Mats Hallberg

Saxofontrio i vemodiga cirklar – Svensk standard av Fredrik Nordström

28 september, 2019 by Mats Hallberg

Fredrik Nordström (feat Palle Danielsson och Fredrik Rundqvist)

Svensk standard

Inspelad 27/2 2019 i BAS Bandhagen av Mats Äleklint (också mastrat)

Mixning och producent: Fredrik Nordström

El Dingo Records (med stöd av Svenska Kulturrådet)

41:33

Release: 27/9 2019

Nordström från Sandviken som skivdebuterade strax efter millennieskiftet, släpper nu sitt tredje album med denna sättning. Han tillhör förvirrande nog, en handfull jazzsaxofonister som lystrar till samma förnamn. Till yttermera visso kuriöst i sammanhanget, är att jag hört skivans sju låtar live, innan de existerade i inspelad form. Tilldragelsen skedde i BAS, studion längs gröna linjen som ibland arrangerar konserter. Fredrik Nordström (tenorsax och barytonsax), legendaren Palle Danielsson (kontrabas) och ytterst produktive Fredrik Rundqvist (spelar bland annat i Daniel Karlsson trio) bakom trumsetet spelade under Stockholms jazzfestival i två set. Fick möjlighet att träffa herrarna i pausen och trumslagaren kände igen mig. Förvisso en utmaning att utförligt ta emot avancerade toner från en jazztrio utan ackordinstrument. Dock, gillade jag vad jag hörde live.

Svensk standard består av en brokig samling låtar, där knappast fler än Alice Tegnérs Ute blåser sommarvind och möjligen Georg Riedels luftiga riff i Sommar adjö (utgiven på Jan Johansson-skiva) har täckning i titeln. Övriga kompositörer som tolkas är Lars Gullin, Börje Fredriksson, Staffan Linton, Jan Johansson samt Palle Danielsson. Melodierna sägs ingå i vår låtskatt, varför målet varit att sprida dem vidare till kommande generationer. Det är ett enormt spännande urval och ett klurigt smart projekt. Kan nästan betecknas som en kreativ produkt i skärningspunkten mellan sammanhållen bop och spretig impro. Nordström med ”vapendragare” förhåller sig tämligen fritt till de ursprungliga melodierna. Tar sig friheten att brodera i improvisationer och tätt samspel.

Rundqvist intar inledningsvis låg profil, håller sig mestadels diskret i bakgrunden. Däremot fäster en hela tiden avseende vid maestro Danielsson och hans gudomliga basgångar. Dominerar gör en sprakande saxofon. Skicklige Nordström väser och fräser, smeker och snirklar. Efter varje utsvävande utflykt återvänder han till melodins tema.

Pressbild från Fredrik Nordströms hemsida

Man öppnar fängslade, pendlar mellan skönhet och stök genom att ta sig an lyriska fenomenet Lars Gullin (såg honom spela på gymnasiet). Hans nordiska vemod mer än anas. Det smått busiga Riedel-stycket därefter, låter med sitt efterhängsna tema som en hit i avanti-land. Pianisten Staffan Lintons Liten visa till Karin är en av skivans klarast lysande pärlor. Linton var en doldis från Göteborg (hedersmedlem i stadens jazzföreningen) någon jag på 90-talet hörde live. Vad som gör att låten sticker ut extra, är att trions beståndsdelar naturligt integreras, tillför lika mycket. Saxofonisten Börje Fredriksson fick tyvärr en alltför kort karriär, något i skymundan. I den enastående tribute-kvartett som plockat upp hans låtar ingår Palle Danielsson (som ju på 70- och 80-talet lirade med flera internationella stjärnor). Kan flika in att stjärn-basisten är Guldkatten-nominerad för sin livsgärning, en utmärkelse han redan borde ha tilldelats. Fredrikssons Bröllopsvals innehåller massvis av energi, är på väg att kantra, men landar på fötterna. Kul med trummor i förgrunden i en tajt sekvens.

