Kalle Lind & Mimi Terris plus musiker
Nya friska Tage – program om Hasse & Tage
Nefertiti i Göteborg
8/12 2019
5
Göteborgs äldsta livescen är välfylld en söndagskväll. Inte alls konstigt eftersom ämnet lockar och den som håller i trådarna är en oefterhärmligt verbal mediakändis. Andra halvan av vad manus- och bokförfattaren kallar soaré är vikt åt älskade sånger signerade enheten Hasse Alfredsson och Tage Danielsson. De framförs med ackuratess av Mimi Terris, uppväxt i Göteborg. Ackompanjerar jämte körar på ett fulländat sätt gör Olof Löfgren vid flygeln, Mats Ingvarsson på bas samt Måns Wikenmo bakom trumsetet. Ord och toner varvas förtjänstfullt under cirka två timmar utan avbrott. Publiken är föga förvånande med på noterna, skrattar hjärtligt och ihållande upprepade gånger. Tillställningen artar sig omgående till en sällsynt lyckad livehändelse, långt bortom att dra igenom ett uppgjort schema på rutin. Flera gånger korrigerar en exalterad Lind sig själv, genom att utbrista ”det var ju inte det här jag skulle prata om.” När hänryckning övermannar honom förvandlas han till en impro-mästare. Precis nu slår det mig att jag nog aldrig haft så genuint roligt på Nef tidigare.
Egna förhandskunskaper? Bland annat sett så gott som samtliga filmer Svenska Ord gjorde, besökt det pyttelilla museet i Tomelilla, läst biografi om Tage Danielsson, äger Samlade tankar från roten och En ond man, garvat åt Lindemans ordvrängeri samt slukat biografi om Monica Z. Tyvärr såg jag aldrig på plats någon av de klassiska revyerna. Kalle Lind berättar på Nef dråpliga anekdoter om sammanträffanden med Tage Danielssons änka, son samt med Hasse Alfredsson under hans period som chef för Skansen.
Att Hasse Alfredsson trots rubriken hamnat i manus, beror sannolikt på Jane Magnussons aktuella dokumentär om ab Svenska Ord där Kalle Lind på ett hörn agerar ciceron. Ett annat tungt vägande skäl är förstås den nyligen utkomna biografin om det andra geniet i duon, som den vältalige nöjesarkeologen skrivit. Publiken få reda på att Kalle Linds livslånga besatthet av Hasse & Tage började redan tidigt i barndomen, när han kommer i kontakt med den freestylande Lindeman. Och upprinnelsen till formatet uppstod när sällskapet Tage Danielssons vänner ville ha hans kunskaper plus något mer, varvid podden Snedtänkts grundare föreslog att han kunde ta med sig Mimi Terris. En jazzig singer song writer utrustad med guldstrupe, vars konserter jag två ggr recenserat.
Bortsett från Mats Ingvarsson (Sofi Hellborg, Anders Bergcrantz, Fredrik Kronkvist, Almaz Yebio…) var musikerna för mig nya bekantskaper. Olof Löfgren har haft sin hemvist på Operan i Malmö, medan Måns Wikenmo uppbär anställning på hippa Tambourine Studios. Trion hade noll problem med att mötas på gemensam planhalva, imponerade storligen oavsett om de spelade spanskklingande i Donna Juanita, i valstakt i Var blev ni av, ljuva drömmar? (”sång om urspårad socialdemokrati och amerikansk imperialism.”) eller jazzlåt förknippad med Sonya Hedenbratt. Pianisten ger sig tidigt hän i ett solo, vilket förstås kommenteras av Lind. Fäster mig alldeles särskilt vid trumslagarens förehavanden, vars påtagliga briljans skönt nog inte omvandlas till excesser. Ska vidare understrykas hur begåvade männen var på körstämmor, mycket snarlikt Gals & Pals på originalen.
På sina egna premisser kan Kalle Lind beskrivas som en nutida motsvarighet till Uno Myggan Ericsson. ”Barfotaforskaren” är förvisso mer lagd åt det nördiga triviavetandet. Ger gärna roande exempel på egen knappologi, till viss del på bekostnad av stora, svepande linjer. En huvudtes han förfäktar är emellertid, att Hasse & Tage (teamet som aldrig svikit honom) alltid ägnade sig åt under-bältet-humor, så till den grad att duon var det roligaste som existerat i svensk nöjeshistoria. Vidare tillstår Lind ett oundvikligt faktum, att somliga sketcher må kännas passé när de sätts in i nutidens kontext. En annan ståndpunkt avser inställningen. De ville göra något annorlunda, tänka utanför boxen.45-åringen är van vid mikrofon, livesändningar och att företa sig lagom långa utvikningar. Kommer inte av sig och känner av när han gränsar till att bli långrandig. Han ömsom kåserar slagkraftigt, ömsom berättar självupplevda anekdoter. Som höjdpunkt får vi en talking blues, som sig bör arrad av Mats Ingvarsson. En homage på temat du har rätt att må bra, som sticker hål på uppblåsthet med fyndiga rim.
Aftonens clou, den som skänker euforisk publik en gnutta vemod och mycket glädje, är självfallet Mimi Terris. Fortfarande osäker på om musikälskare fattat vilken platå hon befinner sig på. Tack vare hennes vokalkonst med lysande frasering som främsta kännetecken, kommer jag hädanefter att klumpa ihop med blytunga kollegor som Rigmor, Isabella, Vivian, Ebba, Nina, Sofia, Lena, Irma, Sarah och Pernilla. Varje nyans går fram naturligt perfekt. Ur ett intelligent och underhållande program som slipats på efter tio-femton framträdanden, påträffas åtskilliga juveler.
Förutom nämnda alster märks bluesigt gungande Hej, man! som Tage skrev åt Monica Zetterlund , framåtblickande extranumret Ett glas öl, ett obskyrt guldkorn om livet som en obekväm tågresa, sång från -64 förknippad med Birgitta Andersson vars rytm utvecklas till ett jublande crescendo. Terris pappa Mikael Karlsson tillhör träblåssektionen i Bohuslän Big Band. Han gästar på sammetslen saxofon i ledmotivet till Karl-Bertil Jonssons julafton, kopierar med bravur Dompans oförglömliga harmonier. I en strålande soaré om två oöverträffade nöjesikoner, berör dessa minuter allra mest i ytterst välkomponerad underbar tillställning. Eftersom begivenheten genomförs på en söndag, töms lokalen osedvanligt snabbt. Man kan anta att den blandade publiken somnar med samma inre tillfredsställelse som julens hjälte Karl-Bertil. Fullpoängaren är given!