Text och musik: Lionel Bart (baserad på roman av Charles Dickens)
Översättning: Ulricha Johnson
Regi och koreografi: Fredrik Benke Rydman
Medregissör: Victoria Brattström
Musikaliskt ansvarig och dirigent: Björn Dobbelaere
Dirigenter: Susanne Vibaeck Svanekier, Martin Nagashima Toft
Scenografi: Frida Arvidsson
Kostymdesign: Lehna Edvall
Ljusdesign: Tobias Hallgren
Premiär 14/9 2019 på GöteborgsOperans Stora scen (recension från föreställning nr 2 20/9)
Spelas till och med 26/4 2020
Av den stora skaran barn som genomgått ettårig ”Oliver-skola” utkristalliserades 69 stycken uppdelade i tre arbetslag, rekord för antalet barn på denna scen, individer som med liv och lust ville befinna sig i rampljuset. Skulle tippa att de har en snittålder på 10-11 år. Truppen jag ser är fenomenal, har precis den fullkomliga närvaro som Benke Rydman eftersträvat. Det annorlunda perspektivet framhävs verkningsfullt, är drivkraft i Dickens indignationsroman från 1838, skriven i skarp protest mot tidens fattigvårdslag som i praktiken förnekar de yngsta deras människovärde. Blir så avslöjande och engagerande med barn i fokus. Såg på Göteborgs filmfestival åtskilliga berörande filmer, vars gemensamma nämnare stavas barnskådespeleri. En som två gånger vänt på steken genom att lära mellanstadieelever, att spela allvarstyngda vuxna är Erik Holmström i Malmö.
Att Oliver vars urpremiär ägde rum 1960 blev Lionel Barts enda succé har fått bedömare att höja på ögonbrynen. Obestridligt är att han var en fena på att få ur sig trallvänliga teman/refränger. Här vimlar det av dem i en music hall – tradition, även om jag i motsats till Dobbelaere inte vill påstå att musiken håller högsta klass. Berättelsen om den föräldralöse pojke som har fräckheten att på barnhemmet be om större portion, blir utackorderad, kommer i dåligt sällskap och får olika vårdnadshavare innan han räddas; kan ses som arketypisk skildring av orättvisor och motsättningar. På botten av pyramiden alla maktlösa i trasproletariatet. Överst klicken parasiterande societet varur ett barnlöst par utgör det goda undantaget. Blir i andra akten både lite rörigt och rafflande, vilket antagligen beror på att Oliver Twist först skrevs i följetongsformat. Upplösningen är brutal, egentligen barnförbjuden.
Ansvariga för det visuella har lyckats i sitt uppsåt: att utgå från ett skitigt skimmer med vuxna som mestadels groteska figurer. Till den stämningen adderas miljöer från de besuttna jämte några minnesvärda, sagoaktiga scener. Dystra intrigen uppvägs av fräckt koreograferade, glättiga sång- och dansnummer. Innovativa geniet Benke Rydman har haft tacksamt stoff att laborera med. Hans igenkännbara, egensinniga stil (som jag älskade med Bounce och i Eldfågeln), går återigen hem hos salig publik. Medregissör Victoria Brattström gör stor nytta i egenskap av handläggare för verbala framåtrörelsen. Den för framgångsrika musikaler viktiga balansen mellan stora svepande gester och intima stunder fungerar klanderfritt, vilket säkerligen är båda regissörers förtjänst.
Scenografin är påkostad och genomtänkt utan att vara lika spektakulär som i ”Fantomen” eller ”Ringaren”. Murriga färger varvas med pastell. Man har byggt fiffigt med moduler och konstruerat en välvd bro som när den syns i full storlek, under sig härbärgerar Fagin (David Lundqvist) och hans brådmogna liga av ficktjuvar. I denna delvis satiriska berättelse med stort socialt patos, är som väntat ensemblen utmärkt. Produktionen klarar galant att fylla ut kostymen (läs 250(!) stycken) utan inlånade fixstjärnor.
Finns gott om talang och rutin på scen. Erfarne David Lundqvist gör Fagin, klämd emellan sköldarna, på ett underhållande och karismatiskt sätt. I betydande roller ses garvade proffs som Anna-Maria Hallgarn, Tobias Ahlsell (ondskefulle Sikes), Åsa Fång och Lars Bethke. Mångsidige och kolossalt rutinerade Bethke, åstadkommer ett distinkt porträtt av hedervärde Mr Sowerberry. Genom känsligt agerande och förträfflig sångkonst heter den stora sensationen Caroline Gustafsson. Nancy är hennes första roll på GöteborgsOperan. Efter formidabla solon måste klyschan ”vilken enorm debut” tas fram.
Kanske inte det mest iögonfallande eller omskakande jag sett i musikalväg. Däremot ytterst sevärt i form av medryckande sånger och dito synkade rörelser. Lekfull mitt i det otäcka! Och den dramatiska handlingen med angeläget budskap har relevans även i vår tid.
Att resultatet av allas insatser renderade i långa stående ovationer, förklaras främst av de utexaminerade från ”Oliver-skolan”. Attacken från barnen som vid utspisning längtar efter läckerheter, har enastående kvaliteter, tillhör tveklöst de bästa öppningsscener jag bevittnat alla kategorier. Då befinner sig tjejerna längst fram i ”frontlinjen”. Annars är Oliver i mångt och mycket grabbarnas arena. Halvdussinet stora gruppen ficktjuvar under Dodgers (Enis Syla under föreställningen jag var på) ledning är kavat samtrimmade, vilket väcker beundran. 12-årige Mathias Graffner var den jag såg gestalta huvudpersonen. Inte nog med att repliker och rörelser behärskas till fullo. Den spröda, klara rösten hade sådana hjärtskärande dimensioner, att hans vokala prestationer ska omnämnas som suveräna.
