Av W A Mozart
Baserad på Alf Henriksons översättning av Emanuel Schikanders libretto
Regi, koncept och bearbetning: Melanie Mederlind
Scenografi & kostym: Maja Kall
Musikarrangemang: Tommy Jonsson
Ljus: Carina Persson
Koreograf: Lisa Alvgrim
Orkestern: Simon Ljungman / Erik Weissglass (kapellmästare), Emma Runegård (Kapellmästare, musikalisk instudering), Paula Hedvall samt Axel Mårdsjö.
I rollerna: Karolina Andersson, Hans-Erik Dyvik Husby, Therese Erch, Hani Arrabi, Eric Ericson, Carina M Johansson, Ramtin Parvaneh, Daniella Hörslykke *, Matilde Holmstrup Andersen *, Arvid Nygren *, Oscar Linder * * praktikanter från Performing Arts School
Spelas på stora scen Göteborgs Stadsteater till och med 7/3 2020
Premiär 13/12 2019
Tror mig ha läst att det är första gången en opera sätts upp på Stadsteatern, fast med så många förbehåll – endast en riktig operaröst, ingen egentlig kör och ingen orkester – att denna variant ska kallas sångspel eller dylikt. Ska tydligen vara Melanie Mederlinds drömprojekt, regissören som utsågs till en av flera Artists in Residence på Folkteatern för cirka tio år sedan. Hon har definitivt satt sin prägel på Trollflöjten, inte minst genom svidande vidräkning med den könsmaktsordning som varit en förutsättning för otal vittnesmål i #metoo. En annan lika viktig person inte heller hågad att reproducera folklig, sagoinfluerad Mozartopera i Ingmar Bergmans anda, är Tommy Jonsson, till vardags organist i Annedalskyrkan (en kyrka känd för att ha anordnat ett flertal mässor, exempelvis finns livealbum med Eldkvarn och Johnny Cash tribute i min ägo). Jonsson ska hyllas för sina lika egensinniga som konstnärligt lyckade arrangemang.
Librettot i denna bearbetade form utgår från en uppslitande vårdnadstvist mellan Sarastro och Nattens drottning. Kärlekskranka Pamino och fågelfångaren Papageno slår sig samman för att rädda Tamina, en ungmö som slits mellan ovan nämnda oresonliga motpoler. För att klara av sitt uppdrag skänks de trollflöjt respektive speldosa och tvingas genomgå prövningar i Vishetens tempel. Den första består i att motstå lockelse. Allt slutar ju som bekant lyckligt genom att till och med två kärlekspar bildas, raka motsatsen till upplösningen i Carmen, Romeo och Julia och liknande grymma berättelser om älskande. Vad vi ser är således ett happy ending -drama styrt av ömsesidiga begär. Fram tills försoningen enligt Mederlind en kamp mellan ljus och mörker, den som pågår inom varje människa.
I första akten känns det som slöseri med resurser, eftersom man är så snål beträffande scenografin. På vridscenen sitter det lysande kapellet medan figurer söker varandra på en kal scen, bortsett från en hytt modell större och lucka till nedre region. Det där kontraktet som ska till för att erövra åskådaren döljer sig, känns istället stundtals famlande. Efter paus, som inleds finstämt av Paula Hedvall och Axel Mårdsjö framför ridån, reagerar publiken med fniss och garv när man upptäcker rekvisitan. . Budskapet: ”osäkra män är de mest aggressiva, de mest arroganta”, herrar som måste framhäva sin potens. Manliga förbundets (läs frimurarorden) lokal har dekorerats med snoppar/ fallossymboler i alla möjliga storlekar. Mindre uppseendeväckande glimten-i-ögat attityd är, föga förvånande, att publiken adresseras ett antal gånger. Kul när greppet används med omdöme..
