Mats Hallberg

Mångsidig duo växlar skickligt mellan två världar – Absolute Shakespeare som Lunchteater

3 oktober, 2026 by Mats Hallberg

OBS Suddiga bilder på grund av inzoomning (långt avstånd) och scenljus

v 40 (29/9 – 2/11) 2026

Göteborgs Stadsteater

Av och med: Malin Sternbrink & Niklas Atterhall – Materwork Productions

Regiöga: Justine Kirk

Så uppseendeväckande olika det kan kännas efter att ha sett scenkonst. Hade förhoppningar på givande Lunchteater, förhoppningar som infriades med råge. På kvällen samma dag var det premiär på Hisingen för ett våldsamt skruvat drama riktat till ungdomar. Önskade efteråt att jag istället hade befunnit mig på Storan och varit med om den happening till konsert som Peter Stormare och hans Whispering Pines levererade. Denna misströstan uppstod på grund av svåröverträffade gränslöshet och vulgaritet utan bäring i nyskriven pjäs. Vilken kontrast då mot drygt timslånga timslånga föreställningen ABSOLUTE Shakespeare vars programförklaring lyder i översättning: ”Femton hits från listor från 80-talet och dialog från 1500-talet.” Förhåller sig på det sättet att musikaliskt bevandrade paret inte nöjer sig med dessa avstrippade tolkningar. Låtlistan kompletteras med ett par fyndiga medleys.

Jag närvarade på duons finalföreställning på fredagen. ABSOLUTE Shakespeare är inte konstituerad utifrån definierbar handling, utan ett collage i ord och ton om existentiella frågor kring livet, kärleken och döden. Enligt Sternbrink & Atterhall speglas människans villkor, hennes strävan och lidande hos Shakespeare, den mest spelade av klassiska dramatiker. I egenskap av sångare (enbart ackompanjerade av luta) och skådespelare har de i sin teaterkonsert roat sig med att fläta samman dennes repliker och monologer med till synes ytliga hits på snarlik tematik. Föga förvånande utlovas nostalgi utöver skratt och tårar. Vill lägga till förekomsten av aha-upplevelser. Flyer upplyser om att programmet getts i Stockholm, Jönköping och på Fringe Festival i Verona. Efteråt får jag veta att man också framfört en produktion där 80-talet bytts ut mot jazzlåtar.

Har googlat för att få fram varifrån rutinen hos kvinnan och mannen på scen kommer. Ska betonas vilket superproffsigt intryck de gör. Råder ingen tvekan om att de har många strängar på sin lyra. I sammanhanget lite Göteborgsvitsigt då enda instrument på scen i princip är den luta Atterhall trakterar. Nota bene ingen backtrack eller sampling används. Varje gång det händer att jag hänförs av yrkeskunskapen hos konstnärligt lagda människor jag inte träffat på tidigare, blir jag glatt tacksam över vad som presteras live.

Niklas Atterhall är främst ett ansikte som blivit känt i egenskap av programpresentatör i SVT, varför han verkade vagt bekant när vi pratades vid en stund efteråt. 53-åringen är sändningsdirektör på SVT, litteraturvetare, varit verksam på Dramaten, varit låtskrivare och sångare i rockband, är självlärd lutenist, ackompanjerat Romeo & Julia Kören, haft biroller i pjäser regisserade av Tommy Berggren och turnerat i flera världsdelar. Tillsammans med Malin Sternbrink har han gjort ett par collageföreställningar. Hon är sångare, skådis och dansare utbildad i London. På meritlistan finns musikaler, komedier, fysisk teater, dock- och barnteater. Sternbrink har turnerat i hela landet och turnerat i tjugo länder, framträtt på festivaler, i teatrar, konserthus och andra arenor.

Vi tycker det blir lustigt när kultur med stort K fusioneras med underhållning av det ibland glättiga slaget. Därför är det greppet gångbart, på det viset man gått till väga i Trettondagsafton vars premiär ägde rum i detta teaterhus för en vecka sedan. Och fast stilbrotten skär sig och absolut inte är sömlösa, påpekar Atterhall för mig att Shakespeare resonerade likadant på sin tid, det vill säga mixade dessa oförenliga enheter. Masterwork Productions behärskar fullständigt att skapa elektrisk stämning, trots att de uppträder utan förstärkning av elförstärkta instrument. Noterade att den i vanlig ordning utsålda Lunchteaterns åhörare följde med med full uppmärksamhet.

