Mats Hallberg

Caecilie Norby

Portraying

5

Kompilator och curator: Marco Ostrowski

Mastrad av Klaus Scheuermann

ACT

67:43

Releasedatum: 28/2 2020

Caecilie Norby var den första danska artisten att bli kontrakterad av ärevördiga Blue Note. My Corner Of The Sky har jag i min ägo. Hon har fått ett flertal priser, gjort tolv album i eget namn och sålt närmare en halv miljon skivor. Caecilie för på sitt sätt arvet vidare från sin komponerande far och operasjungande mor. Tyngdpunkten hos den karismatiska sångerskan finns dock i jazzens frihet, med förgreningar till arty pop och soul. 55-åringen är gift med den svenske basisten Lars Danielsson som hon helst av alla samarbetar med, live och i studio.

I fjol utgjorde hon en av deltagarna i Toppen av Poppen, en sorts dansk motsvarighet till Så mycket bättre. Kan tänka mig att ACT därmed såg en ny marknad öppna sig. Sammanställningen som spänner över tidig karriär till idag, innehåller två låtar från nämnda tv-show. I övrigt standards, original och en tonvikt på respekterade låtskrivare inom olika popkulturella genrer. Syftar på namn som Paul Simon, John Fogerty, Joni Mitchell, Dolly Parton, Neil Young med flera. För samlare ska framhållas att sex låtar tagits med, som tidigare inte förekommit på cd.

Backar jag ett par år i tiden var Caecilie Norby för mig en i raden av lysande artister. Därefter har jag haft förmånen att höra henne live sju(!) gånger. Därmed fått en nära relation till den överväldigande artistens musicerande. Har berikats av intensiteten, den kreativa lekfullheten och seriositeten. Utan att göra avkall på lusten till experiment, demonstrerar hon en gränslös seriositet som saknar motstycke på våra breddgrader. Nämnda egenskaper präglar Portraying. Här urskiljs knappt ett slätstruket arr, istället hisnande omväxlande mönster. Någon enstaka gång hajar jag till för undantaget, som bekräftar regeln om spännande lyssning. Tänker att ambitionen är en vidgad målgrupp. Märks att varje sättning och solist är maximalt närvarande. De verkar sporras av en formidabel röstkonstnär. Norby sjunger djupt själfullt, med fulländning sätter hon sin tonala stämpel på sångerna, behärskar fullständigt vad hon än tar sig för. Hennes förmåga att frasera är förbluffande, liksom konsten att få fram nyanser.

Och omgivningen är som sagt superb, ett påstående som verifieras ideligen. Omgående förförs vi av Leszek Mozdzers taktila pianospel på Andy Warhol (Bowie), där han har sällskap av bland andra eminente trumslagaren Robert Ikiz. Den polske pianisten återkommer flera gånger, har samma starka inverkan vid varje tillfälle. Ett antal blåssolister gör bländande insatser. Marius Neset vars medverkan förhöjer flera spår känns som en självskriven stjärna. Andra giganter är trumpetveteranen Randy Brecker och instrumentkollegan Hildegunn Öiseth med sitt hjärtskärande vackra sound. Saxofonisterna Hans Ulrik respektive Nicole Johänntgen förgyller andra låtar med gracila solon. Ogörligt att lyfta fram alla fantastiska musiker som förekommer. På Portraying hittas guldkorn från exempelvis Ulf Wakenius, Rita Marcotulli, Bugge Wesseltoft samt Nguyên Lê

Lars Danielssons betydelse för samlings-cd:n kan näppeligen överskattas. Han är lika ”amazing”, efterfrågad och mångsidig som sin äkta hälft. Visar mästartakter i åtskilliga partier, både på bas och cello. Parets magiska livefavorit Hallelujah som inbjuder till improvisatoriska inslag, har lagts allra sist. Där utgör Lars fingerspel på cello enda ackompanjemang. Och i Both Sides Now ombesörjer han ensam den pregnanta melodistämman, vilken sammanflätas sömlöst med slingrande sång. I andra sammanhang utgör hans harmoniska basgångar bottenplatta. I hustruns Slow Fruit har han transformerat rytmiken till uppseendeväckande svängig R&B. Hur fräckt och stilsäkert som helst. Hör honom till och med lira akustisk gitarr med bravur. Parets samarbeten har hämtats från albumen Just The Two Of Us, Silent Ways, Arabesque samt en komposition från Libera Me. I sina karriärer har duon sporrat varandra till extravaganta bedrifter. En njutning att få ta del av samarbetet.

