Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Mats Hallberg

Imponerande mångsidighet och närvaro med gospel-vibe – Frida Öhrn & Mats Schubert på Skeppet

by

10/10 2025

Skeppet i Göteborg

Flera sidor av Frida Öhrn med Mats Schubert

Positiv recension i Orkesterjournalen av jazzskiva sångerskan släppte för ett par år sedan blev min inträdesbiljett. Händer följaktligen då och då att Frida Öhrn gör konserter med jazzig pianotrio. Kan inte erinra ha hört henne live i helfigur tidigare, vilket kan tyckas anmärkningsvärt. En brist nu åtgärdad. Om jag fattat rätt är turnén med pianisten Mats Schubert (också flitigt anlitad studiomusiker, kompositör och producent) ett nytt samarbete, fast hon känt Bo Kaspers klaviaturspelare i tjugo år. Pianisten var som Wikipedia uttrycker det tidigare känd under namnet Asplén. Här ikläder han sig till fullo ackompanjatörens roll bortom Bo Kaspers Orkesters publikdragande stjärnglans. Recenserade dem för övrigt på såväl Lorensbergsteatern alldeles före pandemin och lyckade krogshowen på Rondo några år tidigare.

Men nu till ämnet: 46-åringens förehavanden på scen, hennes mångfasetterade bakgrund och upplysningar om yttre förutsättningar. Jag kommer fram efter att de börjat, missar tio-femton minuter på grund av inplanerat besök på Teater Trixter i närheten. Ljudet är till belåtenhet om än i starkaste laget. Öhrn berömmer akustik, lokal och publik. Hon engagerar oss en hel del med allsång och dylikt (en kör var tydligen på plats) och vi är med på noterna. Responsen genom applåder är hjärtlig från en skara som borde varit större. Kanske för högt biljettpris och definitivt mördande konkurrens i Göteborg – Jakob Hellman på Pustervik, Carmina Burana i Konserthuset och Utopia ett par stenkast ifrån var knökat. Öhrn introducerar och motiverar sina låtval i en intim konsert utan paus, vars brokiga repertoar speglar vad hon föredrar att sjunga. Bland en rad covers görs också snyggt plats för original. Uppskattade att hon höll sig i sin personliga och musikaliska bubbla, avhöll sig från att anspela på vår samtids förödande polarisering.

Öhrn har deltagit fyra gånger i Mello, gjort skiva med Bo Sundström där de tonsatt Per Lagerkvist, fick megahit med bandet Oh Laura, gjort ett par soloplattor varav debuten draperats i elektroniskt sound, samarbetar med Kalle Moraeus i tiomannaband, sjungit svenska 40-tals schlagers, medverkat på album med Caj Karlsson, uppträtt med Arne Domnérus och var faktiskt enda kvinnan som sjöng på dennes minneskonsert, varit medlem i KlubbN och LaRoxx, ingått i show med Peter Jöback, tävlat två gånger i Så ska det låta, skådespelat samt medverkat i minneskonsert för Totta Näslund (jag var med på Nef). Flest spelningar har sannolikt gjorts i country-doftande trion Cookies ´N´ Beans.

Artisten med avsevärd bredd förfogar över en kraftfull stämma, en som det brukar heta sjusärdeles pipa. Handlar om viljan att satsa hundraprocentigt i lika hög grad som ansenligt omfång. Känslomässiga inställningen jämte en viss raspighet får mig att associera till svarta vokalisters hängivenhet, därav rubrikens gospelreferens. Läst att hon också tolkat Roxette, vilket leder tanken till Marie Fredriksson. Här finns en samhörighet i attackerande uttryck. Får reda på att konserten knyts samman med verser av Per Lagerkvist. Det första jag hör är emellertid sista delen på Leva nu som framfördes 2021 i Allsång på Skansen, stark låt skriven tillsammans med bland andra Sarah Dawn Finer.

Ett original på engelska tar vid. Bärs fram av ett enormt klös och en, tror jag, tonartshöjning från publiken på begäran. På kanske hälften av låtarna använder Öhrn sin akustiska gitarr, fast det är flygeln och passionerade sången som befinner sig i framkant. Några gånger adderar artisten effektfullt munspel. Av egentillverkade melodier får vi exempelvis också dunder-hitten Release Me o Til The Music Starts Again skriven för det stora projekt hon dragit igång med Kalle Moraeus under namnet Banna Sona Band. Texten handlar om när hjulen snurrar för snabbt och hur överhängande risken då är att gå in i väggen. Den oundvikligen hitten utgör annonserat finalnummer. Fastnar för porlande balladen med få ackord. Minimalismen inbjuder till den berörande allsång som initieras.