Av de artister/ grupper som förekommer har somliga hörts live. David Bowie på Ullevi och Lollipop, Sting i Police, Peter Gabriel och Prince på Scandinavium samt Eurythmics i Brighton. Hur många pjäser signerade Shakespeare jag sett/ recenserat har jag inte fört statistik över. Det är ett skapligt stort antal uppsättningar och under bedrivna studier i engelska på universitetsnivå fick jag åtskilliga föreläsningar om Hamlet. Har pjäsen i pocket utgivet 1982 av Penguin.

Tilltron till materialet gör att de vågar börja på ett överrumplande vis. Atterhall inleder med plocka bland rekvisita i total tystnad, ta fram sitt instrument medan Sternbrink tar sig fram till scen genom att passera Stadsteaterns långbord. Showen eller närmare bestämt hybriden teaterkonserten har till utseende ett Fame-stuk över sig inledningsvis. Koreografi, klädsel och signaturmelodi hämtad från tv-serien om hårdtränande elever. En första guldstjärna utdelas för duetten i David Bowies explosivt uppbyggda Let´s Dance. Övergången till medley med bland annat Ultravox och Dire Straits är hisnande. Ett annat potpurri av hits förmedlas instrumentalt.

Monologer och replikskiften ur bland andra Hamlet, Othello, En Midsommarnattsdröm, MacBeth och En vintersaga vävs samman med stundtals lätt smetiga hits om passion och kärlekens vånda. Här finns en del tämligen uttjatade romantiska ballader, varav somliga utgjort ledmotiv i soundtrack. Tänker förstås på alster som Lady In Red jämte Take My Breath Away. Oftast blir det livfull recitation ur manus, men ibland förfinas redovisandet av text i ett par emfatiska scener av gestaltande natur. Sternbrinks kunskap i att hantera dockor kommer väl till pass, tillför ytterligare en dimension. Duon har dock inte lagt extra krut på peruker och klädbyten, vilket inte heller behövs för att bibehålla vår koncentration.

Bägge sjunger anmärkningsvärt bra, ingår i kravspecifikationen för att kunna ro i land med uppgiften. Man inser efterhand varför kvinnan i röd byxdress medverkat i musikaler när hon fraserar och har solon. Tonsäkerheten frapperar hos båda. Betänk att enbart ackordföljderna på lutan ledsagar i utvinnande av melodier. Åtminstone en gång faller av den anledningen val av låt platt. Syftar på att exceptionellt slagkraftiga och pompösa Sledgehammer ingår i repertoaren. Kanske en gimmick att ha med den video-favoriten i dessa avstrippade arr.

Sentimentala dragen i Careless Whisper, Forever Young, Total Eclipse Of The Heart och Maria Magdalena för att nämna några i den högen framhävs med enkla medel. Vilka var då absoluta höjdpunkterna i en tillställning utförd med stor auktoritet? Vill förutom vad som nämnts ovan lyfta fram Pucks monolog ur En Midsommarnattsdröm, Like A Virgin, I Will Always You i Withney Houston-wailande tappning kontra det countrydoftande originalet, en monolog om förgänglighet och vad som eventuellt väntar på andra sidan (Macbeth?). Kiss gjordes raffinerat och en annan av de hits som stått sig tolkades alldeles strålande. mäktiga Woman In Chains av Roland Orzabal i Tears For Fears.

Osedvanligt mogen debut med stämningsfulla klanger och uppiggande beat – Mystery of the Mind av Eskil Roos

2 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Eskil Roos

Mystery of the Mind

Inspelad i Studio Konstepidemin Göteborg oktober 2025 av Johannes Lundberg (äv. mixning)

