Mats Hallberg

Tommy Kotter

Poem

5

Inspelad av Mikael Dahlvid i Nilento Studio i oktober 2017

Sounddesign, mix och master: Lars Nilsson

Producent: Tommy Kotter

Nilento Records

58:14

Releasedatum: 10/8 2018

Hade en stående inbjudan till internationellt ansedda skivstudion Nilento, belägen i min hemkommun. Förra månaden bestämde jag mig för att cykla till dem för ett besök. Kom i middagsrasten en dag när vänner till mig höll på att spela in ny musik. Efter guidning i lokalen, fick jag på väg ut en skiva i näven av Mikael Dahlvid. Han önskade sig en text om en inspelning han verkade vara särdeles nöjd med. Efter att noga ha lyssnat ett antal gånger är jag redo att uppfylla ljudteknikerns önskan, eftersom skivan definitivt är värd förnyad uppmärksamhet. Sett att Lira publicerade recension i mars.

Pianisten Tommy Kotter är en livefavorit, vars spel jag hört åtskilliga gånger i Göteborgstrakten senaste decennierna. Han har en egen trio som jag recenserat för Orkesterjournalen och en fanpage på Facebook. Vidare är den skäggprydde, timide mannen känd för sina utsökta insatser i exempelvis Bohuslän Big Band och Kjell Jansson Quartet.

Vad som direkt ska framhållas är det exceptionella anslaget. Hur varje fingersättning, varje pausering, känns som en förlängning av en ödmjuk mentalitet. Det är så hänförande välavvägt och exakt, utan att sätta fokus på det stora kunnande som Kotter besitter. Bortsett från andra halvan av Tulpaner från Amsterdam en pianoplatta nästan renons på kvicka löpningar. Musikern jag träffat off-stage håller låg profil, talar hellre genom musiken än via åthävor kring sin person. Saknar ärelystnad, däremot finns förmågan att åstadkomma spetskvalitet. Klaviaturspelaren som kan få det att svänga kopiöst på konserter, har på denna skiva tagit fasta på tjusigt utförda kontemplationer.

Av tretton melodier har tio Tommy som tonsättare, ett knippe av dem är fantastiskt vackra. Han inleder med en fin, eftertänksam version av Visa vid midsommartid. Förutom Håkan Norlén används musik av Charles Trenet och Ralph Arnie. Överlag serveras tillbakahållna stycken, lyriska betraktelser doppade i ett skimmer av impressionism. Ljudet är förträffligt, kristallklart utan att bli vasst, med precis lagom efterklang. Den genrefria musiken är ett mellanting av kammarjazz, stillsamma evergreens och folkmusikalisk anstrykning, några gånger med österländsk touch. Svårt att likna den i Göteborg bosatte pianisten med kollegor. Tvingas jag ändå dra paralleller, hamnar jag hos Bill Evans, Dollar Brand, Keith Jarret, Mattias Nilsson och möjligen Bengt Hallberg. Vad beträffar komponerandet nämns föga förvånande Erik Satie som en referens.

Poem fungerar som ett meditativt reningsbad, rensar öronen från slagg och skval. Kotter upprättar en humanistisk trygghetszon, i vars omgivning man vistas oerhört tacksam. Märkvärdigt hur ett enstaka instrument och en solist kan trollbinda. Blir aldrig tråkigt, istället infaller ett rogivande lugn. Heartland är ett mästerverk, på samma gång söt och stram i japansk anda. Till saken hör att Kotter turnerat i Japan jämte musicerat många år med basisten Yasuhito Mori (flyttade till Göteborg 1980). Andra bedårande melodier har titlar som Speldosan, Ljuset från Krubban samt Winterpoem. Genomgående framförs ballader och valser.