Alice Tegnérs tonsättning av tidigare nämnda skolavslutningssång var initialt en vaggvisa. På Svensk standard har den draperats med ett antal närapå vresiga takter, basintro och solo av Palle Danielsson mitt i. En nydanande, lyckad version som remarkabelt nog, lyckas uppehålla sig kring den lätt igenkännbara melodin. A+B är en gungande, krängande blues av Jan Johansson. En fullträff av trion då kompet kryper närmare inpå Nordström. Man avslutar med utförligt basintro och i en ballad av Palle som sträcker sig ut i fjärran. På slutet låter det experimentellt, då låtens struktur luckras upp. Erinrar mig att låttiteln Siri syftar på en katt som basisten har/hade.

En skiva vars musik befinner sig långt ifrån mainstream, trots en uppsjö vemodiga, stolta harmonier som utgångspunkt. Poängen är att tillhör man den klick som går igång på saxofontrios, är detta annorlunda grepp väl värt att tillägna sig. Stämmer vad som utlovats: öppensinnade musiker med respektfullt handlag och nyfikenhet. För bästa möjliga dynamik rekommenderas lyssning i hörlurar.

Bokrecension: Andra funderingar från utkanten – Ordsmide med humoristisk touch

25 september, 2019 by Mats Hallberg

Torbjörn Johansson

05 – 2019

Utblick Media

ISBN 9789186709952

En till formatet tunn volym som är en uppföljare till Vardagsfunderingar från en utkant (Books on Demand) som kom två år tidigare. Har slukat varje ord i dessa två häften, vars innehåll bjuder på dråpligheter och finstämda betraktelser om vartannat. Torbjörn Johansson utgår från vad han har närmast omkring sig i hemmet med två katter (ingår i ett par dikter), beläget i ett jordbrukslandskap intill havet i Morup norr om Falkenberg. Inte utan att tanken far till Ingmar Bergmans epos Fanny och Alexander och Gustav Adolf Ekdahls jultal om att leva i den lilla världen. Ordknåpande om Almedalen och Trump undantag som bekräftar utsagan. Torbjörn Johansson har jag lärt känna som finurlig och kunnig konferencier på Jazz- och Visdagar i Falkenberg under flera decennier. Vidare har jag sommartid vistats mycket i ett större stugområde med badstrand, i närheten av Johansons Lyngen. Är därför väl förtrogen med den natur, inklusive fåglar och betande boskap, som skildras, med skillnaden att hans granskande öga täcker in samtliga årstider.

Halland har få författare som når utanför provinsen, fått nationellt genomslag. Av aktiva kommer jag på rak arm bara på självklara namn som Björn Hellberg, Sara Beischer och Ingela Strandberg. Torbjörn Johansson har enligt egen utsago brokig bakgrund. Mest känd antagligen som fiolspelande vissångare, vars samarbete med Eva Bartholdsson varit populärt. Har därtill bland annat varit musikkonsulent och lokalradioröst. Numera fylls pensionärstillvaron av flera givande uppdrag, inte minst hos Visans Vänner.

Hans bedrifter inom sin nya bisyssla är värda att uppmärksamma, rent av hylla. Delvis skriver han in sig i en tradition där tungviktarna heter Alf Henriksson, Stig Dagerman och limerick-kungen Hasse Alfredsson. Vissa av alstren företer likheter med dagsversen, då tangerar den halländske spelmannen utövare som mina vänner Viktor Estby och Joel Landberg.

Häftena med vers och lite kortprosa har ofta en dragning åt det absurda. Så som livet kan te sig. Konsten är att fånga dylika situationer med några beskrivande formuleringar och en knorr. Den konsten behärskar Johansson till fullo genom kluriga sammansättningar av rader.. Hittas inga fyndiga rim räds han inte nödvarianten. Helt säker på att läsarna har fördrag med ett par osmidiga, men charmiga vändningar. Han odlar sin slagfärdighet och sin självironi, leker med språkets tvetydighet och kan överraska med en bitsk ton. Läsarna stöter till och med på, föga förvånande med tanke hemvisten i folklore, några ekivokt rimmade rader. Här ett utmärkt prov på underfundig betraktelse:

”Förr var det Jul, Påsk och Pingst/ som med fröjd och förväntningar fyllde vårt sinne./ Nu är det Halloween, Black Friday och kosläpp som är inne.