Prophone Records

Releasedatum: 25/9 2026

Pianisten och kompositören Eskil Roos (född 2001) tog i år en masterexamen i Malmö. Antar att Jan Lundgren kommit i kontakt med honom vid Malmö Högskola, eftersom hans lovord citeras i presstexten. Har lyssnat med ett längre mellanrum ett par gånger i hörlurar på Roos ambitiösa debut, ehuru instrumental handlar den med inspiration från litterära verk om livsavgörande beslut. Som en bonus har jag hört liveversionen av flertalet låtar och fått träffa musikern, vilket skedde under vinjetten Next Generation på Ystad jazzfestival. Visade sig bland annat att vi hade gemensamma vänner. Hans pianotrio består av förutom honom själv Gustav Sundquist på kontrabas (bildar också duo med klaviaturspelande kompositör) samt Hampus Petersson bakom trummorna. På två av de tio spåren medverkar dessutom trumpetaren Adam Sass. Eskil Roos sägs ha utmärkt sig genom lyriskt anslag och sitt drömska uttryck, vilket recensenten håller med om.

Vi får veta att Mystery of the Mind blickar inåt, mot hur våra sinnen reagerar. Vad formar oss? Vad sker omedvetet respektive överlagt? Snarare än att söka svar uppehåller sig musiken i tillstånd av förundran. Albumet sägs utforska processen kring alla de val vi ständigt ställs inför, ofta intuitiva handlingar. Det utvidgas med filosofiska perspektiv om begränsad tid, om att göra det bästa möjliga av situationer. Snacka om innehållsrik och lätt ångestframkallande varudeklaration av substantiell natur. Musikaliskt befinner man sig enligt uppgift i gränslandet mellan nordisk jazz, klassiskt och folkmusik. Rimlig definition, om än otillräcklig. Presstexten menar att lyssnaren bjuds in att stanna upp, göra ett avbrott i hektisk tillvaro och sjunka in i melodier där varje låt berättar en historia. Live i Ystad ägnade kompositören en hel del tid åt att förklara vad kompositionerna symboliserar.

Flera spår kan snarare betecknas genrefri delvis visuell instrumentalmusik än konventionell jazz. Öppningslåt, titelspåret, Shonen plus ett par meditativt hållna stycken har draperats i drömlik skönhet. Vi förflyttas till ett vackert skimrande eldorado där besvär raderats. I sfäriskt svepande klanger kan paralleller dras till J:son Lindh/ Scheja och deras tredelade Europa-svit (äger dessa på vinyl). Undrar om Roos känner till dem? Och när trion skruvar upp tempot kan soundet påminna om en ekvilibrist likt Joel Lyssarides. Fängslas överhuvudtaget av skivans slående skiftningar, de ibland drastiska förändringarna i mentalitet. Blir mäkta imponerad av bärkraft i kompositioner jämte hur teman utvecklas. Förbluffas över vilka goda idéer Roos och hans musiker förmått realisera. En av flera höjdpunkter infaller i The Time Thieves influerad av ungdomsromanen Momo – kampen om tiden (som jag för övrigt läst och sett dramatiserad på Angereds Teater). Hänförs av dynamiken, improvisatoriska inslagen och rytmsektionens uppbrutna beat.

Låt mig redovisa vissa av de impulsivt nedtecknade anteckningarna gjorda i samband med premiärlyssningen. Framkommer att jag anser fullängdaren vara ett stämningssättande klangrikt bygge av rang, interfolierat av angenämt pulserande triojazz. Hör fascinerad ett verk vars tio delar både ingår i en helhet och samtidigt står på egna ben. Grundackordet är av kontemplativ art, stundtals avbrutet av rytmer i bopens tecken. Verket utstrålar en lyrisk öppenhet genom finurligt kringströvande löpningar understödda av elastiskt komp. Här gror en subtil touch vilken ibland omvandlas till förhöjd intensitet, spännande passager. Tjugofemåringen har tekniken och definitivt ett kompositoriskt handlag man dras in i, vill ta emot. Trummisens teknik märks allra mest i energin i The Time Thieves. Trevligt att trumpet införlivas på två melodier och på Still Playing anför Sass.

För att vara ett förstlingsverk måste det betonas vilken hög nivå det rör sig på. Att projektet här och var saknar erforderlig personlig pregnans bryr jag mig inte om. Detta är en smakrik och udda cocktail på ambient, jazzigt driv, visuella tongångar á la soundtrack, inslag av progressive virtuositet, konstmusik och folkviseton. Stimulerande skiva och spännande sound!