Framgångsreceptet bottnar i spröda men ändå självklara toner. Genom främst egna kompositioner praktiseras, såväl ett högst naturligt handlag med flygeln som ett utvecklat sinne för sparsmakade melodier. Kotter väljer på denna produktion att snarare gå på känsla än teknik och kraft. Han befinner sig här på en sällsynt avslappnad nivå som gör mig rörd. Tulpaner från Amsterdam låter fullkomligt bedårande, inte minst urladdningen i slutfasen tillfogar dynamisk briljans. Fyra stycken, var för sig döpta efter årstider, har en utforskande gemensam struktur som fångar lyssnaren. Skönheten i flera stycken är av den art att de når bortom ordens begränsning. Enda gången jag tappar fokus en smula är sista minuterna på Cherry Blossom som inte tillför förväntad spänst.

I Mori Song som ligger sist bjuder Tommy Kotter på extra tillskott av positiv energi i form av sång på japanska. Dikten han tonsatt finns återgiven på cd:ns innerflikar på både engelska och japanska. Oemotståndligt vackert tema avrundar en sällsam soloskiva. Glad och tacksam för gåvan från Nilento. Hoppas min hyllning får fler öron att upptäcka detta fynd.

Stockholm Jazz Orchestra

Nature Spirits

5

Inspelad live på Örebro Universitet september 2017

Inspelning och mixning: Andrew Hallifax

Master: Tobias Carlsson Do Music records

Producent, kompositör och arrangör: Peter Knudsen

Do Music Records

52:21

Releasedatum: 7/6 2019

Första skivan med detta stjärngarnerade storband kom för trettio år sedan med Bob Brookmeyer vid rodret. Såg dem då på Skeppsholmen och äger liveskiva inspelad under 90-talet på Fasching. Sedan dess har musiker kommit och gått till huvudstadens stolthet. Och senaste åren har motsvarande sammansättningar – som ASJO och Ekdahl/ Bagge Big Band – kanske rent av varit mer aktiva. Men nu har det blivit dags för Stockholm Jazz Orchestra vars organisatör alltid(?) hetat Fredrik Norén (förste trumpetare). Man drämmer till med en folkloristisk svit av Peter Knudsen. Hans fyra satser förenar svängiga jazztoner med kärv impressionism, utifrån John Bauers målningar av övernaturliga väsen. Resultatet är överdådigt! Produktionen flödar av stilistisk elegans och sinnligt läckra arrangemang.

Peter Knudsen får anses vara en doldis i branschen, en pianist och kompositör som vet att behärska de finslipade verktygen, i form av toppklassmusiker med gemensamt uppdrag. Jag träffade honom kort i höstas. Hände i pausen av konsert med Derupeto, en kanonkvartett inriktad på global fusion med bland andra Reuben Farias. Knudsen blandade på sin debutskiva skandinavisk jazz och fransk 1900-tals musik. 39-åringen som gått Musikhögskolan i Göteborg, har belönats med flera stipendier.

Vågar påstå att somliga så kallade finsmakare kan uppvisa en fördomsfull attityd gentemot storbandsformatet. Dessa personer brukar hänvisa till att det låter alltför slickat, mesigt och motsatsen till hippt. Sådant tryggt och bekvämt sound finns och har funnits bevisligen. Men också den absoluta motsatsen: Till exempel Duke Ellington, Lionel Hampton, Thad Jones – Mel Lewis (sågs -78), Gil Evans Orchestra (sågs -90) och danska New Jungle Orchestra (sett två gånger). Sverige är priviligierade på denna front. Vi har haft tillgång till flera eminenta storband som fantasifullt utmanar. Några av dem: Tolvan Big Band och Bohuslän Big Band, orkestrar ledda av Ann-Sofi Söderqvist, Håkan Broström, Mats Holmqvist, Staffan Odenhall, Lasse Lindgren med flera.

Motsvarande potential har definitivt Stockholm Jazz Orchestra. Tack vare Peter Knudsens begåvning och musikernas bländande genomförande, sällar de sig till ovan nämnda innovativa kategori.

