterade Jill Johnson ersattes förtjänstfullt av Viktoria Tolstoy. I övrigt skedde mig veterligen inga ändringar i programmet. På bilden ovan skymtar bakom några av arrangörerna Yazzparadens band Spicy Advice Ragtime Band som lirade ett antal glatt svängiga låtar i New Orleans-stuk utanför entrén till hotell Continental. Inkluderar jag de två pianofestivalerna anordnade i slutet av året blev detta tionde gången för mig som press och jag lyckades bevaka 18 konserter plus hann höra tre låtar tidigt på förmiddagen med Fredrik Kronkvist Kvartett utomhus i solen.

Traditionsenligt invigs YSJF med konsert på inbjudande Ystad Saltsjöbad. Efter att årets ambassadör uppmärksammats fick jag ynnesten att sätta mig in i all star bandet YTTLING JAZZ. Som namnet antyder leds de av Björn Yttling: kompositör, pianist och i omgångar verksam som jazzmusiker. Hans berömmelse vilar på tiden som internationell indiepop stjärna i Peter, Bjorn and John vars catchiga megahit man minns. I det respekterade bandet lirar han märkligt nog mest elbas. Yttling med rötter i Västerbotten tog pianolektioner av Esbjörn Svensson under gymnasiet, vilket kan skönjas i hans jazziga låtskrivande. Fick för övrigt en kort pratstund med honom efteråt i samband med skivförsäljning. Eftersom bara en titel yppades under konserten bad jag om låtlista vilket hörsammades. Några fler fakta kan vara relevant innan jag dyker in i mina anteckningar. 51-åringen har grundat skivbolag, gått på Skurup där värdefulla kontakter togs, har duo med Jocke Åhlund och producerat drygt tjugo plattor med etablerade namn inklusive Neko Case, Crissie Hynde och Lykke Li och samarbetat med Primal Scream. Skulle kanske blivit starstruck om jag haft reda på dennes cv.

Kan redan nu avslöja att Yttling Jazz representerar den typ av livemusik jag går igång på: Välkomponerat, spännande sound som är tillgängligt för en förstagångslyssnare utan att alls bli utslätad. Tre-fyra svenska sättningar under YSJF kan kallas för all star team. Björns band är för vana jazzlyssnare definitivt ett sådant stjärnspäckat gäng. Med tjugo års mellanrum har två album släppts, blir av naturliga skäl fokus på Illegal Hit från i fjol. Rytmsektionen består av batterist Fredrik Rundqvist och den kolossalt meriterade Dan Berglund på kontrabas medan Mathias Ståhl lirar vibrafon/ munspel och de saxofonister vars solon avlöser varann levereras av inga mindre än Jonas Kullhammar och Fredrik Nordström. På WOW i fjol var de fyra på blås! Behöver väl inte påpekas att jag hört och recenserat detta knippe jazzadel ett otal gånger? Ett par av dem var med redan på debuten för övrigt. Blev sannerligen tillfreds med låtar och utförande, till den grad att konserten måste placeras på den översta av nivåer. ”Indiepopens huvudarkitekt” hade bestämt en smattrande suggestiv öppning genom att låta musikerna äntra scen var för sig, med annan Yttling-producerad(?) musik i högtalarna. Man börjar med titellåten som med sin omedelbara hook gör succé. Och sedan är man fast. Högst välförtjänt utdelades Grammis på senaste galan för nya skivan.

Enligt uppgift ska nya albumet hämta influenser från Monk, Mingus, Jan Johansson, Brian Eno, filmmusik, Nino Rota med flera. I Deadbeat träder saxmännen fram i helfigur genom att förstärka och utveckla melodin medan rytmsektionen eldigt driver på. Bandledarens hänförande anslag kommer fram i intron och i karaktäristiska passager som ett kitt eller raffinerad angivelse av vart musiken är på väg. Fäster mig vid snyggt arrade klanger, utsökta features och ett pulserande beat. Idéer från indiepop-genren tycks stundom inkorporerade i jazzens friare formspråk. Njuter av lödiga solon från tenoristerna Kullhammar och Nordström, där den sistnämnde ibland utmanar genom att tillföra råare takter, skitigare sound. I en bejublad spelning som pågår i närmare halvannan timme i fördelaktig akustik spelas en radda låtar från aktuella alstret plus sannolikt ett par från förstlingsverket, varav extranumrets Mingus-doftande fyrverkeri i Mr. Sophistication At The Losers Club ska framhållas särskilt. Blir förtjust i ömsom exalterande tongångar, ömsom reflekterande och innerliga ballader.

