Mats Hallberg

Långväga stjärnor – Ystad Jazzfestival 2019

7 augusti, 2019 by Mats Hallberg

90-årige(!) BENNY GOLSON var årets hedersgäst. Tenorsaxofonisten spelar, kanske med ålderns rätt, i soft Ben Webster-anda. På Ystad Teater blev den legendariske hitmakaren som aldrig varit omodern belönad med hjärtliga långa stående ovationer. Gentlemannen framträdde tillsammans med ärevördiga Norrbotten Big Band under ledning av Joakim Milder. Publiken tog emot hans sammetslena toner i ett, naturligt nog, begränsat register. NBB genom Milder styrde skutan och spädde på med några ösiga och suggestiva sekvenser. Inledningen må betecknas som lite klen, men sammantaget blev det en rörande, livsbejakande stund med en handfull bebop-klassiker såsom dröjande balladen I Remember Clifford , Killer Joe och Blues March. Antagligen av respekt var solisterna försiktiga med att överglänsa hedersgästen. Noterade remarkabla solon från trumslagare Calle Rasmusson, trumpetaren Danne Johansson och en av de unga i trumpetsektionen. Arrangemangen på samma gång fyndiga och konventionella, hela tiden välljudande! Golson gjorde succé i egenskap av humoristisk historieberättare om komponerande plus samvaron med Art Blakey och hanns Jazz Messengers på 50-talet. Satt i perfekt vinkel för att se hur förtjust tenorsaxofonisten blev över skarpa solon av Håkan Broström och Robert Nordmark i finalen. Rörande tillställning och fin musik!

Festivalens sista konsert genomförs i regi av 81-årige CHARLES LLOYD, vars eminenta band bestod av Eric Harland (trummor), Reuben Rogers (elbas) samt gitarristerna Julian Lage och Marvin Sewell. Hade inte tidigare hört nuvarande band, såg däremot Lloyd på 80-talet på Nef och äger tre av hans betydelsefulla skivor. En sökare i ultracool outfit meddelar sig denna gång enbart via sin musik. Publiken får under festivalens längsta spelning sig till livs snarare ett jambetonat flöde, än strukturerade låtar med teman. Saxofonisten och flöjtisten är fortfarande gränsöverskridande stilbildare med en andlig aura. Är tacksamt att sjunka in i kvintettens sound, fast de är bortom mainstream, med genomgående återhållsam attityd. En länge pågående komposition utvidgade sig i omgångar, vilket var maximalt sofistikerat. Rytmiska finesser vävdes under konserten samman med öppensinnade slingor. Kompet med skicklige Harland( en livefavorit) i framkant beter sig extremt inkännande, medan gitarristerna avlöste varandra med raffinerade riff. Lage är med rätta en omtyckt solist och Sewell spelade Delta-blues, vars kvidande ackord på slide storartat exponerade förtryck av svarta. Som slutkläm överraskande soft groove! Omsorg om detaljer utmärkte en upplevelse som infriade förväntningar.

JOYCE MORENO från Brasilien besitter en osannolik kreativ ådra, har släppt närmare femtio plattor i eget namn. Låtskrivaren förvaltar föredömligt arvet från hemlandets samba- och bossa-tradition.. Medger kunskapslucka, hade inte koll på världsartisten, i vars umgängeskrets funnits portalfigurer som Elis Regina, Jobim och Joao Gilberto. Hon framträdde inför ett utsålt entusiastiskt Saltsjöbad (publiksiffra c:a 325 personer) med sin make Tutty bakom trumsetet samt danskarna Fredrik Damsgaard (kontrabas) och Steen Rasmussen (piano). Samspelet delikat oavsett tempo. Som kanske framgår av fotot ovan trakterar Joyce en gitarr med ytterst märkligt utseende, bredhalsad utan kropp vars resonans lät precis som en föreställer sig. Man sprider välbehag genom mjukt gungande, toner kroppen vill vagga takten till, musik i sofistikerad skrud med eleganta broderande från Rasmussen till sparsmakat komp. Uppfriskande när intensiteten ökar varvid Moreno introducerar en oväntat vild sida. Vokalt lika glimrande som förmodat när rösten sömlöst integreras med instrumenten, även om kvinnan i centrum genomgående har en sval framtoning. Ur repertoaren exempelvis Samba Strange, en hyllning till den afrikanska kvinnan och Mingus, Miles and Coltrane. Avsevärd kvalitet i utförandet, ändå drag av easy listening emellanåt. Oklanderligt ljud!