Somliga melodier sveper iväg, genomsyras av en utforskande inställning. Andra är av mer avskalat snitt eller rent av konventionellt sammanfogade. Frapperande hur brett helhetsgrepp som förmedlas, antagligen i linje med Toppen av Poppen. Här förekommer alster jag inte skulle tippat på, vara ur den prisade danskans repertoar. Urvalet bevisar såväl hennes spetskompetens som svindlande vokala omfång. I vissa sekvenser hörs tekniker jag inte uppfattat tidigare. Klyschan att hon tillhör de få som kan sjunga allt möjligt med trovärdighet stämmer. Hennes stämband kan förvandla en popbagatell, ge den oanade dimensioner. Ett par låtar sjungs helt eller delvis på modersmålet, vilket är sällsynt när det gäller Caecilie Norby.

Vilka är mina personliga favoriter? Det frustande äventyret betitlat Slow Fruit, ta-i-från-tårna utlevelsen i Sittin´ In A Window med tangodoft i rockatmosfär, grooviga versionen av Bei Mir Bist Du Schoen, den lättsamma duetten med Curtis Stigers, kvinnliga kollektivets kraft i Easy Money (Rickie Lee Jones) av Sisters In Jazz och absolut balladen The Windmills Of Your Mind (Legrand). Att gå på upptäcktsfärd bland denna härligt spretande sammanställning, är väl investerad tid. Finns överhängande ”risk” att man blir beroende. Skulle inte bli förvånad om den kommer betraktas som en milstolpe inom kontemporär musik.

Mikael Ramel Band Till Dej

The Bäst Band Lajv 2019

5

Inspelad i april 2019 På Musikens Hus i Göteborg och Skottvångs grufva I Mariefred

Bearbetning och mix: Lennart Östlund, Mungo Studio

Master: Claes Persson, Mastring CRP Studio

Skivbolag: Peter Holmstedt/ Paraply/ Hemifrån

56:16 / 57:46

Releasedatum: 14/2 2020

Första gången jag på allvar via stereoanläggning kommer i närkontakt med Mikael Ramels låtar, bortsett från konsert i Tonkraft (P3). Har av outgrundlig anledning aldrig införskaffat något ur hans katalog. Nu drogs jag till honom tack vare hajpen och de superproffs som utgör hans turnéband. Den första cd:n är lika med Ramels kultförklarade debut Till dej från 1972, nu i fräscht omdanade liveversioner med nästan identisk låtordning. Andra cd:n – också andra set i konsertupplägget – ett brokigt urval format till ett tvärsnitt ur karriären.. Består av egna låtar, samarbeten med W. Crafoord och Klas Qvist samt en försvenskad Chuck Berry-klassiker.

Det psykedeliska sound som kännetecknar fullängdsdebuten draperas i en skräddarsydd, fräsig och rymlig kostym. The Bäst Band låter kanon, inte undra på när tungviktare med mästarbälten är på humör. Ibland hörs gladlynt boogie, ibland tydliga influenser från stilbildare i den virtuosa skolan. Noterar inledningsvis vad som skulle kunna bli ett bekymmer. Nämligen att jag behöver vänja mig vid en röst i ljusa tonlägen. Ramel kan självfallet hålla tonen. Ändå är sången inte hans främsta tillgång, vilket medför att jag blir en smula ängslig för att den ska stöta bort mig. Efterhand upphör lyckligtvis mina dubier nästan helt.

Texterna har ansenliga kvaliteter, blandar det pillemariskt lekfulla i naivismens tecken med filosofiskt tankegods och naturromantik. Ett par gånger tangerar textrader det puerila, vilket lockar till skratt. Att de är egensinniga är ett understatement. Mikael Ramel ifrågasätter och funderar. Korsar kloka tankar med skojiga formuleringar, civilisationskritik med fredsappeller.