Inte utan att förväntningar hade skruvats upp på affischparet som det gjorts flera förhandsreportage om. Prisade Karolina Andersson har engagerats av flera ledande operahus i Sverige och internationellt. Nattens drottning har blivit något av hennes paradroll i och med bedriften att få till trestrukna f. Vokal akrobatik i arior som inhöstar kvällens längsta applåder. Hon är ett kraftcentrum som andas orubblig närvaro, även i sina få laddade talscener. Norske Dyvik Husby (känd från dödspunkarna Turbonegro, musikaler och minnesvärd huvudroll i biopic om Cornelis) agerar cool, svartklädd kontrahent. Klokt att låta honom sprida en aura av farlighet, genom att utslunga repliker emfatiskt nedtonad. Men utan tillgång till full orkester eller tung volym låter basstämman stundtals skör, på gränsen till skral i denna omgivning.
Therese Erch som Pamina gör sensationellt avtryck! En nybakad musikalartist vars prestation är av den dignitet att begreppet ”star quality” har fog för sig. Hon bottnar totalt i rollen och sjunger ljuvligt, på ett oförställt sätt som får det att glittra om henne. Blir också imponerad av Hans Arrabi som genomgått samma utbildning. Han är en skaplig sångare, agerar med övertygande charm. När hans desperata prins hänvisas till att berätta med charader briljerar han. Kvartetten i bärande roller som hittills bedömts, har en fördel gemensamt. Den att de är nya ansikten, inte tidigare förekommit på teatern vid Götaplatsen.
Ramtin Parvaneh från Backa Teater gör Monostatos med bravur. I andra akten blommar han ut med finess i monolog/ sång. Två drivna skådespelare som under 2000-talet medverkat i samma pjäser, tillräckligt ofta för att samspelet ska sitta perfekt är Carina M Johansson & Eric Ericson (se bild ovan). Spjuveraktig tajming behärskar duon fullkomligt. Eric Ericson verkar lika tacksam som publiken, för att han kan ta ut svängarna. Porträtterar lättjefulle bohemen Papageno med lustfylld energi och funktionellt tydlig sång. Till skillnad mot flertalet roller han haft inom samma fack styr Papageno sällan skeendet, vilket gör agerandet extra roligt. Lovande praktikanter hittar rätt i sina assisterande roller, tillför vad som behövs.
Geniet W A Mozart skulle nog vara förtjust om han kunde höra hur hans musik omformats. Verkligen en bedrift av ett litet kapell att få fram ett sådant fylligt sound. Bortsett från ett par drumbeats framförs förmodligen all musik live. Häpnadsväckande kreativitet resulterar i riff på elgitarr och spel på altsax jämte nämnda trumtakter. I den mån vägledning behövdes vilade ansvaret på Simon Ljungman (Augustfamiljen med mera). Emma Runegård var ett nav på sin klaviatur. Paula Hedvall lät ibland som en stråkensemble, medan Axel Mårdsjö hade mycket finlir att bestyra på klarinett, saxofon och självklart också flöjt.
Kan inte låta bli att skjuta in att er recensent lyssnade på Mårdsjös jazziga examenskonsert 2017 på Artisten. Förutspår att både han och Therese Erch får sina definitiva genombrott i och med Trollflöjten. Träblåsinstrumentalisten samarbetar här med musiker som hunnit samla på sig mer utbildning internationellt och mer erfarenhet. Vilken glädje att se honom, till synes utan nerver, ta klivet ut i rampljuset. Det förunderliga är att musikerna till vardags hör hemma i olika genrer. På Stadsteatern spelar de solo, som duo och förstås i ensemblespel. I vissa sekvenser sjunger de till och med med den äran. Ömsom framställs ett ”fett” sound, ömsom fokuseras på skira tongångar. Spännvidden är enorm! I första duetten sprudlande spel med influenser från dixieland, i väsensskild scen ödesmättad blues-vibe. Inte att förglömma de flyhänta drillarna på flöjt som ackompanjerar sångspelets förlösande kulmen.
Hade för att vara uppriktig bespetsat mig på en ännu större upplevelse. Ändå nöjd, finns mycket på pluskontot. En mezzosopran kapabel att utföra hisnande vokalkonst, minst två hejdundrande genombrott, flera utmärkta gestaltningar, en passionerad genusinriktad regissör, flirten med publiken, ett par samtidsmarkörer, mixen av humor och brasklappar samt innovativa musikarrangemang. Och musikerna är som sagt fantastiska, som enhet och var för sig.