JOEY DE FRANCESCO heter en amerikansk musiker vars huvudinstrument är hammondorgel. Han har samarbetat med såväl McLaughlin, Miles, Diana Krall, Van the Man som Hank Mobley och Ray Charles. Nio gånger har han vunnit kritikeromröstning i Down Beat. Sålunda ett cv som förpliktigar. Imposante Francesco omges av Troy Roberts på sax – som växlar på slutet till kontrabas – och en ersättare på trummor vid namn Khary Abdul Shaheed. Tyvärr artar sig den sena spelningen på Ystad Teater till en besvikelse, vilket var en missräkning. Tar för lång tid innan sväng och linjer planteras, något fattas jämfört med Lonnie Liston Smith och Cory Henry, instrumentkollegor jag gillat live. Fast materialet hämtas från relativt färska albumet In The Key Of The Universe, känns det ändå mest som ett ofokuserat jam. Kritikerfavoriten mixar rullande feta harmonier med toner i diskantregistret på keyboard, lirar dessutom i kortare intervaller både sax och trumpet. Trumpetandet i skenbart trevande utformning satt fint. I övrigt var vikarierande trumslagaren största behållningen, då han omgående struntade i att musicera måttligt, istället gav han sig hän totalt.

Vid sällsynta tillfällen inträffar precis vad en recensent önskar, nämligen upptäckter av ren lycka. Kubanen OMAR SOSA i teamwork med tyska NDR BIG BAND presterade en glödhet konsert, vars talspråkstermer skulle beteckna den som dynamit, kanon eller fett najs. Missade första kvarten, sögs sedan omedelbart in i en virvel av sprakande skärpa och densitet, en palett av stilar med botten i afro-kubanska rytmer, vilket skapar ett sjusärdeles ös. Klaviaturspelaren Sosa, med över tjugo skivor på meritlistan och många skiftande produktioner på flera kontinenter, var påtagligt inspirerad. Samma omdöme utgår till det nordtyska storbandet under ledning av Geir Lysne, ett enormt dynamiskt storband som samarbetat med åtskilliga stora namn. Solon och ensemblespel var på en sådan blixtrande synkad nivå, att tanken svävade iväg till lika röjiga Gil Evans & Monday Night Orchestra anno 1986. I Ystad hördes en härlig pendelrörelse från det lyriskt sköra till närmast brutala tendenser. Konserten speglade den mångfald av uttryck som återfinns på albumet Essensual. Kompositören hade med sig eget pådrivande elastiskt komp. Robuste landsmannen Ernesto Simpson bakom trummorna och en musiker från Mozambique(?) på elbas. Av flera starka solister i NDR Bigband ska särskilt trumpetaren Ingolf Burkhardt framhållas. Blev verkligen stormförtjust i denna kreativa brygd av skrynkliga synkoper och magnifika melodier.

ED MOTTA är en ryktbar sångare från Brasilien som trakterar fender rhodes, ett 70-tals doftande instrument han spelar på efter 3-4 låtar. I en konstig konsert utan antydan till sydamerikanskt sound flankeras han av Européer. På scen i Saltsjöbad – här fanns enligt honom det torra studioljud han är ute efter – syns han med holländske batteristen Yorân Vroom, Matti Klein på klaviaturer från Berlin (kapellmästare), fransmannen Laurent Salzard (elbas) samt finländaren Arto Mäkelä (gitarr). Det bjuds bland annat på habil souljazz, mjukt inbäddad av duktiga musiker. Ett par gånger bryts mönstret. Anförda av pådrivande trummis, gnistrande ackordföljder från gitarristen jämte funkorienterade basgångar; tar tuffare tongångar vid. Noterar också en raffinerad dialog mellan pianist och basist. Att man harmonimässigt påtagligt refererar till Steely Dan, beror på att 47-åringen från Rio enligt uppgift beundrar deras produktioner. Sången gör otvivelaktigt intryck, låter fyllig i omfång med runda kanter, snuddar vid att bli till manér emellanåt. Intonationen och engagemanget finns där i en röst som har tydliga drag av Stevie, Luther, Gregory P och Donald Fagan. Tyvärr vill Motta dessutom flera gånger experimentera med röstvirtuosen Booby McFerrin som förlaga, vilket inte tillför något. Vidare irrar den egensinnige godmodige mannen bort sig i flera mellansnack, vilket förvånar, liksom att han uppmärksammar ikoner som Lars Gullin, Lars Färnlöf och doldisen Staffan Abeleen. Inte mediokert, däremot en liveakt vars huvudperson var alltför splittrad.