Vi serveras vitt skilda covers vilka passar för detta intima format och Öhrns passionerade stämma. Hon berättar om all maffig musik hon blev matad med av pappa under uppväxten. Beskriver sig som lillgammal eftersom hon sög åt sig från skilda genrer. Lyfter fram Alice Bans, Elvis och Beatles. Först kommer riktigt hudlös honky tonk i form av Lovesick Blues, en dänga från 20-talet förknippad med Hank Williams. Den följs av Peace Train (C. Stevens). Artisten visar hur hon med varje fiber i kroppen älskar att ta ton, verkligen sjunga ut när läge uppstår. Engagerande sången känns influerad av svartas utlevelse, därav anknytningen till gospel minus explicit kristet budskap.

Konsertens krön nås oftast när energin i glädjen att stå på scen, förmedlas med något lägre intensitet. Sådana magiska stunder uppstår i lätt kvidande I´m On Fire (B. Springsteen) vars text skrudats i svensk översättning och när två ytterst berörande alster tvinnas samman. Syftar på Lean on Me (B. Withers) till lysande ackompanjemang och Time After Time (c. Lauper). När det blev souligt kunde jag sakna en basist eller diskret rytmsektion, så som var fallet när Jojje Wadenius kompade pianist Lotta Hasselqvist Nilsson på Aftonstjärnan härom veckan. Men sättningen backade förtjänstfullt upp sångens vibrerande omfång.

Apropå bekännelsen att ha varit Beatlesnörd framförs John Lennons Jealous Guy, en låt jag i likhet med Lean On Me har på samlingsskiva och vars storvulna version i Roxy Musics tappning jag är svag för. Anser dock att anslaget blev för hårt vilket gjorde att nyanserna inte riktigt gick fram. Ibland hade hon tjänat på att utveckla vissa melodiers dynamik och här hållit igen en smula, även om det går inte emot artistens natur. Fler sidors perspektiv gick fram desto mer i extranumren vilka utgjordes av söta schlagern En månskenspromenad (T. Ehrling/ N. Hellström) och ljuv tonsättning av Per Lagerkvists klassiska dikt Det är vackrast när det skymmer.

Bevistar en konsert på cirka halvannan timme genomsyrad av exceptionellt fin stämning uppfångad av rutinerade artisten. Vad man främst tar med sig är närvaron, samspelet och ypperliga vokala förmågan jämte kraftfulla estetiken hos en artist lika bred som Lisa Nilsson. Trots utdelade lovord har det ALLRA bästa sparats till sist. Inget att förvånas över att country-experten Öhrn samarbetar mästerligt med Mats Schubert i Jolene som ju har över femtio år på nacken. Det är en fantastisk tolkning, nedtonad och fritt hållen med fängslande pianointro. Tolkningen rymmer sekvenser vilka sensationellt nog sticker iväg i oväntad riktning, får mig att tänka på Jan Johansson, folkviseton och vallåtar . Således ett mycket givande besök på Skeppet!

Trevlig tribut med stark spännvidd gör originalen rättvisa – En hyllning till Peter LeMarc på Lorensbergsteatern

by

5/10 2025

Lorensbergsteatern i Göteborg

Mannen bakom detta projekt vars utsålda turnéavslutning ägde rum på Lorensbergsteatern heter Johan Frendberg. Kände inte till honom. Min ansökan att få vara med när turnén som genomförts före och efter sommaren gick i mål, på ett fullsatt Lorensbergsteatern med entusiastisk publik i medelåldern och uppåt, var således en total chansning. I fjol genomfördes också utsålda konserter.

Frendberg är tydligen lärare och diversearbete i kultursektorn, underhållit publik i närmare trettio år. Till vardags jobbar artisten från Trollhättan på Rytmus, har en bakgrund som skådespelare och inte minst lärare på ett musikproduktionsprogram och gjort massvis med krogspelningar. Utbildad på Musikhögskolan har han gått i sin pappas fotspår som trubadur. Under pandemin släpptes skiva till vilken Peter LeMarc skrev en låt förutom att vara bollplank. Efter ett program med visor av Cornelis på Hebeteatern i Trollhättan uppstod idén att göra ett hyllningsprogram med sin idols musik. Dennes välsignelse fick han vilket bekräftas i den videohälsning som introducerar ”Ett av dom sätt”.