(från Högtider – ur Vardagsfunderingar från en utkant)

Vi får veta att funderingarna växt fram antingen vid köksbordet eller under bilfärder. Tilltalet är inbjudande och opretentiöst. Innehållet inte helt lätt att ringa in, vilket är en kvalitet i sig . Ett visst vemod, ett nostalgiskt skimmer kan skönjas. Ändå går det inte att leda i bevis att han anser att det var bättre förr. Johansson vill nog framstå som en pillemarisk klok gubbe, med skarp blick på sig själv och omvärlden. I så fall en hållning som fungerar, något han definitivt går i land med. Tror naturstudier förekommer fler gånger än mänskliga möten, båda verksamheter ger Johansson rikligt med stoff. Utblickar mot omväxlande väder och djurs beteende, omvandlas till stillsam skönhet eller lustiga episoder.

Torbjörn Johansson två sammanlänkade böcker av tankar och funderingar, reflektioner och iakttagelser; förtjänar att nå ut i landet. Vi har att göra med en författarröst som inte kan kopieras. Och häftena med dikt och lite kortprosa är praktiskt taget viktlösa, idealiska att ha med sig som reselektyr. Hantverket behärskar tveklöst denne man. Han är lika kvick som poetisk.

”Skimrande grön i oktobersols glans,/ Skörden den gick som en finskugrisk dans. (från Om huru det högmekaniserade jordbruket gav mej åter vida vyer västerut – ur Vardagsfunderingar från en utkant)

obs foto på författaren taget under Glommens litteraturfestival 6/7 2019 av CT Karlsson

Barnen och koreografin avgörande ingredienser i helgjuten musikal – Oliver på GöteborgsOperan

21 september, 2019 by Mats Hallberg

Text och musik: Lionel Bart (baserad på roman av Charles Dickens)

Översättning: Ulricha Johnson

Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman

Medregissör: Victoria Brattström

Musikaliskt ansvarig och dirigent: Björn Dobbelaere

Dirigenter: Susanne Vibaeck Svanekier, Martin Nagashima Toft

Scenografi: Frida Arvidsson

Kostymdesign: Lehna Edvall

Ljusdesign: Tobias Hallgren

Premiär 14/9 2019 på GöteborgsOperans Stora scen (recension från föreställning nr 2 20/9)

Spelas till och med 26/4 2020

Av den stora skaran barn som genomgått ettårig ”Oliver-skola” utkristalliserades 69 stycken uppdelade i tre arbetslag, rekord för antalet barn på denna scen, individer som med liv och lust ville befinna sig i rampljuset. Skulle tippa att de har en snittålder på 10-11 år. Truppen jag ser är fenomenal, har precis den fullkomliga närvaro som Benke Rydman eftersträvat. Det annorlunda perspektivet framhävs verkningsfullt, är drivkraft i Dickens indignationsroman från 1838, skriven i skarp protest mot tidens fattigvårdslag som i praktiken förnekar de yngsta deras människovärde. Blir så avslöjande och engagerande med barn i fokus. Såg på Göteborgs filmfestival åtskilliga berörande filmer, vars gemensamma nämnare stavas barnskådespeleri. En som två gånger vänt på steken genom att lära mellanstadieelever, att spela allvarstyngda vuxna är Erik Holmström i Malmö.

Att Oliver vars urpremiär ägde rum 1960 blev Lionel Barts enda succé har fått bedömare att höja på ögonbrynen. Obestridligt är att han var en fena på att få ur sig trallvänliga teman/refränger. Här vimlar det av dem i en music hall – tradition, även om jag i motsats till Dobbelaere inte vill påstå att musiken håller högsta klass. Berättelsen om den föräldralöse pojke som har fräckheten att på barnhemmet be om större portion, blir utackorderad, kommer i dåligt sällskap och får olika vårdnadshavare innan han räddas; kan ses som arketypisk skildring av orättvisor och motsättningar. På botten av pyramiden alla maktlösa i trasproletariatet. Överst klicken parasiterande societet varur ett barnlöst par utgör det goda undantaget. Blir i andra akten både lite rörigt och rafflande, vilket antagligen beror på att Oliver Twist först skrevs i följetongsformat. Upplösningen är brutal, egentligen barnförbjuden.