Överväldigande glädjekicken Ystad Jazzfestival 10-års jubilerade

6 augusti, 2019 by Mats Hallberg

Ystad Jazzfestival

31/7 – 4/8 2019

Kom hem på kvällen dygnet efter sista tonen klingat ut från Sveriges förnämsta jazzfestival sommartid, tillika den överlägset bäst arrangerade av de jag har erfarenhet av. !0-års jubilerande festivalen lockar media från en lång rad länder och tre världsdelar. För mig var det tredje året, tillika mina mest glädjefyllda dagar under året. Planerar att i detta forum skriva ett antal recensionssvep, som behandlar de allra flesta av konserter jag bevittnade.

Det digra, nästan orimligt ambitiösa programmet pågår från tidig förmiddag till en bit efter midnatt. För mig blev det uppemot tjugofem konserter, varav somliga inte ”bevakades” från början till slut. Gäller att inte försumma kroppens och själens behov, såsom sömn, vila, motion, föda, dryck och stimulerande samtal; även om man är fullt upptagen med att förse sig med fräscha liveakter. Egentligen helt hysterisk livekonsumtion, vilket gjorde det svårt att ordentligt tillgodogöra sig sista kvällskonserten. I år orkade jag varken vara med om nattjam eller föreläsningsinriktade jazzfrukostar, trots att jag bodde bara ett par stenkast från festivalcentret pittoreska Ystad Teater. Däremot såg jag jubileumsutställningen på Konstmuseet, där jag särskilt uppskattade en samling fantastiska in – action – foton.

Outtröttlige konstnärlige ledaren Jan Lundgren och hans stab, inklusive c:a 120 volontärer har satt staden på kartan musikaliskt, trots att jazz i övrigt är en marginell företeelse i Ystad enligt honom. Jazzradion i P2 spelar in många konserter och sände live under söndagen. Utbudet är väldigt brett och det bereds plats för såväl konstnärligt nyskapande, som att en expose görs över den breda jazzfåran. Därtill ges visst utrymme åt spännande angränsande genrer. Improviserad musik existerar sida vid sida med noterad, storband med smågrupper, akustiska varianter med högteknologisk elektronik. I programmet uppstår fruktbar friktion, knappast någon kan fixa att älska alla stilar, vilket knappast är meningen heller. Beträffande det grymt imponerande utbudet kommer stjärnor från hela världen, vilka varvas med gäster från Norden och akter från omgivningarna runt omkring. Invigde programmet gjorde Peter Asplund & XL Big Band, samma konstellation som genomförde den första konserten i festivalens historia.

Peter Asplund och XL Big Band – foto Anna Rylander

Mycket välförtjänt har Ystad Sweden JazzFestival steg för steg jobbat sig fram till ett makalöst gott renommé. Numera ingår festivalen i exklusiva Five Star Festivals. Stödet från Musik i Syd och sponsorer betyder mycket, liksom internationellt verksamme mästerpianisten Jan Lundgrens kontaktnät. Men utan oräkneligt antal nedlagda arbetstimmar av ideella krafter, hade inte en festival av sådan här dignitet varit genomförbar. Deras vänlighet och kompetens bidrar i högsta grad till den varma, inkluderande stämning som råder. Vi i media får ett otroligt fint bemötande och suverän service.

I år var vädret minst lika oberäkneligt som ett solo från scen kan vara. Trivsamma tillställningar utomhus, kan istället bli påfrestande upplevelser när vädret trilskas.. Några evenemang påverkades av ösregn. Den nya spelplatsen Sövde Amfiteater fick ett skyfall på sig strax före Jill Johnson med storband skulle spela och en annan storbanskonsert fick flytta in på Ystad Teater. Nyckfullt väder som behagade ändra skepnad utan varsel, men vi slapp fjolårets svettiga värmebölja. Efter en av cykelturerna till lyxiga Ystad Saltsjöbad för att bevista konsert, hann jag ta mig ett uppfriskande dopp i havet även om solen inte gassade.

Jan Lundgren konstnärlig ledare, Susanne Rydén vd Musik i Syd samt Thomas Lantz festivalens ordförande – foto från Jazzfestivalens facebooksida

Anne Lundberg, känd från SVT, agerade konferencier inför majoriteten konserter på Ystad Teater. Hon var påläst och skapade god stämning. Annars var det i vanlig ordning konstnärlige ledaren som tagit sig an uppgiften att presentera. Hur orkade han kan man fråga sig, inte minst med tanke på flitig medverkan som pianist. Konstnären Ardy Strüwer hade dels utställning på närbeläget galleri, dels gjort årets festivalbild, ett konstverk vars original köptes genom auktionsförfarande för sextitusen kronor.