(Beklagar oskärpan som främst beror på att bilderna tagits på långt avstånd)

Ett kompetent band med medlemmar från Trollhättan och Lidköping formades efter att en första konsert i intimt format genomförts. Några av dem känns igen från showorkestrar. Arren står kapellmästaren Mathias Kihlberg som förutom keyboard spelar tvärflöjt och möjligen percussion. Klaviatur spelas också av Fredrik Åkerblom medan rytmsektionen består av trumslagare Martin Restin tillsammans med Jan Brodin på elbas. Gitarristen Per Orvang känner jag till genom insomnade fina jazzkvintetten Intone. Blås har en framträdande roll i tribut-konserten, vilket ger arren en fräsch dimensionen. Vikarierande trumpetaren Hans Wiklund flankeras av Sixten Hay på trombon och Per Laang på tenorsax.

Blev en omfattande repertoar över två set inklusive en handfull anekdoter. För någon som hävdar att han fortfarande väntar på genombrottet har initiativet var en lyckträff eftersom folk är beredda att betala ett ansenligt belopp för att komma så nära det går en skygg artist som pop-pensionerat sig. Efter Frendbergs första toner och ackord på sin akustiska gitarr infann sig viss tveksamhet Efteråt tillstås att det inte alls var pjåkigt, sträcker mig till att hävda att det var riktigt bra gjort. Man kan förutsätta att hjälten studerats noga. Frendbergs stämma och varierade tonfall imiterar ofta LeMarc, sedan länge bosatt i Bagarmossen.

Vad beträffar ljudet finns anledning att klaga en del över bristfällig balans. Blås- och rytmsektion dominerar genomgående på bekostnad av klaviaturspelare och duktig gitarrist. Det bästa med upplägget är hur väl det speglar ett mångfasetterat låtskrivande. Från klämmiga euforiska dängor som inleder och avslutar (förvisso hörs i extranumret en vackert stegrande vaggvisa) till innerliga klassiker som Drivved, Jag ska gå hel ur det här och Du och jag mot världen. Frendberg tar inte upp de fysiska kriser Le Marc gått igenom som anhörig och själv drabbad, något säkert många i publiken läst om.

Någon enstaka gång kan det bli alltför bredbent, stompig anstrykning á la E Street Band och för mycket manér från frontande sångare. Överlag uppskattas hur respektfyllt man sätter sin stämpel på det omtyckta materialet där en och annan raritet verkar ha slunkit slunkit med. Dock inga låtar före 1987 (om jag har tillräcklig överblick), vilket är synd. Att jämntjockt sound genomgående undvikits hedrar dem. Vid ungefär tre tillfällen träder Orvang fram och levererar lysande innerliga solon på slide. Och ett par gånger förvandlas stämningen i och med att flöjt eller någon slinga präglar melodier. Blåssektionen är även den flexibel både i hur de färgar kollektivt och var för sig samt i hur de rör sig på scen. Trombonisten fick nog mest utrymme vilket förvaltades ypperligt. Frendberg går ner från scen ibland, ser till att det blir allsång på slutet och publiken klappar gärna i takt, ibland på uppmaning. Vi kan föreställa oss att kompositören håller sin vakande blick över tillställningen, eftersom hans nuna syns i fonden.

Vill passa på att i korthet redovisa mitt förhållande till Peter Le Marc som jag haft som fb-vän under dennes riktiga namn. Emellanåt ligger det honom i fatet en smula att han musikaliskt blivit för inställsam, för mjäkig till och från under 90-talet. Fast sentimentala anstrykningen attraherar breda lager. Han har fått ur sig osedvanligt många högklassiga låtar som etsat sig fast, vilket gör att jag överser med medhårsstrykande ackordföljder. Och första halvan av 80-talet var han vilt otyglad, blottade sin smärta så att man föll pladask.

Trots att texterna fokuserar i betydligt högra grad på kärlek och existentiella ämnen än samtidens brännande frågor känns de naturligt att relatera till dem. Tycker om underliggande psykologin i många textrader och hyllningen sägs inte oväntat gå i kärlekens tecken. Har hört honom live tre gånger, varav två av konserterna skedde genombrottsåret 1987. Den första genomsyrades av desperation, gick av stapeln på Dojan med bland andra Torbjörn Hedberg. Vi var kanske 40-50 personer som såg en nästan lika intensiv show som den legendariska i Måndagsbörsen. På hösten kom han i triumf till Kåren i Göteborg efter att hans vita vinyl gjort succé och sedermera tilldelades en Grammis.