Gillar mixen av sammanhållet beat, trolskt lyriska inslag och medryckande otyglade sekvenser. I folkrockigt stegrande dänga byter Nordström till baryton och briljerar. Traktens tristess visar sig vara en långsam sak raffinerat marinerad i moll. Noterar finurlig dialog bas – vibrafon, skönt krängande calypso och att volymen i ensemblespelet höjs på sluttampen i Tokyo Hyatt då referenser till Monk urskiljs. Fängslas av hur ackord på flygeln sinnrikt integreras med diverse rytminstrument i extatisk final. Blev nog för mångordig och kanske aningen osammanhängande, men ha överseende med entusiasmen då sextetten definitivt motsvarade ställda förhoppningar på melankoliskt sväng och trösterika, ljuva passager. Kanske märkligt att jag väljer att lägga texten i denna kategori. men kilade lite osmidigt in recensionen här då jag exalterades av upphovsmannens palett av influenser.

Strax efter att festivalens tornväktare NILS PETTER MOLVAER stått uppe i tornet på S.ta Maria kyrka och låtit sin trumpet ljuda i fyra väderstreck framförde norrmannen en soloshow i samma kyrka, en kyrka med berömd akustik som var i det närmaste fullsatt. Molevaer var för åtskilliga decennier sedan med Masqualero och jag hörde honom på Pustervik för mer än trettio år sedan. Sedan -97 har den norske innovatören ägnat sig åt soloprojekt varav det första inspelade Khmer släpptes i liveversion härom året. Fascinerande att ta del av denne stilbildare futuristiska, elektronikbaserade Nu jazz där element från ambient, progressive och konstmusik införlivas. På YSJF 2018 samverkade hans musik med soluppgången vid Ale stenar (skrivande vän till mig var där).Min första tanke efter pampigt effektfull inledning var att producenten, soundscape-tonsättaren och trumpetaren verkligen behärskar konsten att fånga en heterogen skara.

Allt framförs i ett svep utan kommentarer varför recensionen kommer sakna precisa uppgifter. Som väntat integreras trumpetens hovrande, utsträckta fraser med avancerad elektronik och samplade sound. Sättet att med improvisationer och inplanerade beats och klanger bryta med ECM-traditionen av skör och stundtals statisk kammarjazz måste framhållas som atypisk. I S:ta Maria kyrka blandas sakrala toner som minner om giganten Palle Mikkelborg med fragment från folkmusik och utforskande rock i en väv av trance-beat. Att han samarbetat med både Bill Laswell och reggae-duon Sly & Robbie indikerar att han varken är främmande för experimentell funk eller hiphop. Noterar mitt i sviten att åhörarna behöver nyfikna öron, eftersom somligt måste betecknas som krävande för oinitierade. Genomgående lång tonlängd skapar närvaro och en märgfull atmosfär. Undrar om elektroniken tillverkats av honom eller om han förlitat sig på samplingar? Ska sägas att vi som är press sitter bekvämt i ett hörn, fast nackdelen är att inte kunna se vas som sker på scen.

Den prisade komponisten och musikern har förutom tio album i eget namn samarbetat med en mängd personer inom och utanför Norge. Slås av en häpnadsväckande spännvidd, från gäll diskant till djupa bastoner. Kyrkans rymd utnyttjas soniskt till max, något som ljudtekniskt ansvarige ska kreddas för. Somliga sekvenser är hisnande vackra, minimalistisk magi uppstår. Associerar ibland till Joe Zawinuls metodik att skapa karismatiska sound och vad beträffar suggestivt kraftfulla stämningar till Philip Glass och hans expressivt målande soundtrack framtaget för Koyaanisqatsi och uppföljaren. Förmodligen enda gången under YSJF ett verk framförs utan pauser, vilket innebär att publiken endast applåder när sista tonen klingat klart. Sällsamma upplevelsen skiljer sig således radikalt från konventionellt utformade jazzkonserter. I detta betagande kontinuum som pågår lite mer än en timme växlar intensiteten, en lyckad estetik. En likhet med övriga akter är ända att extranummer begärs och ”beviljas”. Molvaer tackar för responsen genom att ge oss ljuvliga örhänget Nature Boy tolkad som aldrig tidigare vågar jag påstå.