En tradition består i att utse ambassadörer. I år fungerade Fredrik Lindström, Anne Swärd samt Marie och Gustav Mandelmann som sådana.. Konstigt nog syntes de inte i vimlet. Traditionen föreskriver också att festivalen så att säga blåses in av en tornväktare i S:ta Maria Kyrka. I år var den spektakulära företeelsen populärare än någonsin(?), tack vare att Nils Landgren ansvarade för den bedriften med Ack Värmeland du sköna som grädde på moset.. En annan tradition är Jazzparaden i stadens centrala delar. I år tjuvstartade den under tisdagen. I täten med fräck koreografi befann sig svängiga femtonmanna marsch-bandet Funk Off från Italien, en konstellation som hade konsert dagen därpå vid Bergsjöholms slott, något jag tyvärr missade. En ytterligare sedvänja är att förlägga konserter till Solhällan i Löderup, några mil ifrån festivalcentret. Där har jag heller inte varit. Gratisspelningar under paraplyet talangutveckling på Ny Scen var en nyhet för i år. Ett Välkommet initiativ!

Ljudtekniker gjorde en imponerande insats. På anrika syrefattiga Teatern, där man sitter lie väl trångt, lät det oftast väldigt bra. Samma omdöme kan avges från flertalet scener, även om några få undantag existerade. 8 000 biljetter såldes och 11 000 besök gjordes på festivalens evenemang. Årets hedersgäst hette Benny Golson, legendarisk låtskrivare och saxofonist vars liv stäcker sig över nio (!) decennier. Finns egentligen hur mucket som helst att redovisa, inte minst ett tiotal möten med musiker. Men krönikan är redan i längsta laget.

Bild på undertecknad publicerad på Ystads Allehandas Instagram – fotograf Susanne Durlind

Vill betona den härliga stämning som uppstår på Österlen bland musiclovers. Publiken applåderar solon, ger stående ovationer och håller inne responsen ett par sekunder efter känslosamma låtslut från scen. Så effektfullt när luften vibrerar av förtrollningen. Snacka om sällsam samhörighet mellan publik och utövare på scen.

Charmigt och omväxlande – Brännö Visfestival

16 juli, 2019 by Mats Hallberg

Brännö Varv Visfestival

14/7 2019

Kan konstigt nog inte erinra mig att jag besökt Brännö tidigare, en i princip bilfri ö i Göteborgs södra skärgård med fler bosatta än exempelvis Visingsö och Ven. Under ett antal år arrangerades visfestival här. Efter tio års uppehåll tyckte arrangörerna med Lasse Gustavsson i spetsen att det blivit dags igen när chansen yppade sig. Vi var många som tog färjan från Saltholmen i behaglig väderlek, slapp regn och blåst.

Sammanlagt uppemot femhundra personer i blandade åldrar betalade inträde, för att se ett spännande line up. Dryck och enklare maträtter fanns att tillgå på krogen Bränno Varv. Inga större förseningar inträffade och omriggning av enda scenen gick smidigt. Ljudteknikerna kände jag igen från Liseberg respektive lite varstans ifrån då denne veteran också är musiker. Under pauser underhöll konferencier Per Umaerus, känd från Bröderna Brothers och Pepperland, med egna underfundiga visor alldeles intill. En artist och presentatör som verkligen kan konsten att skapa go stämning. Största dragplåster på ett uppskattat evenemang som startade på eftermiddagen och varade till sent på kvällen: Pernilla Andersson, Albin Lee Meldau och Dan Viktor.

Tajmade min ankomst skapligt. Kom fram när lokala storheterna Brännöpojkarna befann sig på upploppet. Det spelades på trummor, elbas, jazzgitarr, klarinett/sax och dragspel. Brännöbon Umaerus assisterade på bongos. Man avrundade som sig bör med ikonisk vals signerad Lasse Dahlqvist om bryggdans. Garvade Brännöpojkarna lanserades lite skämtsamt som förband till övriga akter. Överraskande svajig sång avlöstes av klockren dito när Anja Lee gör ett av sina första offentliga framträdanden. Uppväxt på Brännö och en nybakad student som gjorde reklam för festivalen i P4 Göteborg. Hon ska ha vistats mycket i familjens replokal. Jämnårig spelkompis hade förhinder (om jag uppfattade situationen rätt) och undertecknad saknade fullt fokus beroende på nödvändigt matintag. Ändå uppenbart att Anja Lee är en stor begåvning.. Hennes tillbakalutade musik med bland andra pappa på scen, färgades av desto intensivare sång, fylld av patos inte olikt Miriam Bryant. Hon byggde upp sköna stämningar på sin keyboard. När förmågan att frasera finslipats och fler starka låtar skrivits, då finns alla förutsättningar till stjärnstatus.