Av hans katalog har jag tre fullängdare på vinyl plus maxisingel och ett par singlar. på cd finns ytterligare ett par album inklusive samling. Införskaffade från lokala biblioteket utgallrat ex av foto-coffee table boken Det som håller oss vid liv. Ska tilläggas att han skrivit förträffliga låtar åt andra, producerat och att hans producent huvudsakliga basist varit Tony Thorén (Eldkvarns basist som också gett ut böcker varav en av titlarna recenserats här av mig). Av de uppemot tjugo albumen inklusive liveplattor har frenesin i Efter tusen timmar varit en favorit.

Låt mig avslutningsvis lista några höjdpunkter. Väljer att lyfta fram Början på en lång historia, Du och jag mot världen, Vänta dig mirakel, Drivved, det tyngre beatet i Nio broars väg, den oemotståndliga hitten Little Willie John samt akustiska introt i Tootoolah. Per Orvangs solon förgyllde också som framgått anrättningen. Tippar att folk var nöjda, att konserten av en duktig konstellation motsvarade deras förväntningar.

Låtlista: Senast jag såg änglarna, Lycklig idiot, Början på en lång historia, Ett Troget hjärta, En vrå av världen, Det finns inget bättre, Ett av dom sätt, Evelina, (Jag ska) gå hel ur det här, Vänta dig mirakel, Ring i dina klockor – PAUS – Du och jag mot världen, Tess, Tootoolah, Nio broars väg, Drivved, Så gott att må gott igen, Ända till september, Tidvatten, Sången dom spelar när filmen är slut, Little Willie John, Vaggsång kl4 (extranummer)

Fyndig teatral lek stöpt i musikalens form – Romeo och Julia på Folkteatern

by

pressfoton Mats Bäcker

Av William Shakespeare

Bearbetning: Frida Röhl och Magnus Lindman (nyöversättning)

Regi: Frida Röhl

Scenografi & kostymdesign: Charlotta Nylund

Mask- och perukdesign: Suz Åberg

Koreografiskt öga: Cecilia Milocco

Ljusdesign: Carina Backman

Design av masker: Ellen Holmström och Suz Åberg

Musik: Joel Igor Hammad Magnusson

Musiker på scen: Joel Igor Hammad Magnusson och Ellen Olaison

Skådespelare: Sanna Hultman, Lisbeth Johansson, Hilda Krepper (praktikant), Anna Lundström, Simon Rajala, Odin Romanus, Björn Sahlin, Jonas Sjöqvist, Wahid Setihesh och Shada Sulhav plus fem statister.

Premiär 4/12 2025

Spelas på stora scen hos Folkteatern i Göteborg till och med 11/12

Folkteaterns konstnärlige ledare har uppenbarligen tyckt att det varit frestande att sätta sina dramaturg-klor, i den maffigt tillspetsade kärlekshistoria vi lärt känna i Romeo och Julia, sannolikt den mest skildrade av de fatala intriger genom teaterkonstens historia. Språksnillet Magnus Lindman assisterar i vanlig ordning i bearbetandet av klassikern. Missade på väg ut från salongen att fråga honom hur många procent Shakespeare som bevarats i manus. En fundering än mer aktiverad av upplysningen om att texter från dramatikerns samtid förekommer, så som från Thomas Hobbes, Laura Cereta, Gaspara Stampa, Tullia d´Aragona och Michelangelo. Vidare har mer Shakespeare inkluderats, hämtat från Sonett18, Macbeth, Richard III samt Othello Lyckade mixen av Shakespeare-rim/ monologer, tankegodset och uppdaterad språkbehandling är ett av skälen till varför man ska ta plats på Folkteatern stora läktare i höst. Skådespeleriet, sångerna och scenografin är andra skäl.

Eftersom kärleken är blind, förälskelsen inte tar några praktiska hänsyn uppstår som bekant olösliga konflikter och missförstånd. Två familjer i fejd – Montague och Capulet i 1500-talets Verona – stöter samman när Romeo berusas av Julias oskuldsfulla skönhet. Underrubriken lyder: ”Odödlig kärlek i en dödlig tid”. Läst att regissören tagit fasta på det oförsonliga våldet som en uppmaning till nödvändig förändring. med avseende på hur det ser ut i samhället och i vår omvärld. ”Finns det ord som stoppar våld, skjutningar och mord?”, är en instoppad fråga.

