Mats Hallberg

Av Sofokles i nyöversättning av Anne Carson

Svensk översättning: Kristina Hagström – Ståhl

Regi, scenografi, kostym: Kristina Hagström – Ståhl

Ljus, scenografi: Tobias Hagström Ståhl

Komposition: Mikael Sundin (även musikalisk ledning och instudering)

Filmsekvenser: Kristina Hagström – Ståhl

Medverkande: Karin De Frumerie, Mia Höglund – Melin, Johan Karlberg, Carina M Johansson och Ramtin Parvaneh

Föreställningen genomförs i samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg

Spelas på Studion Göteborgs Stadsteater till och med 31/10

Svensk urpremiär 27/9 2019

Monologer i grekiska tragedier må vara sedelärande, innehålla filosofiskt tankegods och tillkomna parallellt med demokratins födelse. Icke förty blir det tradigt att höra för många sådana efter varandra. När recensenten läste delkurs i litteraturvetenskap, om grekiska antika dramat med Ingrid Elam som lärare (en kuriös detalj är att hon var på premiären), då tog det stopp. Med facit i hand borde Lars Norén i sin första uppsättning på Folkteatern, beskurit ordmassorna i Orestien. Man kan också förhålla sig annorlunda till den dödligt betingade vrede och sorg, som präglar ett av teaterhistoriens pionjärverk. Med fördel kan gravallvar blandas upp med radikalt andra infallsvinklar, kompletteras med andra uttrycksmedel.

Precis vad som sker i Kristina Hagströms – Ståhls tappning av Antigone med Nobelpriskandidaten Ann Carons nya språkdräkt. I mellanrummen underhållande uppdaterad med kommentarer som ”fine”, ”socialpolitik” och ”dåligt omdöme”. Multitaskande regissörens drivkraft har enligt uppgift, varit att koncentrera sig på Antigones överlevande syster Ismene. Fast egentligen bryr hon sig inte om att nagla fast publiken med de fatala uppgörelser, som ingår i den Thebanska sagocykeln. Hastiga omsvängningar inträffar förstås. Men vem som dräps och vem som besitter makten i kungafamiljen och hur siaren Theresias ingriper; är moment man kan släppa. Vill man ändå ha koll på avgörande händelser i Antigone rekommenderas programmet. Hållningen är tragikomisk, inte oväntat en kombination av drift och respekt gentemot intrigen.

När ridån dras åt sidan noteras att scenen liknar en replokal utan sidoväggar, belamrad med instrument och tvådelade boxar försedda med spotlights. Skådespelarna är utplacerade vid klaviaturinstrument, bortsett från Parvaneh sittandes bakom trumsetet. Bakom kvintetten när de framför minimalistiska, ödesmättade toner videoprojektioner i svartvitt. I övrigt ingen framträdande rekvisita, förutom en stol med grön stoppning (metafor för en kungatron). Vågor mot strand, abstrakta formationer och suddiga ansikten dyker upp i filmsekvenser.

Under halvannan timme varvar ensemblen musicerande med melodramatiskt agerande, bygger på överenskommelsen med publiken om att illusionen bryts och återtas, på samma sätt som när ett rum i mörker tänds upp. Ljusansvarige Tobias Hagström – Ståhl står förresten för en ”bländande” bedrift, har väsentlig del i framgången.

Tror inte att samma svartklädda kvintett spelat mot varandra tidigare, en kvintett jag uppskattat i drösvis av roller. Mia Höglund-Melin i huvudrollen spelar ut hela sitt rika register, anger tonen. Karin De Frumerie, den i gruppen som mest musicerat jämte Carina M Johansson, är frilansare som spelat i flera uppsättningar på Folkteatern, medan Ramtin Parvaneh hör hemma på Backa Teater. Ensemblen lyckas utomordentligt väl, genom att vara lyhörda ligger de oupphörligen i fas. Den tragikomiska mixen behärskas suveränt, förstärks av utställda mikrofoner. Används både för sång och repliker. Och visst är det frapperande att det sammansvetsade gänget lärt sig framställa fascinerande, långsamma melodier och stämningar. Mikael Sundin måste betraktas inte bara som en intressant kompositör, utan också som en rasande skicklig pedagog.

Just för att åskådarna inte behöver engagera sig när tragedin i omgångar avsiktligt desarmeras, ligger det nära till hands att kalla uppsättningen välspelad bagatell. Kan också beskrivas som ett smart och nyskapande allkonstverk, med glimten i ögat. Det är elegiskt och dråpligt, poetiskt och fantasifullt. Kristina Hagström -Ståhls version av Antigone är teatergodis!