Ansvariga för det visuella har lyckats i sitt uppsåt: att utgå från ett skitigt skimmer med vuxna som mestadels groteska figurer. Till den stämningen adderas miljöer från de besuttna jämte några minnesvärda, sagoaktiga scener. Dystra intrigen uppvägs av fräckt koreograferade, glättiga sång- och dansnummer. Innovativa geniet Benke Rydman har haft tacksamt stoff att laborera med. Hans igenkännbara, egensinniga stil (som jag älskade med Bounce och i Eldfågeln), går återigen hem hos salig publik. Medregissör Victoria Brattström gör stor nytta i egenskap av handläggare för verbala framåtrörelsen. Den för framgångsrika musikaler viktiga balansen mellan stora svepande gester och intima stunder fungerar klanderfritt, vilket säkerligen är båda regissörers förtjänst.

Scenografin är påkostad och genomtänkt utan att vara lika spektakulär som i ”Fantomen” eller ”Ringaren”. Murriga färger varvas med pastell. Man har byggt fiffigt med moduler och konstruerat en välvd bro som när den syns i full storlek, under sig härbärgerar Fagin (David Lundqvist) och hans brådmogna liga av ficktjuvar. I denna delvis satiriska berättelse med stort socialt patos, är som väntat ensemblen utmärkt. Produktionen klarar galant att fylla ut kostymen (läs 250(!) stycken) utan inlånade fixstjärnor.

Finns gott om talang och rutin på scen. Erfarne David Lundqvist gör Fagin, klämd emellan sköldarna, på ett underhållande och karismatiskt sätt. I betydande roller ses garvade proffs som Anna-Maria Hallgarn, Tobias Ahlsell (ondskefulle Sikes), Åsa Fång och Lars Bethke. Mångsidige och kolossalt rutinerade Bethke, åstadkommer ett distinkt porträtt av hedervärde Mr Sowerberry. Genom känsligt agerande och förträfflig sångkonst heter den stora sensationen Caroline Gustafsson. Nancy är hennes första roll på GöteborgsOperan. Efter formidabla solon måste klyschan ”vilken enorm debut” tas fram.

Kanske inte det mest iögonfallande eller omskakande jag sett i musikalväg. Däremot ytterst sevärt i form av medryckande sånger och dito synkade rörelser. Lekfull mitt i det otäcka! Och den dramatiska handlingen med angeläget budskap har relevans även i vår tid.

Att resultatet av allas insatser renderade i långa stående ovationer, förklaras främst av de utexaminerade från ”Oliver-skolan”. Attacken från barnen som vid utspisning längtar efter läckerheter, har enastående kvaliteter, tillhör tveklöst de bästa öppningsscener jag bevittnat alla kategorier. Då befinner sig tjejerna längst fram i ”frontlinjen”. Annars är Oliver i mångt och mycket grabbarnas arena. Halvdussinet stora gruppen ficktjuvar under Dodgers (Enis Syla under föreställningen jag var på) ledning är kavat samtrimmade, vilket väcker beundran. 12-årige Mathias Graffner var den jag såg gestalta huvudpersonen. Inte nog med att repliker och rörelser behärskas till fullo. Den spröda, klara rösten hade sådana hjärtskärande dimensioner, att hans vokala prestationer ska omnämnas som suveräna.

Sval och samanhållen subtil vokaljazz – Change av Mette Juul

19 september, 2019 by Mats Hallberg

Mette Juul

Change

Inspelad i: Nilento Studio i Kållered av Lars Nilsson (trio sessions och extra pålägg), Big Orange Sheep i New York av Alex Haley (duo sessions med Gilad Hekselman) och i Mette Juuls hem i Köpenhamn (solo sessions och duo sessions med Per Möllehöj.

Mix och master: Lars Nilsson hos Nilento studio

Producent: Mette Juul

Universal Music (Denmark)

48:49

Releasedatum: 6/9 2019

Mette Juul som är aktuell med sin fjärde skiva har gått under min radar. Har inget minne av att hört på någon festival eller enskild konsert, trots stort bolag i ryggen och samarbeten med toppmusiker. Ett märkligt faktum! Hon är 43 år, vann internationell sångtävling 2007, examinerats från Musikkonservatorium i Köpenhamn och lovordats för tidigare produktion. Nästa karriärsteg handlar om att börja skriva låtar på danska. Det är ungefär vad jag kunnat ta reda på.