Ohederlighet, påhitt och sociala koder genererar ohanterliga dilemman – Marsvinshästar på Teater Jaguar

2 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Manus och regi: Amelie Nörgaard

Scenografi och ljus: Torben Kulin

Kostym, attribut och peruk: Karin Agelil

Musik och ljudeffekter: Mårten Holst

Affisch och attribut: Fredrik Simson

På scen: Louise Juliusson, Emil Klingvall och Torben Kulin

Premiär: 25/9 2026 Teater Jaguar i Göteborg

Spelas till och med 11/11

Ålder 9-12 år

Först några faktaupplysningar. Såg inte premiären utan en föreställningen vid lunchtid fyra dagar senare. Var i god tid och träffade förmodligen producenten för Marssvinshästar. I senaste laget dök övrig publik upp som visade sig gå utanför tänkt målgrupp. Elever och lärare kom nämligen från ett så kallat anpassat Gymnasium i stan. Rimligt att anta att dessa elever reagerade annorlunda på pjäsens scener jämfört med barn som går i årskurs tre till sex. Ska också påpekas att jag kikat på frigruppens hemsida. Upptäckte då att flera aktuella produktioner lanseras med bland annat citat ur recension jag skrivit. Ett förpliktigande faktum vilket kan kännas pressande. Hur väl står sig deras färskaste uppsättning i konkurrensen? Teater Jaguar är lyckligt lottade enär de tre på scen blivit enormt sammansvetsade. Gillar uppenbarligen att samarbeta, erhållit tillräckligt stöd och varit disponibla på senare år.

Amelie Nörgaard är en 44-årig välutbildad skåning främst inriktad på barnkultur. Hon titulerar sig manusförfattare, regissör, programledare, skådespelare och konferencier. Det har blivit mycket teve under årens lopp, allt ifrån humorprogram på tv5 till Sommarlovsprogram och Barnkanalen på SVT. Förutom Marsvinshästar är hon aktuell med dramaserie för SVT och Mitt första ligg utgiven på Raben & Sjögren. Hon har skrivit och regisserat för unga i exempelvis Malmö och Örebro och skapat ett par dramaserier för ung målgrupp på SVT. Hos Jaguar har Nörgaard tidigare gjort pjäsen FLEXAPA. På sitt cv finns därutöver att ha spelat Shakespeare.

Ämnet som behandlas denna gång är vår benägenhet att ljuga, vilket är när diplomatiska svar förväntas medan det i andra situationer blir en penibel börda att bära om man påkoms. Båda typer av lögner speglas i Marsvinshästar under dess fyrtio minuter. Vita lögner såväl som förödande former av osanna påståenden. Att skildra människor vilka ägnar ägnar sig åt att bluffa är tacksamt och på köpet kan man låta unga publiken konfronteras med moraliska frågeställningar. Drar vi in närliggande strategier i resonemanget får sägas att domstolars krav på ”sanningen och inget annat än hela sanningen” åsidosätts av människor varje dag, oavsett om det rör sig om politiker, försäljare, agendasättande journalister eller mytomaner. Syftar på när fakta förvrängs, utelämnas och/eller relativiseras. Tänk på förfalskare i konstvärlden, Paulo Macchiarini-skandalen på Karolinska och de som har skaffar sig en mängs identiteter och falska intyg för att undkomma rättvisan. Å andra sidan behövs ibland att vi slirar på sanningen i vårt umgängesliv. Det är en del av det kitt som håller ihop, får oss att funka tillsammans med andra. en slags överenskommelse för att undvika dålig stämning. Blir pinsamt när någon bara stövlar på utan spärrar, även om det i bästa fall kan framstå som uppfriskande.

Louise Juliusson har tilldelats rollen som den skyldige, vars förklaring till att komma försent första dagen på sommarjobbet, gör att Emma trasslar in sig i en allt snårigare härva av oärlighet. När bollen väl satts i rullning uppstår ideligen problem, vilka löses på sämsta tänkbara sätt. Således motsatsen till hur ståndaktigt den dygdige sonen till varuhusdirektören beter sig i Tage Danielssons älskade julsaga. Underrubriken lyder ”och andra lögner” vilket indikerar en kedjereaktion av exceptionellt fantasifulla ljug. Egentligen omöjligt att toppa det första som går ut på att ha räddat livet på en skateboardåkande gumma med handväska. Teater Jaguar vill göra barnen osäkra på bäringen i dessa orimliga förklaringar. Är de i själva verket ett utslag av Emmas fantasi? ”Lögnen som företeelse är ständigt närvarande och något vi måste förhålla oss till och hantera”. Lägg därtill allt skämtande där den utsatta får höra att någon bara skojade, eller kanske drog en vals för att få ökad status.