En kvalitet är att Röhl iscensatt utan att explicit röja sin ideologiska hemvist, helt olika analyser kan företas.. Man kan antingen drabbas av tröstlösa oförsonligheten eller distansera sig genom att ta fasta på ironisk utifrånblick. Båda synsätt är lika sanna och mixas av ett estetiskt ytterst kapabelt team. Anslöt mig för egen del oftast till sist nämnda förhållningssätt. I viss mening är tolkningen en drift med originalet och samtidigt en protest mot våldets förödande meningslöshet. Gestalter som dött kan återuppstå, tre biffiga figuranter vandrar kring på scen som en betraktande manskör, instrument trakteras lite på måfå och vad beträffar Julia påminner greppet om Monicas vals.

Uppsättningens förvecklingar pågår under cirka två timmar, ett antal sång- och dansinslag inkorporeras överraskande nog, vilket gör att premiären aldrig riskerar att bli seg. Musikaliska spännvidden från Folkteaterns specielle huskompositör är enorm, från suggestivt house-beat till stillsamt kala pianoackord. Var inte beredd på musikalformen. Att det skulle bli rejäla doser fysisk teater var jag mer inställd på. I egenskap av koreografiskt öga har Cecilia Milocco varit en stor tillgång.

I öppningsscenen sprider ensemblen ut sig via två dörrar på en scen i vitt i två etage, istället för bollhav är en kvadrat fylld av stora säckar likt kuddar placerad i centrum. Sekvensen är stum, som en kommentar till fasansfulla upplösningen försiggår ömhetsbetygelser och dödsrosslingar. Kostymdesignern har som framgår av pressfoton oväntat nog draperat ensemblen i vitt. Effektfullt fylls fylls konturer också i genom användandet av masker. Delarna fogas samman till ett mångtydigt allkonstverk. Utan att allvaret skojas bort har de på och bakom scen förenats i lusten till teaterkonsten. Vi får en högst originell version av Romeo och Julia i denna blandning av klassiskt drama, musikal, fysisk teater, osannolikt kontrasterande ny musik och performance. Giftermål, dråp, landsförvisning och missförstånden med sömnmedel är avgörande inslag, vilka gestaltas som en förevändning att säga saker om vår tid.

Kombination av street smarta-repliker och citaten från Shakespeares tid är hisnande, men de funkar. Två av de mest frontade modeorden är ”söndercurlad” och ”skogstokig”, kul lek med språkets valörer. Ett tema är kvinnors list kontra männens styrka, även om Sanna Hultman som Laurence fatalt misslyckas i sitt uppsåt. Pjäsen anses handla om ungdomlig impuls, stolthet och en vuxenvärld ur stånd att lyssna och göra gott. Att drifter styr människors beteende blir uppenbart. Passionen är dubbelverkande! Omvandlas till uppgående i total förälskelse för Romeo och hans Julia och på samma gång blir passionen en ostoppbar spiral av destruktivitet, av ond bråd död för vendettan mellan familjerna. Att regissören är förtjust i omtagningar, ifrågasättande av fiktionen och uppbruten kronologi går inte att ta miste på. Det först nämnda greppet exemplifieras med ackuratess av Jonas Sjöqvist, likt en maffialedare som kräver respekt.

Denna recension borde ha skrivits för ett par dagar sedan. Men bättre sent än aldrig. Noterade goda sånginsatser och innovativa rörelser. I högsta grad anmärkningsvärt att Hilda Krepper (praktikant) i den kvinnliga huvudrollen får sällskap av ytterligare två versioner av Julia – Anna Lundström och Shada Sulhav. De ssa två agerar i praktiken lika mycket som väninnor till Krepper. Om denna komplexitet är till gagn eller förfång för publiken kan diskuteras. Återigen påvisas lusten att pröva sig fram. Trions synkade espri tillhör avgjort en av uppsättningens behållningar.

Ett par ur Folkteaterns gamla garde övertygar. Tänker på tidigare omnämnda Jonas Sjöqvist jämte Sanna Hultman. En frilansare som sällan syns i huset är Lisbeth Johansson, vars lakoniskt lunkande amma gör avtryck. Beskådar också några nya ansikten vilka tillägnat sig rutin från jobb i tv-serier och filmer. Queer-inriktade mimskådespelaren Björn Sahlin förkroppsligar Benvolio, Romeos släkting och dennes bästa vän som gärna tar fram sin saxofon. Sist men verkligen inte minst ska ynglingen Odin Romanus prestation framhållas. Hans karisma bottnande i en smart klurighet har tidigare skördat exceptionella framgångar på Stadsteatern. En gänglig naturbegåvning som redan synts i tv och på film och inte heller här gör han någon besviken, tvärtom.

