Ystad Jazzfestival
31/7 – 4/8 2019
Kom hem på kvällen dygnet efter sista tonen klingat ut från Sveriges förnämsta jazzfestival sommartid, tillika den överlägset bäst arrangerade av de jag har erfarenhet av. !0-års jubilerande festivalen lockar media från en lång rad länder och tre världsdelar. För mig var det tredje året, tillika mina mest glädjefyllda dagar under året. Planerar att i detta forum skriva ett antal recensionssvep, som behandlar de allra flesta av konserter jag bevittnade.
Det digra, nästan orimligt ambitiösa programmet pågår från tidig förmiddag till en bit efter midnatt. För mig blev det uppemot tjugofem konserter, varav somliga inte ”bevakades” från början till slut. Gäller att inte försumma kroppens och själens behov, såsom sömn, vila, motion, föda, dryck och stimulerande samtal; även om man är fullt upptagen med att förse sig med fräscha liveakter. Egentligen helt hysterisk livekonsumtion, vilket gjorde det svårt att ordentligt tillgodogöra sig sista kvällskonserten. I år orkade jag varken vara med om nattjam eller föreläsningsinriktade jazzfrukostar, trots att jag bodde bara ett par stenkast från festivalcentret pittoreska Ystad Teater. Däremot såg jag jubileumsutställningen på Konstmuseet, där jag särskilt uppskattade en samling fantastiska in – action – foton.
Outtröttlige konstnärlige ledaren Jan Lundgren och hans stab, inklusive c:a 120 volontärer har satt staden på kartan musikaliskt, trots att jazz i övrigt är en marginell företeelse i Ystad enligt honom. Jazzradion i P2 spelar in många konserter och sände live under söndagen. Utbudet är väldigt brett och det bereds plats för såväl konstnärligt nyskapande, som att en expose görs över den breda jazzfåran. Därtill ges visst utrymme åt spännande angränsande genrer. Improviserad musik existerar sida vid sida med noterad, storband med smågrupper, akustiska varianter med högteknologisk elektronik. I programmet uppstår fruktbar friktion, knappast någon kan fixa att älska alla stilar, vilket knappast är meningen heller. Beträffande det grymt imponerande utbudet kommer stjärnor från hela världen, vilka varvas med gäster från Norden och akter från omgivningarna runt omkring. Invigde programmet gjorde Peter Asplund & XL Big Band, samma konstellation som genomförde den första konserten i festivalens historia.
Mycket välförtjänt har Ystad Sweden JazzFestival steg för steg jobbat sig fram till ett makalöst gott renommé. Numera ingår festivalen i exklusiva Five Star Festivals. Stödet från Musik i Syd och sponsorer betyder mycket, liksom internationellt verksamme mästerpianisten Jan Lundgrens kontaktnät. Men utan oräkneligt antal nedlagda arbetstimmar av ideella krafter, hade inte en festival av sådan här dignitet varit genomförbar. Deras vänlighet och kompetens bidrar i högsta grad till den varma, inkluderande stämning som råder. Vi i media får ett otroligt fint bemötande och suverän service.
I år var vädret minst lika oberäkneligt som ett solo från scen kan vara. Trivsamma tillställningar utomhus, kan istället bli påfrestande upplevelser när vädret trilskas.. Några evenemang påverkades av ösregn. Den nya spelplatsen Sövde Amfiteater fick ett skyfall på sig strax före Jill Johnson med storband skulle spela och en annan storbanskonsert fick flytta in på Ystad Teater. Nyckfullt väder som behagade ändra skepnad utan varsel, men vi slapp fjolårets svettiga värmebölja. Efter en av cykelturerna till lyxiga Ystad Saltsjöbad för att bevista konsert, hann jag ta mig ett uppfriskande dopp i havet även om solen inte gassade.
Anne Lundberg, känd från SVT, agerade konferencier inför majoriteten konserter på Ystad Teater. Hon var påläst och skapade god stämning. Annars var det i vanlig ordning konstnärlige ledaren som tagit sig an uppgiften att presentera. Hur orkade han kan man fråga sig, inte minst med tanke på flitig medverkan som pianist. Konstnären Ardy Strüwer hade dels utställning på närbeläget galleri, dels gjort årets festivalbild, ett konstverk vars original köptes genom auktionsförfarande för sextitusen kronor.
En tradition består i att utse ambassadörer. I år fungerade Fredrik Lindström, Anne Swärd samt Marie och Gustav Mandelmann som sådana.. Konstigt nog syntes de inte i vimlet. Traditionen föreskriver också att festivalen så att säga blåses in av en tornväktare i S:ta Maria Kyrka. I år var den spektakulära företeelsen populärare än någonsin(?), tack vare att Nils Landgren ansvarade för den bedriften med Ack Värmeland du sköna som grädde på moset.. En annan tradition är Jazzparaden i stadens centrala delar. I år tjuvstartade den under tisdagen. I täten med fräck koreografi befann sig svängiga femtonmanna marsch-bandet Funk Off från Italien, en konstellation som hade konsert dagen därpå vid Bergsjöholms slott, något jag tyvärr missade. En ytterligare sedvänja är att förlägga konserter till Solhällan i Löderup, några mil ifrån festivalcentret. Där har jag heller inte varit. Gratisspelningar under paraplyet talangutveckling på Ny Scen var en nyhet för i år. Ett Välkommet initiativ!
Ljudtekniker gjorde en imponerande insats. På anrika syrefattiga Teatern, där man sitter lie väl trångt, lät det oftast väldigt bra. Samma omdöme kan avges från flertalet scener, även om några få undantag existerade. 8 000 biljetter såldes och 11 000 besök gjordes på festivalens evenemang. Årets hedersgäst hette Benny Golson, legendarisk låtskrivare och saxofonist vars liv stäcker sig över nio (!) decennier. Finns egentligen hur mucket som helst att redovisa, inte minst ett tiotal möten med musiker. Men krönikan är redan i längsta laget.
Vill betona den härliga stämning som uppstår på Österlen bland musiclovers. Publiken applåderar solon, ger stående ovationer och håller inne responsen ett par sekunder efter känslosamma låtslut från scen. Så effektfullt när luften vibrerar av förtrollningen. Snacka om sällsam samhörighet mellan publik och utövare på scen.