Genomarbetade arr ger utrymme åt fullödiga solister och extraordinärt unisont spel. Namnkunniga medlemmar uträttar sitt värv fullkomligt synkade, med storstilad passion och energi. I trombonsektionen sitter nestorn Bertil Strandberg. Samtliga i träblåset tillhör den yttersta eliten, förekommer i egen eller andras regi som uppskattade solister. Och trumpetarna uppvisar sprudlande form, toppat av hisnande vackra solon från Karl Olandersson respektive Magnus Broo. Vidare broderas sammanbindande mönster av pianisten Daniel Tilling, medan kompet ståtligt pockar på uppmärksamhet. Färglägger genom markerade basgångar och avancerade rytmer, gör Christian Spering i par med finske, forne fusionfantomen Jukkis Uutilla.

39-åringens programmusik innehåller som sig bör, ett trollbindande tonspråk. Mer eller mindre identifierbar naturmystik, lika lockande som kuslig. Det är sinnligt och potent, finurligt djärvt och oemotståndligt inbjudande. Okammade vildvuxna tendenser harmonierar strålande med utdragna, lyriska sekvenser. Stretchande toner och pulserande beat sätter guldkant på tillvaron för oss musikälskare. Första två satserna är väldigt bra., de därpå följande betitlade Elves Dancing in the Meadow och The Mountain Troll förtjänar att kallas magiska. Ett skäl är den underbara dynamiken. Olika stämmor matchas frekvent mot raffinerade rytmer. Kompet konverserar förunderligt smidigt med enskilda blåsinstrument upprepade gånger, vilket ger lyssnaren stor behållning.

Helmanliga kollektivet som rimligen ligger pyrt hos IMPRA, har verkligen musikaliska muskler. Man kan liknas vid en stadigt, ständigt växande träd, vars grenar skjuter iväg och gör ”personligt” avtryck. Ursäkta den krystade metaforen till för att framhäva skivans osedvanligt många och ganska långa solopartier, en skön mix av distinkt akrobatik och uttrycksfulla inpass. Ambitiöse Knudsen excellerar i att involvera solister, använder sig i skrivandet av de möjligheter som erbjuds. Taggade musiker går givetvis i land med sina uppgifter, uppträder utan antydan till nerver. Karl Olandersson är anmärkningsvärt återhållsam, soft snarare än attackerande. Klurigt spelande Andreas Gidlund frammanar ett dramatiskt förlopp, medan Fredrik Lindborg levererar mästerligt på vad jag tror är basklarinett i sista satsen. Karl-Martin Almkvist sträcker ut härligt, i ett pregnant meningsfullt avsnitt. Jacob Christoffersson ges förtroendet att vara i splendid isolation i en minut eller två, vilket funkar förträffligt. Introt som kreeras av Daniel Tilling sitter perfekt. Hörs att mest applåder tillfaller Magnus Broo, vars övertoner på trumpet låter enastående.

Här och var lyser det skandinaviska soundet igenom med förförisk närvaro, en framgångsformel för tonsättaren. Associerar till kompositörer som Bengt Hallberg och Georg Riedel, när de skrev för Sveriges Radios symfoniorkester och Dompans jazzgrupp, men också till den klangbildning som Gil Evans ägnade sig åt. När hela ensemblen krämar på i de sista takterna, ger allt de har inombords i ett tekniskt fyrverkeri; då inträffar ett tillstånd av sällsynt ”eargasm”.

Avishai Cohen

Arvoles

4

Inspelad i Nilento Studio utanför Göteborg i februari – mars 2019

Inspelning, mixning och mastring av Lars Nilsson

Producent: Avishai Cohen och Lars Nilsson

Razdaz (Avishai Cohens egen etikett)

41:26

Releasedatum: 7/6 2019

Sjuttonde(!) skivsläppet från en jazzvisionär, framröstad som en av de hundra mest inflytelserika basisterna under 1900-talet. Avishai Cohen började spela bas i 14-års åldern inspirerad av Jaco Pastorius Han växte upp på kibbutz i Israel. Flyttade i unga år till New York för att förkovra sig musikaliskt. För mig är han mest känd för att ha spelat ett antal år med Chock Corea och därifrån utvecklat sitt eget tonspråk, en mix av Mellanöstern, Östeuropa och den afrikansk-amerikanska jazztraditionen. För att ge en uppfattning om hans vida referensramar kan nämnas samarbeten med Bobby McFerrin, Roy Hargrove, Alicia Keys, Danilo Perez och London Symphony Orchestra. Såg hans fascinerande trio för ungefär tio år sedan på Nefertiti.