Apropå vilka instrumentalister hon omgett sig med under karriären ska framhållas trumslagarna Alex Riel och Morten Lund, Palle Mickelborg, Jesper Lundgaard och en uppblossande stjärna som trumpetaren Ambrose Akinmusire (värd att kollas upp). Change är dedikerad till två av dessa musiker, nämligen Alex Riel och Jesper Lundgaard. En musikalisk följeslagare har varit den för mig obekante klaviaturspelaren (även munspel) Heine Hansen. Hon förekommer på flest spår på nya albumet tillsammans med basisten och cellisten Lars Danielsson (en för mig personlig livefavorit), tillräckligt ryktbar för att fylla konserthus i Europa. På plattan tillför han också spel på cymbaler och gitarr.

Många delar på sysslan att knäppa på akustiska gitarrer efter noter, noter som möjligen överges tillfälligt i någon delikat soloutflykt. Sångerskan ackompanjerar sig själv duktigt på fyra melodier. I övrigt har hon anlitat två ”tunga pjäser” – Göteborgaren Ulf Wakenius som turnerar världen över och israeliske New York-baserade Gilad Hekselman, vars cv imponerar med tanke på att han är ett kvartssekel yngre. På The Peacocks (A Timeless Place) heter gitarristen Per Möllehöj.

Har alltså inte hört tidigare skivor. Enligt uppgift ska Mette Juul skaffat sig ny inriktning. Rör sig i brasilianskt avspänt landskap, ett sound som genomsyrar produktionen också när hon framför egna original och standards. Det är avskalat och återhållsamt med trummor eliminerade för att betona nyanser. Är man på jakt efter energikickar, groove och pulserande beat ska man leta på andra ställen. Ingen värdering utan ett konstaterande. Att vara ”in the mood” är centralt, annars kan lyssningen bli påfrestande, till och med en smula långtråkig.

Juul uppvisar vokal avspändhet, textar föredömligt. Första intrycket är att hon håller igen, inte ägnar sig åt att sjunga ut, glida på toner. Märker efterhand att teorin inte alls håller. I Without A Song och flera andra melodier, flyger rösten iväg på vokala vingar med perfektion. Hursomhelst en vacker, skör öppning i ljuvliga Beautiful Love. Get Out Of Town (Cole Porter) gungar mjukt tack vare ypperliga basgångar och fender rhodes. Lika rökig atmosfär som när Rickie Lee Jones tolkar American songbook. För att fortsätta på den inslagna vägen med referenser och eventuella influenser, kan jag sakna utmärkande drag, en personligt färgad röst. I mina öron låter danskan som en mix av Karin Krog, Claire Martin, Astrud Gilberto, Dina Krall, Norah Jones, Crystal Gayle (soundtrack till One From The Heart) med flera. Trots sval melankolisk stil låter musiken icke-nordisk.

Juul gör fyra fina original, inklusive en ny version av musik skriven av Thomas Fonnesbaek. Texterna hon varsamt hanterar behandlar genomgående ämnen som kärlek, sökande och välbefinnande. Oftast påminnande om introspektion. Ett medföljande illustrerat, vackert texthäfte inbjuder till studier i låttexter. Ackordspelet från avlösande gitarrister kan betecknas som balsam för öronen. Har sällan hört virtuosen Wakenius lira på motsvarande konsekventa vis, dröjande med eftertänksam omsorg. Hekselman spelar lite annorlunda, men lika njutbart. Han kompletterar förträffligt.

Undantag finns, men i stort har de medverkande haft att förhålla sig till antydningens konst. Har resulterat i noggrant utförda insatser och angenäma melodier. Det nedtonade har premierats på bekostnad av dramatiska utspel. Fantastiskt bra ljud, kristallklart och torrt, ändå luftigt. Change består av intelligent ömsint kvalitetsmusik som med sin lågmälda attityd fordrar koncentration för att bäst komma till sin rätt.