Någon som med elva soloplattor i bagaget gång på gång bevisar nu för tiden att hon lyser som en ödmjuk stjärna, är Pernilla Andersson i teamwork sedan drygt tjugo år med omistlige Fredrik Rönnqvist. Har recenserat henne tidigare, försökt hitta formuleringar som motsvarat omvälvande upplevelser, förvisso en utmaning. Nu inbjöd hon till Kbt-terapi ord och ton, eftersom tankarna fanns hos pappan vars hopplösa tillstånd gjorde Pernilla bedrövad. Konserten hamnade definitivt i paritet med tidigare toppar, vilket är värt ofantlig beundran. Helheten i denna känslomässiga berg- och dalbana mellan skratt och sorg tog publiken i besittning. Redogörelsen från Packmopedsturnén var sanslöst kul. Anknytning till Västkusten redovisades! Självklart renderade en lysande föreställning i stående ovationer. Gitarrmannen Rönnqvist förtjänar givetvis en enormt stor eloge, för vad han uträttar utan att ägna sig åt soloutflykter. Att kvinnan som mottagit pris av sir George Martin, älskar att sjunga och spela live framgick tydligt. Därtill har hon blivit en oslagbar, engagerande berättare med glimten i ögat. Av hennes visdomsord för jag vidare följande: ”Ljug aldrig för någon om dennes passion/ Dra ur sladden ibland, börja om med nya fräscha lakan.”

Förmodligen en av årets konserter oavsett kategori hade följande låtlista 1. Låt det gå (långfinger upp) 2. Bättre än så här 3. Desperados (tävlade i Melodifestivalen) 4. En gång ägde jag mitt liv 5. Dansa med mig 6. Kajsas udde (Alf Hambe) 7. Ystad Badflicka 1957 8. Hålla huvudet högt (Plura Jonsson) 9. Johnny Cash & Nina P 10. Jag är fri, jag har sonat (Evert Taube) 11. Runmaröpsalm

Lilla Bäcken utgörs numera av en sextett från Göteborg som bildades 2012. Man har gjort två plattor med indiepop-visor i en tradition liknande Perssons Pack och Traste Lindéns. De kände sig nerviga då de inte spelat live på ett halvår. Började med Jag vill va med dig och sin hit Sköna förlorare. Gjorde inledningsvis ett skapligt intryck utan att sticka ut eller ruska om. Sätter frågetecken för sången och balansen mellan instrumenten. Tyvärr slog basen igenom, varför jag retirerade. Gruppen ville visa på visans bredd genom att plocka från såväl bossa som inkakultur och angloamerikansk stil. I längden lät det ganska likformigt. Tog efter ungefär en halvtimme istället en promenad.

Måste jag generalisera görs den mest intressanta beat- och melodibaserade musiken i landet av yngre kvinnor. En sådan singer-songwriter är Moa Lignell uppväxt i Alingsås. Genombrottet kom i och med deltagande i Idol och därpå debutsingeln When I Held Ya. Ensam med akustisk gitarr utstrålar hon självständighet, verkar bekväm. Stilmässigt befinner hon sig i närheten av den alt country vars främsta utövare heter Christian Kjellvander och Ellen Sundberg. Det är hudlöst och snyggt utfört, vågat att börja med ett instrumentalt nummer. Märker att hon är en habil girarrist. Förutom originallåtar tolkar hon Lars Winnerbäck och Ted Gärdestad. Hon blandar ballader med diskret up tempo. Berättar att förälskelse blivit ett huvudstråk och att hon kommit igång med att komponera vid piano. Lignells låtar är stöpta i snarlik form. Ett textmässigt undantag (Vi har varit här förut skriven åt Sonja Aldén.) uppmanar oss att lyssna på båda sidor, ett av få politiska statements. En fin konsekvent spelning når allra högsta nivån i ej släppta I´m No Longer In Love With You jämte fräsiga Daughters.

Spjuvern Dan Viktor bryter avsiktligt mönstret omgiven av trumslagaren Dan Magnusson (tillbaka från årets Packmopedsturné i Värmland) och Stefan Bellnäs (en musikernas musiker som hyllats för egna debuten) på basgitarr och lap steel, två musiker jag ofta njutit av live. Ett tag sedan jag såg den prisbelönte flitige artisten och producenten. Förr var han en livefavorit på Göteborgskalaset. Denne gamäng och estradör bor numera i Hälsingland. Med avstamp i Dan Andersson, Nils Ferlin och högoktanigt eget material kastar sig trion ut med maxad punkattityd, kryddat med portioner av hysterisk humor. Uppstår ett sjusärdeles sväng och tryck när männen stökar runt med grooves och abrupta vändningar. Dan Viktor vill framstå som så hafsig som möjligt och ändå landa på bägge fötter. Uppbackad av en lika speedad trummis och en cool strängbändare – som gjort flertalet arrangemang – lyckas han i sitt uppsåt. Vad som händer sker raskt, till synes på uppstuds. Det är bryskt brötigt, virvlande virtuost och respektlöst roande! Med ett underbart reverb på sönderspelad gitarr serverar Dan Viktor jämte tungt komp, totalförvandlade visor i olika format. Man drar sig inte för reggaetendenser eller bluesröj. I extranumret blir det surfpop i en infernaliskt uppdriven Jungman Jansson. Publiken jublar över attacken och spelglädjen, bryr sig inte över hövan att texterna bara emellanåt artikuleras tillräckligt. En galen succéshow!

