Mats Hallberg

Krönika om P3 Guld

Partille Arena 18/1 2020 (direktsändes i SVT och P3)

Att branschen hajpar galan är ett obestridligt faktum. Den som ska vara till för de artister/ grupper som under året varit populärast i Riksradions ungdomskanal och samtidigt spegla det inhemska utbudet. Märks när man bevakar på plats, att galan slukar mycket resurser på SVT och Sveriges Radio. På fredagskvällen kördes soundcheck och man repeterade. Mot den bakgrunden vore det högeligen intressant att få reda på hur många procent i avsedd målgrupp, som bryr sig så pass mycket att de tar del av utsändningen, live eller i efterhand. Har tyvärr inga siffror tillgängliga. Extra intressant att fundera på nu när det beslutats om bantning av P3.

Som vanligt åker man lämpligast till evenemanget med partybussar från Göteborg C. Vår värd hade quiz på temat ledmotiv till teveserier från 80- och 90-tal. Logistiken fungerade fint i båda riktningarna. Däremot blev förfesten på Partille arena tämligen avslagen, på grund av att liveakter saknades i år. Många fans passade istället på att beskåda kändisar på röda mattan. Därutöver fanns några oansenliga pröva på- aktiviteter, men väntan tills platsen på läkaren skulle intas blev lång. Jag fördrev tiden genom att titta på teveskärm som visade Premier League, i intilliggande John Scotts.

Vad som kallas ”en hyllning till svensk musik” hade i år nöjt sig med en programledare. Kodjo Akolor värmde upp publiken precis före sändningen med genomdrag av allsång till klatschig koreografi. Minns inte riktigt hur inslaget sedan stoppades in i programmet. Visst är Akolor ett proffs, en påläst värd som exalterad tillför energi. Men min åsikt är att det var onödigt mycket fokus på hans person, vars egoboost emellanåt balanserades av en smula självironi.

Tasksparken mot TV4-Malou och Arga snickaren var fånigt förutsägbar och skämtet om termosbomber direkt osmakligt. Typiskt då att enda kontroversen efteråt, handlade om hur Matilda ”Mattis” Årestad från Arre! Arre! avslutade sitt tacktal. Hennes attack på Jimmie Åkesson klandrades som ni kunnat läsa, omgående från arrangörshåll. När jag skulle tillbaka till Göteborg med destination efterfesten på Park, väntade jag på transport tillsammans med det rebelliska metal-gänget. Missade chansen att dryfta vad som blev årets snackis. Ska tillägga att det omixade ljudet på plats låter skarpt, framför allt mycket diskant när folk talar i mikrofon i hetsigt tonläge.

Låt mig påstå utan noggrann genomgång att 3/4 av de nominerade jämte liveakter var helt okända för mig. Vet inte om det säger mest om mig eller om ungdomsradions vurm för nya artister/ grupper. Erkänner att jag huvudsakligen lyssnar på andra sorters musik, men borde ändå ha bättre koll genom att jag årligen bevakar WOW. Enligt uppgift från kollega lade oberoende bolag beslag på priset i sju av nio klasser, vilket ju är en uppmuntrande trend för talanger. Live fanns två veteraner, nämligen skoningslöst hårdslående Refused och hiphop-ambassadören Timbuktu. Två kvinnor har på knappt fem år uppnått veteranstatus i dylika sammanhang. Tänker förstås på Miriam Bryant och Molly Sandén.

Molly Sandén både invigde tillställningen och tävlade i flera klasser. Blev ju flerfaldigt belönad. Uppenbart hur mycket det betyder för henne, nu när hon i låtskrivandet inriktat sig på personliga utgjutelser, som verkar förorsaka lika mycket ångest som kraft. ”Tack för att ni står ut med mitt känslokaos.” Apropå Guldmicken kan meddelas att jag såg hennes spelning på Liseberg i somras. Helt okej gig som lockade stor folkmassa, men platsar inte på min 100-bästa lista. Tror hon kan bidra till ökat självförtroende hos tonårstjejer, i så fall en berömvärd bedrift. Sympatiskt att hon på P3 Guld bifogar ett volymsvagt intro från cellist och keyboard. Låten smart uppbyggd med hookig refräng, sedvanligt förstärkt av drumpad.

Rock förekommer ganska sparsamt på denna ungdomliga gala, inget undantag i år. Pålitliga popcharmören Miriam Bryant hade inte bara tillgång till tre syntskötare. Hade som ni såg också inkluderat en elgitarrist som hoppade fram och drog ett solo. Levererade En pigg popdänga i optimistisk anda levererades, kanske lite baktung. Trodde att jag skulle gilla comebackande Refused. Hardcorebandet från Umeå med energiske frontmannen Dennis Lyxzén (hört honom live ett par gånger i andra konstellationer) blev emellertid en besvikelse. Deras skoningslösa sound med bankande trummis och statiska riff gick inte hem hos mig. Räcker inte med kopiöst larmig ljudmatta och rundgång om inte låten sticker ut.