Scenograf och kostymör har varit påhittiga, brassat på för att engagera i varje tablå, Pjäsens interiörer är bland annat flickrummet med sminkbord, läkarmottagning och frisersalong. Och det spänns en gångbar dramaturgisk båge. Mycket är roligt till den grad att det kan betraktas som crazy och dåraktig humor, särskilt för för medföljande vuxna. Minst en gång ventileras vett och etikett vilket för in en ofrånkomlig nöt. Om sanningen svider när man på begäran ska ge besked gör man då inte klokt i att prioritera svar som gör den andre glad? Teater Jaguar gör oss uppmärksamma på komplexiteten, breddar bilden genom att ta in faktorer som kritiskt tänkande, AI och fake news. Saknas onekligen inte infallsvinklar att diskutera i klassrummen, även om vissa aspekter på hemsidan kan tyckas dra för långt, te sig för avancerade för elever i mellanstadiet.

Väloljade samarbetet i trion är värt beundran. Man vet av erfarenhet exakt hur målgruppens hjärnor ska aktiveras. Kvicka scenbyten tillför konstant nya impulser. Kul att det tagits fasta på den betydelse sociala medier och Iphones fått, något barnen förstås exponerats för. Tik Tok nämns och i högtalarna hörs flera medryckande hits. Utan att kanske tillhöra kategorin braksuccéer (i jämförelse med vad på Teater Jaguar som recenserats), ånyo frejdig, komisk och tänkvärd barnteater.

Dansteaterverk omväxlande konstnärligt, kul och konstigt – Peer Gynt på Folkteatern

1 oktober, 2026 by Mats Hallberg

Av Henrik Ibsen

Översättning och bearbetning: Magnus Lindman

Scenografi och regi: Örjan Andersson

Originalmusik, bearbetningar och ljuddesign: Franz Edvard Cedrins

Scenografi och ljusdesign: Chrisander Brun

Kostymdesign: Jenny Nordberg

Maskdesign: Jenny Nordberg och Suz Åberg

Ensemble: Jonas Sjöqvist, Lisbeth Johansson, Jernej Bizjak (dansare), Jonatan Falk (praktikant), Janine Koertge (dansare), Britan ”Lemo” Rebandi (praktikant), Emin Skarin, Daniel Staaf (dansare), Beda Åsbrink (dansare) och Ludvig Stynsberg

Premiär: 26/9 2026 på Folkteatern i Göteborg

Spelas till och med 21/11

Borde ha förmått mig till att skriva denna text för länge sedan. Frustrerande att det då och då läser sig, vilket skar ett motstånd som förlamar recensentens tankeprocess och verbala kreativitet. Den djupt respekterade koreografen/ regissören Örjan Andersson tredje uppdrag på forna arbetarrörelseteatern vid Järntorget är ju höstens stora satsning här. Jag såg premiären i lördags och liksom alla andra från två håll av oklar anledning. Noterat att Folkteatern citerat ur eller länkat till fyra ansedda tidningars recensioner. För min del hamnar jag i ett mellanläge, kan ge argument för både hiss och diss, ett brytande av synpunkter vilka rör sig från å ena sidan till å andra sidan. Vad som blivit Norges nationalepos på vers och skrivet för scen, är i den internationellt framgångsrike koreografens händer ett finkulturellt gåtfullt verk kryddat med ironiska tillbehör och tillförseln av kroppars expressivitet.