Sist ut vid havsviken Albin Lee Meldau från Majorna vars imponerande baryton(?) tagit honom till kändisskap via ”Så mycket bättre”. ”Visste inte att så många tittade på teve/ skönt att vi inte hade någon inbördes konkurrens”. För tre år sedan såg jag Meldau på Skeppsholmen med band, vilket jag kommenterade mycket positivt i krönika. Då var han inte lika populär, hade kanske precis släppt Lou Lou, den megaframgång han fortfarande kan leva på. Den reslige mannen som kommit med flera uppmärksammade singlar, har föräldrar som också varit verksamma som musiker. Solo under sitt akustiska framträdande håller han inte igen på sina röstresurser. I min bok framstår energileveransen och vibratot en smula överdrivet, alltför dramatisk. Inser att det är en smakfråga. Visst är han därtill en duglig gitarrist, men han hade gärna fått loopa några beats. Albin gör ingen hemlighet av att influeras av det deppiga i olycklig kärlek och en legendarisk sångare som nyss bortgångne Scott Walker. En låt som hakade tag i mig var The Weight Is Gone, som Eric Gadd tolkade i nämnda tv4-serie. Innan jag bröt upp från en mycket sympatisk tillställning för att hinna till färjan, hörde jag en introduktion av en låt, om det kusliga fenomenet överlastade båtar på Medelhavet.

Välspelat och märkligt när krisande karriärkvinna skildras – Vilse på Teater Tofta

7 juli, 2019 by Mats Hallberg

Manus: Göran Parkrud

Regi: Emilie Strandberg

Scenografi och ljusdesign: Beate Persdotter Löken

Kostym och mask: Heidi Saikkonen

Koreografi/ rörelseinstruktion: Sara Suneson

Ljud och scenteknik: Patrik Vörén

Spelas till och med 17/8 i Magasinet på Tofta Herrgård 15 km utanför Kungälv – föreställningens längd c:a 2 ½ timma inklusive paus

Urpremiär: 6/7 2019

Denna ambitiösa sommarteater på Västkusten, belägen i ett naturskönt odlingslandskap med havet inte långt borta 10-års jubilerar. Med sin förkärlek till Norén och Strindberg sannerligen en kontrast till farser som pågår parallellt på friluftsteatrar längs Västkusten. Spelplatsen ett loft med scen mitt i, under takbjälkar med publiken placerad tätt inpå i sektioner på kortsidorna. Man hör alla repliker utan problem, fast måste acceptera att inte alltid kunna se skådespelarnas ansikten. De två trappuppgångarna och långsidans port tas i anspråk för entréer och sortier. Utrymmet och logistiken medger högst begränsade möjligheter avseende kulisser och rekvisita. Dramatikens epicentrum i sommarens uppsättning en järnsäng med tjock madrass. I övrigt märks ett pentry, avsatsbord med laptop samt ett antal väskor och påsar.

Mitt första besök ägde rum 2017 då Jonas Gardell valts till manusförfattare. I fjol hade en av teaterns grundare – psykologutbildade dramatikern Göran Parkrud – skrivit pjäsen Törst som jag varken sett eller läst. I går hade den fristående fortsättningen premiär. Vi kastas in i underliggande konflikter mellan två systrar, vars orsaker nog kan förklaras av vad som hände lillasyster Cecilia i Törst. I uppföljaren har hon (Lisa Parkrud) i båda akterna en längre uppgörelsescen med sin extroverta, tämligen bittra storasyster (Susanna Helldén).

Fristående fortsättningen kretsar kring den fem år äldre systern Tove vars liv hamnat i ett ansträngt läge. Sommarlovet tillbringar hon i en primitiv stuga utrustad med potta. Stugan hon får bo i ägs av det kollektiv systern tillhör, vilka kallas hippiesekt av utseendefixerade rektorn Tove. Ljusa sommarmånader ska ge andrum och förlustelser, men också utrymme för nödvändigt skolarbete eftersom hon har över fyrahundra oöppnade jobbmejl. Det är tanken, vilket innebär att besök av såväl biträdande rektor som den gifte älskaren är inplanerade.