Stor andel av musikinslagen och priskategorierna är som bekant av den karaktär, att de platsar hos Mats Nileskär (satt fem meter ifrån mig) i Soul Corner. En skapligt medryckande låt med påkostad scenografi var Bråkmakargatan. Lustigt att se den för mig obekanta storväxta Ozzy tillsammans med Timbuktu. Kul att publiken hängde på och viftade från sida till sida. Prisade Dree Low & Einar förvånade med att i Dag Hammarskjöld rimma på värdekonstant. Sannolikt hade duon enats om en idé som skulle motverka hiphoppares rykte, avseende vad de rappar om. Gärna mer sådana initiativ! Att Einar tar hem kategorin Årets låt med tillbakalutat beat gör mig förbryllad. Varför? Jo, det är obegripligt och obehagligt att ungdomarna har röstat fram denna torftiga, tvivelaktiga text. Inte väsensskild från den genomvidriga, sexistiska dynga till låttext också signerad Einar, som en privatperson hade publicerat för kännedom på P3 Gulds facebooksida. Puerila provokationer tycks vara hans varumärke.

Största behållningen var tveklöst Snoh Alegra från Enköping, numera bosatt i L.A. En dam som till utseendet påminde om Sadé och i musiken om Jill Scott. Har man haft Prince som mentor och uppmärksammats av Obama, borde förutsättningar finns för en global karriär, även om konkurrensen är stenhård. Enda att beklaga med hennes tunga, luftiga melodi och sofistikerade soulfunk: att den inte fick pågå längre. En för mig lika okänd förmåga lystrade till namnet Winona Oak. I mina öron en lovande artist vars egna profil det behöver slipas ytterligare på.

Viktor Leksell tillhörde skaran av nominerade och liveartister som rönte markant bifall hos den unga publiken. Gjorde absolut inget bestående intryck med sin mjäliga dussinpop á la Justin Bieber. Å andra sidan är jag helt fel målgrupp. GAMMAL feat Peg Parnevik sist ut, framstod som ganska trist och anonym schlagerpop. Tror flera delade min uppfattning, eftersom många lämnade arenan när de höll igång med dansare som skymde sikten. Att publik övergav sina platser då kan också bero på att detta vara galans sista inslag och de bilburna ville slippa köer.

Roade mest gjorde Youtube-fenomenet Seth Everman, vars avskalade tolkningar av svenska hits blev till kärleksfulla parodier som antydde härligt halvgalen genialitet. Prisutdelare Hanna Hellquist tyckte jag om för hennes värmländska lokala twist. Ett vettigt inslag att applådera är självklart hyllandet av trion som genomförde Musikhjälpen. Som sagt av sju pristagare hade jag bara hört talas om två. Underligt att inte Avicii belönades postumt. Och minst lika märkligt att Robyn sidsteppades.. Hon som gjort decenniets bästa låt enligt Rolling Stone, är uppenbarligen en större stjärna internationellt.

Hygglig standard på årets gala, även om orken tröt hos mig efter ungefär en timma. Blir så mycket intryck att snappa upp, så mycket visuella effekter i intensivt ljud. Kan liknas vid en utflykt till en främmande miljö värd att utforska.

I höstas (september 2019) cyklade jag en regnig torsdagskväll till Nefertiti efter att ha varit på teaterpremiär. Minns jag rätt blev jag inbjuden till en tillställning som lockade. Anna Kruse skulle tillsammans med sitt band göra ett program med Edith Södergrans dikter, tonsatta i divergerande musikaliskt skrud. Kom in i handlingen när de befann sig i slutet av första akten. Blev trollbunden av anslaget och soundet. De förträffliga lyhörda musikerna hon omgav sig med heter Thomas Markusson, Jeppe Holst och Nicholas Kingo De två sist nämnda ingår i Edith Band. Enda som fanns att anmärka på: en pinsamt fåtalig publik, något som artister brukar tycka illa om att det rapporteras om. Desto större anledning att publicera detta porträtt i ”spread-the-word” anda. Damen , som om jag minns rätt kommer från Östergötland, är nöjd med året som gått. Ett skäl är att man kunnat genomföra lyckade premiärspelningar på konstmuseet Louisiana, Dunkers Hus, Nefertiti och Fasching.

Efteråt tackade jag för vad jag fått vara med om och presenterade mig. Kruse utbildade sig vid Rytmiskt Musikkonservatorium i Köpenhamn. Nu har hon under tjugo år bott i metropolen i vårt södra grannland. Fick för kännedom vad som i stort sett utgör hennes samlade skivutgivning. Fyra cd jag i omgångar lyssnat på. Orkar ni läsa mitt ymnigt flödande porträtt baserat på många timmars skivlyssnande, får ni en personlig genomgång och bedömning. I och med att det blivit en livsgärning att sprida dikter av en pionjär som varit död i snart ett sekel, utgår samtliga dessa skivor släppta 2010-2017 från Edith Södergrans epokgörande lyrik.