Oerhört gripande berättelser sammanlänkade med motsvarande musik – Georg Wadenius & Lotta Hasselquist Nilsson på Aftonstjärnan

by

3/10 2025

Aftonstjärnan på Hisingen

Evenemanget har fått heta ”Livet är mer än bara musik” och självklara påståendet är också titeln på Georg Wadenius senaste skiva som recenserats här. Antar att samtliga som kom till ett utsålt Aftonstjärnan hade läst på, var informerade om att det skulle bli något annat än en vanlig konsert med en nybildad duo. Lotta Hasselquist Nilsson var inte någon jag kände till innan jag hulkade mig igenom Tom Alandhs dokumentär i två delar om Stefan Nilsson galopperande ALS, glimtar ur hans karriär och anekdoter ur ett sagolikt lyckligt äktenskap. Pianisten som belönats för sina insatser i att främja skapande för unga träffades av blixten, det vill säga Stefans utstrålning, under Barnkörveckan på Fårö 2008.

Georg Jojje Wadenius existens kände jag till redan tidigt 70-tal, diggade hans medverkan på plattor med bland andra Pugh, Made In Sweden (andra upplagan) och Solar Plexus. Lotta sa på Aftonstjärnan att Jojje varit en tonårsidol. När han i egenskap av nyrekryterad till Blood, Sweat & Tears stod på Scandinaviums scen hösten 1972 var jag där. Fick fribiljett (+1) av min morbror som presenterade akterna på scen. Under 2000-talet har jag förunnats fler konserter där han frontat och recenserat platta med Cleo bandet. Träffade honom som hastigast efter lyckad spelning med tribut-bandet Really Dan för ett par år sedan. Haft hyfsad koll på framgångsrika karriären i USA – husbandet i SNL, Paul Simon, Roberta Flack, Luther Vandross, Steely Dan med mera. Innan jag tog mig an Livet är mer än bara musik visste jag dock föga om privatlivet. Genom hans egen försorg fylls den kunskapsluckan i föreställningen som getts tidigare på Scala. Vi får veta om en dysfunktionell barndom, musikens betydelse och om hans äktenskap med stor betoning på alla lyckliga år med norska Britt.

Föreställningen man blir tagen av är uppdelad i två avdelningar med paus. Jojjes berättelse avlöses av Lottas. Vad som ytterst berörande redovisas interfolieras med låtar och kompositioner signerade den berömde gitarristen och i andra halvan kompositioner av prisade Stefan Nilsson. Musiken på gitarr/ elbas och piano understryker och förstärker vad duon var för sig pratat om. På ett naturligt sätt förhåller änkan och änklingen sig till sina manus vilka accentueras med belysande bildspel. Var beredd på en emotionell resa och det högg tag i mig ett par gånger. Musiken tar vid och fördjupar deras utsagor. De båda förtjänar drivor av beröm för hur de valt formuleringar och tonfall. Jojje bar både på känslor av övergivenhet (lämnad av mamma vid fyra ålder) och att uppleva sig som värdelös. Dessutom skuld och sorg medan Lotta tryckte på samlivets glädje (inget sköts upp till morgondagen) lika mycket som den ofattbara grymheten.

Sällsynt att höra Wadenius sjunga på svenska när det inte handlar om Barbro Lindgrens barnvisor (arrangerades en Goda´Goda´- konsert dagen efter på samma scen). Märks onekligen att orden har en speciell laddning och symbolik även om det tagits hjälp utifrån. 80-åringen överlät nämligen textskrivandet till Lotta Olsson vars make den älskade barnboksförfattaren Ulf Nilsson dog för fyra år sedan. På så vis får vi tre öden på grund av dödens obarmhärtiga intrång. Ett halvdussin av albumets låtar framförs i avskalad form på duo, plus finalnumret Släck du som jag återkommer till. Framkommer att Lotta fick kontakt med sin tonårsidol under hyllningskonserten till Stefan Nilsson i Filadelfiakyrkan (där han själv deltog bara veckor före sin död). Och hon medverkar på Jojjes berörande skiva inspelad i Norge.