I likhet med landsmannen Shai Maestro – som värvades till trion i tonåren -hyser Cohen väldigt varma känslor för Sverige. Här är favoritstudion belägen ( min hemkommun) och här fick han sitt internationella genombrott. På Arvoles (betyder träd) framför han nio egna original jämte ett arr, tillsammans med pianisten Eichin Shirinov från Azerbaijan och Noam David på trummor. Kompletterar med blås på hälften av låtarna gör Björn Samuelsson (trombon) och Anders Hagberg (flöjt). Låtarna uppges vara så förknippade med kompositören, att de säga härstamma från hans dna, hans hjärtslag.

Tror det var Andres Lokko som nyligen hävdade hur svårt det är att skriva om musik. Ett avgörande skäl: finns ingen handling att relatera till (konceptalbum med begripliga texter undantagna). Skönjer ingen sammanhängande tråd hos Cohen, istället den tredelade mix som anges i första stycket av denna recension. I en noga planlagd anda av kreativ glädje rör sig den intrikata musiken. Blir nyfiken på att höra hur låtarna ter sig live. Kan mycket väl vara så att de då faller på plats, vilket inträffade med Shai Maestros senaste utgåva, när den blandades med andra alster.

I öppningsspåren en Mingus-liknade attack i introt, därpå en rullande takt fast förankrad i botten. I ett ystert uppfriskande tema hörs fängslande interaktion mellan pianisten och blåsarna från Västkusten. Inspelningen har genomförts med anmärkningsvärt djup och rymd, en förklaring till att Cohen söker sig till studion i Kållered. En paradox att soundet på samma gång är tätt och luftigt.

Låtskrivaren verkar roas av att bygga konstruktioner med suggestiva slingor, vars rytm han utgår från när han bereder plats åt improvisation/ solopartier. Gesture #2 är en avspänd ballad med lätt anslag, där trombon och flöjt finstämt understryker temat. Basisten tillåter sig många features, några av dem framförs med stråke. Childhood (for Carmel) är ett av de mest lyckade exemplen. En strålande komposition med glimrande spel från Samuelsson & Hagberg. Gesture#1 består av olika faser, antagligen den mest avancerade kompositionen. Märks tydligt att 49-årige israelen har en förkärlek för suggestiv, närmast hypnotisk rytmik, sprunget ur den minimalistiska skolan. Ovanpå fyller han genom lösa tyglar på med snärtiga melodistämmor. Avslutande Wings är en svängig historia, särskilt när Shirinov släpper loss med fräcka löpningar.

På grund av sin knixiga polyrytmik kräver flertalet låtar mycket av trumslagaren, vilket förstås Noam David fixar. Den lyriskt inriktade pianisten befinner sig ofta i framkant. Absolut en mycket hörvärd ny upptäckt! Den svenska gästande duon imponerar. Avishai Cohen själv vidmakthåller sin höga standard. Skjuter dock in två smärre invändningar. Alla låtar håller inte lika hög klass, vilket gör att man efterlyser fler låtskrivare. Dessutom hade jag om jag vore producent reducerat antalet bassolon.

Har lyssnat noga ett halvdussin gånger. Uppskattar det superba samspelet, individuella skickligheten och flera låtars spännande struktur. Men albumet som helhet är besvärligt att få grepp om. Ur ett intellektuellt perspektiv kan Arvoles avnjutas som konstverk. Tyvärr hänger inte hjärtat med i motsvarande grad. Taktbyten och skiften av stämningar resulterar i snudd på överbelastning, en alltför brokig bukett av idéer. Känns ofta kliniskt, ibland undflyende, långt ifrån tillräckligt märgfullt. Tekniskt sett oklanderligt och spelet moget från samtligas sida, varför betyget efter viss vända ändå blir högt.