Ytterligare en person, en busschaufför som anmält skolan hans son går i till Skolinspektionen, knackar på oannonserat, blir första gången bryskt avvisad. Lars Magnus Larsson (som jag sett i ett otal roller under många år på Folkteatern) gestaltar finkänsligt en frustrerad, brydd busschaufför med ett förflutet i musikbranschen, en figur som visar sig vara mer än en engagerad pappa till sonen Gunnar. Övertygar med sitt vankelmod! Vilse utspelas i nutid i samma område som spelplatsen.

Finns inget att anmärka på i hur skådespelarna tar sig an sina roller, tvärtom. I centrum strålar Susanna Helldén (tillika nedproducent) i en nervig tolkning, av en snärjd individ på väg att tappa DET. Hon är så taggig och uppumpad med bristande självinsikt att det blir hjärtskärande. Hon lider av ”skjuta-upp-mödosamma- aktiviteter- sjukan” (samma s.k prokrastinering er recensent ibland drabbas av) och utebliven impulskontroll, brister som jag inte får att gå ihop med Toves ansvarskrävande syssla. Malin Molin imponerar stort som både uppfordrande och ömsint. Vi förstår att passionen för tango ger efterlängtat utlopp, för att kunna upprätthålla en strikt effektiv fasad i yrkeslivet som biträdande rektor. Ett synnerligen naturligt agerande!

När jag för andra gången ser Lisa Parkrud på denna vibrerande scen, slås jag av vilken expert hon är på att ringa in ängsliga, välmenande personer, som vill tro att uppkomna fel fixas med nybakade bullar. Jakob Tamm gör en uppseendeväckande solid karaktär, som älskare utrustad med både attraktion och hjärna. Den långe tolvåringen Charlie Parkrud (alternerar med Jack Hedström) har begåvat tillägnat sig det monotona tonfall som symboliserar autistiskt beteende, förutom besattheten för vissa fenomen. I hans fall krabbor.

En psykologiskt inriktad berättelse tar sinnrikt fasta på våra egenheter. Bärande tematik: konsekvenser av beteenden jämte vår önskan om bekräftelse/ uppskattning och social status. Fler än en vändpunkt ackompanjerar det omtumlande skeendet. Färske regissören Strandberg -tillhör sedan länge fasta ensemblen hos Göteborgs Stadsteater- har fått till en laddad uppsättning, präglad av uppslitande friktioner och nervarvade försoningsmöten. Hon behärskar tveklöst att variera såväl tempo som intensitet och att synka rappa dialoger.

Men vissa invändningar mot manus är ofrånkomliga. Det är rörigt, ibland uppstår tendenser till fars. Emellanåt kryddas med frapperande vulgaritet. Och som framskymtat finns en övergripande trovärdighetsaspekt angående kompetensen hos rektor. Visserligen har Parkrud planterat ett antal skrattframkallande frön genom dessa ”tilltag” . Anser dock att Vilse några gånger tappar i densitet, ter sig ojämn när den begagnar sig av en Norénsk svart humor. Trots nämnda reservationer finns tillräckligt mycket att utvinna, för att årets kulturella sommarsatsning i södra Bihuslän förtjänar att rekommenderas.

Kanske på grund av att scenen inte medger avancerade scenografiska lösningar, kryddas uppsättningen av mycket musik, ett tacksamt uttrycksmedel för att skifta stämning och ge publiken chans att smälta vad de sett. Argentinsk tango i Piazzollas anda förekommer flera gånger. Vidare hörs Nina Simone, Dexy Midnight Runners, covers på Bob Dylan och the Boss med flera. Avgjort starkaste upplevelsen levereras emellertid av Susanna Helldén på fiol, när hon för pjäsens yngste deltagare framför psalmen En vänlig grönskas rika dräkt (melodin identifierad av mitt 86-åriga sällskap).

OBS Tre gånger under spelperioden anordnas efter föreställningen vad som kallas Samtal i sommarnatten.

Välklingande visduo betonar vemod och innerlighet – Midsommar av Fjarill

30 juni, 2019 by Mats Hallberg

Fjarill

Midsommar

Inspelad och mixad i Walden studio Hamburg vintern 2019

Inspelad och mixad av Jürgen Spiegel

Produktion: Jürgen Spiegel, Aino Löwenmark och Hanmari Spiegel

Butter & Fly Records/ Indigo

54:14

Releasedatum: 3/5 2019

Åttonde skivan från en svensk-sydafrikansk duo, vars gemensamma hemvist hela tiden varit Hamburg sedan de sammanstrålade 2004. Duon har funnits i cirka tio år. Jag skrev uppskattande och utförligt om dem i fjol, när föregående album släpptes. Fjarill består av svenska Aino Löwenmark och Hanmari Spiegel, boerättling från Sydafrika. Deras huvudinstrument är piano respektive violin. Lika viktiga verktyg utgör deras röster, vilket avspeglas i förnämlig stämsång på flera ställen. Annars är det Aino som med skör och betagande röst sjunger alla verser. För att fortsätta redovisningen av fakta ska sägas att Hanmari också spelar viola, piano och i en låt elgitarr.