Wadenius skiftar från akustiskt till elförstärkt instrument. Avancerade licks registeras, fast den emotionella aspekten är i centrum. Hans älskades favoritlåt, den instrumentala Kärleksmorgon framförs mitt i hans avdelning. En väldigt vacker melodi! Att pianots akustik inte riktigt gifter sig med elgitarren är en petitess, känns nästan förmätet att påpeka. Finns en tyngd i berättelsen man blir alldeles tagen av när den kände musikern väljer att dela med sig och hudlöst blotta sina känslor, sitt trauma såväl som sin lycka med en underbar fru, en kroniker som drabbades av både cancer och hjärnhinneinflammation. Kan inte tyda alla anteckningar gjorda i mörkret. Men har för mig att en sprillans ny stark låt lanserades i hans avdelning på slutet.

Tiden efter paus ägnas åt Stefan Nilsson, hans ofattbart fruktansvärda öde. Hans änka kommenterar och vidareutvecklar varmt och sakligt vad den skakande dokumentären i två delar redovisar. Musiken blev räddningen för den trettonårige Georg Wadenius som senare halvhjärtat påbörjade läkarstudier. Musik, barnbarn och alla lyckliga minnen har varit räddningen i den gränslösa sorgen för Lotta Hasselquist Nilsson. En fin förunderlig känsla uppstår när hon levererar sin makes ofta melankoliskt vackra musik. Hade inte hört henne spela piano tidigare, något som sannerligen behärskas. Lotta som tydligen också är basist kompas av Jojje på just elbas, ett instrument han också lirade på tidiga inspelningar.

Vi får njuta av melodier ur Skärgårdsdoktorn, de ”riktiga” Beck-filmerna med Gösta Ekman, Ofrivillige golfaren, Pelle Erövraren, up tempo – kompositionen Ytterst om uppväxten i Norrland att betrakta som hans gladaste stycke med inspiration från såväl Kornet som Sky. Vidare förunnas publiken Lottas sång -en slags motsvarighet till hans hit Gabriellas sång. Änkan som avhållit sig från att sjunga offentligt, gör ett lysande undantag, hyser inga rädslor längre. Ett par gånger påverkar tonerna så överväldigande att sekvenser hugger tag i magen och hakan darrar.

Deras respektive publika sorgearbete knyts raffinerat ihop i Släck du, vars beatbaserade utbroderade komposition utgör finalnummer också på skivan Livet är mer än bara musik. Låten är tillägnad ovan nämnde barnboksförfattaren Ulf Nilsson på temat tacksamhet. Här används förinspelad förstärkning som får det att svänga och livsmod ingjutes trots allt. Tog avsevärt längre tid att skriva om mina upplevelser av en sammankomst där ord ter sig futtiga. Lyckligtvis finns musiken att tillgå. Några personer lämnade föreställningen innan den var slut. Inte osannolikt att berättelserna om den brutalt orättvisa döden kom för nära.

Efteråt fick jag möjlighet att träffa Lotta, blev kvar så pass länge att utgången låstes, fick ta gamla porten ut. Talade om för pianisten att jag förmodligen blev den sista att recensera hennes stora kärlek och att han tackade för vad jag skrev. Fick bekräftat att vi hade en gemensam vän som fått medalj av Kungen, upplyste om några gånger jag hörde Stefan live men missade nämna Kornet hösten -78 på Errols samt avslöjade att jag mött hennes bror som ville jag skulle intervjua honom ( vidlyftig korrespondens finns) som lirade trummor i Stefans The Gift Band. Sammanfattningsvis en obeskrivligt minnesvärd afton som hyllade livet fast döden så kompromisslöst ständigt sätter käppar i hjulet i vår strävan efter lycka och frid. Lottas Hasselquist Nilsson spred sitt och Stefans råd till oss: Skjut inte upp era planer till morgondagen, ”carpe diem”!

Esoteriskt äventyr med välbekanta musiker rör sig i gränsland – Necessities av Anna Einarsson

by

Anna Einarsson

Necessities

3

Inspelad på Rixmixningsverket Stockholm 13-14/11 2024

Producent: Anna Einarsson(egen utgivning) Anna Einarsson Music

Releasedatum: 15/9 2025

Sångerskan och kompositören Anna Einarsson har bara varit ett namn för mig, inte någon jag ingående lyssnat på. Skulle ju kunna ha hört henne på en festival kan tyckas eftersom hon nu är aktuell med sin åttonde fullängdare. Inte otänkbart att jag har gjort det, fast det i så fall fallit i glömska. Den genreöverskridande tonsättaren vars uttryck är hennes röst sägs under tre decennier ha skapat en personlig värld med ingredienser från jazz, bunden konstmusik och improvisation. Syntesen förekommer i men kan absolut ses som anmärkningsvärd. Einarsson innehar en doktorsexamen i musik, skrivit flera beställningsverk och gjorde musiken till operan Fotografen vars libretto behandlar kvinnliga pionjärer. Att hon varit mångsidigt kreativ inser man när man läser att Einarsson skapat live-elektronik och skrivit för egna gruppen Anagram, Stenhammarkvartetten, symfoniorkester, kammaropera, kör och barn.