Komplext sammansatta toner – Triple Amen av Ligthouse

17 september, 2019 by Mats Hallberg

Lighthouse

Triple Amen

Inspelning: Spinroad Studios i Lindome 29-30/11 2018 av Pedro Ferreira

Mixad av Peter Danemo

Mastrad av David Carlsson

Kopasetic Productions (med stöd av Svenska Kulturrådet)

54:21

Releasedatum: 13/9 2019

En debutskiva från en kvartett välrenommerade musiker i olika generationer. Har träffat dem var för sig och på sistone lyssnat på dem live i olika intressanta sammanhang. Oftast verkligen gillat vad jag hört, varför jag blev nyfiken på den nybildade konstellationen. Beträffande Staffan Svensson i Göteborg och Peter Danemo från Stockholm, har jag känt till vad dessa jazzens trotjänare uträttat i cirka 30 år. Jag minns med glädje Entra, albumet Barban och en hel del annan örongodis. I vintras recenserade jag uppskattande prisbelönta Malin Wättrings tredje platta i eget namn.

Upprinnelsen till Lighthouse är att trumslagaren/ kompositören Danemo hade en önskan om samarbete med trumpetaren Svensson. Till projektet knöt trumslagaren till sig den betydligt yngre, men redan rutinerade saxofonisten/ komponisten Malin Wättring, medan hans medarbetare på Västkusten föreslog basisten Magnus Bergström. Och därmed hade en kvartett utan ackordinstrument bildats. Debutens elva spår är original signerade Danemo och Wättring ( var för sig eller tillsammans), med undantag av Kyrie IV (trad.). Den kreativa processen drevs fram genom att testa, prata och skratta. Vad som utmärker dem sägs vara ”öppen klang, tätt samspel och varm kommunikation.”

Det är en skiva som utmanar, knepig att greppa då den har flera ansikten. Musiken slingrar sig, röjer väg framåt med vässad trumpet i framkant. Ljudet av instrumentet jämte flygelhorn, är skivans mest markanta. Inledningen vacker och försiktigt hållen. Expressive Staffan Svensson är enormt skicklig och solot i Ming så magnifikt att man blir alldeles till sig. Januari av Wättring är en utsökt komposition med utforskande sound på trumpet och dynamiskt interagerande komp. Tar ett tag innan saxofonen (övervägande tenor) blandar sig in i de musikaliska upptågen.

Flera gånger kommer jag på mig med att tycka att vad jag hör snarare är impro utifrån skisser än fullbordade låtar. Delvis väldigt fascinerande när kvartetten söker sig fram, men tyvärr för mycket av experimentverkstad och för få linjära starka melodier.

Lät kanske lite väl negativ. När jag blir som mest upphetsad av Triple Amen associerar jag till Art Ensemble of Chicago, Lester Bowie Brass Fantasy, Charlie Haden Liberation Orchestra och Mike Westbrook. I kvartettens lyckligaste stunder tillhör de liknande avantgardistiska domäner. Trummor och bas är mer än bara komp i denna tajta kvartett. Étude in Black – Preparing (Danemo) har kammarmusikaliskt stuk med klockspel och stråkdrag. Ett alster döpt till Väntan, låter som ett enda stort sakorosankt jubel, medan efterföljande komposition istället formas till en orgie i kontemplativ inåtvändhet.

Andra halvan består till ganska stora portioner av skrynkligt tonspråk och introvert spel, vilket gör mig besviken trots att det inte var totalt oväntat. Även om jag live gått igång på aviga intensiva takter hos såväl Marius Neset som Orakel, blir utforskandet hos Lighthouse ofta alltför ansträngande för mina öron. Ibland befinner de sig ljusår från devisen hos legendariska Blue Note (”It must schwing”). Ett angenämt undantag hittas på Ming med storartade solon från de båda blåsarna och batteristen. Dialogen här mellan de mångåriga vännerna Svensson – Danemo är en snärtig fullträff. Efter alla urladdningar avrundar man soft genom att spela en tämligen rak, spröd melodi, en innerlig melodi som tar fasta på musikens potentiella skönhet. Fint outro!

Som framgått en synnerligen blandad kompott vars enskilda lyckade tilldragelser, inte är tillräckliga för att få med mig på hela resan. Dissonanserna och de spretiga utflykterna blir till tålamodsprövande ojämnheter. Vill foga in att lyssning i hörlurar är att föredra, gör det lättare att uppfatta detaljer. Då uppenbaras på ett bättre sätt det intelligenta samspel som understödjer blåset.

Mats Hallberg

Footer

Om oss