Anna-Lena Brundin & Jan Sigurd
Flip Flop i Olofsbo utanför Falkenberg
15 juni 2019
En sommaridyll med ett gytter av stugor och omgivande fritidshus vid en behaglig sandstrand där vågorna rullar in från Kattegatt. Här i ett nybyggt stugområde hittade mina föräldrar sitt semesternöje 1966. Längs stranden där jag vandrat hundratals gånger, finns i ena änden ett pensionat med krog vars ägare sedan i fjol heter Lars och Margit Abrahamsson. Sedan några år tillbaka har de etablerat sig i trakten, driver också renommerad fiskrestaurang i Glommen, vilket bidragit till att Falkenberg med omnejd blivit metropol för gourmeter. Inredningen och det kulinariska köket är präglat av parets långvariga vistelse i Karibien. Lars som har lång erfarenhet som konsertarrangör i Göteborg, har haft flera stora artistbesök i Glommen. Och i höstas spelade Mikael Rickfors inomhus på Flip Flop.
Malmöbaserade paret Sigurd & Brundin har befunnit sig i delvis olika sfärer. Anna-Lena känner vi till exempelvis genom humorserien Nancy & Carina jämte andra teveprogram, skådespeleri, otaliga stand- up comedy föreställningar och som en charmant uttolkare av tangokonsten och Edith Piafs sångskatt. Jan är en kulturell mångsysslare: Fått det bästa av den amerikanska låtskrivartraditionen ( Randy Newman med flera) inympad via boende i USA under några år i uppväxten. skrivit en lång rad böcker (av vilka jag vällustigt plöjde Siesta hela veckan och Prästen som blev frälst som uppladdning), värd för Två och en halv flygel i SVT, textleverantör med Monica Z som kronjuvelen, duktig pianist och skaplig sångare. Hade förmånen att recensera Sigurd och Brundin i en brett anlagd, lyckad konsert med toppklassmusiker 2018 under Ystad Jazzfestival.
Har inte tidigare skrivit om krogshow i ett sådant här spartanskt format. Uppskattningsvis drygt 30 personer sitter på några meters avstånd från scen, har innan artisterna uppträder intagit en god trerätters meny. Enda instrumentet ett Roland keyboard som Sigurd ledigt trakterar. Man kastar sig ut utan skyddsnät, utlämnade till alkoholbeskänkt publiks välvilja. Paret som hade en romans i ungdomen och hittar varandra i förnyad kärlek trettiotre år senare, har rutin nog för att fixa denna utmaning. Det är till lika delar modigt som begåvat. Hur snabbprataren och vokalisten Brundin kan programmera in en sådan mängd ord, ofta rimmade, jämte en arsenal av toner by heart är förbluffande, närmast osannolikt, visar på osviklig kvalitet. Deras föreställning om relationer, tillbakablickar, åldersnoja och mänskliga egenheter, har en solid konstruktion vars byggstenar kan bytas ut när ingivelsen infinner sig. Manus rymmer så mycket livsvisdom och drastisk komik, att det skulle hålla för genomläsning. (Kan flika in att ett par anekdoter och formuleringar förekommer i de läsvärda böcker jag listat ovan.)
Allt sker live uppdelat i två generösa set, avskalat och naket utan förinspelade bakgrunder. I sin introduktion säger Anna-Lena att de tänkt frossa litegrann i barndomens landskap inspirerade av ställets hippieliknande interiör. Otroligt underhållande återger hon i den kategorin sin besatthet av Björn Borg. Ingen slump att hennes namn står först. Anna-Lena frontar genom frodiga, dråpliga monologer, vilka ramas in av skarpa, ofta berörande sånger. Medan hennes partner i första avdelningen mest agerar back up, sköter hon – den sjungande komikern – publikkontakten med ackuratess. Föga förvånande påpekas att kärlek kommer bli ett genomgående tema. Duon framför följdriktigt flera nummer som Piaf odödliggjort. ”Man kan alltid sjunga chansons på skånska eftersom det är samma typ av diftonger”.
Jan framför en utsökt ballad solo om kärlekens kraft, sammanfattar fint berättelsen hur han och Anna-Lena hittat tillbaka till varandra. En annan höjdare med smarta skrattframkallande rim kallas hämndlåt, gjord på melodin till hurtfriska Jolene. Till buketten kvicka slagkraftiga visor hör definitivt Armen på karmen om härskartekniker och mansplaining. Jans egenkomponerade Love Is A Dog That Bites tillhör också aftonens guldkorn, liksom två bitterljuva jazzstandards.
Vad som stannat kvar hos mig efteråt är inte bara sångerna, utan fusionen av skämtsamt underfundigt berättande och musikaliska schatteringar. Några gånger hakar kategorierna i varann på ett intelligent, spetsigt sätt. De tonsäkra ordkonstnärerna besitter kort och gott enastående formuleringsförmåga, får mig att tänka på Hasse & Tage eftersom monologerna har både glimten i ögat och bett i replikerna. Anna-Lena ifrågasätter muntert omotiverade förändringar: uppdateringar på nätet, rockader i tevetablån och moderniseringen av bönen Fader vår som förr gick att rabbla som rinnande vatten. Tar därtill tillfället i akt att komma med statements, genom att med hetta ta upp vad som inte är det minsta lustigt, istället motsatsen. Syftar på inlägg om #metoo, knäppa fenomenet dick pics och vandalisering av Nilla Fischer-staty i samband med West Pride.
Den 63-årige Piraten pristagaren (precis utkommit med specifik biografi om honom) roas av att göra imitationer, anspela på eller rent av karikera de han håller av. Han behärskar elegant sina uttrycksmedel genom tajmade pauser, uppövad intonation och framgångsrika stegringar i intensitet. De flesta gångerna blir effekten vitsig, i enstaka fall dock mest en platt pastisch. Under denna vackra kväll i Halland avverkar han Leonard Cohen, Willie Nelson, Beatles featuring George Harrison, Sten Broman och Tom Waits. Excentriske programledaren av Kontrapunkt görs med bravur, medan den sist nämnde grovt rosslande rösten har drag av parodi över sig. Märkligt med tanke på att humoristen Sigurd hyser stor respekt för mannen med hatten. En mogen publik jublade åt en slagkraftig bubblande show, gav på sina håll stående ovationer vilket renderade i extranummer.
P.S Lika bra att erkänna att jag hängde en stund efteråt på verandan, med artistduon som jag träffade som hastigast tidigare i år när de var på konsert i Göteborg. Vi dryftade gemensamma vänner, musiker som lämnat oss samt ett av Jan Sigurds kommande projekt.