Mary Nelson
Moon River And Me
3
Inspelad i Kingside Studios, Bass Hit Studios (USA) och Do Music Studios
Mixad och mastrad av Daniel Lantz
Producent: Mary Nelson och Daniel Lantz
50:07
Releasedatum: 18/10 2019
Man kan ifrågasätta om det är värt nedlagd tid när ens inställning som helhet lutar åt det halvljumma. Väldigt få kommer att läsa och recensionen kommer varken delas eller citeras ur. Men varför inte se det hela som en form av subjektiv konsumentupplysning?
Har inte träffat på Mary Nelsons namn tidigare. Hon är svenskamerikan bosatt i Sverige, utbildade sig till musikalartist i Stockholm och släpper nu sitt tredje fullängdsalbum. Hon framförde live fyra av sina originallåtar tillsammans med Daniel Lantz trio i Gåsmamman. Har samarbetat med Peter Asplund, ett samarbete som kommer fortsätta i och med projektet ”The Women Of The Great American Songbook.” Vidare ingår hon i ett program med The Velocity Duo betitlat The Streets of New York. Nelson förekommer i flera crossover-sammanhang. Målet är enligt hemsidan att vara innovativ med moderna texter, med förankring i American Songbook. Hon vill både berätta och förmedla känslor, genom att använda sig av det jazziga språk hon anser har ett varaktigt värde.
Moon River And Me består av tolv låtar, samtliga komponerade som soundtrack av Henry Mancini (1924-1994). Han var kolossalt framgångsrik, tilldelades tjugo Grammys och fyra Oscars. På skivan blandas givna hits med mer obskyrt material, varför resultatet kategoriserats som djuplodande. Pianisten Daniel Lantz ansvarar för alla arrangemang. Spelkamrater i trion är Pal Johnson jämte finske trumslagaren Kari Paavola. Tre spår förstärks med percussion från Ola Bothzén. Medverkar gör också en man från New York, nämligen stjärntrumpetaren och vokalisten Benny Benack III. En ytterligare faktauppgift är att Mary Nelson har bidragit med tre låttexter.
I första introt får jag Fever-vibbar. Temat ur Peter Gunn hörs med avslappnad attityd och i sticket märks piggt pianospel. Följande låt överraskar genom stänk av latin. Duetten Dreamsville tar sig inte riktigt, stannar av halvvägs. Av naturliga skäl har Nelson en fördel gentemot vokalister med svenska som modersmål. Hon har en ljus behaglig röst med tillräckligt omfång, fast måste tillstå att den stundom saknar personlig klang.
Den här typen av välsmord musik lämpar sig inte för radikala inslag av friktion. Desto mer glädjande att Daniel Lantz vågat rubba lyssnarens cirklar, genom att i arr utmana en smula utan att avskräcka. I tre melodier på raken firar han och övriga involverade triumfer. I två av dessa heter textleverantören Johnny Mercer, ett närmast legendariskt namn. Charade ska betecknas som en fullträff, tack vare strålande sång, underbart arrangemang och sensibelt utförande. Avlöses av basistens magnum opus, det vill säga Pal Johnson får äran att vara ensam ackompanjatör. En musikerkommentar på engelska hade kommit till användning: ”he´s nailing it”. Kvickt beat i sambarytm präglar Meglio Stasera (It Had Better Be Tonight) komponerad för den ursprungliga Rosa Pantern -filmen. En låt med osedvanligt många vändningar som kreeras glimrande av pianotrion. Påföljande ballad sveper in lyssnaren i positiv atmosfär. Det är albumets enda instrumentala soundtrack. Passar bra att avrunda mitt stycke om höjdpunkter, genom att framhålla en finstämd kärlekssång. Tycker att melodin i It´s Easy To Say har drag av Barbara Streisands överväldigande megasuccé People.
Amerikanen som lanseras som stjärnsolist lirar sordinerad trumpet i mjukt gungande Breakfast At Tiffany´s (roman jag läst). Råkar tyvärr vara ett av de soundtrack som inte riktigt lyfter. Inte heller Oscarsbelönade Moon River från samma film, når upp till de höjder som vissa andra inspelningar. I detta fall är ju konkurrensen mördande. Hör en habil version, vars ”problem” bottnar i måttstocken att tåla testet, att bli jämförd med andra rörande insjungningar.
Lite samma sak gäller för Daniel Lantz som förstås behärskar att spela, när han inte jobbar som skivbolagsboss. Men han saknar något av den känslomässiga touch många kollegor besitter. Det blir emellanåt lite sterilt. Och trion hade kunnat fila mer på att uppnå jämvikt. Trumslagaren färgar visserligen slutet på Mr. Lucky, men i övrigt är han anmärkningsvärt anonym.
Releasekonserten ägde rum under Stockholm jazzfestival. För att förtydliga den grova betygssättning jag har att förhålla mig till, hamnar min samlade bedömning på 3+.