Att konstnärlige ledaren för YSJF garanterar sig själv två programpunkter har varit standard, möjligen ända sedan begynnelsen. Första konserten på Ystad Teater förekommer JAN LUNDGREN på scen med MALMÖ ACADEMY OF MUSIC CHAMBER CHOIR tillsammans med kontrabasisten Mattias Hjort. Hör till saken att den produktive pianisten också hinner vara lektor vid Malmö Högskola. Dirigent Mats Paulson är pensionerad från samma högskola, men av kärlek till körmusik lyckades han ändå repa in en fin repertoar med studenter som examinerats senaste åren. Av bilden ovan att döma uppgår sopraner, altar, tenorer, barytonröster och basar till sammanlagt tjugotre stycken stämmor. Konserten blandar madrigaler och annan klassisk vokalprakt med folkmusik och jazziga tomgångar. Somligt görs enbart av kören medan vissa låtar ur repertoaren framförs enbart på duo eller solo på flygeln. Kören inleder själva och publiken få veta vilka stycken de sjunger och vad tonsättarna heter. Blev en omväxlande konsert fylld av skönhet och schvungfulla kontraster med musik från flera sekel. Ska man vara petig och analysera på detaljnivå kunde skönjas att de skolade körmedlemmarna saknade en rutinerad körs erfarenhet. Istället exponerades talang och ungdomlig sångglädje

Lite oväntat är upplägget att kören inleder själva. Gör så med fyra andaktsfulla madrigaler signerade bland andra Monteverdi, di Lasso, Gastoldi och Thomas Morley. (Den först nämnde mästarens musik råkar jag ha på en förstklassig vinylskiva.) Verk valda med omsorg fint framförda. Osäker på om det övervägande sjungs på latin eller italienska. Gissar att sakrala styckena framförs på latin. Stämmorna slingrar sig in i varandra, sammansmälts till magnifik helhet. För otränade öron låter madrigalerna snarlika. När den alltid till synes avslappnade Lundgren äntrar scen tillsammans med Mattias Hjorth introducerar han improvisationer på renässansmusik, bland annat sin Magnum Mysterium. Noterar ett uppslukat, koncentrerat lyssnande auditorium.

Välgörande variation uppstår när instrumentalisterna tar över en stund. Jan och Mattias framför två sakrala stycken pianisten skrivit på uddrag av Svenska kyrkan. Medryckande melodier hottas emellanåt upp med jazzigt anslag inklusive bas-feature. En höjdpunkt var ytterligare ett Lundgren-original, nämligen Galliano. En enkel melodi med spröd tillika genial harmonik. Upplyses om att detta är cirka sju konserten de två enheterna gör tillsammans.

Att föra in Bengt Hallbergs arr och komponerande passar förstås in i konceptet. Lundgren anför elegant i exempelvis Come Sunday med sin gospelkänsla och frejdiga Domaredansen där kören sannerligen får ligga i. för att i Ellingtons musik istället sträcka ut. Observerar flinka fingrar hos hårt jobbande kontrabasist. Mångsidige pianisten hamnar ånyo i centrum när han tar sig an Bartòks sex rumänska folkdanser i arrangemang av Martin Berggren utan tillgång till violinist, med lyckat resultat. Vid ett tillfälle får kör och publik anledning att le åt duons ekvilibristiska hyss och i ett outro hänger körens slutton bedårande kvar i luften, vars män adderar vissling i en av folkdanserna.

Ett gripande körstycke skrivet för ett par år sedan av tidigare kvinnlig student blev en annan höjdpunkt, inte minst när texten förklarades. Begeistrad publik bjöds givetvis på ett vackert och rogivande extranummer om kärlekens kraft. Ska betonas att akustiken i och med utplacerade mikrofonstativ var superb.