I kombination med Med Magnus Lindmans finurliga bearbetning har versdramat i fem akter, utkristalliserats till en på samma gång gåtfullt abstrakt och konkret fragmentarisk historia. Låter förvirrande och luddigt, fast det är sådana kontraster den heterogena ensemblen uttrycker. Efteråt när två timmar inklusive paus passerat, konstaterade jag utan större sinnesrörelse eller reaktion att ”det var det”. Vissa inslag stack ut och gick hem hos mig medan andra kändes poänglösa. Lade precis märke till att en kvinnlig kritikers tankar hade getts rubriken ”diffus snabbversion”, vilket är ett adekvat omdöme. Jag vill placera Peer Gynt emellan lyckade Hamlet 2017 och tämligen ointressanta Ett drömspel 2023, Anderssons tidigare produktioner på samma scen. För ett par år sedan gjorde han dessutom ett fantasifullt allkonstverk av Odysséen på Backa med målgrupp från högstadiet och uppåt. Vad man får ut av höstens tänkta långkörare på Folkteatern beror i hög grad på vem man är, ens preferenser. Fågel, fisk eller som i mitt fall mittemellan. Åskådare kan anse att uppsättningen är stor konst eller värsta fall betrakta den som enbart konstig.

Ensemblen på tio personer är som nämnts heterogen. Vi beskådar fem kvinnor och fem män vars kroppars utseende varierar, hälften av dem dansare, hälften skådespelare. De är ljusa eller mörka, storväxta/ muskulösa/ smala samt av olika längd. Samtliga oavsett kön har ekiperats i slitsade klänningar i olika färg. Måste vara en utmaning för dansarna att memorera repliker och i viss mån agera och vice versa för skådespelarna vilka måste lära sig att agera fysiskt på ett sätt de inte är vana vid. Att ingå i en gemensam struktur blir på det stora hela fruktbar symbios . Sammanlänkandet får dock stå tillbaka för att upplösas i en mängd enskilda scener. Monologer levereras med auktoritet, dansare uttrycker med emfas icke-verbala känslor solistiskt eller i grupp och Jonas Sjöqvist som en slags guide och huvudrollsinnehavare driver mycket av handlingen.

Ska påpekas att Andersson jobbat med bägge yrkesgrupperna i sammankopplade projekt vid tidigare tillfällen på Folkteatern. En annan enastående koreograf som med stor framgång använt sig av samma sorts ”hybridensemble” på Folkteatern är som bekant Peter Svenzon. Fascinerats av hans estetik och arbetssätt ända sedan Shortcuts med tre dansare och fyra skådisar gjorde stark intryck på mig för cirka tjugo år sedan.

Litterärt bevandrade har visst hum om Ibsens klassiker. Utgiven 1867 har han hämtat inspiration från sägner, folktro och sagomotiv och bok av folklivsforskare. Jag såg denna uppgörelse med nationalromantiken på Göteborgs Stadsteater 2011vars uppsättning recenserades på ett begränsat utrymme. Här flimrar ett antal figurer och situationer förbi av mer eller mindre ikonisk natur. Syftar på löken som skalas, Vi får höra om eller fragmenterat möta Solveig, Böyg eller Böjgen, Ingrid, troll med flera. Vi påminns om äventyr i Bergakungens sal när Griegs hit tolkas av F E C Orchestra och Stockholm Strings. Återkommande turneras likt ett mantra att Ibsens antihjälte går ut i världen med uppmaningen att vara sig själv, med viktiga tillägget ”nog”. På flyern i A5 som delas ut istället för program består ena guldglänsande sidan av citatet ” Var dig själv nog” . Håller man det mot ansiktet uppstår en självbespeglande 3D-effekt. Superfräckt! Sjöqvist och andra som i omgångar föreställer Peer Gynt upprepar med norskt uttal varianter på pjäsens filosofiska ingång.

Ska inflikas att jag aldrig tog anteckningar, erinrar mig nu fyra dygn efteråt vad som etsade sig fast. Magnus Lindman har i vanlig ordning lekt med manus. Genom hans uppdaterade utvikningar berikas vi, får nya insikter och aspekter. Det redogörs för norsk mentalitet. Hur den på landsbygden okuvligt trotsar extremt kuperad terräng och geografiska hinder som jättelånga avstånd. Rolig överdrift med ett mått av sanning. Det leks lingvistiskt med reflexiva och personliga pronomen och hur de ska uttalas på norska. Detta verkar regissör och ensemblen med Sjöqvist /såg på samma scen redan för drygt tjugo år sedan) i spetsen tycka är otroligt skojigt, varför man brer på dramats ”slogan” in absurdum. Kapitalförvaltning och möjligheten att leva på transaktioner är ett annat lika underhållande inslag satt i nutid.