Fyra män finns listade som gästmusiker: Friedrich Paravicini på ondes martenot (sällsynt klaviaturinstrument som frambringar theremin-liknande ljud) och cello, Jürgen Spiegel på trummor och slagverk, Sandro Giampietro – akustisk gitarr samt Hans-Georg Spiegel – dragspel. Med dessa till buds stående medel formar en driven duo, sina visor genom sinnrika arrangemang, oftast nära folkmusiktradition, några gånger experimenterande. Musiken kan i det senare fallet ha drag av kammarmusik eller sofistikerad pop med beat.

Av skivans tretton melodier genomsyras en majoritet av vemod. Vi hör tre original, lika många tonsättningar av Per Lagerkvist-dikter, medan resterande låtar hämtats från svenska traditionell folkmusik. I ett exceptionellt omfattande pressutskick framhålls kvaliteter som universell värme och empati, längtan och tillförsikt, glädje och melankoli. Finns absolut täckning för de tillstånd och värderingar som anges. Att musiken kan verka designad för rådande årstid gör inte saken sämre, tvärtom förstärks känslan.

Att duon är så stora publikmagneter i tyskspråkiga länder, beror säkerligen på hur intelligent de förädlar nordiskt vemod, inbegripet vår dyrkan av naturen och ljumma sommarkvällar (själv njuter jag av promenader längs en havsvik i Halland efter skymningen). På kontinenten ses tillståndet som exotiskt. Fjarills nischade nya platta består i just denna exploatering av förväntan och sagans magiska värld, jämte budskapet om att ta tillvara tiden på jorden. Möjligen en smula överraskande berättar duon att man improviserar flitigt. Instämmer i påståendet att förtroendet dem emellan framgår tydligt, får dem att omvandla energi som överförs till exalterade öron.

Löwenmark uppväxt i Tällberg i Dalarna, sjunger med finkalibrerad frasering, ofta ut på kanten mot det bräckliga, med antydan till darr på stämbanden. Hon vet verkligen hur man gör intryck. Inledningsvis hörs en uppfriskande annorlunda version av Den blomstertid nu kommer. Kristallen den fina är den första av åtskilliga höjdpunkter, där text och musik samverkar idealiskt i en visa vars tema skulle kunna te sig utslitet i fel händer. I ett strålande stick tillåts violinen breda ut sig. Den signade dag görs acapella. Efter några magnifikt utförda verser av Aino tar himmelsk stämsång vid. Och lika obeskrivligt vackert låter det i Jag vet en deijlig rosa när den ordlösa sången lyfter och glider iväg, utsökt ackompanjerad av piano och stråke.

Att få till varsamma tonsättningar av älskade dikter är en grannlaga uppgift. Lagerkvists Kärlekens hem förlänas en strålande skrud. Löwenmark excellerar vokalt och Sandro Giampietro gör sammalunda på akustisk gitarr. En visa där texten skiftar mellan afrikaans och svenska har en melodi uppbyggd av försynt trummande. Ytterligare en höjdare! Uti i vår hage inramas av ett otroligt fyndigt arrangemang featuring dragspel och cello. Lekfullt och originellt tangeras etnopop-domäner. Utdelar extra eloge till dragspelaren.

Dikten Slut dina ögon domineras av ett märkligt vinande instrument, lite väl apart. Fjarills egen instrumentala låt Trolldans bryter mönstret, en frisk fläkt som ruskar om, genom att fräckt väva ihop bas och diskant. Tolkningen av Värmlandsvisan demonstrerar subtilt vilken duktig pianist som finns i duon. Och sången vibrerar fullkomligt hudlös. Sista etappen på den drömska resan formar sig till ett underbart stämningsfullt sound. Hör en modernisering av traditionell folklåt från Dalarna med läckra Terje Rypdal-liknande ackord. Avslutande vokala toner svävar iväg på ett underskönt sätt.

Midsommar tröstar och läker, genom att öppna fönster mot nya världar. I fel händer hade det kunna blivit patetiskt. Lyckligtvis behärskar Fjarill totalt sina verktyg och uttrycksmedel. Duon skänker styrka, får oss att andas djupare (en formulering från pressreleasen). På vippen att erhålla allra högsta betyg.

Nästa gång duon som väcker berättigat uppseende, ger konserter i Sverige är i augusti!

Mats Hallberg

Footer

Om oss