Hon samarbetade på debuten med bland andra Peter Gullin och Trio X. Titeln på nya albumet signalerar att hon brinner för att sprida egentillverkad musik utan att kompromissa. ”Jag komponerar musik av nödvändighet, ett sätt att navigera genom världen – ett sätt att förstå dess kaos och finna ögonblick av stillhet i det.” All text & musik plus arr på Necessities ansvarar Einarsson för, som ju dessutom tagit hand om produktionen. Låtarnas poetiska, ömsom filosofiska texter är skrivna på engelska.

Hon omger sig denna gång med enligt egen utsago några av landets mest lyhörda jazzmusiker. Fyra anmärkningsvärda instrumentalister jag känner väl till. Vilka som avses? Jo, pianisten Stefan Wingefors känd från diverse renommerade smågrupper och Bohuslän Big Band, trumslagaren, kompositören och arrangören Peter Danemo som gett ut ett tvåsiffrigt antal album tillsammans med andra och under eget namn, professorn och tvåfaldige Gyllene Skivan -belönade saxofonisten Joakim Milder som sedan länge är konstnärlig ledare för Norrbotten Big Band sam kontrabasisten Christian Spering, en av de med mest tyngd i branschen på sitt instrument sedan 90-talet. Har recenserat dem var för sig live och på skiva. Pianisten förekommer frekvent i Göteborg på diverse scener, inte minst på våra två populära jazzkrogar.

pressbild Henrik Korpi

Med en både för henne själv och lyssnarna utmanande approach konkurrerar artisten om uppmärksamheten med en mer känd kollega som Lina Nyberg. De befinner sig i liknande flytande regioner, vilka kräver koncentrerade lyssnare som önskar tuggmotstånd. Vokalt sett kan refereras till Norma Winstone och Josefine Cronholm. När tonspråket blir oförutsägbart till svenska exempel som Linda Kallerdahl och Sofia Jernberg. Luftigt sökande inledning attraherar. tenorsaxen banar väg med vindlande formuleringar efter första verserna av Under The Stars. Att musiken är klurigt hal gör den svår att definiera. De ogripbara abstrakta dragen motiverar det grekiska begreppet i min rubrik. Går näppeligen att förneka att exklusiva kompositioner resulterar i smal musik, ett konstaterande mer än en värdering.

I brist på adekvat vokabulär hävdas att det oftast sjungs vertikalt med emfas och anspänning. Hör svävande sträva kompositioner vilka ibland ter sig medryckande och angelägna. Inte sällan uppstår dock distansering. Uppskattar gliporna med stick, till exempel det med Wingefors och soft rytmsektion i Verse Of Hope. Suggestiva slingan ur pianot och saxen som sträcker ut i Take It Slow tillhör också skivans höjdpunkter. Gillar att kvartetten ges generöst med utrymme att färga melodierna, lägga in olika temperament som är fallet i Where Light Takes Hold. Basintro utmärker en dynamisk låt vars ringlande jazzvisa skrudats i folkton. Fäster mig vid krävande, fast kantigt kul rytmik i Onwards. Märker att Tomorrow med sina drygt fyra minuter är det närmaste konventionell ballad man kommer.

Albumet innehållet elva kompositioner, somliga med jazz-stuk medan andra påminner om samtida konstmusik. Alla har inte tillräcklig substans. Möjligen fordras att man lyssnar ihärdigt åtskilliga gånger som Bengt Eriksson i LIRA. Experimentellt anlagda åttonde spår tillhör de stycken som för mig försvinner bort i ett ostrukturerat utforskande, vilket torde vara avsiktligt. Blir uppenbart att det för Einarsson handlat om att förverkliga en vision. Av det skälet saknas ett bollplank, externa öron som åtminstone excutive producent. Produktionens krävande anrättning hade troligtvis tjänat på en sådan funktion. Vill också flika in att lyssning i hörlurar nattetid rekommenderas. Då kommer estetiken bäst till sin rätt. Artistens röstkvalitéer är odiskutabla liksom valet av musiker. Sammantaget efterlyser melodikern i mig en större grad av tillgänglighet.