Varudeklarationen lyder ”en självupptagen historia om att hitta sig själv”. Folkteatern beskriver Peer Gynt som en egotrippad och lögnaktig dagdrömmare, vilket leder tanken till fantastiska skickliga bluffare som ändå till slut avslöjats. Tänk på manipulatörer, förfalskare, spioner, personer som sysslat med avancerade arbeten utan behörighet eller duperat sig förbi säkerhetskontroller likt den gåtfulle Zelig i Woody Allens film. På Folkteatern handlar det om självförverkligande, ansvar, identitet, gränsen mellan fantasi och verklighet och i slutändan frågan om förutsättningar för förlåtelse finns. Den oupphörligen kreative Lindman har jobbat tillsammans med den prisade 62-åringen fyra gånger tidigare. Som framgått är denna produktion vad gäller stoff ömsom väldigt fyndig, ömsom pådallande fragmentarisk. Att avstå från att göra vandringsdramat mer begripligt kan bero på lusten att ge nya infallsvinklar på ett välkänt och omfattande verk. Greppet att låta antihjälten dyka upp och införlivas hos flera ur ensemblen bidrar till gåtfullheten, till olika aspekter på ett emblematiskt väsen.

En märklig omständighet vars anledning jag inte klurat vid det här laget, är att publiken ser ner på scen från två motsatta sidor. Ensemblen spelar växelvis mot båda läktare, befinner sig också utanför den upplysta vita kub som utgör scen. Efter paus byter publiken till samma placering på motsatt sida. Jag satt bekvämare efter paus och något högre jämfört med att sitta längst in. Men vilken var vitsen med dessa dubbla perspektiv och ett arrangemang där man skymtade andra halvan av publiken?

Trolldom, naturmystik och tunna linjen mellan förnuft och att bli förryckt framhävs i uppsättningen. Inledningen fängslade. Rök och skuggor, fågelkvitter och råmande kor, första minuternas hinna till ensemblen i form av genomskinlig plast. Dansare föredrar kala ytor, vilket innebär att scenograf och ljusdesigner Chrisander Brun bortsett från den spektakulära scenlösningen och högen av jord (associerar till Hamsun och Markens gröda) efter paus finns inte någon direkt scenografi att tala om.

Jonas Sjöqvist drar som framskymtat det tyngsta lasset och gör så med besked. Han har stor vana vid liknande uppgifter vilket framgår med önskvärd tydlighet. Den nyligen examinerade Ludvig Stynsberg utstrålar här stadga, blir i sina monologer delvis en motpol till Sjöqvist. Detta framtidslöfte medverkar redan för sjätte gången i uppsättning på Folkteatern. Jonatan Falk har också åtskilliga intensivt framförda monologer. Troll- och modersroller har fördelats till mångsidiga Lisbeth Johansson. Ger välbehövlig relief åt nyckfulla aktioner. En skådespelare som är förvånansvärt tillbakadragen med tanke på vilket uppseendeväckande avtryck hon gjorde i Black Rider och Europa efter regnet av Konst AB är Elin Skarin. Hon ingick förvisso också i den lilla naggande goda ensemblen i 7 sorters tystnad på Göteborgs Stadsteater. I övrigt vill jag lyfta fram ett solo av dansaren Beda Åsbrink jämte en sinnrik formation av rörelser med trenne dansare.

Nyinspelningar av tajt band vars solister skiner – Kvartssamtal med Gibrish

30 september, 2026 by Mats Hallberg

Gibrish

Kvartssamtal

Inspelad i Nevo Studios Sundsvall

Play PR & Musik (egen utgivning)

Releasedatum: 16/9 2026

Har här recenserat tre plattor ur Sundsvall-bandets katalog plus två konserter. Vid den senaste på Utopia i maj fick jag en cd vars release skulle infalla efter sommaren, det vill säga härom veckan. Har nu lyssnat på Kvartssamtal i utmärkta hörlurar. Angående ljudkvalitén ska påpeka att det låter alldeles utsökt, så anmärkningsvärt bra att man skulle kunna tro att albumet vore inspelat i Atlantis studion. Presstexten talar om varför jag tycker mig känna igen somliga spår. Gibrish tolkar nämligen sig själva på sin åttonde skiva. Man ville ge ett urval av tidigare kollektion ny skepnad genom att föra in ett avskalat, coolare sound. Deras talesperson och textförfattare Christer Suneson förklarar att bandet fick tid över i samband med att Dylan-projektet spelades in. ”Vi började leka lite med vårt eget material och resultatet blev ett fint Kvartssamtal.” Denna lite egenartade idé slog väl ut, vilket hävdas utan att ha kollat upp hur mycket de nya versionerna skiljer sig från originalen.