Har en samlingsvolym med Edith Södergrans dikter jämte manuset till Magnus Nilssons pjäs Guds djärvaste ängel om ett mytomspunnet möte mellan två finlandssvenska genier, Södergran och Elmer Diktonius. Och i somras såg jag Molly Sandén, popularisera den stolta kvinnan, vars alltför korta tillvaro plågades av sjukdom. I övrigt inte ägnat mig så mycket åt författarskapet. Å andra sidan har jag lyssnat desto mer på hennes ord på senare tid, så som de framställs ur en enastående tonkonstnärs mun. Live förmedlar Kruse brottstycken av sin djupa kunskap. Enligt henne var den enormt språkbegåvade poeten, som bodde med sin mor under fattiga omständigheter, rebellisk, lite kaxig, hade humor och använde sina erfarenheter i skrivandet.

Debuten innehåller fjorton spår, och har en speltid på 64 minuter. Sju delikata musiker medverkar. Kruse har sagt att det finns musik för varje situation vi befinner oss i, varje stämning i livet. Hållningen som förespråkas märks sannerligen på Lyckokatt. Så många stilblandningar att albumet ter sig omöjligt att sätta etikett på. Här finns prydlig kammarmusik, fantasifullt jazzstök, vismelodier i konventionell tappning, tango i optimistisk riktning, beat med bångstyrigt groove, vemodig pop, behaglig ambient, valstakt och blues med en själfull shouter.

Vanligtvis föredrar jag sammanhållna alster, men nu ”kapitulerar” jag inför hejdlös mångfald. Man kliver in i andra världar, ljusår från skval och förutsägbarhet. Anna uttolkar Ediths existentiella formuleringar, antingen utdraget märgfullt eller snärtigt och komprimerat. Hon står som ensam komponist till allt material på tre fullängdsalbum med Södergran-tolkningar.

Tonsättningarna tillhör de mest originella som gjorts när dikter kläs i toner. Inte bara mångfalden frapperar, utan också den lekfulla seriositeten. Nocturne sätter omgående ribban högt med sin fabulösa innerlighet parad med en suggestiv lyster. Adjektiv som totalt sett definierar de fyra albumen. Lika minnesvärd är titellåten, präglad av sprudlande kontraster. Diers har en avgörande inverkan på det spännande soundet, liksom Kingos rhodes jämte Eva Mallings flexibla basspel. Sissel Vera Pettersens saxofon befinner sig i framkant på flera spår, vilket berikar på ett högst angenämt sätt. Dialogen som uppstår i Sången om oceanen mellan blåsinstrumentet och percussions är en njutning. När strålande musiker får utrymme för solon, går tankarna till exempelvis Jan Garbarek, Chet Baker eller Chick Corea. Genom varsamt införlivande av elektronik tillförs en extra dimension. Ljuvligt drömska klanger uppstår.

Ett kritikerrosat album med femton tonsättningar som klockar in på 56:37. Samma musiker som på debuten tre år tidigare plus Flemming Agerskov på trumpet, cellisten Soma Allpass och i understödjande roller Jesper Uno Kofoed, Mette Outzen samt John Fomsgaard. Anna vet intuitivt hur rätt stämningar byggs upp. Sången antar skiftande kulörer, hela tiden med tydligt textfokus. Oklanderlig frasering är en stor tillgång. Av nödvändighet blir hon expert på betoningens svåra konst, en förutsättning för att gå i land med detta avancerade projekt. Någon enstaka gång reciterar hon. Ibland kan det uppenbara noteras. Södergrans dikter har inte alltid sångbara kvaliteter. Att det några gånger kan förefalla kantigt och osmidigt, stör emellertid inte över hövan. Desto oftare jublar man invärtes över underfundiga kompositioner.

Efter att ha lyssnat i hörlurar åtskilliga gånger på Champagnefötter resulterar den koncentrationen i en mängd stimulerande intryck. Fäster mig vid det intima tilltalet, hur röst och instrument harmonierar genom att tvinnas ihop, fruktbara lusten att experimentera och av sammansättningen av ord. Södergrans dikter känns fräscht tidlösa, appellerar till alla utrustade med öppna sinnen. Man får uppfattningen att Kruse upptäckt en frände av samma kön, en syster hon kan spegla sig i.