Nå då så drar iväg oemotståndligt. Kenny Håkansson ges möjlighet att uttrycka sig, vilket den känslige gitarrveteranen bejakar till fullo. Att folkmusik hade ett avsevärt inflytande på populärmusik i Sverige första halvan av 70-talet, märks i åtskilliga sekvenser. Hörs övertygande i exempelvis en monumental hit som Pengar, med Benna Sörman i framkant på cajun.

Hög tid att presentera hela bandet. I framskjuten position hörs en offensiv kraft på trummor. Han heter Benna Sörman (Strix Q). En för mig ny bekantskap, vars utomordentliga bedrifter därför överraskar kolossalt. Resterande tre mannar har jag diggat (antikt ord som bekant odödliggjort av Povel) massvis av gånger. Geniet Mats Öberg på klaviaturer håller igång med fler upptåg än jag någonsin hört från hans sida. Oj vilken kreativitet! Elbasisten Göran Lagerberg assisterar föredömligt, får det att svänga kopiöst. Kenny Håkansson har alltid varit en personlig favorit, vars gitarrlir förmår beröra alla oss hängivna fans. Ända sedan deras gemensamma tid i Kebnekajse, representerar Göran och Kenny den Sverigebästa nivån.

Basgångarna på Femtaktarn är hypnotiska och Öbergs melodisnickrande förtjusande. Utan att veta säkert anar jag att låtarna förlängts live, garneringar som tillför mervärde. Blir lycksalig av utvikningar i form av högklassiga solon. Fint spel på akustiskt gitarr från Mikael i introt till Långt in i naturen, där Lagerberg ånyo regerar. Han utgör länken i övergången från yster visa till härligt utflippad fusion. Slagdängan om erfarenheterna av narkotika Artificiell Prana, rusar fram med oförminskad styrka i tretton minuter. Den medryckande slingan inbjuder till utflykter. Samtliga är ”on fire”, träder växelvis fram i rampljuset. Och Sörman hamnar i ett flow. Man vill utbrista ”hade önskat att jag var på plats”. ( såg lyckligtvis releasegiget på Nef, recension i Kulturbloggen). Hör ett makalöst inlägg från Håkansson, vars nedtonade utvidgning låter helt ljuvligt. Gåshudsframkallande tillstånd!

Skiva nummer två inleds av titelmelodin från en kritiserad uppföljare, supernovan Extra Vagansa. Inte underligt att Kenny Håkansson ornamenterar med osviklig precision och därför får mig att jubla. Han var med när den flummiga plattan spelades in. Fantastisk låt med ett sjusärdeles tryck i refrängen.. En humoristisk låt om våra vokaler med prickar blir en udda grej, faller ur ramen en smula. Jag hade fel komponerad av vännen Wille Crafoord har ett skönt häng i sitt beat, vilket framkallar må-bra-vibbar. Uppfinningsrike Öberg etablerar ett mysigt sound.

Några låtar har hämtats från ett album Ramel tillverkade härom året tillsammans med Klas Qvist. En av dem som sticker ut är en ballad om att få dödsbesked, featuring Öberg på munspel. Musiken har inte riktigt samma grepp om mig hela tiden på cd 2. Dock, ytterst stimulerande att man botaniserar inom olika stilar. Och det framgår tydligt att friherren från Stockholm skrivit ett antal slagkraftiga melodier. Ett underhållande segment refererar hejdlöst till Frank Zappa (inspirationskällan omnämns diskret på omslaget) och hans likar. Tänker på King Crimson, Gentle Giant, Samla Mammas Manna, Gong och liknande progressiv rock. Excentriskt så det förslår. Fordrar maximalt kunnande av ett sammansvetsat gäng, en kombo som självklart lyckas leverera. Frontmannen fixar galant snabba ordvrängeriet i extranumret Små partiklar i min Pernod (Berry).

Vissa marginella invändningar överskuggar inte det faktum att här finns en lång radda höjdpunkter. Genomgående bra låtar framförda av glimrande musiker med otrolig energi och spelglädje. Resulterar i sällsamma äventyr i tillfredsställande ljud. Varje bidrag från män med medelålder på sextiofem år kan urskiljas. Därav högsta betyg!