Den sammansvetsade kvintetten har turnerat i USA och England och lovordats i tysk press. Man mixar gärna lie avigt rockstuk med mer rätlinjigt beat. Bandet gillar att gräva i frodig bluesmylla. Vidare märks släktskap med kabaré och inte minst vistradition. Om jag är rätt underrättad görs musiken gemensamt medan Suneson står för texter på svenska, vilka bottnar i hembygden och människors mentalitet, utöver att ha ett vildvuxet drag över sig där rebelliska utgjutelser samsas med poetiska betraktelser. Kan tänka mig att Jack Kerouac utgjort en inspirationskälla jämte en veteran som Anders F Rönnblom och möjligen Perssons Pack.

Sättningen är Christer Suneson på sång, gitarrist Romas Östensson, kontra- och elbasist Johan Selin, på trummor Erik Maj Gunnarsson samt Klas Ullerstam trakterandes piano, keyboard och dragspel (nämns inte på cd:n). Frida Järund gästar på saxofon. Vad beträffar stilistisk ådra har jag tidigare tyckt att i deras uttryck korsas Tom Waits och Kurt Weil.

Öppningsspårets tillbakalutade bluesiga anslag är en fullträff betitlad Dahlias blues. Märks att albumets elva låtar sitter i ryggmärgen när de nu görs i delvis annat format. Låter snortajt om dem direkt när rhodes(?), sax och stadig basgång snyggt ledsagar sången. Därtill utvecklas temat elegant av musikerna. Sunessons hesa, aningen mystifierande stämma präglar bandet. Hans betoningar och recitativa tonfall är ett signum för Gibrish. Keyboardist, rytmsektion och efterhand en gitarrist som stilfullt vandrar iväg genom väl valda ackordföljder ger oss stämningen i låten som avlöser, nämligen Leds av en blind. När bandet tagit bra beslut om favoritlåtar slipper lyssnaren transportsträckor. Istället får vi anmärkningsvärt fullödig substans. Tom Waits är en ofrånkomlig referens om än utan böjelsen till skeva stämmor.

Man måste förhålla sig till frontmannens sång, vars emellanåt rossliga stämband kan påminna om Lars Demians. Går inte att komma undan. Vill hävda att det ibland blir alltför manierat. Teatrala tonfallet lämpar sig bäst live. Till Sunesons fördel ska sägas att varje stavelse går fram klart och tydligt. Därför faller jag inte sällan ändå till föga. Instrumentalisterna rör sig kring en grundformel vars solida struktur övertygar. Tillkommer gör kreativa solon från i första hand Östensson och Ullerstam, solon som sannerligen stimulerar. Gibrish pendlar alldeles förtjusande mellan att skapa suggestiva världar och upprätthålla spännande dynamik.

I Vilse bland stjärnorna fäster jag mig vid harmoniken i dragspelet (instrumentet nämns konstigt nog inte på skivan) jämte snitsigt arr. Och låten som följer Ingen som tror…bara Jesus har också feature signerat Klas Ullerstam, denna gång som organist om öronen uppfattar korrekt vad som sker. Överhuvudtaget svänger det gott i olika tempon i dessa Kvartssamtal. Albumet genomsyras av en bluesig atmosfär. Hållningen är lätt kaxig från garvade män vilka har en tro på sin förmåga kanaliserad genom sin karismatiske frontman. Och det är värt att upprepa vilka strålande solister som finns i gruppen. En attraktiv brygd klingar ut i småjazzig soft anda. Finalnumret döpt till Allt har sin tid torde vara en hit. Förtrogenheten med materialet alstrar befogat självförtroende, resulterar stundtals i flow i studion. Helheten är musikaliskt på 4+ nivå och sammantaget det bästa jag hört med originella Gibrish.

Mats Hallberg

Footer

Om oss