MAGNUS CARLSON & MOON RAY QUINTET (som senaste åren kuriöst nog inte uppfyllt kriteriet för att benämnas kvintett) kan efter tre album och uppskattade turnéer betecknas som ett konstnärligt mycket framgångsrikt sidoprojekt för såväl artisten i fokus som de minst sagt väletablerade medlemmarna i Moon Ray. Jag har inte skivorna, däremot nu hört gänget live fyra gånger – Nef, Dansens Hus i Stockholm 2019 och i fjol under Trollhättan Jazz & Bluesfestival. Recenserade gigen i Trollhättan och Stockholm. Tanken med fusionen av frontmannen från Weeping Willows och ytterst renommerade musiker med en stomme ur Oddjob (sett och recenserat dem åtskilliga gånger) är att tolka covers – hits och rariteter om vartannat – i frihetlig jazzig tappning, fast med originalens beat och refränger som grundformel. Att de hade ett uppehåll på hela femton år är en sanning med modifikation med tanke på spelningen 2019. Anne Lundberg (känd från SVT) citerar i sin presentation lovord från Timo Kangas i LIRA. Och en van konsertbesökare tillstod efteråt att hon blev tagen, rördes till tårar av tolkningar hörda för första gången. Ska poängteras att vindlande arren är fantastiska, dosen solon givetvis större än på originalen. Magnus och Goran (producerat aktuella albumet) har ansvarat för arrangemangen.

Moon Ray består av eminenta blåsarduon Goran Kajfes på trumpet jämte Per ”Ruskträsk” Johansson på alt och tenorsax ålus basklarinett om jag minns rätt. Vidare syns Carl Bagge vid flygeln och på orgel samt en rytmsektion bestående av Martin Höper kontra-/ elbas och Lars Skoglund bakom trummorna. Medverkar numera gör dessutom Mattias Ståhl på vibrafon. Medveten om att alla inte faller för vad som kan liknas vid maner hos Carlsson. Jag tillhör de som emellertid tjusas av tonsäkerheten och emotionella tyngden. Undertecknad vill sträcka sig så långt till att soundet i denna hybrid älskas, hyllar musiken i egenskap av såväl fan som skribent. Tenoren(?) är snål med titlar vilka i efterhand inhämtats från initierad källa. Vi sätts till att börja med i ödesmättad stämning genom skiftande faser i Ocean Rain av Echo & The Bunnymen och innan de avslutar för att därpå ge extranummer blir jag lycklig över versionen av You Do Something To Me (P. Weller) som jag för övrigt hört självaste låtskrivaren framföra i minnesvärd spelning på Lollipop. De sju männen på scen har på upploppet flow och för Wellers sugande hit som MRQ släppt på singel måste dubbla guldstjärnor utdelas. Förhållandevis nybildade rytmsektionen som nu lirat ihop ett tag är formidabel, spännande och groovy.

Vad bör lyftas fram? Jo, exempelvis förunderligt nog sammanhållen struktur trots att pop med kvalitetsstämpel från UK samsas med northern soul, arty rock, gungande blues, enstaka alster ur amerikanska sångboken, funkiga inslag och mer därtill. Efter ett läckert knixigt groove med feature på vibrafon, trumpet och orgel i titelspåret på senaste skivan Shadows, levereras Sugar Man som blivit ett stående inslag i repertoaren. Efter mytomspunne kultfigurens gåshudsframnkallande hit, odödliggjord i uppmärksammad dokumentär, inträffar en tajt fullträff vars fullständiga titel är Ain´t There Someting Money Can´t Buy, en av få låtar som presenteras. Vidare inkluderas låtar av amerikansk folkmusikdoldis, Nick Cave (recenserade enastående spelning på WOW), souliga Marion Black, Frank Sinatra Jr samt Sufjan Stevens.

Vi får en hjärtslitande cover i moll och ett mästerverk med stegrande harmonik toppad av kvick dialog Skoglund – Ståhl. Gör vågen för Black Knight,, en bitterljuv släpig Mystery Of Love som upplöses i två delar, soulfunkigt klös i Who Knows med inspirerat solo på altsax och en elbasist vars hjältar han gör rättvisa i underbar interaktion med härligt dynamisk rytmläggare. David Bowies oefterhärmlige röst kopieras nära nog i dennes mäktiga Where Are We Now vars hänryckande tema utbroderat av Kajfes rör vid ens innersta. Otroligt stark sång av vokalist med full kontroll! Extranumret visar sig vara en ömsint ballad förknippad med främst Chet Baker utförd med finkalibrerad tajming.