Det fylliga, avskalade ljudet måste framhållas. Slås återigen av att musiken spretar åt alla möjliga håll utan att avsedd nerv försvinner. I ena vågskålen meditativ impressionism, i den andra Curtis Mayfield-sväng. Finns så mycket mer här än vackra visor. Befriande att svensk-danskan så påtagligt tagit fasta på devisen om att det finns musik för varje situation i livet, olikartade förhållanden att konfronteras med.

Musikerna är fantastiska, turas om att ha features. På ett smakfullt, ofta graciöst sätt ackompanjeras därtill verser och vad som gjorts till refräng. Champagnefötter kryddas av ett antal magianstrukna passager i stick och mellanrum Fleming Agerskovs lyriska trumpet i Sången på berget och Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland, Sissel Vera Pettersens saxofon i En fången fågel, harmonikan i Jag tror på min syster jämte låtar präglade av snitsigt varma ackord på gitarr, pedal steel respektive banjo från Jeppe Holst. Råder en utsökt balans mellan melodi och rytm. Lyssnaren bibringas ett kalejdoskop av känslor, från lågmält berörande med dystra stänk till glädjestrålande berusning.

Tredje albumet Himlens Rand kom 2017, innehåller tolv spår och pågår i fyrtionio minuter. I likhet med tidigare ”Södergran-album” har Kruse producerat i samarbete med ljudteknikerna John Fomsgaard och August Wanngren. Stommen musiker är densamma. Kompletterar Diers, Malling och Kingo gör Gunnar Halle på trumpet och effekter, Gustaf Ljunggren på gitarr, basklarinett och flöjt och Mia Engsager på trombon. Jesper Uno Kofoed spelar percussion och utgör kör tillsammans med August Wanngren och John Fomsgaard. Åtskilliga arr har skrivits av ovan nämnde Ljunggren. En annan nyhet är att Stina Ekblad är engagerad som uppläsare, en passande uppgift med tanke på hennes finlandssvenska tonfall. Hon fanns med live redan i begynnelsen jämte sakkunnige professor Ebba Witt-Brattström (som jag råkar ha träffat vid ett par tillfällen).

Inleds av en ihållande omslutande synthslinga och Kruses stämma i deklamerande stil. I slutet på En strimma hav hörs Ekblad. Hennes vibrerande inkännande röst som nogsamt värderar varje tonfall, förekommer lite här och var. I nästa låt ligger varsamma basgångar i framkant, medan Ljusfälten har fått en vacker inramning med trumpetspel i centrum. En glimrande pärla! Popjazz i prydligt up-tempo draperat i raka beats varvas på ett utstuderat sätt med låtar av experimentell natur. I de dikter som musikaliskt blivit mest tillgängliga, excellerar Kruse i repriser. Omtagningar som skulle beskrivits som refräng om de vore poptexter.

Gustaf Ljunggrens basklarinett tillsammans med fågelkvitter i Sången om de tre gravarna, utgör utmärkt exempel på den utforskande kategorin. Följs av Om hösten vars struktur kan liknas vid en spännande hybrid. Åtminstone en låt har något österländskt (Indien?) över sig. Pianisten ”huserar” påfallande fritt i samspråk med soft trumpet. Ska betonas att Gunnar Halle är en stor tillgång, införlivar ett förtätat långsamt sound. Dristar mig till en möjligen ofrånkomlig observation som antytts tidigare. På några ställen saknas naturlig rytm. Uppstår när fraseringen av texten låter knagglig istället för smidig. Att göra somliga välkända dikter sångbara, visar sig vara alltför stor utmaning. Har självklart överseende med marginella skönhetsfläckar. Helhetsintrycket är ju minst sagt vederkvickande!

Uppskattar Stina Ekbladhs medverkan, skiftande instrumentfokus och hur olika sinnesstämningar blandas. Därtill sången i varierande styrka som tar lyssnaren i besittning. Kort och gott ett bra album, utan att vara lika överväldigande som de föregående.

2017 släpps också en mini-cd för att celebrera att Anna Kruse & Edit Band existerat i tio år. På fjorton minuter levereras sex(!) versioner av Till fots (fick jag gå genom solsystemen). Startar med att skådespelarveteranen Ekblad läser den himlastormande märkliga versen som fått klassikerstatus. Det uppseendeväckande är att bandmedlemmar fått skriva var sin version. I följande ordning framförs musik skriven av Nicholas Kingo, Lisbeth Diers, Gunnar Halle, Eva Malling samt avslutningsvis deras ”chef”. För att vara fullständig ska meddelas att även Gustaf Ljunggren och Uno Kofoed förekommer på plattan. Kul grepp att lansera olika tolkningar vars upphovspersoner, förstås antagit erbjudandet om att prägla soundet. Hör bland annat jazzig pop, visa, en snutt ambient och kammarjazz. Min favorit är signerad Eva Malling.

För info från artisten se hemsida och följ henne på Facebook, Instagram och Youtube. OBS Texthäften medföljer samtliga Edith Södergran-album.