Avishai Cohen
Arvoles
4
Inspelad i Nilento Studio utanför Göteborg i februari – mars 2019
Inspelning, mixning och mastring av Lars Nilsson
Producent: Avishai Cohen och Lars Nilsson
Razdaz (Avishai Cohens egen etikett)
41:26
Releasedatum: 7/6 2019
Sjuttonde(!) skivsläppet från en jazzvisionär, framröstad som en av de hundra mest inflytelserika basisterna under 1900-talet. Avishai Cohen började spela bas i 14-års åldern inspirerad av Jaco Pastorius Han växte upp på kibbutz i Israel. Flyttade i unga år till New York för att förkovra sig musikaliskt. För mig är han mest känd för att ha spelat ett antal år med Chock Corea och därifrån utvecklat sitt eget tonspråk, en mix av Mellanöstern, Östeuropa och den afrikansk-amerikanska jazztraditionen. För att ge en uppfattning om hans vida referensramar kan nämnas samarbeten med Bobby McFerrin, Roy Hargrove, Alicia Keys, Danilo Perez och London Symphony Orchestra. Såg hans fascinerande trio för ungefär tio år sedan på Nefertiti.
I likhet med landsmannen Shai Maestro – som värvades till trion i tonåren -hyser Cohen väldigt varma känslor för Sverige. Här är favoritstudion belägen ( min hemkommun) och här fick han sitt internationella genombrott. På Arvoles (betyder träd) framför han nio egna original jämte ett arr, tillsammans med pianisten Eichin Shirinov från Azerbaijan och Noam David på trummor. Kompletterar med blås på hälften av låtarna gör Björn Samuelsson (trombon) och Anders Hagberg (flöjt). Låtarna uppges vara så förknippade med kompositören, att de säga härstamma från hans dna, hans hjärtslag.
Tror det var Andres Lokko som nyligen hävdade hur svårt det är att skriva om musik. Ett avgörande skäl: finns ingen handling att relatera till (konceptalbum med begripliga texter undantagna). Skönjer ingen sammanhängande tråd hos Cohen, istället den tredelade mix som anges i första stycket av denna recension. I en noga planlagd anda av kreativ glädje rör sig den intrikata musiken. Blir nyfiken på att höra hur låtarna ter sig live. Kan mycket väl vara så att de då faller på plats, vilket inträffade med Shai Maestros senaste utgåva, när den blandades med andra alster.
I öppningsspåren en Mingus-liknade attack i introt, därpå en rullande takt fast förankrad i botten. I ett ystert uppfriskande tema hörs fängslande interaktion mellan pianisten och blåsarna från Västkusten. Inspelningen har genomförts med anmärkningsvärt djup och rymd, en förklaring till att Cohen söker sig till studion i Kållered. En paradox att soundet på samma gång är tätt och luftigt.
Låtskrivaren verkar roas av att bygga konstruktioner med suggestiva slingor, vars rytm han utgår från när han bereder plats åt improvisation/ solopartier. Gesture #2 är en avspänd ballad med lätt anslag, där trombon och flöjt finstämt understryker temat. Basisten tillåter sig många features, några av dem framförs med stråke. Childhood (for Carmel) är ett av de mest lyckade exemplen. En strålande komposition med glimrande spel från Samuelsson & Hagberg. Gesture#1 består av olika faser, antagligen den mest avancerade kompositionen. Märks tydligt att 49-årige israelen har en förkärlek för suggestiv, närmast hypnotisk rytmik, sprunget ur den minimalistiska skolan. Ovanpå fyller han genom lösa tyglar på med snärtiga melodistämmor. Avslutande Wings är en svängig historia, särskilt när Shirinov släpper loss med fräcka löpningar.
På grund av sin knixiga polyrytmik kräver flertalet låtar mycket av trumslagaren, vilket förstås Noam David fixar. Den lyriskt inriktade pianisten befinner sig ofta i framkant. Absolut en mycket hörvärd ny upptäckt! Den svenska gästande duon imponerar. Avishai Cohen själv vidmakthåller sin höga standard. Skjuter dock in två smärre invändningar. Alla låtar håller inte lika hög klass, vilket gör att man efterlyser fler låtskrivare. Dessutom hade jag om jag vore producent reducerat antalet bassolon.
Har lyssnat noga ett halvdussin gånger. Uppskattar det superba samspelet, individuella skickligheten och flera låtars spännande struktur. Men albumet som helhet är besvärligt att få grepp om. Ur ett intellektuellt perspektiv kan Arvoles avnjutas som konstverk. Tyvärr hänger inte hjärtat med i motsvarande grad. Taktbyten och skiften av stämningar resulterar i snudd på överbelastning, en alltför brokig bukett av idéer. Känns ofta kliniskt, ibland undflyende, långt ifrån tillräckligt märgfullt. Tekniskt sett oklanderligt och spelet moget från samtligas sida, varför betyget efter viss vända ändå blir högt.