Idé, manus & regi: Fia Adler Sandblad

Koreograf: Mireille Leblanc

Musik & Ljud: Jonas Franke Blom

Scenografi, kostym & mask: Lisa Hjertén

Skådespelare: Mirja Burlin, Cassandra Hedberg & Anette Sevreus

Spelas på Konstepidemin ateljé 201 i Göteborg t.o.m 3/11

Urpremiär: 26/9 2019

En pjäs i två akter om kvinnors psykiska ohälsa, beskrivet som ett körverk med tre solopartier. Kärleken, döden och vi utgör avslutande delen i en trippel (recenserat de två föregående) med likartad problematik. Den är baserad på en rad källor, såsom samtal med överläkare i psykiatri, professor i mikrobiologi, docent på Chalmers och idéhistorikern Karin Johannissons bok Den sårade divan. De tre skådespelarna representerar sinsemellan olikartade livsöden, vars gemensamma nämnare består i att befinna sig utanför normalitetsfållan. Kvinnorna saknar förutsättningar att fungera, enligt den miniminorm som krävs för ett drägligt liv. Skådespelarnas berättelser har Fia Adler Sandblad hämtat från en mängd djupintervjuer hon genomfört under de sex senaste åren. Tystade erfarenheter och problematiska myndighetskontakter förenar informanterna.

På den black box som utgör ADAS intima scen förmedlas sår i själen, historiska trauman från en trio skådespelare över två akter. De angriper sitt utanförskap på olika sätt, blir en angelägenhet för psykiatrin. Den yngsta, träffsäkert gestaltad av Cassandra Hedberg, har vad det verkar mått så dåligt, att hon aldrig varit en del av samhället som en fungerande varelse. Dysfunktionalteten definierar henne och diagnosen blir både en lättnad och hämsko när den fastställs. De andra har kraschat och gått sönder mitt i en tillvaro fylld av vardagens sysslor. Plötsligt på väg till jobbet på spårvagnen dräneras en medelålders kvinna (Anette Sevreus) på all energi och framåtrörelse. Mirja Burlin som jag uppskattat på flera scener i Göteborg inklusive Stadsteatern, spelar en person vars identitet hon kopplar till sin tjänst som forskare i cell- och molekylärbiologi. Ett par av hennes monologer blir till miniföreläsningar om just livets minsta beståndsdelar. Ett lite apart sidospår från huvudtemat om kvinnors ökande psykiska ohälsa.

Scenografin består av en hög träkonstruktion att ta spjärn mot eller klättra på. I andra akten återstår bara en rektangulär botten. Då kommer kvinnor närmare varandra fysiskt, utan att föra några samtal bildar de ändå någon sorts stumt systerskap. Däremot kastar tar de av sig klädesplagg, vilka bildar en hög med pånyttfödd energi. På ett tragikomiskt vis imiteras den makt som styr över deras underordning, ett perspektiv som stärker medvetandet. Den yngsta av dem vägrar acceptera klassificeringen ”färdigbehandlad”. Gryende, famlande kampvilja antyder möjligheten till förändring. I så fall måste de namnlösa kvinnorna synliggöras och ges rätt verktyg, något annat än medicinering. Barnhemsbarnet Adler Sandblad drivs av egen agenda (framkommer i essä i viktiga programhäftet). Hon lyfter ett eskalerande hälsoproblem hos människor som riskerar att bli övergivna.

Duktiga skådespelare får fram frustrationen hos rollfigurerna. Vankelmod och desperation märks genom tomma blickar, talande tystnader och ivriga utläggningar. Cassandra Hedberg förtjänar en extra eloge för att hon i sin hood med sina tics och fåtaliga maniska utbrott, bottnar så totalt i sin karaktär.

Ser en angelägen pjäs som inte fastnar som förväntat, märkligt med tanke på tidigare uppsättningar i denna svit. Kan inte förklaras av mitt kön, att jag därmed skulle vara inkompatibel med de öden som skildras. Kan istället ha att göra med sångerna aktörerna framför, som inlagda i manus bryter av förloppet, även om det sjungna också kommenterar trions belägenhet. Främst beror det nog på något som egentligen är positivt, nämligen att verket har en öppen tendens. Att man, som man säger, öppnar upp för diskussion om komplexa sammanhang är lovvärt. Men kan samtidigt vara det som gör att upplevelsen inte leder till förlösande slutsats, i en pjäs som vill rikta strålkastarljuset mot destruktiva strukturer.