Uppseendeväckande spännvidd och energi när legendarisk 100-åring firas – Wayne Tucker hyllar Miles Davis på Utopia

27 juli, 2026 by Mats Hallberg

24-25/7 2026

Utopia i Göteborg

Får allt svårare att fokusera på att recensera i den otrygga tid vi lever i. Media och opinionsbildares syn på ond – god, offer – förövare gör mig än mer frustrerad. Men den diskussionen får sparas till min nästa nödvändiga granskning av ett woke-marxistiskt budskap på teaterscenen. Även om inte ens vad som borde vara oförarglig underhållning som Allsång på Skansen går fri från dylika avarter, befann jag mig på rätt plats i lördags kväll. Kunde liksom innehavare av konsertbiljetter på Utopia fullt ut njuta av ”Art For Art´s sake” (ursprungligen ett franskt uttryck om jag inte missminner mig). I likhet med renommerade storbanden Bohuslän Big Band och Göteborg Jazz Orchestra var konserterna i helgen primärt en tribut till Miles Davis. Är man det minsta intresserad av musik har man troligen kunskap om dennes enorma påverkan på vår moderna musikhistoria. Efter James Brown är han den pionjär jag har flest skivor med. Har dessutom stort porträtt som affisch, äger självbiografin, dvd, sett två varianter av Henning Mankells Driving Miles och hade nöjet att höra honom fyra gånger live.

Med mannen från USA i yngre medelåldern som satt samman repertoaren förhåller det sig annorlunda. När jag tar del av Wayne Tuckers cv blir det i högsta grad gångbart att damma av en ofta förekommande klyscha. Trumpetaren, sångaren och låtskrivaren har helt enkelt gått under min radar. Samarbeten omfattar en mängd närmast osannolika storheter: Kurt Elling, Dee Dee Bridgewater, Cyrille Aimée, David Crosby, Elvis Costello och Taylor Swift. Snacka om meriter! Trots att han bokats till Madison Square Garden, de hetaste klubbarna i New York och i år gjort en Roy Hargroove-tribut på North Sea Jazz Festival i Holland; lyckades Anders Bäck få hit honom redan i fjol. I sommar befinner han sig på turné i Europa.

Han har lärt känna lokala musiker vilka verkar på den högsta nivån. Två av dem är klaviaturspelare Fabian Kallerdahl och trumslagare Ossian Ward, för mig kända från ett otal sammanhang som ibland renderat i uppskattande recensioner. Inte ofta jag hört dem tillsammans ska påpekas. Fick en liten pratstund med dem utomhus efter en bejublad tillställning. Blev presenterad för stjärnan i fråga i paus vilket gjorde det naturligt att få ett litet snack också med honom efteråt, upplyste om ett par instrumentalister från Miles sista år som jag träffat på jazzklubbar i Göteborg. Vad som slog mig mest spelningen vars fläkt från den stora världen, jazzscenen i USA, var omisskännlig var framför allt två saker. Dels lite okonventionella soundet som sättningen borgade för: trumpet/ sång, orgel/ synt och trumset. Dels hur publiken fångades och verkligen lyssnade samfällt tack vare tonerna som flödade. Varje gång det sker på intima Utopia känns det som en ynnest att få närvara. Ska framhållas att akustiken var exemplarisk och från min plats bortanför baren uppfattade jag det mesta av Tuckers introduktioner. Av alla Miles-signerade album som finns att tillgå rekommenderar han live-skivan Four & More från -64.

Fanns som ni kommer märka en häpnadsväckande spännvidd i repertoaren. Inledningen överraskar. Vi får Bags´ Groove (M. Jackson) vars inspelning med bland Thelonius Monk och kompositören Milt Jackson på vibrafon skedde 1954. Den avlöses av But Not For Me (G. Gershwin) och här framhålls att åtskilliga standards härrör från Broadway-shower. På originalet från -55 medverkar bland andra Sonny Rollins och Horace Silver, två ur Miles Davis All Stars. Glömde fråga om de hade identisk repertoar båda kvällarna. att trion under lördagen var samspelt gick inte att ta miste på. Lät tajt och genomtänkt om trion som förstås individuellt gavs generöst med utrymme och när tillfälle erbjöds friare tyglar. Arren i sig gav plats för improvisatoriska inslag, vilket kunde noteras i låtar jag kände igen. I ballad vars titel inte nämns fäster trumpetaren sordin på sitt silvriga instrument. Miles ton förnimms vilket förlänar spelningen en gripande dimension. Oklanderlig teknik gör intryck. I Footprints (W. Shorter) hämtad från den berömda 60-tals kvintetten upptäcks en avdelning impro efter att välkänt tema levererats. Trions läckra samspel och extra energi gör att vi rycks med, responderar med starka applåder.

Göteborgarna glänser i mellanrummen. Märks inte alls att Kallerdahl sällan har orgel som huvudinstrument. När han på Utopia övergår till att brodera på sin synt tas basgången samtidigt ut med vänsterhanden på orgeln klaviatur. Båda ges rikliga möjligheter att utveckla harmonier och rytmer på ett sätt, som ofrånkomligt stundom får mig att associera till Hansson & Karlsson och de i högsta grad aktiva bröderna i Trummor & Orgel. Ändå skiljer sig repertoaren åt förstås och istället för flummigt psykedeliska tongångar blandas fräsch hip hop-jazz och len soul upp med Miles suggestiva klanger. De minuter jag värderar allra högst infaller strax före paus. Vad händer då? Jo, i ett superfräckt arr tar man sig an den hypnotiska hook som döpts till Jeanne Pierre och som förekommer i två tappningar på min dubbel-lp We Want Miles från -82. Lustigt nog brukar saxofonisten Bill Evans, med på live-utgåvan och anser att han var medkompositör, excellera i detta distinkta riff som taktfast extranummer på sina gig, vilket jag fick en kick av senast härom året när Evans Band lirade hos Jazzföreningen Playhouse. Av anteckningarna framgår att det på Utopia nu var fenomenalt trumpetspel, tillbakalutat trumbeat och elegant färgade passager på de många tangenterna.

Är inte omedveten om att jag brukar skriva för långt. Ska därför försöka hålla mig mer stringent kring vad som förlöpte efter paus. Som ni nog insett ska konserten klassas som extraordinär. Det enda man kan klaga på var att lokalens ventilation hade slutat att fungera. Fast det var regnigt och svalt utomhus svettades jag onekligen. Ett överraskande inslag som återkom ett par gånger var att Tucker sjöng i en soulig stil, höll sig i ett romantiskt register. Kul ingrediens, även om det inte är i denna kapacitet han har sin styrka. Man återvänder till scen genom att ljuvt framställa en version av örhänget It Never Entered My Mind. Miles tolkade denna vackra ballad 1954. Min favoritversion är för övrigt den med giganterna Coleman Hawkins och Ben Webster. Trions tolkning trollbinder! Blev absolut inte besviken över att Tucker och hans medmusiker upplägget till trots satte sin personliga prägel på musik, vilket innebar att jag bara undantagsvis kände Miles ande svävande över oss.

Blir tre låtar på raken från comeback-åren på 80-talet. Då uppstår emellanåt en vibe av hip hop och jazz inte olik Robert Glaspers sound. Vi serveras ett aptitligt ostinato-groove med flödande sväng där Kallerdahl verkligen gick loss. Publiken upplyses om Marcus Millers betydelsefulla inverkan på Miles musik, varvid ett av smakproven som man triumferar med är Big Time från albumet Amandla. Det toppades inte bara av fills utan av ett supertajt trumsolo. Borde kanske skrivit mer om trumpetarens föredömliga fraser och hans eminenta teknik, något som får sägas vara en förutsättning för ett djärvt projekt. Tucker går i land med grannlaga avvägningen teknik – känsla, även om jag vill påstå att Sverige har en handfull blåsare som kan matcha hans standard. Eftersom krogkonserten absolut ska betecknas som minnesvärd öses rättmätigt beröm över karismatiskt extranummer, en meditation signerad amerikanen där han oplanerat i omgångar spelar på flygeln. Eftersom det blivit tunnsått med livemusik i sommar har jag anledning att vara särskilt tacksam för upplevelsen jag redogjort för. Och det var stort att höra mina vänner i detta illustra sammanhang, ett uppdrag de skötte strålande.

Mats Hallberg

Footer

Om oss